Jag känner igen mig mycket. Innan jag kunde skaffa hund själv så var jag hundvakt och klickade mycket bra med hunden jag var dagmatte åt. Jag tyckte att hon var helt underbar och saknar henne ofta fortfarande. Min egna hund jag har nu köpte jag som valp, han är snart 3 år och vi har inte klickat ännu. Visst tycker jag om honom men ibland känns det tråkigt att man inte har den relationen som många andra har till sina djur. Jag har aldrig heller varit med om att jag inte klickat med tidigare djur så jag blev också förrvirrad och tog det ganska hårt i början. Han bor kvar hos mig och jag hoppas att det vänder och att vi "finner" varandra. Om det verkligen känns 100% fel så tycker jag att omplacering kan vara ett alternativ. Hoppas det löser sig för dig och att du kommer fram till rätt lösning för er. :)

För mig brukar det ta lite tid innan jag klickar med ett djur, speciellt ett vuxet djur. Så jag tycker inte att det låter konstigt alls, sen om man går och tänker "om det inte funkar mellan hundarna omplaceras den nya" så tror jag man mentalt inte vill klicka (blir ju mycket jobbigare att omplacera då). Så jag tycker som sagt inte alls att det låter konstigt. När min pappa träffade sin fd fru så var jag väl ca 8 år, det tog några veckor innan jag klickade med hennes då vuxna hund men efter att vi klickade blev han direkt en älskad familjemedlem istället för "pappas nya flickväns hund". Sen tänker jag att det kan ta lite tid för hunden att verkligen landa och visa hela sin personlighet. När vi var hundvakter under två veckor så tyckte jag vi fick se mer och mer av hunden för varje dag ju tryggare hunden blev. Kan ju vara nåt sånt med den här hunden också, eller inte, men en vecka är inte så länge så det kan bara lite mer tid visa. Så jag tycker att du ska försöka börja om på ny kula (utan dem tankarna nu när hundarna funkar ihop) och ge det lite tid till. Klickar ni inte ändå, då får du ju känna efter om omplacering är rätt för både dig och hunden. Men du får ju känna efter vad som känns rätt i just din situation! Håller tummarna att det löser sig på bästa sätt för er alla!:)

Det är inte alls konstigt att du klickar olika med olika hundar. Den lilla hunden jag har nu är mitt hjärta, hon känns väldigt speciell för mig. Jag har också en stor hund ( vinthund så han är inte klumpig) som jag klickar bra med, han är helt underbar, men inte på samma sätt som den lilla. Jag tror också att jag föredrar små hundar (handen på hjärtat) Jag gillar deras otroliga kvickhet och vakenhet, de kommer upp på benen innan man hinner blinka. :) Stora hundar är segare, en Golden hade känts alldeles för klumpig för mig. Jag tror att du gör bäst i att omplacera både för din och hundens skull. Framförallt behöver du inte ha dåligt samvete.

Tack hörrni! Det känns mycket bättre att läsa era svar. Att fler känner/känt så och det inte är ovanligt. Jag tror jag ska försöka ge henne en chans. Vi har satt ett datum nu då vi sagt att "då tar vi ett beslut" och att jag ger henne en ärlig chans fram till dess. Känns ändå skönt att höra att det hänt fler och känner mig inte längre som världens sämsta om jag skulle välja att omplacera henne igen.

Jag har sedan att min hund var valp känt att vi inte riktigt klickat. Känns ju lite ovant eftersom jag föreställde mig att hunden jag tjatat om i flera år skulle vara min "soulmate". Men under året vi har haft honom har jag känt att relationen stärkts, och även om han är stökig och skitjobbig så är han ändå en himla kul hund. Jag har accepterat att vi kanske inte är "soulmates" utan att vi bara är bästisar i vardagen och det är helt okej. Mitt tips är att du känner efter om det ändå KAN bli bra. Och om din sheltie stärks av den nya hunden och mår bra av den så tycker jag att du ska fundera ännu mer på att behålla henne. Tänk att ni kanske inte är BFF:s än men att ni troligen kommer att bli goda vänner bara du anstränger dig för att se det bra och härliga i din nya tik. Lycka till!

På en vecka bygger man ingen relation, det tar långt mer tid än så. Det gäller alla du lär känna, oavsett om det är människor eller djur.

Vet hur det känns.
Haft svårt att bygga en relation med min omplacering trots att jag älskade honom högt från första stund, så har det absolut inte varit samma känsla som med min första hund.
Omplaceringen känns jobbigare och mer krävande än min första hund, trots att omplaceringen egentligen är jäkligt smidig och trevlig.
Självklart har ingenting gått ut över hunden, han har fått sin träning och omvårdnad. 
Vi har haft honom i ca sju månader nu och först nu börjar jag känna lite större känslor, men jag tror faktiskt aldrig att det kommer bli som med min första hund.
Och det är helt okej! Vissa hundar i våra liv är mer speciella än andra, och kommer alltid att vara det.

Att ta in en vuxen hund kräver ofta mer av en som hundägare än om man köper en valp, till skillnad mot vad folk tror.

MEN, jag har alltid tyckt om min hund sen första stund. 
Vissa avskyr sin nya hund från första stund, men sedan några månader står dem där med sin nya drömhund.
Ge det tid, känn efter ordentligt.

