Annons:
Etikettskaffa-hund
Läst 1580 ggr
One.Gibbis
11/8/17, 8:20 AM

Skaffa hund när man har dåligt självkänsla?

Hejsan!
Tänkte höra med er hur ni tänker angående hundägande ifall man har dåligt självkänsla, som rubriken lyder. Har någon av er erfarenhet av detta? Jag oroar mig nämligen för att det ska påverka hundens utveckling negativt, då jag bl.a. har problem med att säga ifrån och sätta gränser. 🤐

Samtidigt tror jag att hunden kan hjälpa mig att säga nej, och bli tydligare. Dock vill jag absolut inte att det ska leda till en osäker tillvaro. När jag väl säger nej tenderar det att bli för kraftigt, nämligen. Dock har detta skett i samband med människor, och inte djur - men jag grubblar ändå. Jag har praktik på hunddagis för tillfället, och jag tycker redan att det hjälper, även om jag har bra/dåliga dagar (det känns inte lika hemskt att ta den platsen längre). Men, bör jag vänta? Har haft planer på hund sen jag var 14 (fyller 18 till sommaren), och det ser ut som att det kan bli tillfälle för en valp detta året. Hur hade ni gjort? Jag kan inte komma på något annat sätt än att vara tydlig mot uppfödare om mina problem, och se vad de säger. Går redan hos psykolog för att få fatt på mina tankemönster, så att jag kan förändra dem. Finns det mer jag kan göra? 😓

Vänligen,

One.Gibbis

~Hjärta Mitt något röriga catstagram Hjärta~

Annons:
molam
11/8/17, 8:27 AM
#1

HÄr har du en till med sjukt låg självkänsla, men jag har haft hund sen jag var 11-12 och det har hjälp mig otroligt mycket! ^^ är i dagsläget 23 år och är inne på min andra hund, en riktig hetsporre som kräver tydliga gränser både själv och gäntemot hundar/andra människor, och det är numera inga problem ^^

~Sajtvärd på Disney ifokus och Leopardgecko ifokus~

*Medarbetare på Akvariefisk ifokus

Sindri
11/8/17, 8:28 AM
#2

Jag skulle inte rekommendera dig att skaffa hund som terapi för ditt dåliga självförtroende.  Det är inte rätt varken mot hunden eller dig. Om du misslyckas, vad händer då med ditt självförtroende? 
Det kan lätt bli så att det blir hunden som bestämmer. Du är också så ung, hur blir det med hunden om ett par år om du vill studera, resa? 
Det är jättebra att du jobbar med din självkänsla, men du bör ha kommit en bra bit på väg innan du skall hjälpa en annan varelse att växa och blir trygg och få ett eget självförtroende. Det är otroligt viktigt att känna sig trygg och säker när man skall uppfostra en hund. Då är det stor chans att hunden också blir det.

Jag har sett kompisar misslyckas och det blev så fel så de fick ta bort hunden, nu vågar de aldrig skaffa hund igen.

Att du har praktik på hunddagis är väl alldeles utmärkt, du får chans att lära dig mycket om hundar och säkert också om dig själv.

Herveaux
11/8/17, 8:55 AM
#3

Jag tänker så här: Gör det lätt för dig att göra rätt och känna att du kan. 
En valp kan få även erfarna och trygga människor att slita sitt hår och känna att "vad sjutton gav mig in på det här för?!"😓

Just nu är nog en valp lite mycket att ta sig an. 
Om ett par år kan det se helt annorlunda ut dock!

Grymt bra att du tagit itu med din problematik och jobbar på en förändring!👍 

Medans du är "under uppbyggnad" så att säga, har du några snälla, stabila hundar i släkt eller vänskapskrets som du kan få umgås med, vara hundvakt åt eller hänga med på kurs?

