# Jackflash Lucky Dream - Nikko Author: Sophie&Segra **Jackflash Lucky Dream – Nikko** Nikko var min första helt egna hund, som jag hade 100 % ansvar för, han var den bästa och den sämsta första hunden man kunde få. Och nedan ska jag berätta för er varför. Jag var 15 år och hade letat efter den rätta Jack Russelln i flera månader, när jag av en slump trillade över Kennel Jackflash i Skåne. Dom hade valpar, en hane var otingad. Den sötaste var kvar, nämligen lille Jackflash Lucky Dream. Han fick namnet Nikko, och kom till oss som en totalt galen, hel vild 12 veckors valp. Nikko hade haft en öroninfektion ett par veckor tidigare, när han var kvar hos uppfödaren, men det var inget vi tänkte över då det hade läkt fint utan problem. Redan första kvällen fick han sitt första raseriutbrott. Något vi inte förstod ett dugg av. Vad var detta? Vad hände nu? Vad gjorde vi för fel? Vad är det för fel på honom? Varför gjorde han såhär? Frågorna var många, men svaren lös med sin frånvaro. Och frågorna blev bara fler och fler, ju längre tiden gick. Nikkos raseriutbrott blev bara fler och fler, och värre och värre. Vi anmälde oss till en valpkurs, och blev snabbt bäst på kursen och dom kunde inte alls förstå vad vi pratade om. Den där lilla vita med bruna piratfläcken över ögat? Raseriutbrott? Hunden som höll bäst kontakt med sin förare? Som redan kunde alla kursens moment redan vid första kurstillfället? Nej… Det kunde ju inte stämma. Men jodå, det stämde. Redan som en 12veckors gammal valp stack Nikko iväg på egna äventyr tillsammans med kvarterens harar. Han kunde utan problem vara borta upp emot en kvart tjugo minuter, och när han väl kom tillbaka kom han fram skuttandes med en min som sa ungefär; Jag kom ju tillbaka, vad står ni här och skriker för? En annan sak som beskriver Nikko rätt bra, var när vi gick vilse runt Järvafältet när han var ungefär 5 månader, vi var borta allt som allt i nästan 7 timmar och då hade vi gått under hela den här tiden. När vi äntligen var hemma, studsade han runt i ytterligare en och en halv timme innan han tillslut gav upp och la sig för att vila en stund. Vi tog hjälp av otaliga instruktörer och bad om hjälp till alla vi kunde tänka oss som möjligtvis kunde ha en förklaring till alla hans raseriutbrott, men ingen hade den blekaste aning om vad som snurrade i den där hundens huvud. Hans utbrott blev så pass illa att han en dag hoppade upp och försökte bita mig i ansiktet, då jag av ren instinkt drog bak huvudet och slog det hårt i betongväggen och tuppade av. Värt att nämna är att vi under den här perioden, då Nikko hunnit bli ungefär 7-8 månader hade varit så många gånger hos veterinären, att jag knappt ens kan räkna dom. Vad var vi där för då? Jo, hans mage som var konstant dålig. Ena dagen kunde han vara kraftigt förstoppad, medan han nästa dag kunde ha sådan diarré att han tillslut bajsade blod. Men det var inte allt. Han hade en fruktansvärt klåda, mystiska utslag som ingen kunde förstå vad det var för något och en konstant röd hud. Vi bytte foder, på foder, på foder, på foder. Vi gick till den ena veterinären efter den andra, den ena värre, den andra bättre. Men ingen kunde ställa en diagnos. Det blev så illa att vi tillslut fick raka av Nikko all hans päls, för att se hur illa det verkligen var med hans hud. Och den dagen kommer jag aldrig att glömma. Den synen, är något jag aldrig heller kommer att glömma. Jag och min andra halva, min bästa vän, och systern jag aldrig fick – Elin. Satt på golvet i vårat rum på Säbyholm och drog sakta med rakapparaten över Nikko, som skakade hysteriskt, gnydde och hade svansen mellan benen. Och den här hunden, var den mest kaxiga, dominanta, och skulle aldrig i hela sitt liv få för sig att visa sig i underläge. Men det gjorde han nu, han gav upp. Jag grät hysteriskt medan pälsen föll mot golvet, och vi såg hur illa det verkligen var med Nikko. Det blödde, det varade, det sprack, det var svullet, det var vidrigt. Och jag kände mig hemsk. Hemsk, som hade låtit min hund gå med det här, stå ut med den här smärtan, den här eviga klådan och känslan av att aldrig kunna koppla av för att det hela tiden känns som att ligga på tusen nålar på grund av alla sår, plitor och variga bölder. Det