När du säger att du har problem med det, är det att det är väldigt olika vem du klickar med och så stannar det så, eller tar det bara tid att fastna för nya bekantskaper? Jag är av den senare typen, det tar tid för mig att knyta an och innan det sker går jag genom en jobbig tid med valpen - men eftersom jag känner mig själv vet jag att det går över. Har däremot en kompis som inte kunde få den valp hon klickade med utan tog hem en annan, och hon har efter flera år inte riktigt knutit an med den - så tycker definitivt att man ska känna att det är rätt "i magen" när man väljer valp. Fast samtidigt, min yngre hund är inte min "själsfrände" på samma sätt som gamlingen, men det är både roligt och lärorikt att leva med en hund som är väldigt annorlunda än vad jag önskade…

Angående att välja valp så är det ofta så att man inte får välja själv, utan att uppfödaren väljer vilken valp som ska till vilken köpare. Iallafall gjorde min uppfödare så, vilket jag tycker var bra, med tanke på att den valp man "klickar" med inte nödvändigtvis kommer vara den som passar bäst in i ens liv. Hade jag "klickat" med den lugnaste i kullen hade det troligtvis inte blivit optimalt, uppfödaren  tyckte att det var den valpen som var den enda som jag absolut inteskulle ta med hem, alla de andra hade funkat, men de valde den åt mig som de trodde skulle passa mig bäst vilket också baserades på vilken valp som skulle passa de andra köparna bäst. Så att varje valp fick bästa möjliga förutsättning i sin nya familj. Jag "klickade" fort med den här valpen fastän jag just vid tilldelningen av valparna hade en annan favorit i kullen. Visst känner jag fortfarande mer för "favoriten" än för de andra syskonen, men kärleken för min egen valp har ändå blivit störst och övervunnit bandet till de andra valparna. Jag tror alltså att "klicket" kan växa fram. För att hjälpa kärleken (och "klicket") växa fram tror jag att det är viktigt att inte jämföra valpen med andra valpar eller hundar utan se valpen som den individ som hen faktiskt är. Göra roliga saker med valpen och intressera sig för det som intresserar valpen skulle kunna hjälpa till också :-)

Jag valde valp hos uppfödaren, detta eftersom jag bodde hos uppfödaren i drygt en vecka när valparna var små, tog hand om dem allihop, lärde känna dem osv.

Trots att hon var allt jag ville ha i en valp och trots att jag köpte henne för att jag har stor koll på rasen, blodslinjer, stamtavlor m.m. så tog det tid innan det var just henne jag tyckte om. Faktum är att det var först när hon var ca ett halvår gammal som jag gillade henne för den hon var, inte för den hon borde bli som äldre ;)

Men, jag är också en person som tar tid på mig för att få starka känslor för andra levande varelser och jag tycker inte om valpar. När min valp började bli så stor att det gick att ta ungefär vanliga långpromenader med henne osv, och hon började "kännas vuxen", då blev det lätt för mig att tycka om henne.

Idag älskar jag varje millimeter av min unga dåre och jag vill inte vara utan henne en sekund. Hon är allt jag kunnat önska i en saluki. Men jag tycker fortfarande inte om valpar :p

Jag kom i kontakt med min uppfödare när valparna var 1v gamla - då var det två soblar ”otingade”. När jag sen skulle upp och hälsa på hade en av de andra valpköparna kärat ner sig i ”min” valp. Men jag klickade DIREKT med den lilla trefärgade som då var över - och kunde inte tänka mig att få hem nån av dom andra. Sen får vi ändå jobba på vår relation - men han är så så så rätt för mig.

Vi skulle först egentligen ha en annan valp än den det blev. Sen åkte vi och hälsade på när de var 6 veckor, och vår Flax (som jag innan tyckte var rätt intetsägande) charmade oss totalt. Några dagar senare skrev uppfödaren att hon börjat fundera på om inte Flax egentligen skulle passa oss bättre än den valpen vi först tänkt, jag berättade då om hur vi känt och hur vi uppfattade Flax vs den andra valpen, och uppfödaren hade exakt samma uppfattning. Då kändes det helt självklart att det var Flax vi skulle ha.

För mig var det nog ganska viktigt att kunna prata med uppfödaren om vilken typ av hund/valp jag ville ha. Hade inte jag och uppfödaren haft samma uppfattning om vilken av valparna som passade oss så hade det nog inte känts lika rätt. Sen väl hemma så tog det ändå ett bra tag innan vi fick en fin relation och det verkligen kändes att det är "min hund", och den känslan tror jag inte man kan rusha fram, utan den kommer när den kommer 🙂

Bra frågeställning!
Vi visste vad vi sökte efter (egenskaper hos hunden), berättade om oss och fick av uppfödaren veta vilken/vilka hundar som skulle passa både oss och vår livsstil. Efter den selekteringen av valpar återstod just klicket. För oss är det väldigt viktigt att hitta just det. Kan beskriva det som känslan av tunnelseende, man ser bara "sin" valp. Och i vårt fall har även valpen valt oss tillbaka på samma sätt.  Klick. 
Tack vare detta har relationen funnits på plats sedan dag ett.

