Agility

Avliva aggressiv hund

2016-01-06 12:06 #0 av: [Victoriaärjag]

Hade ni avlivat en aggressiv hund, eller en hund som gör utfall mot människor och har bitit. Alltså det kan även vara osäker men har fortfarande bitit en/flera människor ganska kraftigt så de måste uppsöka läkarvård. 

Detta är en hypotetisk fråga eftersom jag känner folk som har avlivat på grund av att deras hund har bitit.

Anmäl
2016-01-06 12:12 #1 av: Ria74

Beror helt på varför den bitit och om den bitit ägaren eller familjen.

Var den inte aggressiv i familjen så hade jag försökt med munkorg bland människor.

Hade en blandrashund på 90-talet som aldrig kunde vistas bland människor utan munkorg. Hon bet aldrig någon, men gjorde utfall. Nu hade jag inte hunden för andra människors skull utan för min egen och då funkade det bra att undvika människor och måste man vistas bland andra använda munkorg.

mvh Maria värd på barn, miljonar, bloggande
medarbetare på husmorstips.ifokus
Min blogg: http://nouw.com/mariastankar

Anmäl
2016-01-06 12:12 #2 av: Talidass

Vi avlivade vår tik när psyket inte höll. Hon var femvägskorsad och tillslut höll det inte.
Hon fick panik efter ringklockor, raketer, blev rädd när människor hon älskade kom och hälsade på, nafsade efter min brors kompisar (de var ca 5-6 år då) m.m.

Hon mådde inte bra och det är inte okej att hundar biter efter barn

Anmäl
2016-01-06 12:14 #3 av: [tk1971]

Nej, det har jag inte. Men jag tycker att en hund som inte går att lita på i olika situationer med människor och/eller djur för att den är så aggressiv att den bits "på allvar" finns det all anledning att fundera på om den ska avlivas.

Anmäl
2016-01-06 12:32 #4 av: zakkris

Varning lång historia

Vi tog hand om en schäfertik som varit misshandlad hela sitt liv och varit valpfabrik. Hon kom till oss helt skogstokig.  Men vi arbetade med henne hela tiden och hon blev en vänlig hund, men hon valde sina människor. Jag var då 12år och kunde hantera denan stora schäfer med ett finger, medan min pappa flög efter henne. Hon lydde min minsta vink medan honom hon inte löd alls.

Tyvärr fick min pappa hjärtinfarkt och vi fick sätta henne på ett pensionat med min systers schäferhanne som även han varit misshandlad sedan tidigare. Vi hade meddelat att dessa inte fick visstas tillsammans  mer än vid promanader då hon löpte.

Den 22 december de året fick vi till våran förskräckelse 8 små valpar. Vi hade alltså fått 8 valpar efter två instabila hundar som dessutom var stora djur. 7 stycken överelevde till 8 veckors ålder. Jag arbetade med dessa valpar så mycket jag kunde. De fick vara med om allt utom att vara ute då de detta året var -20 grader kallt. Vi hade ingen aning om hur man tog hand om valpar heller för den delen.

De åkte till sina nya hem, en dog kort efter i parvo, då den nya ägaren inte hade vaccinerat henne. Det var så stort att de tom var med i tidningarna.

Två av hundarna blev väldigt instabila djur men vad vi vet levde tills de dog av ålder.

En tik råkade tyvärr hamna hos en familj som misshandlade henne. Mannen i familjen berättade va hand flickvän gjorde mot hunden och lämnade tillbaka henne till oss 5-6 månader gammal.

Vi fick tillbaka en hund som var totalt opålitlig. Hon högg varenda människa hon inte redan kände. Vi åkte ner till min faster för att de var hunduppfödare och vi tänkte att de var rätt människor för att socialisera henne med. Men tyvärr var de katastrof, hon högg även om människorna satt stilla på en stol.

Där tog vi beslutet att hon fick somna in ett år gammal. Vi ville inte att hon skulle bli en farlig vuxen hund, vi visste att hon skulle väga 40kg och hugga alla hon ser.

Tragiskt men bäst för alla tyvärr.

Och vid den perioden avlivades öven hennes mor. Hon hade pga av  valpningen blivit helt fel i huvudet. Hon bet sönder alla korkmattor i hela huset, hon bet sönder inredningen i bilen. Vi försökte omplacera henne till kunnigt folk på landet där hon kunde få frihet vi inte kunde erbjuda i ett samhälle. Men tyvärr förstörde hon deras hem med, så efter att hon förstört hem för säkert sammanlagt några hundra tusen valde vi att hon skulle få somna in. Hon mådde inte bra och vi kunde inte låta henne förstöra fler personers hem.

Så båda dessa hundarna blev avlivade tiken agusti 2004 och valpen omkring samma veva kommer inte ihåg exakt tidpunkt.

Anmäl
2016-01-06 14:01 #5 av: thea_thea

Nej, det har jag inte (omplacerat en istället). Känner dock folk som har avlivat aggressiva hundar.


Anmäl
2016-01-06 14:15 #6 av: spacesheep

Jag skulle säga att det beror på situationen och orsakerna till aggressiviteten. Är det en unghund som inte vet bättre, en osäker hund som du vet att man kan arbeta bort beteendet med eller en hund som lärt sig vara aggressiv i sitt arbete - då är det absolut värt en chans. Men en totalt osäker hund som inte ens ägaren kan lita på; då lär hunden inte få ett värdigt liv oavsett.