När det sen är dags för hund, du har inte övervägt att ta över en vuxen hund? 
Dom kan såklart vara krävande dom också, men just valpar och unghundar brukar ligga i en egen liga…😛


// Harley
Sajtvärd Star Stable
Medarbetare Film, Hamster

Annielle
11/8/17, 8:59 AM
#4

Jag håller med #2 Sindri 

Skaffade själv hund när jag var strax över 20 (åldern behöver väl i och för sig inte vara det som spelar in jättemycket, men kan göra det) och hade problem med gränssättandet för min hund och en del annat också på grund av  dålig självkänsla och på andra sätt psykiskt dåligt mående.

På grund av att min hund hade vissa medfödda fel som bara blev värre och inte gick att åtgärda var jag tvungen att avliva henne när hon knappt var ett år, men hade det inte blivit så är jag säker på att hon hade blivit en väldigt besvärlig hund i vuxen ålder på grund av att jag inte kunde hantera henne tillräckligt bra.

Vänta några år i alla fall.

Var dig själv, det finns redan så många andra.

One.Gibbis
11/8/17, 9:28 AM
#5

#1 Kul att du blivit hjälpt utav hundar! GladFunderar själv på om jag är en sån som skulle bli hjälpt eller stjälpt utav ansvaret att ta hand om en hund.

#2 och #4 (Självkänsla och självförtroende är inte samma sak. Dock går de ofta hand i hand, och det stämmer även i mitt fall ) Har ingen som helst vilja av studentliv, eller resor. Jag behöver rutiner och välkända miljöer, och det är svårt att få om man flänger runt. Förstår dock vad ni menar med att självkänslan skulle få sig en törn ifall jag misslyckades med hundens uppfostran, det är ett utav mina spöken. Men, allt måste väl inte falla med det? Känner folk som fått hund vid 14-15 års ålder, gett den "fel" uppfostran (fått en aggressiv/osäker hund) men senare läst på och hittat nya vägar, som lett till trygga hundar. Det är inte optimalt, såklart, men det är sällan något är det. Jag tänker att det viktigaste är en kontinuerlig kontakt med folk som har erfarenhet utav hundar, så att man kan förebygga problembeteenden  i den mån det går. Missförstå min inte, jag tar till mig det ni säger - men hundar, djur generellt, är jätteviktigt för mig. Att inte kunna utvecklas i den takt jag vill, och få erfarenhet och kunskap, är som att köra över mig själv. Kommer inte sticka under stol att jag kommer behöva vägledning, oavsett om det är en valp eller vuxen hund jag skaffar. Men man måste ju börja någonstans?

#3 Jo, absolut. Måste tillåta mig själv att ventilera mina känslor. Dock får det aldrig gå ut över hunden.  Är lite skralt med trygga hundar i min nära vänskapskrets som bor på rimligt avstånd, men har möjlighet att umgås med e del under somrarna åtminstone.

Har funderat på en vuxen hund, faktiskt. Men det är ju mest omplaceringar som man kan få tag på, och har de problembeteenden, eller är utav en ras som inte passar mig (vallhundar och slädhundar tex). Men om jag hittar en lämplig hund är det absolut ett alternativ! ❤️

~Hjärta Mitt något röriga catstagram Hjärta~

Annielle
11/8/17, 10:44 AM
#6

Bor du hemma eller ensam nu? Det är ju skillnad om man bor hemma och har fler som tar hand om hunden menar jag, speciellt om din familj har hundvana?

Hur har du tänkt angående jobb och så? Är ju inte alltid man kan ha med hunden på arbetet och inte alltid lätt att ha hunden hos någon eller på hunddagis, man måste ju i så fall ha råd med det också.

Det är ju inte lätt att inse hur bunden man blir av en hund innan man har skaffat en heller, är aldrig detsamma som att ha haft praktik med hundar (det har jag också haft) eller ta hand om någons hund ett litet tag.

Man hör ju främst om att hund är så bra för hälsan, har en lugnande verkan och sådana saker, men för min del var det faktiskt det motsatta, jag blev extremt stressad av det som ensam hundägare, fick väldigt dåligt samvete om jag så var borta en timma (gick på en gitarrkurs som jag avslutade pga mådde så dåligt av att lämna henne ensam) det var vardagliga saker som blev krångliga (inte resande och sådant) Är man åtminstone två personer som bor i hop gör det ju stor skillnad.

