Tre hundar, en för mycket?
Hej!
Jag är ny på det här forumet men skulle behöva bolla lite tankar, samt få input från några som kan se på min situation utifrån. Det är så att jag har två hundar här hemma, båda två goldens av utställningstyp. Den äldre fyller 6 år och den yngre är en unghund på 18 månader. Två riktigt goa och trevliga hundar, även om den yngre är ett riktigt yrväder.
Min första golden köpte jag då jag ville ha en lagom aktiv sällskapshund, det har varit min första tävlingshund och har hunnit testa på flera olika hundsporter med honom. Han har dock höftledsdysplasi (grad D) och även om han inte är en jättestor goldenhane visar han ibland tecken på stelhet i höfterna och därför slutade vi med de mer krävande hundsporterna och tex. drag. Nu tränar och tävlar vi mest nose work och rallylydnad och utöver det är han världens mysigaste sällskapshund.
Sen har vi den yngre, som jag skaffade för jag ville ha en hund att köra drag med samt köra bruks. Var inne på att skaffa jaktgolden eller brukshund, men det blev till slut en golden åt DP-hållet. Han är dock en betydligt mer aktiv än vad min äldre hund har varit, och jag såg fram emot att se honom utvecklas. Men så hände det som inte fick hända, han fick en skada på korsbandet… Nu har det gått några månader och han är betydligt bättre, men jag vet ännu inte om han kommer bli så pass återställd att han kommer fungera som aktiv tävlingshund.
Jag har vridit och vänt på det i mitt huvud hur jag ska göra. Ska jag skaffa en tredje hund? En stor del av mig vill verkligen det. I så fall kommer det denna gång att bli en brukshund, och jag har redan kontakt med intressanta kennlar. Men alltså… tre hundar? Av större (ja, relativt) raser dessutom. Jag planerar att flytta till hus om 1-2 år, men i nuläget bor jag i lägenhet och har ingen partner som kan hjälpa till med hundarna.
Vad hade ni gjort?
Har du råd? Har du tid? Har du ork? Har du backup ifall du skulle bli sjuk?
Om svar ja på alla - kör! 😃
Jag är lite i en liknande situation som dig. Vi har 3 mellanstora hundar i lägenhet i stan, och vi är två. För oss är det just promenaderna i stan som är mycket jobbigare med 3 hundar än 2, att möta folk på trånga utrymmen, hundmöten, cyklister i full fart osv. Allt sånt är lite krångligare när vi inte längre har en hand till varje hund. I övrigt tycker jag faktiskt inte att det är så stor skillnad på 2 och 3 hundar 🙂
Är korsbandsskadan opererad? Vad är sjukgymnastens bedömning? Jag skulle nog avvakta ytterligare en tid och se hur det utvecklar sig med unghundens knä. Min ena hund skadade korsbandet i den åldern och hennes knä har sedan hållt för en aktiv agilitykarriär. Om din yngre hund faktiskt blir helt återställd, skulle du ha tid och ork för två tävlingshundar?
#1, Gillar din inställning 😂 Jo jag har både råd, tid och ork. Men det är mer praktiska delar som jag inte är helt säker ännu på hur det skulle lösas… hmm.
#2, Koppelpromenader är en del som jag funderat över! Som du skriver, det är ju enklare med en hand till varje hund, med en tredje ser jag verkligen koppeltrassel delux framför mig. Min ena hund är dessutom inte alltid helt problemfri vid hundmöten, även om han är lätt att avleda. Dock tror jag det beror mycket på understimulering pga skadan, han får fortfarande bara gå begränsande koppelpromenader. Nu bor jag inte i stan utan i ett mindre samhälle, i vanliga fall har jag oftast hundarna lösa men det är klart att man vill/behöver ta koppelpromenader ibland också.
#3, Bra synpunkter. Har inte fått några klara besked från varken veterinär eller fysio ännu, annat än att han mest troligt kommer fungera som sällskapshund. Han är inte opererad utan prognosen var god ändå. Men jag hoppas såklart att han blir så bra att jag kan träna och tävla med honom som tänkt, så det var skönt att höra en positiv historia. Har du en liten hund?
Ok, vet de hur omfattande skadan är? Min hund är liten och blev opererad, jag kände dock en flat som behandlades konservativt och sedan även han kunde köra agility utan problem, men det tog uppåt något år innan han var återställd. Håller tummarna!