 Min förra hund avlivades delvis pga aggressivitet som var en bieffekt av den egentliga anledningen. Det var när han gjorde utfall och högg ett barn som vi insåg att vi inte längre hade kvar samma hund. Han var 9 år gammal vid det laget och hade aldrig bitit någon sedan valpstadiet. Det här var alltså 30-40kg's hunden som tog hand om kattungar och lät en 5-åring göra vad hon ville med honom utan att han ens reagerade typ klä på honom ballerinakjolar och åka runt med honom i en alldeles för liten barnvagn när mamma inte såg. Han blev sjuk under sitt nionde år, epilepsi, och trots att anfallen kom med långt mellanrum blev han tydligt mer osäker. Sjukdomen förvärrades snabbt, han började kissa på sig, reagera aggressivt mot andra hundar, göra utfall. Och högg till sist ett barn. Då ringde vi veterinär och bokade in en tid för avlivning, för han var helt personlighetsförändrad och mådde tydligt inte bra. Det var vad som öppnade våra ögon rejält. Nästkommande dag fick han, vad veterinären bedömde, en hjärnblödning, och kunde knappt gå rakt. Då var det ännu mer tydligt att vårt beslut var det rätta och han fick somna in direkt.

Hade sjukdomsförloppet gått långsammare, hade vi inte konstant följt upp med veterinär, och hade vi inte kunnat se bortom det faktum att vår hund egentligen var världens snällaste och att vi älskade honom hade han säkert fått härja fritt ett tag. Och det anser jag, och hela familjen, är helt fel. Aggressivt beteende har en orsak, och den måste man ta reda på och ta ställning till innan man fattar beslut om avlivning eller ej. En aggressiv hund som är sjuk, eller som får stå i en hundgård dygnet runt för att den anses farlig, lever verkligen inte ett bra liv. 

Anmäl
2016-01-06 14:21 #7 av: JoannaLi

Ja. Jag skulle kunna avliva en aggressiv hund. 

Det finns ju oändligt många if's and but's, och det skulle ju knappast vara något första alternativ - men för mig är sanningen att en aggressiv hund inte mår bra, och om man inte kan lösa det på annat sätt så skulle jag kunna avliva istället. 

Är hunden osäker så går det förhoppningsvis att lösa på annat sätt, genom träning eller omplacering. 


Anmäl
2016-01-06 14:30 #8 av: [loveisall]

Hade man hittat någon som är bra på att rehabilitera hundar så... men det är ganska svårt att hitta någon som gratis vill ta sig an någon aggressiv hund.  Det beror helt på hur djupt aggressionen sitter och hur svårt den är att arbeta bort och vad den beror på. 

Ibland kan ju hundar ha/få lätt hjärnskada och cancer i hjärnan också. Finns många orsaker och även mental stabilitet/labilitet är ärftligt.

Anmäl
2016-01-06 15:09 #9 av: Joyous

Aggressivitet är ett brett ämne och jag tycker att man ska ta hänsyn till varför hunden väljer att bita, i slutändan är det dock upp till varje hundägare att avgöra om man har ork för den typen utav hund. Jag har själv en hund som hellre biter sig ur situationer och det är jobbigt men absolut inte så att jag funderar på avlivning.
Hon bär munkorg i situationer där det rör sig mycket människor, hon korrigeras vid de tillfällen då hon vill använda tänderna och belönas när hon istället väljer en annan lösning.

Har jag besök hemma så får hon vara i sovrummet, ibland får hon vara med, med munkorgen på och då får alla närvarande instruktioner om hur de ska betee sig i hennes närvaro.
Vi tränar planerad hanteringsträning med människor som vet hur de ska agera när det blir fel. I vardagen måste jag hela tiden styra henne, det finns inte utrymme för egna initiativ bland människor.

För ett år sedan var det på gränsen att hon fick åka tillbaks till uppfödaren men nu känner jag inte alls så. Det är klart att det är jobbigt men vi har gjort enorma framsteg. Vi åker i lokaltrafiken nästan dagligen, trängs på bussar och tåg i rusning, tränar med andra människor och hundar.
I nuläget är det mest hanteringen som är ett problem för oss, eftersom jag vill tävla.

Med det sagt, omöjligt att svara för hur någon annan ska göra då problemen är olika beroende på hur man lever och hur problemen visar sig. Humla är en väldigt trevlig och trygg hund utan andra rädslor, visst är det jobbigt med hennes sociala brister men det vägs upp av allt som är bra och att hon verkar vara en glad, trygg hund som inte mår dåligt.
Sen har jag tex inga barn i familjen och vet inte om jag hade orkat leva med den oron som det hade medfört.

Anmäl
2016-01-06 15:58 #10 av: [Victoriaärjag]

#9 Finns det någon bakomliggande anledning till varför hunden biter? Eller har den bara lynnesfel sen valpstadiet?

Anmäl
2016-01-06 18:56 #11 av: russin

Jag skulle inte tveka att avliva en riktigt aggressiv hund som verkligen skadar folk illa - världen är full av trevliga hundar för att "slösa tid" på sådana som är tickande bomber. Att placera om är att överlämna problemet till någon annan på ett sätt - det kan gå bra, men det kan även gå åt pipan och hunden riskerar att vandra än mer.