Hann även gå ett par hundkurser, vilket jag rekommenderar.

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Annons:
StellaAG
11/8/17, 11:22 AM
#7

Håller nog med #6 om att det kan vara lite riskabelt att skaffa hund om man inte mår helt bra, eller för att må bättre. Hundar är fantastiska, men ibland prövar de ens tålamod mer än vad de lugnar. Mina hundar har sällan fungerat lugnande för mig!  Under en period mådde jag dåligt pga jobbiga händelser i privatlivet, och då tycker jag inte att hundarna hjälpte, tvärtom. Det var nästan olidligt att vara hundägare då. 

Nu vet vi ju vi som svarar inte hur din problematik ser ut eller hur du kan tänkas reagera i olika situationer med en hund, men mitt spontana råd skulle vara att vänta ett litet tag med egen hund tills du känner dig trygg i dig själv! När du kommit en bit på vägen så tycker jag absolut att du kan skaffa en hund av "enklare" ras, alt en äldre hund som redan är stabil i sig själv. 

Lycka till!

Lizelda
11/8/17, 12:05 PM
#8

Jag säger kör hårt! Har själv enormt dålig självkänsla och även mycket problem med psykisk ohälsa, diverse diagnoser och lite smått och gott. Mina hundar har räddat mig, om och om igen. Var bor du? Hitta en uppfödare, förklara hur läget är och fråga hur mycket uppbackning de kan ge om ni inser att det inte funkar. Tyvärr så lär många dra öronen åt sig så du får hitta en som mig 😉 En del tar ju tillbaka valparna om något händer eller hjälper till att omplacera den. Ta den på prov en månad är en bra idé men det är egentligen för kort tid för att kunna se hur det kommer gå.

"Be proud of your scars, they're proof of a fight you never lost."

HundarBortskänkes, Ridsport, AkvariefiskFurry Paws

Bloggar om min assistanshund på Tassa Bredvid

One.Gibbis
11/8/17, 12:22 PM
#9

Tack för att ni delar med er förresten, det betyder jättemycket! Hundägandet kan se så pass olika utGlad

#6 Jag bor fortfarande hemma. Lär göra det ett tag till då jag bor i storstad och bostadsbristen är svår just nu. Mamma kommer ha möjlighet att avlasta, men huvudansvaret ska vara mitt. Pappa har hundvana, men använder sig av förlegade metoder som baserats på dominansteorier, vilket jag inte vill stötta.

Min syster bor själv och har sagt ja till att agera hundvakt om hon har möjlighet. Vi (jag och mamma) kommer flytta till ett mer centralt boende efter jul, vilket kommer ge mig möjlighet att åka hem under håltimmar (mitt gymnasium är läxbaserat, så jag har ett luftigare schema än de flesta). Möjligheten för mamma att ta med hunden till jobbet finns eventuellt också, men är inget jag räknar med.

Mina planer är att studera vidare på universitet efter gymnasiet. Vad det blir är fortfarande oklart, men har i sånt fall studiebidrag och studielån till mitt förfogande.

Upplever generellt att djur har en positiv inverkan på mig, men kan känna igen mig i det du säger. Har kattungar som vi behövt vänja vid att bli lämnade ensamma när de var 4-5 månader. Då fick jag, min mamma och syster gå "om lott" så gott det gick. Trots det fick man skuldkänslor. Förvisso inte såsom du beskriver, men ändå så att det märktes.

#7 Är väl medveten att det kan se olika ut, och är därför jag gärna vill ha så många svar som möjligt. Har en träff men en uppfödare om några veckor och planerar att förklara min problematik och höra vad hen har att säga om det. Om det blir ett nej får jag helt enkelt vänta, även om det svider. Sen är inte jag en som snabbt fattar ett beslut. Har funderat på det sen jag vad 14. Gjort budget flera gånger om, byggt upp ett mini-bibliotek av faktaböcker på hundar och samlat ihop till buffert och inköpspris. Så, "snart" för mig är tidigast om ett halvår till ett år. GalenMycket kan ju hända på den tiden menar jag, både positivt och negativt. Kanske har landat i mig själv då, eller du vet, inte gjort det. Förhoppningsvis är jag klok nog att inse vilket håll det går åt.

