Änglahundar

Min hund ska avlivas på fredag :(

2017-12-06 23:41 #0 av: Lakritsstjärna

Behöver mest skriva av mig. Fick besked idag från mina föräldrar att vår hund kommer behöva avlivas på fredag. De var inne med henne för att hon fått en stor knöl på magen men det visade sig efter röntgen att det inte var någon idé att operera bort efter som det spritt sig till lungor, njurar och lite överallt. Hon är 15 år skulle fylla 16 i mars så hon har levt ett helt hundliv men det känns så svårt ändå och som att förlora en familjemedlem. Trode inte jag skulle ta det så hårt efter som jag inte ens bor hemma längre men det känns verkligen jätte jobbigt :(

Anmäl
2017-12-06 23:54 #1 av: Tarotstollan

Beklagar!Kramas 
Vet precis hur du känner. Jag hade inte levt med min hund i några år, då han flyttade med min mamma och hennes kille men det var skitjobbigt när han skulle tas bort.
De frågade inte ens om jag ville vara med, vilket jag nu tycker är jobbigt att jag inte fick. Det var ju ändå min hund och vid det tillfället hade jag inte träffat honom på ca 3 månader.Ledsen

Igår gjorde jag ingenting och blev inte klar, så jag fortsätter idag!

Anmäl
2017-12-06 23:58 #2 av: Stinastygg

Jag vet så väl hur du känner. Idag är det två månader sedan jag fick ta bort min älskade kille. Han skulle fyllt 13 år nu den 26/12.

Man sörjer dem djupt, de är en familjemedlem, många gånger en väldigt viktig och betydelsefull sådan, eftersom de alltid finns där - lyssnar och älskar en villkorslöst. Om hunden är nästan 16 år så har den varit del av ditt liv en lång tid, det är klart det känns jobbigt även fast du inte bor hemma med den i din dagliga tillvaro längre. 

Stor kram till dig. Jag vet verkligen precis vad du går igenom...

Anmäl
2017-12-07 00:48 #3 av: Galenidjur

jag tror det var i mars som vi tog bort våran vovve. 13 år blev han. Visste att det skulle vara svårt, men kunde inte föreställa mig just HUR svårt förrens det var gjort. Grät i två dagar och fortfarande kan jag börja gråta när jag tänker på honom. Tror faktiskt att hans bortgång alltid kommer göra ont i hjärtat oavsett hur gammal jag blir så jag förstår hur svårt det kan kännas. Det är ju tyvärr så med husdsjur. de ger så mycket glädje under sina korta liv och så mycket sorg när de försvinner.

Beklagar <3

StjärnorMedarbetare på jattekanin.ifokusStjärnor
Lift up the self by the self,and don't let the self droop down
Because the self is the self's only friend , and the self is the self's only foe

Anmäl
2017-12-07 11:22 #4 av: Nettis!

Är inne på min femte hund nu så jag vet hur jobbigt det är. Lika jobbigt varje gång. Beklagar. Blomma 

Anmäl
2017-12-07 14:32 #5 av: hemul

Så tråkigt! Beklagar.


Anmäl
2017-12-07 14:56 #6 av: Lakritsstjärna

Mina föräldrar undrade om jag ville bara med hos veterinär på fredag. Vad skulle ni som varit med om detta rekommendera. Vill man vara med och ta farväl när hunden somnar in eller känns det mest jobbigt och bättre att säga hejdå dagen innan?

Anmäl
2017-12-07 15:15 #7 av: Magrat

Jag valde att stanna när Ivana fick somna in och det är något av det värsta jag upplevt. Samtidigt är jag "glad" över att jag fanns med henne enda till slutet. Det finns inget rätt eller fel i en sådan situation, man måste själv avgöra vad som känns bäst för en själv. Personligen vill jag vara med till slutet för mina djur, men det finns inget rätt eller fel. Känn efter själv vad som känns bäst för dig. Och jag beklagar verkligen.