Finns ingen riktigt kunnig som man  känner till som är villig att ta över hunden och utvärdera den, så skulle jag låta den somna in.

Anmäl
2016-01-06 19:46 #12 av: Vizzla

Jag tycker frågan är svår att svara på.  Det finns så många faktorer man måste ta hänsyn till:

- är det ett nytt beteende hos hunden som kommit plötsligt? Kanske hunden är sjuk/skadad

- hur såg situationen ut då hunden bet? Blev den överraskad, trampad på, retad, hårdhänt hanterat...

- har det hänt en eller fler gånger och varnar hunden först?

Ja det är många faktorer.

Jag tror inte jag hade avlivat första gången om det inte står uppenbart att något allvarligt och akut är fel på hunden ( t ex hjärntumör).

Anmäl
2016-01-06 20:52 #13 av: Arashi

Nej, så länge hunden inte är sjuk på något vis, ja skulle göra en ordentlig vet undersökning. Sen tycker inte ja att man överhuvudtaget utsätter en hund för en situation där den känner sig tvungen att ta till tänderna. Kan man läsa hund och känner sin individ så vet man vad dom gillar/ogillar om man har en hund med mycket humör eller osäkerhet, så skulle ja jobba med de på den nivån hunden klarar av. Sedan får man helt enkelt ha kontroll på hunden, inte låta den springa längst ut i kopplet, möjlighet att komma åt främmande eller låta folk gå fram till den, man får helt enkelt vara tydlig om man så fysiskt måste mota bort människor som inte lyssnar, har man som människa kontroll på situationen behöver inte hunden känna att den behöver ta till bett.

Sen är de lätt att säga ja skulle aldrig.. för ja har aldrig varit i en sådan situation och de är mycket faktorer man måste ta hänsyn till, men så länge hunden kan få leva ett liv där den får vara hund och må bra skulle jag aldrig ta bort en hund pga. aggressivitet. Sen är ja envis som synden och älskar utmaningar så de gör också sitt till Skämtar

Anmäl
2016-01-06 22:17 #14 av: taylor__lambert

Beror väl helt på varför hunden beter sig på det vis den gör.

Min hund har bitit mig, och andra för den delen, men han hade en sån klockren anledning, en anledning jag inte kunde se, och hjälp att se det fick jag inte heller. Det tog ett tag, när jag väl upptäckte det började vi jobba hårt på det, nu är han världens snällaste grabb. Dom han bitit och dom som sett hans riktigt fula sida kan inte tro att det är samma hund dom kollar på.

Men en hund som biter av sjukdom som inte går att bota, då är det enda rätta att låta den få slippa lida. Men man ska inte bara ge upp sekunden hunden råkar göra "fel" det är sällan hundens fel om den inte är sjuk eller har ont. Man gör allt innan man avlivar eller ger den ett hem där man vet att den kan få det bättre. 

Sajtvärd på Hundparkour.ifokus & CockerSpaniel.iFokus

Underskatta aldrig värmen från en kall nos Hjärta

Anmäl
2016-01-07 10:18 #15 av: Naviifax

Min syster fick avliva sin BC-blandning efter 4 år. Helt plötsligt började denna underbara hund (som alltid var så kelen och mysig) hugga mot allas ansikten. Självklart blev min syster helt förfärad, och det var inte en engångsgrej utan det blev bara väre och värre. Krypande barn gick inte att ha på golvet och hamnade vi i samma nivå som han så högg han mot ansiktet jämnt. Självklart fick vet känna och klämma igenom och det dem kom fram till var en tumör bakom ögat på honom.

Det enda rätta var att avliva honom. Ofta finns det en bakomliggande orsak, sen är ju frågan om det är något man kan jobba med eller inte.

Anmäl
2016-01-07 10:51 #16 av: [loveisall]

#15  Vad trist Oberörd Det låter som någon plötsligt förändring i hjärnan om det kom relativt plötsligt.  Ah.. såg nu att det var en tumör bakom ögat.  RIP. Hade också en hund för ett antal år sedan som fick cancer för 4:e gången och anlag för hjärntumörer. Det var dags att låta henne vila efter en massa operationer.

Anmäl
2016-01-07 18:24 #17 av: Joyous

#10 Jag skulle säga en kombination av sociala brister och en hundägare som inte var tillräckligt insatt i hur man jobbar med den typen av hund. Jag har visserligen haft några hundar och en och annan med rädslor men jag var inte beredd på hennes aggressioner. Hon är och kommer alltid vara en hund som agerar utåt, blir hon arg, rädd eller stressad så backar hon inte.
Jag upplevde henne som översocial som liten men troligtvis var hon redan då inte 100% bekväm med främlingar och när hon blev runt 5-6 månader började hon säga ifrån, vilket snabbt blev en ond cirkel, där varje försök till bett blev självbelönande.

För vår del så fungerar det inte med uteslutande belöning utan hon måste även få konsekvenser för sitt agerande.

Anmäl
2018-09-07 15:18 #18 av: Tina62

Jag är uppfödare och delägare till en hanhund som nu är 3 år gammal. Min vän som jag deläger hunden med är också uppfödare av samma ras och har mkt vana från rasen och hon har hela tiden bara honom i hemmet. Hon har kontaktat mig och berättat att hon aldrig haft en sån aktiv terrier, men att han också är överdrivet kärvänlig och vill gärna rida på mattes ben och det händer för det mesta efter han ätit mat på kvällen!  Han tar inte en skarp tillsägelse, då morrar han och han kan även nappa efter bådas händer om dom ska fösa  ner honom från soffan t.ex. Han har blivit lite skarpare med åren, men är även världens underbarste hund när allt är lugnt. På kvällen då de ska gå och lägga sig springer han fort in i sovrummet och lägger sig i sin korg och där sover han lugnt hela natten.