#8 Roligt att vovvarna har hjälpt dig! Jag bor i Uppsala. Ska dra iväg till en uppfödare i Stockholm om några veckor, och jag hoppas på ett bra samtal. Vill inte "smyga" för en uppfödare, eller på något vis undanhålla viktig information. Då känner jag mig som värsta boven, helt ärligt.

~Hjärta Mitt något röriga catstagram Hjärta~

hemul
11/8/17, 12:40 PM
#10

Fråga psykologen vad han tror!

Jag tänker lite annorlunda. Som Herveaux säger är det nog få som inte har ett helvete med sin hund periodvis. Det ÄR jobbigt när hundar som är yngre än ens egen är rumsrena och ens egen hund fortfarande bajsar på ryan. Det ÄR jobbigt när hormonerna börjar komma igång och hunden blir ett monster som sliter och drar och beter sig allmänt ohyfsat. O.s.v. När/om sånt inträffar, kommer du då att anklaga dig själv och tro att det är ditt fel, att du har misslyckats, eller klarar du att se det utifrån och förstå att shit happens?

Fast jag vill nog också säga go for it! Och jag tror att du gör helt rätt som vill ta upp detta med uppfödaren. Lycka till och hoppas du kommer att känna att du klarar av det, snart är med valp och att allt går bra!🙂

Annielle
11/8/17, 2:47 PM
#11

Då  låter det ju på ett sätt bättre att skaffa hund när du bor hemma och har fler som kan engagera sig lättare när hunden är valp och kräver mer.

Djur har en väldigt positiv effekt på mig också, jag hälsar på väldigt många hundar ock katter, ibland flera om dagen. Men skillnaden är att det inte är jag som har ansvar för dem, så det blir därför väldigt kravlöst och enkelt.

Det låter ju som att du har planerat och funderat mer än de flesta i alla fall, vilket ju är jättebra, så det kanske kommer att fungera jättebra, vem vet?!?

Men fråga psykologen också som Hemul skriver, åtminstone om du har gått hos psykologen i minst ett halvår så att den faktiskt känner dig tillräckligt, annars skulle jag kanske inte ta psykologens omdöme på så stort allvar.

Var dig själv, det finns redan så många andra.

hemul
11/8/17, 3:22 PM
#12

Ja. Och förutsatt att du tycker psykologen är bra, borde jag ha sagt. Det är ju inte helt själklart.

One.Gibbis
11/8/17, 4:29 PM
#13

#10 Det är en hon. Vi har haft kontakt ett tag, så det är inga problem. Ska absolut fråga henne, hon känner mig bättre än vad jag själv gör ibland! :) Oj, vilken svår fråga. Hitintills har jag inte klankat ned på mig själv när jag har tagit hand om andras hundar, även när det inte gått superbra. Kan bli irriterad, visst, men försöker hitta på möjligheter att ta mig runt problembeteendet/störningsmoment, eller vad det nu är. Ser det lite som min uppgift att göra det. Om jag inte försöker och hitta en lösning och istället blir arg/irriterad på hunden mår jag dåligt efteråt. För att jag kunde gjort bättre, ungefär. Men det är inte ett lika stort problem som gränsdragning, och är lättare att få bukt med om jag pratar med någon annan. Tusen tack för pepp!! #11 Ja, tror nog inte att jag är redo att axla ansvaret själv riktigt än. Framförallt behöver jag någon som kan buffra lite, om det blir jobbigt. Eller som bara finnas där så att man kan skratta åt eländet (läs: eventuell huligan hund). Ja du, jag hoppas att jag planerat tillräckligt, att jag orkar. Men det är ju svårt att veta. Jag vet bara att jag skutit upp valpköp länge, antingen pga att jag varit för ung, för att ekonomin inte funnits, eller för att framtiden varit för oviss - och det har varit helt ok! Men nu är saker och ting mer "på plans" så att säga. En vill ju gärna drista sig till att det kommer funderar, då. Har inte haft kontakt med psykologen i riktigt ett halvår än, men hon känner mig jättebra redan. Har stenkoll på mina tankegångar och vet vilka mönster jag har! :)

~Hjärta Mitt något röriga catstagram Hjärta~

Annons:
hemul
11/8/17, 4:56 PM
#14

Tycker det låter som du har bra pejl och tänkt igenom allt. Prata med psykologen - och kör! Tror det kommer att bli jättebra.