//  Leona

Anmäl
2017-12-07 15:33 #8 av: Galenidjur

#6 jag hade aldrig tackat nej till att vara med även om det är fruktansvärt jobbigt.  Personligen vill jag vara där och krama om och prata med djuret medans det somnar in. Både min katt som avlivades för typ 13 år sedan och min hund dog i mina armar och jag hade inte velat ha det på något annat sätt, både för min egen skull och för djuret.  Men såklart, det är min egen preferens. Du måste göra vad du själv känner. Vill du inte vara med är det ditt val och det är också okej.  Risken finns ju dock att man ångrar sig senare. 

StjärnorMedarbetare på jattekanin.ifokusStjärnor
Lift up the self by the self,and don't let the self droop down
Because the self is the self's only friend , and the self is the self's only foe

Anmäl
2017-12-07 16:03 #9 av: [AnimeV4]

#6 Man kan välja att vara med vid själva avlivningen eller gå in när hunden har somnat in för att ta farväl. Vad jag vet iallafall. Kolla med aktuell klinik. Går man in efteråt slipper man det otäcka med nålar och att se hunden försvinna, liksom.

Vissa vill inte vara med på avlivningen alls och betalar innan så att de kan gå ut och åka hem sen bara.

Jag har varit med på en katts avlivning och det kändes bra att vara där och stötta henne. Avlivningen var väldigt lugn och fin och veterinären var respektfull och gav oss så mycket tid vi behövde. De hade mörklagt rummet och tänt ljus. De märker rummet med ex. ett A i trä på dörren så att ingen annan än veterinären som avlivar kommer in och stör.

Beklagar sorgenBlomma Kramas


Anmäl
2017-12-07 16:28 #10 av: Fridaaaa

#6 Vi var med när vår hund somnade in. Kändes bättre att vara med henne till sluten. Men det gör man som man känner själv att man klarar av och vill.

Beklagar sorgen  :( 

 Medarbetare: rexkaniner, Support. Hundar

Min blogg Besök gärna! :D

Anmäl
2017-12-07 16:48 #11 av: Frida B

Usch, kan bara försöka förstå sorgen du känner...
Jag brukar tänka såhär, gör vad som är bäst för dig själv. Väljer du att inte vara med ska du inte ha dåligt samvete, hunden vet nämligen inte om att hon/han skall vandra vidare. Dom ser sina ledsna familjemedlemmar och undrar varför dom är ledsna. Vill du vara med och ta farväl, var det. Och kom ihåg, det är okej att vara ledswn. Det är okej att gråta, att gå sönder. Bara man vet att det är för hundens bästa ❤

 Sajtvärd på Akvarieräkor ifokus och medarbetare på Agility ifokus             
(f.d MelvinMimmiLufsen)

Anmäl
2017-12-07 16:50 #12 av: hemul

Du ska absolut vara med. Jag har varit med om både och, med både hundar och människor. Att inte vara med är värre.

Jag hade en spaniel när jag växte upp. Det var min hund. Han blev sjuk när jag gick i gymnasiet och måste avlivas. Mina föräldrar såg till att veterinären bara "hade tid" just veckan jag skulle på lägerskola. Att det var arrangerat förstod jag först efterråt. Det var ett stort misstag att göra så! Jag har aldrig valt att inte vara med senare i livet, men tyvärr har det slumpat sig så ibland ändå, men då med människor när det hänt hastigt eller jag inte hunnit fram i tid. Det känns inte bra.

Det är hemskt, ingen idé att hymla om det. Mina värsta stunder är när jag låtit avliva djur. Men det är värre att inte vara med, att leva med att man inte var där för sin kompis. Och jag inbillar mig också att den trygghet man skänker gör det lättare för djuret.


Anmäl
2017-12-07 18:10 #13 av: Stinastygg

Jag tycker att du ska vara med, men det är inte mitt beslut att fatta. Ingen (förutom du själv...) kan klandra dig om du väljer att inte vara med Blomma

Anmäl
2017-12-07 18:30 #14 av: [AnimeV4]

#12 Håller med om att det känns bra att vara med, som ett stöd.

---

När jag fick veta att katten skulle avlivas mådde jag ju jättedåligt, men jag bestämde mig för att vara med oavsett hur dåligt jag mådde.

