Hunden vill inte gå
Jag har en mops som hatar att promenera. Han vill inte gå långt alls. Efter att han har kissat känner han att han är klar och vill vända. Han stannar och tittar på en med någon ledsen blick och går sen och låtsas kissa för att försöka vända efter det.
Man går ju ut och går för hans skull för att han ska få aktivering men det känns ju meningslöst att göra det om han inte vill det. Problemet är bara att han då inte blir trött och vill aktiveras inne istället.
Har ni några tips på vad jag kan göra för att få honom att vilja promenera?
★
![[Wraith]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Nya vägar, nya miljöer, har du testat det? Många går samma runda varje dag, klart en hund blir less.
Men sen har vi hundar som inte fattar idén med promenader. Låt aldrig hunden bestämma när ni ska hem. Har du gjort det en gång så lär de sig fort att envishet räcker.
Gör promenader roliga, men när man har fastnat i en cirkel så kan det vara svårt att väcka glädjen igen hos hunden.
Tänk även på hur du själv agerar när ni ska gå ut. Har du redan ställt in dig på att turen kommer bli kort, ja det känner hunden och ni rullar på i samma cirkel. Ingen av er tycker att det är kul.
Prova nya grejer, lek, upptäck och låt aldrig hunden diktera när ni ska hem. Om hunden vägrar göra något alls, ja jag hade tvingat hunden att iaf gå framåt genom att dra lite i kopplet tills hunden tar ett steg och fortsatt så tills stegen blir fler och fler.
Testa att gå med en hundkompis? :)
Har du kollat så att hunden inte har ont nånstans?
Hej! Min mops vill heller inte promenera. Hon är 10 år, fyller 11 i februari 2014. Jag har gjort en ordentlig undersökning hos veterinären för cirka en månad sedan, men inga problem med leder, hjärta, lungor, tassar… Även blodproverna var bra. Jag frågade då om hon (mopsen) alltså inte har någon kroppslig anledning till att inte vilja gå och det har hon inte, enligt veterinären.
Min dagmatte är en äldre dam som älskar mopsen över allt annat, men tyvärr låter hon mopsen bestämma alldeles för mycket. Men jag fattar inte varför mopsen inte inser att det inte är någon idé att vägra när hon är med mig, jag ger mig aldrig, jag fortsätter att gå och formligen drar henne. Inte så att hon åker på rumpan eller tassarna, men det är hela tiden ett motstånd. Vänder jag mig om tittar hon bort och möter inte min blick. Tänker att hon kanske tycker att det är rätt skönt att bli "dragen" och att det kommer att förbli så här. MEN - så fort promenaden tar en vändning och nosen pekar hemåt, var vi än är, hur långt bort vi än är, ja DÅ blir det spänst i stegen och hon kan till och med gå framför mig!
Det har blivit ett stressmoment och ibland kan jag inte låta bli att vara "laddad" när vi går ut och det känner väl hon, men jag blir så frustrerad! Promenaden blir liksom inte avslappnande utan tyvärr tvärtom…