Men i somras hände det som man aldrig tror ska hända, han bet min vän mkt svårt i handen efter en tillsägelse, så hon måste åka in till sjukhus och sy ihop handen!

Hennes dotter som var där med sin man, barn och egen hund som kom bra överens med min väns hund såg hela händelsen som inte alls var något problem från början men har blivit ett mkt stort problem för min vän och hela hennes familj idag. 

 Nu berättade min väns man att hunden även bitit honom vid ett par tillfällen och det har varit när han ska koppla upp honom. Husse har ofta  hunden med sig själv när han åker till deras landsställe och han tränar då även hunden på jakt ovan jord, Just nu är han med husse i fjällen.

Min  vän känner nu att hon inte kan ha honom kvar längre då hennes båda döttrar vägrar sätta sin fot hemma hos min vän förrän den hemska hunden är borta, vilket betyder att hon inte kan ha sina barnbarn hemma hos sig och hennes man är inne på att det kanske är bäst att avliva hunden då den är labil. Men så kan varken jag eller min vän tänka utan att ta reda på hur det står till med honom

Jag är sjuk och har en gammal terrier hemma som inte accepterar andra hundar så jag har ingen möjlighet att ta hem honom hit och det vet min vän också, så vi kom överens om att göra en ordentlig undersökning av honom hos veterinär för att se om han har ont eller något fel någonstans som kanske går att åtgärda och sedan försöka hitta ett nytt hem hos någon, kanske en jägare i medelåldern som vill ha en jaktkompis,  vilket jag tror skulle vara det bästa så han får göra det som han är avlad för. Han är ju värd en andra chan <3

 Tacksam för svar, hur skulle ni göra???  

Känner ni någon som ni tror skulle ha ambitionen att vilja ge den här lilla killen en andra chans.

emblazys@gmail.com

Mvh Britt 

Anmäl
2018-09-07 15:29 #19 av: JoannaLi

#20 Du kan starta en egen tråd om du vill :) 

Men jag hade kollat upp hunden, och hittas inget hade jag låtit den somna in. Troligtvis tycker hunden att livet är rätt jobbigt, om den upprepade gånger måste bita husse när han ska koppla t.ex.


Anmäl
2018-09-07 17:43 #20 av: Sunflower_

#18 Personligen hade jag gjort allt vad jag kunnat för att inte avliva min hund. Du får gärna utveckla situationerna där det uppstått problem. Var det din vän som ägde hunden som blev svårt biten? Vad gjorde hon/han för tillsägelse och varför? Såg ni tecken på hunden innan han bet?

På vilket sätt har det blivit ett stort problem, bits hunden mycket nu? Är det endast när husse som kopplar som han bits, gör han då något annorlunda från dem andra eller hanterar han tex hunden annorlunda utomhus? Hur varnar hunden innan?

Vad är det för terrier och hur gammal är han? Har dem/ni försökt gå till grunden av problemet och jobba på det? 

Tycker det är riktigt sorgligt när hundar måste avlivas på grund av tex felbehandling eller brist på aktivering etc. Förstår att i vissa extrem fall kan avlivning vara aktuellt, om hunden är så psykiskt sjuk att det inte går att träna bort och den majoriteten av tiden själv inte mår bra pga dens egna psyke. 

Otroligt synd om hunden skulle behöva avlivas.

Anmäl
2018-09-07 17:45 #21 av: Sunflower_

#19 Så du ser inte att det kan finnas en lösning på problemet?

Anmäl
2018-09-07 18:12 #22 av: JoannaLi

#21 Det kan absolut finnas en lösning, men handlar det inte om något veterinärmedicinskt så är det troligtvis något som kommer ta lång tid att bearbeta bort, och hunden har redan gått rätt länge med det här. Det kommer dessutom troligtvis att vara svårt att hitta någon som vill ta sig an det hela. Så sammanlagt, tid att hitta någon, tid att lösa. Och under den här tiden kommer hunden troligtvis att må dåligt. 

Så, jag tror på lösningar i längsta möjliga mån, men det får inte bli till vilka konsekvenser som helst. 


Anmäl
2018-09-07 18:21 #23 av: Sunflower_

#22 Hur länge har hunden gått med det? Kanske jag som missat något men skedde inte första "stora" incidenten i somras? Sen vet jag inte om jag missat något mer i texten, men tycker absolut inte det (än) låter som ett extremfall alls. 

Personligen hade jag kunnat tagit mig an en hund tillfälligt med dessa problem om det enda andra alternativet är avlivning. Tycker man ska ge hunden en ärlig chans och inte bara göra sig av med den så fort det uppstår problem, som med största sannolikhet går att lösa. Synd att du ger Britt ett sånt tvärt svar om att hon borde avliva sin hund när du inte vet mycket om den. 

Anmäl
2018-09-07 18:36 #24 av: JoannaLi

#23 För det första vad frågan "vad skulle ni göra", vilket är vad jag svarar på. 

"Nu berättade min väns man att hunden även bitit honom vid ett par tillfällen och det har varit när han ska koppla upp honom."