Efteråt var jag väldigt lättad. Det har jag alltid varit när djur har fått tas bort. Man går och mår dåligt och är jättestressad inför besöket och efteråt vet man ju att djuret inte lider mer och mår bra någon annanstans, om man tror på det.

Sen kan man börja bearbeta sin förlust.


Anmäl
2017-12-07 20:01 #15 av: Lakritsstjärna

Jag har bestämt mig för att följa med imorgon. Mina föräldrar kom förbi med henne så att min dotter på 7 år skulle hinna säga hejdå för hon är nog förliten för att följa med Mina föräldrar såg väldigt ledsna ut och de hade inte kunnat sova på hela natten sa dom. Det är en väldigt omtyckt hund så det känns så hemskt att hon bara har ett dygn kvar. Jag har haft henne sen jag var 12 år, så det känns konstigt och overkligt att hon snart inte kommer finnas mer :(

Hon mår inte riktigt bra längre och man måste tänka på hennes bästa.

Anmäl
2017-12-07 22:32 #16 av: [AnimeV4]

Du fixar det!Blomma


Anmäl
2017-12-08 14:59 #17 av: [Nalle-]

Usch vad sorgligt att läsa. Beklagar verkligen Blomma

Med vänlig hälsning
Nadja Wänting, sajtvärd på  hundar ifokus och teddykaniner.ifokusBlomma
Hundblogg:  nouw.com/pudelfnatt

Anmäl
2017-12-08 15:34 #18 av: Fransu

Beklagar verkligen. Blomma

Några år efter att jag flyttat hemifrån så ringer min mamma en dag och säger att dom varit och avlivat vår familjehund som flyttade till oss då jag var 12 år. Jag bröt ihop totalt. Reaktionen var så stark, trots att jag inte längre hade haft daglig kontakt med hunden på några år. Så jag förstår hur du känner. Kram.

"Grief is like the ocean; it comes on waves ebbing and flowing. Sometimes the water is calm, and sometimes it is overwhelming. All we can do is learn to swim."

Anmäl
2017-12-08 16:35 #19 av: Stinastygg

Har tänkt på dig idag. Kram.

Jag har också pudel Blomma

Anmäl
2017-12-08 18:12 #20 av: hemul

Tänkte också på dig. Hoppas det gick så bra det kan. Blomma


Anmäl
2017-12-09 01:38 #21 av: Lakritsstjärna

Nu är hon borta!

Det gick lungt och odeamatiskt till. Det värsta var innan. Sista hundpromenaden, sista måltiden och bär man skulle säga hej då.

När vi var framme hos veterinären så valde vi att sitta ute i bilen och vänta istället för att vänta inne hos veterinär. När hon kom in så hade de släckt ner rummet och det fanns tända ljus. Hon fick en spruta lugnande och efter det somnade hon i min mammas famn. När hon somnat satt de in en kanyl i benet och en veterinär kom in och gav henne avlivnings vätskan. Sen sa veterinären efter ett tag att ”nu är hon inte hos oss längre”. Vi fick sen säga hejdå till henne och min mamma tog av henne halsbandet med det lill hjärtat på där der stod hennes namn och deras telefonnummer. Tofsen med den röda rosetten hon hade i håret fick sitta kvar. Efter ett tag lämnade vi och åkte hem. Det kändes så tomt och ledsamt. I bilen låg kopplet kvar och hemma hos mina föräldrar såg vi hennes gula leksak i hallen när vi öppnade dörren. :(

Veterinären sa att det här var det bästa för henne. Hon hade knölar överallt och en var så stor att den riskerade pricka närsomhelst. Hon hade börjat bli lite senil och hittade ibland inte ytterdörren och försökte ibland gå ut under trappan istället för dörren. Hon gick med kutad rygg och stela bakben och ville helst bara sova hela dagarna den sista tiden. Det var inget värdigt liv längre men så fruktansvärt smärtsamt för oss att ta farväl efter som hon betytt så mycket och gett oss så mycket glädje under sitt liv. Jag hopas att hon är på en bättre plats nu.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.