Nu kommer ju folk lyncha mig men jag avskydde dobby fram tills han var typ 6 månader. Vi klickade inte alls. Dels chocken över att få hämtat hem sin alldeles egna första valp, så det gick inte in. Och dels för den eländiga klådan. Men också att ja… vi klickade inte. Funderade på hur jag skulle göra, ha kvar eller ej… men någonting sa mig att jag ska försöka. Nu finns det ingen än vi, han är min sambo, just nu min själsfrände och partner in crime. Skulle göra vad som helst för honom, vi får ofta kommentarer om vilket team vi är. Så va inte orolig :)

Jag tror det är stor risk för att man blir besviken om man förväntar sig att man ska "klicka" med sin valp från första stund och avguda den direkt. Valpar kan vara skitjobbiga och en relation växer ju fram med tiden! Jag har aldrig klickat med mina valpar från första hund, har istället varit ganska rationell i valet och gått på den valp som verkar bra både fysiskt och mentalt. När man får hem en valp så kan jag nästan tycka att allting känns konstigt, för man känner den ju inte alls. Man får ge det lite tid helt enkelt :)

Håller med #8.

Jag hade från början inställningen att jag inte ens tänkte på detta med att "klicka" som jag läser om ibland. Min hund är en individ som jag delar mitt hem med, han är som han är (men vi tränar ju och uppfostrar förstås!). Han var ASJOBBIG fram till 6-8månader ca, sen lättare ett tag,sen asjobbig igen, och nu relativt "enkel" som ettåring, väntar mig dock en tuff period snart igen att döma av vad folk säger om unghundar.

"Enkel" säger jag, men vi har ju våra "problem" såklart. Han hoppar på folk han får hälsa på, drar i deras kläder, är väldigt "munnig" när han blir uppspelt och även om han inte biter knappt alls så vill de flesta människor inte ens känna på hundtänder, verkligen inte när hunden är 35kg tung. Han drar vid hundmöten, vill fram och hälsa, blir uppvarvad. MEN:

Fram tills 8-9mån kunde han inte vara ensam hemma eller i bilen utan att skälla konstant - nu går det bra i bägge. Iaf de stunder jag är borta, som inte är så långa, men allt vardagsgöra med handla, slänga sopor, gå o ta en fika..sånt går utan problem.

Han är lugn inomhus, max att han tuggar lite på en av sina leksaker en stund. Annars ligger han och vilar, även om han inte är "trött" och bara varit ute en kissrunda.

Han blir väldigt uppspelt när nån kommer på besök, men när han fått hälsa av sig så lugnar han ner sig efter 5min eller så. Samma om vi är hos nån annan (fast där tar det längre tid innan han gör sig "hemmastadd"). 

Osv.. Angående att "klicka" vet jag inte. Han är den hund han är och vi har kul tillsammans. Men jag har gått och väntat på att han skulle bli så pass gammal att vi kunde springa tillsammans, dragträna osv.. Dvs göra fysiska aktiviteter på riktigt. Nu börjar han närma sig, och det är jag skitglad över då jag vill ut och RÖRA på mig med honom.

När jag valde min valp så hade jag redan fastnat för honom när jag såg en gruppbild på alla valparna i kullen, vilket var 16 stycken så han stack verkligen ut. När jag träffade honom förstärktes bara den känslan, dels för att han är hur fin som helst men även för att han nästan direkt la sig i min famn och somnade. Så trygg och lugn, men samtidigt ett riktigt busfrö. Har hämtat hem honom idag och herregud vad snabbt man kan älska en hund. Så ”klicka”, absolut det tycker jag att vi gjorde i den mån det är möjligt.

Jag fick välja själv.

Jag träffade valparna när de var 4 veckor, men då var de så jäkla slöa och trötta😃

När de var 6 veckor kunde man se personligheterna bättre. Det fanns 4 hanar att välja på och jag lyfte, pillade på tassar, höll i knät och sådär. Det var ingen som riktigt ville vara hos mig utan ville fixa med annat, förutom Knut. Han kom till och med upp i mitt knä själv och la sig till rätta där. Jag var egentligen inte sugen på just honom då han var lika liten som tikarna, MEN HAN VILLE JU VARA HOS MIG.

Nu är han mindre än tikarna och kallas för Lilla Knut av uppfödaren. Hon gillar honom verkligen, säger att han är käck och att vi passar väldigt bra ihop. Han får beröm hela tiden och vi får alltid höra att vi har så fin kontakt. Vi valde varandra, helt enkelt😃

Sedan så hade jag det faktiskt mycket som #7 hade det. Jag visste inte riktigt vad jag höll på med då han är min första hund och hade dåligt tålamod och det hjälpte inte att han var väldigt dålig i magen tills vi bytte foder.

Det som hjälpt ENORMT mycket är att vi gick valpkurs och nu går vardagslydnad 1. Det är till 80% jag som är för dålig, helt enkelt. Resten är Knut som är en liten skitvalp😉Det hjälpte även enormt att läsa på massor innan. Hundpodden Vår Bästa Vän är grym också.

Det tog ett ganska bra tag tills jag faktiskt verkligen älskade honom. Han var kanske 6 månader när det började. Idag är han 8 månader + 1 vecka.

Bilden är inte i den bästa kvalitén men HUR HAN TITTAR PÅ MIG..😍

Uppfödaren berättade om de olika valparna och vilken hon trodde skulle passa oss bäst baserat på det man kunde se av deras egenskaper vilket vi höll med om och valde därför den valpen. För mig tog det nog några månader innan jag verkligen klickade med valpen, vi behövde lära känna varandra och komma in i en vardag ihop innan jag kunde känna mig lugn och trygg i att jag valt rätt.