"Han tar inte en skarp tillsägelse, då morrar han och han kan även nappa efter bådas händer om dom ska fösa  ner honom från soffan t.ex. Han har blivit lite skarpare med åren..."

Det här får mig att dra slutsatsen att det inte är en ny företeelse, utan något som vuxit fram. För mig så visar även ovan på ett obehag, och jag kräver inte att hunden faktiskt ska ha bitit för att det ska räknas som obehag. 

Okej, men vad bra! Tar du hunden då? 

Det jag vill säga är att även om det finns många som skulle kunna ta sig an en sådan hund, så a) är det här en jakthund, och det drar ju genast i min värld ner på hur många som är aktuella att ta över hunden, och b) många av de som skulle kunna ta sig an såna här hundar har redan tagit sig an en sådan hund, och är därför "upptagen". Att få tag i en jägare som är villig att ta över en sådan här hund och som har kunskap och handlag för att träna bort problemet, som dessutom är tillgänglig just nu (TS kan inte ta hem hunden, och TS vän som haft hunden vill inte ta tillbaka den, vilket absolut är rimligt och måste respekteras = en snabb lösning söks).... Det känns för mig inte särskilt lätt. Visst, jag motsätter mig aldrig att annonsera, men det antar jag nästan att man gjort, om man velat, men i verkligheten så hade jag ställt in mig på att hunden skulle behöva få somna in. 


Anmäl
2018-09-07 18:53 #25 av: Sunflower_

#24 Ja frågan är vad du skulle gjort, men eftersom det handlar om en sådan allvarlig sak och ditt svar då kan bli ett faktum så tycker jag att man ska vara försiktigt med vad man svarar efter endast minimal information. 

Det första citatet tyder inte alls på att det här är någonting som pågått länge. 

Andra citatet tyder inte på att situationen varit utom kontroll länge, att det växt under åren ja, men inte att det nuvarande problemet pågått länge. Så du tycker att man kan skaffa en hund, sen avliva den för att man känner obehag, eller vad är det du försöker rättfärdiga?

Är det akut och hunden skulle avlivas ifall ingen kunde ta hand om den, så ja då hade jag kunnat tagit hand om den tillfälligt. 

Och det jag vill säga är att problemet kanske går att lösa så man varken behöver avliva eller omplacera hunden. Bara för att något "inte känns särskilt lätt" är det ingen ursäkt att inte försöka, har man skaffat en hund har man även skaffat ett ansvar för ett liv. 

Anmäl
2018-09-07 20:00 #26 av: JoannaLi

#25 Du läser det som att det inte har pågått länge, jag utläser att det inte är en ny utveckling. 

Och andra citatet... Alltså, "utom kontroll" är väl olika definitioner? Jag tycker att en hund som gång på gång under åren, och i allt större grad, känner behovet av att försvara sig ur en situation med hjälp av tänder är utom kontroll. Det är inte schysst. Nej, jag säger inte att man ska avliva för att man känner obehag (även om det också är rättfärdigat i mina ögon) utan för att hunden känner obehag. Och ja. Generellt är det så livet fungerar, om man har tur. Man skaffar en hund, och sedan får man avliva den när situationen kräver det. Antingen pga ålder, sjukdom, skada eller annat. 

Hur länge kan du tänka dig att ha hunden då? Säg att det tar... två år att hitta ett bra hem till hunden? Ska du behålla hunden så länge? Har han det fullgott hos dig, får han utlopp för alla behov, t.ex. jakten? Hur länge är det schysst att hålla honom hos dig temporärt, om han inte får utlopp för sina behov? 

Okej, så hunden ska inte avlivas eller omplaceras. Ska TS ta hunden, som inte kan på grund av sin andra hund - vilket gör att den andra hunden får lida? Ska TS vän ta hunden, trots att hen känner att hen inte vill eller har möjlighet till, till lidande av sin relation med sina barn eller barnbarn? För detta löses inte i en handvändning, oavsett vad man gör (såvida det inte är medicinskt, då kan det tänkas gå fortare).


Anmäl
2018-09-07 21:03 #27 av: [Forest]

Det beror någ på hur allt annat är. Är hunden trevlig annars och man kan ha den så pass att man litar på den i hemma så jag skulle inte ta bort den. Sen kan man skaffa munkorg för att hindra hunden bita. Jag skulle ha svårt att omplacera hunden med tanke på "biter folk" tänk om den skulle hugga ett barn i nya hemmet fy vad dåligt man skulle må 🙁