Och behöver du hundvakt nån gång så bor nog inte jag så långt ifrån dig. 😉

hemul
11/8/17, 5:43 PM
#15

Oj nu lät jag som en stalker igen. ☺️Jag vet så klart inte precis var du bor. Men du nämnde vilken stad du bor i och då kan det inte vara sååå långt. 🙂

One.Gibbis
11/8/17, 6:52 PM
#16

#14 #15 Haha, ingen fara! Tack för erbjudandet, det var vänligt sagt. :) Lite OT, men har du själv hund?

~Hjärta Mitt något röriga catstagram Hjärta~

Lizelda
11/8/17, 7:38 PM
#17

#9 Vad är det för ras du tänkt dig? Uppfödaren behöver ju inte veta allt som finns att veta om dig men den behöver ju veta relevanta saker.

"Be proud of your scars, they're proof of a fight you never lost."

HundarBortskänkes, Ridsport, AkvariefiskFurry Paws

Bloggar om min assistanshund på Tassa Bredvid

Elsis matte
11/8/17, 9:05 PM
#18

Jag vill bara inflika detta: om du skaffar hund för att du vill ha hund så go for it - låt inte dålig självkänsla eller ångest stoppa dig. För om man först ska behöva "fixa" sig för att kunna göra det man vill, så blir det lätt att man hålla kvar istället för att utvecklas. Men skaffa inte hund som ett redskap för att rädda dig, det kan bli en besvikelse istället. Om hunden hjälper dig är det en bonus, men det ska inte vara den självklara förväntningen. Ingen aning om jag får fram vad jag menar eller om jag bara pladdrar….

hemul
11/9/17, 1:16 AM
#19

#16 Nej, inte nu, men har haft både egna och daghund. Har varit i valpköpar-mode i sådär 3 år nu men det har hela tiden hänt saker, från armbrott till mer praktiska bekymmer som gjort att jag fått skjuta på det.

One.Gibbis
11/9/17, 8:55 AM
#20

#17 Ja jo, har inte tänkt berätta precis allt. Det som kan påverka hundens utveckling/framtid tänker jag är viktigt!🙂

Har riktat in mig på kooikerhondje. Den passar in på alla mina kriterier (fysiskt sund, lättskött päls, funkar ofta att ha lös, har apporteringslust, är allround m.fl.) förutom den mentala instabiliteten då. Har dock gjort ett grovarbete för att hitta de stabila individerna (det har dykt upp desto fler utav dem på senare år). Det är såklart ingen garanti för att jag får en stabil hund, men jag litar på att uppfödarna kan sin sak och inte lämnar det åt slumpen.

#18 Bra synpunkt! Anledningen till att jag skaffar en hund är för att jag tycker om gemenskapen man får med hunden - och andra hundägare. Det har jag inte hittat någon annanstans.  Sen är jag genuint intresserad av hundar också. Lutar nog åt det nördiga hållet 😂 Jag tror inte, och räknar inte med att hunden ska få mina problem att försvinna. Däremot är jag rätt säker på att "hundlivet" kommer ge mig en struktur som jag kan hålla mig i när livet är jobbigt. Alltså, förstå mig rätt. Ser inte hunden som ett verktyg för bättre mående, det är inte därför jag skaffar en. Däremot tror jag att hundägandet bidrar med rutiner som gör mig gott.

#19 Näe! 😮Vilken osis! Hoppas verkligen att dina problem löser sig. 3 år är lång tid att vänta. Fast det är bra att du tar hänsyn till förhinder och inte bara kör på. :)

~Hjärta Mitt något röriga catstagram Hjärta~

Annons:
Upp till toppen
Annons: