Tycker inte att det är bra. Mest för att djuren inte har genomgått kontroller som sig bör för parning. Båda hundarna kanske är blandraser i grunden och bär på olika defekter. Och så blir nästa generation bärare av defekter som kanske t o m gör att hunden mår dåligt. Visst har även hundar som är renrasiga problem, men då vet man oftast detta och då bör inte/ska inte hunden gå i avel. Så därför anser jag att det inte är en avel som bör stödjas alls oavsett vilket djur det är.

Hälsosam avel är hälsosam avel. Ohälsosam avel är ohälsosam avel. Jag tycker att man har större risk att stöta på ohälsosam avel hos blandraser än hälsosam, och du har lättare att kontrollera om något är o-/hälsosamt inom renrasavel :) 

Jag bemöter alla samma, oavsett om de gjort ett dåligt renrasköp eller ett dåligt blandrasköp, eller vice versa ;) 

(Men i och med att jag vill träna och tävla mycket med mina hundar så hänger jag mest i renras-cirklar.)

"Frågan om blandrasernas vara eller inte vara är ibland infekterad i hundkretsar. […] Men när det gäller hälsofrågorna är forskningen ganska entydig. Sannolikheten att en blandras ska leva ett långt och friskt liv är större än förr de flesta rena raser. En Bittisk undersökning av över 5000 fall visade att blandraserna i genomsnitt lever nästan två år längre än renrasiga. Det beror på att när man blandar två raser minskar risken att skadliga anlag ska slå igenom."

Per Jensen:  Den missförstådda hunden, sid. 48.

Jag är för en planerad och medveten avel. Om det nu innebär avel av blandraser för att på sikt skapa en ny, homogen ras - det är helt okej för mig! Föräldradjuren ska vara friska och man ska kunna följa valpens släktträd. Själv håller jag mig till SKK och uppfödare anslutna där. Det är en trygghet för mig och för min valp som får de bästa förutsättningar så länge jag som köpare gör min läxa.

Jag är för seriös avel, där det går att ha koll på vilka djur som är föräldrar, föräldrars syskon, deras föräldrar + syskon osv. Där det går att ha koll på att relevanta hälsoundersökningar samt mentalitetsbeskrivningar är gjorda med ok resultat.

I dagsläget går sådant bara att kolla upp med renrasiga, registrerade hundar, och därför skulle jag inte köpa något annat. Det innebär INTE att jag köper vad som helst som är renrasigt eller att jag tror att folk är seriösa för att de föder upp renrasiga hundar, tvärt om så är jag fullständigt medveten om att mååånga av de som avlar på hundar helt enkelt borde låta bli.

Angående det där med att blandraser är friskare…
Ja, om du parar två hundar av olika ras som INTE har anlag för samma sjukdom, då kommer avkomman bli friskare än om du parat för renrasig avkomma. Parar du däremot två blandraser med varandra, eller två renraser med anlag för samma sjukdom, då försvinner den positiva effekten.

Kan tillägga att ja, jag tycker att det saknas raser, men i dagsläget verkar inte någon vara igång med att skapa något sådant på ett seriöst sätt. Det enda seriösa, nyare projekt jag hört talas om är när de tog fram Silken Windhound.

#3 Generellt kan man säga att en blandras är friskare än en renras. Men detta gäller bara första generationen. 

Men det får man ta med en nypa salt ändå, eftersom det är mer sällsynt att blandraser har hälsoprogram av olika slag och det är sällsynt att blandisuppfödare gör alla hälsokontroller som krävs för diverse rasen. Så allt kommer inte fram då det gäller blandraser. 

Jag är emot den "medvetna blandrasaveln" (dvs. buskaveln) och jag finner ingen poäng i att syssla med det mer än att tjäna pengar.  Ja, för det är nog de enda så kallade uppfödare som tjänar på sin uppfödning. Dels genom att de inte har samma parningsavgifter som en SKK ansluten uppfödare har, inte samma hälsokontroller, registreringsavgifter m.m. 

Vi har många raser att välja bland och det finns en ras för varje människa, så att försöka skapa nya raser är inte nödvändigt, anser jag.