Sophie-Medarbetare på pudel

Anmäl
2018-09-07 21:37 #28 av: Lona

Hur har de där "tillsägelserna" gått till och i vilket sammanhang? Jag menar INTE att det är tillåtet att bita eller att man inte får/kan säga till sin hund, men en hetlevrad terrier (det är väl en Parson?) som man "tar tag i" vid fel tillfälle - det smäller jäkligt lätt!
Och har det väl smällt så är det lätt att det händer igen.
Jag har vänner med welshterrier (en av raserna bakom tysk jaktterrier, dvs rejält med krut i) och där gäller det verkligen att hitta rätt balans när det gäller träning och uppfostran så att man inte hamnar i en regelrätt konflikt med hunden. Har man dessutom blivit lite osäker eller rentav rädd i hanteringen av hunden så blir det ännu svårare.
Utan att veta hur hunden har det i vardagen är det svårt att säga vare sig bu eller bä, men jag tror inte att de reder ut problemet själva.
Jag skulle börja med en veterinärkoll, om allt är ok så är frågan om de är beredda på att verkligen jobba med hunden för att komma tillrätta med problemen? Det lär ta tid, ork, blod, svett och tårar - OM de ens lyckas.
Jag tror inte att det är en omöjlighet men det verkar inte riktigt som att det är ett alternativ?
Omplacering, då. OM jag hittade det perfekta hemmet till en sån här hund, hos någon som är van vid terriers och väl införstådd i situationen så ja, då hade jag varit beredd att ge det en chans. Kanske en jägare, förutsatt att hunden har jaktmässiga kvalitéer. Men man ska vara medveten om att en sånhär hund lätt hamnar fel, antingen hos någon som tror att "allt som behövs är kärlek, hunden blir vad man gör den till" eller hos motsatsen, någon som "ska lära hunden veta hut". Dessvärre är det inte helt sällan jägare har den senare attityden.
Hittar man ingen riktigt bra lösning så hade jag hellre tagit bort hunden än försökt med någon halvdan kompromiss. Rent krasst, som det brukar påpekas i trådar som denna; en död hund lider inte. Det gör däremot en hund som hamnar i helt fel hem med fel hantering - och det gör även ett eventuellt barn som råkar hamna mellan när det smäller.

"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok - Om hästar, hundar och livet i största allmänhetBlomma

Anmäl
2018-09-07 21:41 #29 av: Sunflower_

#26 Tycker du ser på det hela väldigt trångsynt och pessimistiskt. Du har extremt lite information om hur det faktiskt ligger till och du vägrar se en lösning. Man ska absolut vara realistisk men du vet ju praktisk taget nästintill ingenting om vad problemet beror på eller hur det uppstått, hur hanterar ägarna hunden, kan det bero på det? 

"Det är inte schysst" Är det hunden som inte är schysst? Man ansvarar för hundens beteende, om hunden inte uppträder schysst finns det med stor sannolikhet brist i hanteringen eller liknande. Jag menar inte att ägarna tar hand om hunden dåligt, jag vet ingenting om dem, det jag menar är att det finns en möjlighet att det går att hantera hunden på ett annat sätt, att jobba på problemet så att det löser sig. 

Mycket absurt att du tycker en hund måste ha det ultimata livet hos ett tillfälligt hem om alternativet är att hunden ska dö. Hur schysst är det att avliva en hund utan att se över andra möjligheter? 

Är det helt oresonabelt att säga att ägaren kanske kan ha kvar hunden och lösa problemet med rätt sorts träning? 

Anmäl
2018-09-07 21:47 #30 av: JoannaLi

#29 Vägrar se en lösning.... Vilken lösning har jag vägrat se? 

Nej, jag tycker generellt att du vinklar om min åsikter här. Jag riktar mig alltså mot hunden. Det är inte schysst mot hunden, det är hunden som känner obehag. 

Nä, jag försöker belysa att det är en svår situation, där det finns mycket att ta hänsyn till. För realistiskt sett kan det hända att det tar två år att hitta ett bra hem, och då undrar jag om det är okej att hunden lever i ett suboptimalt hem bara för att man väntar (i typ 15% av sitt liv)? Hur länge är det okej att vänta? 

Jag tycker absolut att man kan se över olika alternativ, men jag säger att jag hade troligtvis kommit fram till att det schysstaste mot hunden är att den får somna in, än att man hamnar i en situation där man håller i lite till, och bara lite till, och lite till, medan hunden mår dåligt. T.ex. en hund som måste ha munkorg hemma känner samma obehag som en hund utan munkorg, bara inget sätt att få utlopp. 

"Är det helt oresonabelt att säga att ägaren kanske kan ha kvar hunden och lösa problemet med rätt sorts träning?" Ja. 

(Tycker för övrigt att Lonaa alltid har mycket bra att säga, och säger det väldigt bra - likaså den här gången!)


Anmäl
2018-09-07 22:33 #31 av: Sunflower_

#30 Ja, generellt så ser du på situationen extremt negativt och vridet enligt mig. Du drar slutsatser man inte egentligen kan dra av den informationen vi fått, eller du kanske har information jag inte har?

"Jag säger att jag hade troligtvis kommit fram till att det schysstaste mot hunden är att den får somna in" Jag tycker du ser på det hela på ett väldigt pessimistisk sätt. Du har, som sagt, extremt lite information om problemet, hur kan du dra såna slutsatser utifrån det? 

En hund ska inte lida eller må dåligt i stor del av sitt liv. Skulle hunden bo i ett tillfälligt hem där den inte mår speciellt bra för att den inte erbjuds det ultimata hemmet i en mycket lång period, mår hunden dåligt och problemen inte går att lösa, då kan andra alternativ vara aktuella att se över. Men kanske hunden behöver bo i ett suboptimalt hem ett tag för att senare kunna få bo sitt optimala liv. Kanske då problemen kan lösas och kanske det finns ett perfekt hem endast efter ett par månader hos det tillfälliga hemmet. Saken är den att ingen av oss vet, är det då bättre att avliva hunden eller försöka lösa det till rimlig nivå?