Funkar det att gå i 2 omgångar med dom ibland? Har själv en liten och 2 schäfertikar. Ibland går jag själv och ibland är vi 2.
Jag har vuxit upp med tre hundar i samma storlek (labbar) och jag tycker faktiskt att tre hundar är mycket jobbigare än två, framför allt när man har hundar med olika behov. Vi hade t ex. en period hund som rehabades efter allvarlig skada, en gammeltik som inte tränades mer och en turbojakthund som behövde hur mycket motion som helst, och det var svårt och jobbigt att få ihop dagarna. Man behöver en större bil, det är jobbigare att träna finlir i ex. koppelgående, det tar mycket längre tid om man vill ge alla hundar individuell träning och det är jobbigare att ta med hundarna till olika ställen för tre stora hundar tar av någon märklig anledning fem gånger så stor plats som två. 🤔 Allt blir liksom bökigare.
Med det sagt så tror jag det beror väldigt mycket på en själv och ens preferenser. Jag vill att mitt hundägande ska vara så enkelt som möjligt och då tycker jag två hundar är lagom. De har utbyte av varandra, samtidigt som det är lätt att hinna med att uppfylla deras aktivitetsbehov. Dessutom har jag ett väldigt tidskrävande arbete med mycket övertid och andra intressen som jag vill hinna med (hästar) så jag skulle inte ha tid med fler än två hundar och kanske inte ens det om jag inte hade min sambo. Men om du andas och lever för hunderiet och har tid, plats, ork och möjlighet att ha tre så ser jag egentligen inga hinder för det.
Gå på magkänsla, det brukar jag göra. 🙂
Personligen skulle jag avvakta för att se hur det utvecklar sig och läker för unghunden. Skador tar tid att läka, och rehab måste få ta tid för att det ska bli bra, och för just unga hundar blir de ofta så pass bra läkta i slutändan att de fortfarande håller bra för ett aktivt liv.
Sen beror det så klart på: Känner du verkligen för att du vill satsa på en 3:e hund och är redo för att eventuellt stå med 2 tävlingshundar (när unghunden läkt klart) och att du har tid, råd, ork som #1 skriver så kör på 😉
\Medarbetare på Sheltie Ifokus\
#5, Det jag vet är att ingenting är av i knät, men det är inte bra. Första prognosen var att han förhoppningsvis skulle vara hyfsat bra igen på 6 månader, nu har det gått längre tid än så och han han har en lång bit kvar. Det går dock framåt men hemskt långsamt. Jag hoppas ju verkligen på att han blir helt återställd!
#6, Jodå, det skulle inte vara något problem! Redan nu går jag oftast delade promenader, då unghunden bara få gå kortare sträckor i koppel och den äldre behöver mer motion än så.
#7, Tack för din ärliga åsikt! Jag har egentligen inget annat intresse utöver hundarna och har ett rätt flexibelt jobb, så tiden är jag egentligen inte orolig för utan mer att det ska bli för… tja, bökigt 🤐 Lite stökigt gör mig ingenting, tycker tex att det på många sätt var enklare med bara en hund men också mycket tråkigare.
#8, Tack! Som jag tidigare skrivit vill jag ju helst av allt att unghunden ska bli bra. Men man tappar ju hoppet när det tar sådan otrolig tid. Har ju fått höra att den här typen av skador är segläkta men det blir så extremt påtagligt när man är mitt i det.
#9
Visst är det så, och det är alltid tråkigt när man sitter i den sitsen både för en själv och för hunden. Jag har själv stått i liknande sits både med hund och även med en häst. Hunden fick en mystisk skada där veterinär sa att de inte kunde ge någon prognos alls men jag gav mig tusan på rehab och låta det ta tid att läka. Och det tog tid men han vart nästintill 100% återställd och det lilla som var kvar av skadan störde honom inte alls på något sätt för ett aktivt liv. Jag har även varit i liknande sits med en häst, som då lite till åren också men även där gav mig f***n på att ge henne en chans att det skulle gå och lät henne läka under ganska lång tid. Även hon vart 100% återställd.
Personligen tycker jag att det är värt jobbet och att ge dem chansen. Sen är det, som sagt, tråkigt när man väl sitter mitt i det absolut.
\Medarbetare på Sheltie Ifokus\