Jag känner igen mig i det du skriver. Jag gillar inte min familjs hund. Vi har aldrig klickat, han vill inte träna på samma nivå som mig och han är allmänt en hund jag inte föredrar. Detta har också gjort att jag har tappat motivationen att köpa en hund i framtiden, som då skulle vara en ras som passar mig mer (och en individ som klickar med mig såklart). Jag har haft denna hunden i mer än 1 år och jag vet att jag aldrig kommer gilla honom, mer än hans söta utseende haha. Så ja, hade jag ägt honom själv skulle jag omplacera honom för vi går helt enkelt inte ihop så som jag hade önskat. Men eftersom det är fler i min familj så ska han stanna, då de andra gillar honom. tråkigt är det såklart, men jag får hoppas att jag hittar en hund i framtiden som jag klickar med och kan träna lydnad och spår med på en nivå som båda faktiskt vill.

Det är ju absolut inte så att man gillar alla hundar bara för att man gillar hundar, och absolut inte så att man skulle vilja vara ägare till alla bara för att man gillar hundar… Jag själv vill inte ens ha alla hundar av "min" ras. När det gäller andra raser… alltså, nej, jag vill inte ha dem. Hundar är väldigt varierande till personligheten, det är vi människor också. Självklart passar olika människor ihop med olika hundar då.

För mig har det alltid tagit tid (precis som med människor, det är extremt ovanligt att jag klickar med någon på en gång). Eller, jag har klickat med hundar jag har på kurs eller liknande, men när jag skaffat en själv är det bara en massa tvivel som det bara är att genomlida. Men när de första oxveckorna är genomlidna så har det hittills alltid känts bra! Men det kan ju vara så att du skaffat en hund som inte riktigt är vad du vill ha, så bra att ge det en period och se om ni växer ihop.

Kan känna igen mig men tror faktiskt att problemet ligger i förväntningar många lägger på sina hundar.

När jag skaffade min labradorvalp (Bismo) som jag haft nu i nästan en månad, så kände jag att vi inte riktigt klickade. Eller åtminstone att jag inte gjorde det. Jag tror att jag projekterade mycket av mina rädslor på honom, jämförde honom med min andra hund (jack russell, Tyson). Han var inte lika kramgo. Han var inte lika tillgiven. Inte lika rolig. osv. 

Det som ändrade det hela för mig var att jag helt enkelt sa till mig själv att sluta. Han är en individ. Han har sin EGEN personlighet. Genast efter att börja se hans egenheter och hans egna charm blev han mig väldigt kär. Tror heller inte att man skapar ett starkt band till en hund de första dagarna, veckorna, månaderna och för vissa: år. Precis som med människor så arbetar man och bygger upp ett förhållande med sitt djur, det kommer inte av sig själv. Genom att sätta ett datum på det hela så  sätter man redan en förväntning på att man inte kommer "gilla" sitt djur innan datumet och därmed blockerar man sitt tankesätt från att finna tycke i djuret. Detta är obviously mina egna spekulationer så det behöver inte vara sant, men jag ser det som så.

Hoppas det gav dig lite "food for the thought" :)

Det komiska var att när jag fann tvivel i honom så tog han själv lite distans från mig. Nu när jag helt accepterat honom så är han väldigt mycket mer tillgiven och gosig. Jag tror också att hundarna i fråga känner av ens egna osäkerhet i saken.

Jag hade svårt att "ta till mig" min Fenna, har haft henne sedan valp och såklart var allt bubbligt runt henne och jag tyckte det var så roligt med en ny hund men ju mer tiden gick så kände jag att vi aldrig klickade.

Ca 1,5 månad efter att Fenna kom fick vi hastigt ta bort min gamla tävlingshund som jag älskade mer än något annat, då hade jag verkligen jättesvårt för Fenna och nästan "stötte bort"henne och funderade länge om jag skulle lämna tillbaka henne till uppfödaren bara för jag kände att vi inte klickade och sedan tyckte jag så synd om Fenna för att jag inte kunde ta mig till henne, jag mådde otroligt dåligt över detta.

Jag behöll henne och vi hade det jättejobbigt det första året, idag kan jag säga att jag aldrig skulle kunna lämna bort henne för något, jag älskar henne mer än något annat och hon är en otroligt rolig hund något som jag inte tyckte tidigare, bättre hund kunde jag inte få i mitt liv.

Jag skulle ge erat "förhållande" lite mer tid, din känsla kan ändra sig när allt har "smält in" och när ni har börjat känna varandra lite bättre. 🙂

Oj… Jag HATADE Dobby ganska länge i början. Grät varje dag, lät mina föräldrar passa honom ganska mycket (bodde hemma då), vi klickade verkligen inte. 

Nu skulle jag inte byta bort honom mot någonting i världen, skulle gå igenom eld och vatten för honom. Och jag vet att han skulle göra detsamma för mig. 

Så du är inte ensam :)

Jag hade det så med en katt. Det berodde iofs på att jag antagligen inte är riktigt normal i huvudet. Jag "blev med" kattungen lite i fyllan och villan kort efter att min älskade hund dött. När jag nyktrat till insåg jag ju att jag hade väl aldrig funderat på att skaffa katt, inte i stan. WTF? Hur gick det här till? Men nu hade jag tagit ansvar för kattstackarn så då fick jag stå mitt kast - sån är jag. Jag fick hemska problem med att det kändes som att jag ersatt min bästa kompis med en katt och trots att jag på sätt och vis tyckte det var roligt med katten, oroade mig för henne om det var något galet eller hon inte kom hem o.s.v. kunde jag aldrig känna riktig närhet. Inte de första 10 åren eller så ivf. Sen blev det bättre och bättre. Jag grät floder när jag måste avliva henne vid 17 års ålder. Som sagt, inte fullt normal i pallet.