Dessutom anser jag att om man ska syssla med uppfödning så ska man göra det på rätt sätt. Ett stort intresse för rasen, bevara rasen för kommande generationer och om möjligt förbättra de brister som ev. kan finnas. 

Jag bemöter blandraser och dess ägare på samma sätt som jag bemöter renrasägare. Men "buskuppfödarna" de har jag inte mycket för.

Jag är delad i frågan, tycker att det finns bra blandrasavel - som när man tex försöker blanda raser för att göra nosen och luftvägarna på vissa trubbnosar bättre för bättre livskvalité och hälsa. Likväl tycker jag också att det vore kul med mellanstora/större hundar som är mer avlade för sällskap än jobb, eftersom många vill ha en större hund men inte riktigt besitter kunskap och erfarenhet att äga en. Problemet är väl egentligen all fulavel som görs utan eftertanke eller bara i enskilda led, att ägaren vill ha valpar och egentligen tar första bästa utan att tänka på vilka konsekvenser det kan ha för hälsan hos avkommorna. Gällande bemötande så hoppas jag att jag bemöter alla lika även om våra åsikter skiljet oss åt.

Och som tillägg så är ju långt ifrån all renrasavel bra också, finns ju uppfödare som också bara vill hålla hög produktion utan att tänka igenom vilka avelsdjur som egentligen för rasen och hälsan vidare på bästa sätt. Min hund är ett exempel på det, fick i efterhand kännedom om att pappan hade hudproblem och mamman var inte riktigt mentalt stabil (vilket inte syntes/märktes när jag besökte kenneln). Dessutom var det en oönskad kombination av färger, vilket jag inte heller hade kunskap om vid köpet. Så renrasaveln är inte felfri den heller. Nu börjar ju fler och fler göra mentaltester på både avelsdjuren och avkommorna vilket jag hoppas fortsätter, för många individer inom många raser tycker jag blir alltmer instabila mentalt (inget jag har någon statistisk/belägg för, bara känsla).

Angående ”renrasernas ursprung” så kommer de inte ur blandraser - då måste man ju ha raser som går att blanda… De allra flesta (SKK/FCI) raser har olika, lokala hundtyper som sitt ursprung. Man har sedan länge avlat för en viss typ av hund, oftast för en speciell funktion som vallning, jakt, vakt och så vidare. Eftersom man inte haft så stort utbyte med andra regioner när det gäller aveln så har det bildats olika, lokala typer/varianter av samma hund. Så småningom, ofta på 1800- eller 1900-talet, när intresset för raser och mer riktad avel väcktes, så har man satt upp en rasstandard och stambok, börjat avla för en mer enhetlig typ och så småningom fått den godkänd som en ras. Sen finns det såklart raser som tagits fram genom att man mixat olika, redan godkända, raser - tex eurasier (wolfspitz x chow chow x samojed).

Min känsla är att om man vill avla seriöst och vara en seriös uppfödare så vänder man sig naturligt till SKK och renraser. Har man genuint intresse för avel och genetik så kan jag inte komma på en enda vettig anledning till att man skulle vilja avla på blandraser. Därför har min spontana uppfattning blivit att blandrasuppfödare ofta har pengar snarare än intresse som drivkraft, även om jag vet att det är att generalisera.

Däremot har jag ingenting emot varken blandrashundar eller dess ägare. Nu var jag rätt okunnig när jag sökte min första hund så därför föll det sig naturligt att vända sig till en SKK-uppfödare och därmed skaffade jag en renras, men jag skulle absolut kunna skaffa en blandras också om det var rätt uppfödare och individ.

Jag tycker att alla hundar är fantastiska oavsett ras, om någon skulle säga ett ont ord om min familjeblandis skulle den få på moppen. Blandisar är anledningen till att vi har så många raser idag och förtjänar precis lika mycket kärlek och respekt som renrasiga vovvar.

#12, de flesta raser kommer från hundtyper, inte hundraser. Det är extremt få personer som har något emot blandrashundar, däremot många som är emot blandrasavel. Det är stor skillnad.