Har aldrig sagt att man ska "hålla i lite till" i mening med att man ska ha kvar hunden och endast försöka lösa det problem som påverkar en själv (tex munkorg för att inte bli biten). Men ja, jag tycker man verkligen ska försöka undvika avlivning till en rimlig nivå och jobba på problemet, så att både hund och människa mår bra och inte känner obehag etc.  

På vilket sätt är det oresonabelt, utveckla gärna. 

Anmäl
2018-09-08 00:09 #32 av: Joyous

Jag tycker Joanna är realistisk.
Min förra hund var ett resultat av feltänk att alla hundar ska räddas och förtjänar en andra chans. Hennes mamma hade mentala brister varav ägaren inte kunde hantera situationen längre. Hon valde att ge hunden en andra chans hos en person som hon upplevde var kunnig inom rasen och pålitlig.
Hunden såldes till den här personen som tog valpar på tiken vilket resulterade i två kullar med genomgående osäkerhet och rädslor.
Min hund avlivades i våras, fyra år gammal pga sin mentalitet. Tiken såldes vidare efter sin andra kull och idag vet ingen var hon är. Flera av valparna har omplacerats, ”försvunnit” och de jag har kontakt med kämpar med diverse problem.

Så mycket lidande pga att en hund skulle räddas.

Därmed inte sagt att hunden i tråden bör avlivas, alldeles för lite information där. Men jag skulle säga att det avlivas för få hundar idag, allt för många skyfflas istället runt i olika hem för att ingen vill ta det där beslutet. Tycker förövrigt att det är bättre att ge råd om avlivning än att skuldbelägga med att det skulle vara otroligt synd om hunden om den avlivades och att en själv minsann skulle göra allt för att slippa ta ett sånt beslut.

Anmäl
2018-09-08 00:44 #33 av: Sunflower_

#32 Det kan vara realistiskt, ja. Men som du också säger, det finns alldeles för lite information för att kunna dra den slutsatsen. 

Som jag förstår det har huden gjort utfall när den blivit tillrättavisad eller i situationer där den kan känna sig trängd (sätta på kopplet) vilket indikerar på att det finns en orsak till problemet. Det tyder inte på att vara en helt galen hund som biter allt och alla oprovocerat, därav tycker jag inte man ska ta till avlivning, då man istället kan jobba på problemet. Aldrig sagt att hunden ska skyfflas runt i olika hem, menar att det kan finnas en lösning och det är det jag försöker förmedla. Förstår på riktigt inte all motsättning här. Ja, vissa hundar mår inte bra och bör därav avlivas. Men utifrån "TS" beskrivning låter det inte som ett extremfall, alltså borde det gå att lösa. 

"Tycker förövrigt att det är bättre att ge råd om avlivning än att skuldbelägga..."

Vet ärligt knappt vad jag ska svara på den kommentaren. Borde jag känna mig dålig nu för att jag yttrade mig om att jag skulle göra allt jag kunde för att min hund inte skulle avlivas? Shit, vilket kontroversiellt uttalande. Tycker det skulle vara otroligt synd, betyder inte att jag skuldbelägger? "TS" vill helst ge hunden en andra chans, jag försöker se vad det är för problem som kan lösas och sympatiserar med henne, det hade varit otroligt synd om hunden måste avlivas. Tror de flesta tycker det är synd när en hund avlivas. 

Vad är grejen med att förvränga och aktivt misstolka det jag skriver?

Och jag tycker förövrigt att det är opassande att ge råd om avlivning när man inte vet mer om hunden och situationen. Har inte sett någonstans att JohannaLi försökt ta reda på mer om hunden, utan hänvisar direkt till avlivning

Anmäl
2018-09-08 05:31 #34 av: koppargaller

Livet är för kort för dåliga hundar. En död hund lider inte.

Anmäl
2018-09-08 06:46 #35 av: JoannaLi

#31 Jag har frågat dig flera gånger. Hur länge är det okej att hunden ska bo i ett ej optimalt hem? 

Säg att vi sätter hunden i ett tillfälligt hem där den inte får utlopp för sina behov, och man börjar träna hunden för det här. Men efter den tid som du anger är okej att hunden bor så, så inser vi att "nej, det här blir inte bättre", och avlivar den då. Är det då bättre för att hunden har mått dåligt lite längre, i dens egna ögon? 

Jag säger att jag hade troligtvis kommit fram till att hunden ska somna in, efter veterinärgenomgång och eftertanke utefter den hund det visar sig vara. Jag vet rätt väl vars jag har min gräns för dålig mentalitet och lidande, och är rätt hård. Jag hade själv en hund där jag sa "bara lite till", vilket gjorde att han gick i två år med dåligt psyke. Hade jag fått göra om det hade han fått slippa det, för sin egen skull - även fast det blev bättre sen. Det tog för lång tid, och han mådde för dåligt. (Jag vet också därav hur svårt det kan vara att hitta ett bra hem till en hund med mentala brister.)

Det är oresonabelt därför att TS inte kan, pga sin andra hund, och TS vän inte vill och inte kan, pga sin familj som inte vågar hälsa på. Vad ska man då göra, tvinga dem? Nej, respektera att de känner att de inget kan göra, och så utgår man ifrån det. De är vuxna människor, som måste få ta egna beslut kring sina hem. 

Jag tycker att Lonaa uttrycker det jättefint, jag ser att du inte svarat hen. "Hittar man ingen riktigt bra lösning så hade jag hellre tagit bort hunden än försökt med någon halvdan kompromiss. Rent krasst, som det brukar påpekas i trådar som denna; en död hund lider inte. Det gör däremot en hund som hamnar i helt fel hem med fel hantering - och det gör även ett eventuellt barn som råkar hamna mellan när det smäller."

Dvs jag kan vänta (inte i den här situation då) och chansa på ett hem, vilket är allt man gör i slutändan - eller så kan jag låta hunden slippa. 


Anmäl
2018-09-08 08:37 #36 av: kinjelooo

Jag känner att jag vill lägga mig in i denna diskussion. Har själv en hund som jag haft sedan 4 månaders ålder, som bitit både mig (i handen, en veckas antibiotikakur) och min sambo ( i läppen). Vi kunde inte se vad det var som provocerade fram betten då dessa hände när hunden sov. Jag blev biten av mitt eget fel, sambon blev offer för hundens ”sömn”-utfall.

Efter den senaste och allvarligaste händelsen då hunden bet min sambo i läppen (4 stygn) tillsynes helt oprovocerat, har vi börjat fundera på avlivning. Bör tilläggas att jag inte tror på ”oprovocerat”, bett är ALLTID provocerade men vi kan inte alltid se det då vår reaktionsförmåga är obefintlig jämfört med hundarnas.

Vi har anlitat två kunniga hundpsykologer för att inte ta ett förhastat beslut. Vi fick en förklaring till varför hunden beteer sig som den gör, inte 100% säkert, men sedan vi ändrade och anpassade lite spelregler hemma så funkar det utmärkt. Det innebär dock att vi inte har en gosehund i soffan utan vi umgås med den på andra sätt (träning, promenader, lek); hunden sover alltid på sin bädd; vi kan inte lämna hunden med vem som helst; främmande får nästan aldrig hälsa och när vi har besök så är hunden alltid avspärrad. Man får lära sig leva med det ansvaret och det är svårt men inte omöjligt. Kan man så bör man ge hunden en ärlig chans, och då menar jag proffesionell hjälp.

Med detta sagt så förstår jag fortfarande de som avlivar hundar pga upprepade bett. Det är inget man tar lätt på och att leva med det ansvaret är ett val man gör, man ska inte känna tvång till det.
Den dagen då vi inte längre kan ha kvar vår hund, av någon anledning, så kommer hon få somna in. Hon ska inte bli en vandringspokal och kanske skade fler människor, eller ännu värre barn.

Anmäl
2018-09-08 09:52 #37 av: Sunflower_

#35 Ja det skiljer sig från varje hund hur länge den individen bör bo i ett mindre optimalt hem? Det finns inget facit på hur länge det är okej för en hund att bo i ett mindre passande hem, man får se över den individen i det hemmet. Har sett att du frågat det varpå jag svarat, men eftersom det inte finns ett svar man alltid kan använda går det inte att ge ett konkret svar. Finns massa faktorer som spelar in, hur mår hunden, hur opassande är det nuvarande hemmet, hur påverkar det hunden etc. 

Förövrigt förstår jag inte varför du tycker att det är min uppgift att svara på den frågan då jag har begränsad information om både hunden och problemet. 

"Är det då bättre för att hunden mått dåligt lite längre"- Nej, det är verkligen inte bättre att hunden ska få må dåligt längre och sedan avlivas. Men man har försökt att få bukt med problemet, vilket är det jag försöker säga hela tiden. Det kan finnas en lösning och därför kan det vara värt att försöka, såklart finns en gräns, men man kan iallafall försöka. 

Hela min poäng är att varken du eller jag har den informationen som behövs för att dra slutsatsen om hunden borde avlivas eller inte. Kanske hunden mår fruktansvärt och hugger folk oprovocerat, har ett problem som är ytterst svårt, nästan omöjligt att få bukt med, ja då kan avlivning vara det bästa alternativet. Men det kan även handla om en osäker hund med slagfärdighet, som reagerar snabbt när han känner sig osäker. Kanske då en korrigering i hanteringen eller liknande hade varit möjligt. 

Absolut ska deras beslut respekteras och dem bestämmer helt själv kring deras hem. Men på TS låter det om att familjen tycker hunden är väldigt kärvänlig och världens underbaraste, när allt är lugnt. Hon säger att dem gärna vill ge honom en andra chans, jag ser då över möjliga lösningar för dem att kunna ge den här hunden en andra chans. 

Tycker också Lonaa uttryckte sig bra. dock ser jag "någon halvdan kompromiss " som att tex lösa problemet för sin egen del, i att tex sätta på en munkorg och inte lösa beteendet hos hunden, vilket jag då menar kan vara fullt möjligt. 

Som #36 beskriver, det är precis det jag menar, det kan gå att lösa med rätt "enkla" medel. Håller även med att man inte ska känna tvång till att ha kvar en hund som biter ägarna vid upprepade tillfällen. Men eftersom TS och ägaren (delägaren) uttrycker att det gärna skulle vilja ge hunden en andra chans, så är det något jag försöker fundera kring. 

Anmäl
2018-09-08 13:42 #38 av: tiger tok

#34 syftar du enbart på huggande/aggressiva hundar då?

"Djur pratar, men bara de som vet hur dem ska lyssna kan höra vad dem säger!!"
Anmäl
2018-09-08 17:36 #39 av: koppargaller

#38 Nej, jag avser även hundar som inte mår bra av att leva, t ex pga extrema rädslor.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.