Håller med #7 i det mesta - men inte att det inte kan behövas fler raser, för jag tror det finns lite att önska, framförallt mellanstora-stora rena sällskapsraser.

jag tycker att det är ok så länge det inte är en tax inblandad

#15 eh va? Hur tänker du då?

jag har haft en münstherländer irländsk setter strävhårig tax blandning och det gick inte så bra. Hans kropp var alldeles för tung för hans rygg och höft

Jag fick lära mig den hårda vägen och är i dagsläget emot blandrasavel, särskilt köksavel. Jag föll för en söt valp som visade sig vara rena helvetet. Jag härdade ut och ångrar inte att jag har den hunden, men vad jag har slitit och hur mycket energi jag har investerat vet bara ett fåtal personer. Hon har både mentala brister och haft hälsoproblem som har kostat det fyrdubbla hennes inköpspris, hon har haft ont och varit otroligt stressad större delen av valplivet. Jag skyller det på aveln, 

Hade jag köpt en valp från en seriös uppfödare så hade mitt liv med hund förmodligen varit enklare. 

Med detta sagt så ser jag inte annorlunda på renras- eller blandrasägare. Det finns lika många engagerade hundägare inom båda grupperna!

Jag är inte emot blandrasavel som koncept om ett mål finns. Problemet ligger i:

• De som tar en kull för att valpar är söta och de vill föra sina hundars gener vidare.

• De som inte vill/kan uppfylla kraven som SKK har och därför vänder sig till blandrasavel då det bara är att slänga ihop två hundar, i princip.

• De som vill tjäna pengar. Därmed utelämnas även viktiga kontroller innan parning och avmaskning, vaccination, besiktning på valparna.

För att inte tala om att folk inte läser på överhuvudtaget!

Jag vet att det finns en hel del sunkiga renrasuppfödare också, men de kan iallafall få en knäpp på näsan av SKK och är mer kontrollerade.

Men tanke på hur brett begreppet "blandrasavel" är skulle jag säga att det beror på. Prestationsavel inom drag och jakthundsvärlden är ett exempel. Idag finns det bra många fler hundar av en ras än det finns utövare av den sport eller sysselsättning som hunden är avlad till. Resultatet är att många hundar av den typen sälja som aktiva familjehundar, eller sporthundar. Helt plötsligt finns showavlade hundar som är helt renrasiga, för marknaden för den ofta mycket mer krävande ursprungshunden är smal. Försök få tag på en riktigt bra jaktlabrador som med jagande föräldrar, eller en jaktspaniel. Dom finns, men det säljs bra många fler till andra aktiviteter, som agility och lydnad, och vips är de egenskaper som krävs för att hunden ska funka i jakt borta. Fler raser dras mot ett slags medel som du funka för folk i allmänhet. Sedan finns det andra förbund än skk att regga i. Att en hund inte är skk-reggad innebär inte automatiskt att den är en blandras. Den formen av designeruppfödning i alla dess former, eller uppfödning för att det är gulligt med valpar är där emot helt förkastlig och ofta utan något annat syfte än att man vill ha valpar. Säljs dessa sedan till helt vansinniga priser för att man hittat på antingen ett snyggt namn, eller valt två populära raser Och kör nån form av "dubbel ras, dubbelt pris" ser jag rött.

Lite luddigt de här känner jag.. som individer har jag ingenting emot blandrashundar, tycker dem är lika mycket värda som en renrasig! Däremot beror de på om de är seriös blandrasavel, med avsikt att göra en redan existerande ras friskare, om folk förstår hur jag menar då, och köksavel som är för att ”min hund är så snäll och din hund är så fin så jag skulle vilja ha en valp efter dem” tycker jag bara kan gå och gömma sig någonstans! Min åsikt för köksavel innefattar BÅDE för renrasiga och blandraser! Ska man avla så ska man veta vad man håller på med, man ska inte avla på två hundar med någon form av defekt (varken fysiskt eller psykiskt) oavsett om de är två av samma ras eller två av olika raser! Och ska man prompt avla på två olika raser så ska man se till att rasernas egenskaper osv INTE krockar! Man kan inte avla på två raser med STARKA olikheter och hoppas på det bästa. Talar egenskaperna emot varandra så blir det till 95% inte bra hundar av det! Skulle kunna skriva hur långt som helst egentligt, men hoppas folk förstår hur jag menar, annars får jag utveckla :)