gick inte många dagar, innan jag fattade beslutet att nu får det vara nog. Nu räcker det. Nu har han haft ont nog, nu har han kliat sig klart. Nu är det nog, nu ska han få springa fritt, jaga varenda hare han ser utan att jag vrålar på honom, han ska få sova, skutta och vara hund – precis som han förtjänat hela tiden. Elin var med mig under hela den här perioden, och det är något jag kommer vara henne evigt tacksam för! Kvällen innan det var dags, gick vi en sista promenad. Jag, Elin, Nikko och Hilda (Elins hund). Innan vi somnade den kvällen, pussade jag honom i pannan och upprepade gång på gång hur mycket jag älskade honom och att det här var för hans skull, nu skulle han äntligen få var den kung han verkligen var. Jag skulle ta upp honom och krama om honom, och han skrek. Skrek rakt ut av smärta, och stack sen snabbt in under sängen där han låg resten av natten. Dom som träffade Nikko, och sov med honom. Vet att han varenda natt, från dagen han kom till oss, sov i sängen under täcket. Varje natt i ett och ett halvt år. Men inte den här natten. För det var slut nu. Nikko somnade in den 26 augusti 2009, ynka ett och ett halvt år gammal. Samma dag fick vi en diagnos på vad det var han led av. Kronisk Atopisk Dermatit. Det gick alltså så långt, att samma dag som han blev avlivad – fick han sin diagnos. Katastrof, om ni frågar mig och många andra. Med tanke på att vi nästan praktiskt taget bodde hos veterinären. Nikko var min läromästare, min allra bästa vän och hunden som alltid kommer ta upp större delen av mitt hjärta. Han var min första egna hund, han fick mig att våga visa kärlek. Han fick mig att gå upp ur sängen när jag mådde som sämst i min depression. Han lät mig gråta i hans päls, han torkade mina tårar och drog upp sin långa tunga så långt det bara gick upp i näsan. Jag är dig evigt tacksam för allt du gav mig. Jag kommer alltid att älska dig ovillkorligt och du kommer alltid att vara för evigt saknad. ## Comment 1 Author: Sophie&Segra Nikko 2 dagar innan avlivning. ## Comment 2 Author: Sophie&Segra Del av ryggen, 2 dagar innan avlivning. ## Comment 3 Author: Sophie&Segra Del av ryggen, upp emot nacken, 2 dagar innan avlivning. ## Comment 4 Author: [Borttaget] Vad fint du skriver. Det är så jag får tårar när jag känner in mig i hur hemskt det måste ha varit att ta ditt beslut om att låta Nikko gå vidare till en annan värld. \*kramar om\* ## Comment 5 Author: Karmatarerskanise Beklagar sorgen! ## Comment 6 Author: Gerbilflicka Usch vad hemskt! ![Gråter](http://hundar.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-cry.gif "Gråter") R.I.P Nikko ## Comment 7 Author: alva-m-t Vad hemskt det måste sett ut när ni rakade han!![Förvånad](http://hundar.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-surprised.gif "Förvånad") Jag skulle blir skit ledsen om jag såg min hund sådär, men det kunde väl inte ni hjälpa! Stackare, \*tröstkramar\* ![Gråter](http://hundar.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-cry.gif "Gråter") Ps. Väldigt vackert skrivit, bra med bilder. ## Comment 8 Author: alva-m-t Vad hemskt det måste sett ut när ni rakade han!![Förvånad](http://hundar.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-surprised.gif "Förvånad") Jag skulle blir skit ledsen om jag såg min hund sådär, men det kunde väl inte ni hjälpa! Stackare, \*tröstkramar\* ![Gråter](http://hundar.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-cry.gif "Gråter") Ps. Väldigt vackert skrivit, bra med bilder. ## Comment 9 Author: [Borttaget] Konstigt nog så har ja bilderna av honom inbrända i min näthinna från hans sista kväll i livet. Ändå blir ja fortfarande förvånad när ja ser bilderna. Jag har fortfarande svårt att förstå hur han kunna dampa när ja va ute med honom när du låg på rummet i migrän och han fick för sig att vi inte skulle in i huset. Hans erergi att bråka nästan en timme innan ja fick in honom.(För er som inte träffat denna lilla 4 kg hund kanske de är svårt att förstå hur man inte lyckades få in honom trots koppel ochn sin storlek) Men för oss andra är de någ det ända sättet man kan se Nikko på. Nikko kom till sin underbara matte med en mening. Han fick henne att skratta och gå upp ur sängen. Han fick henne också att gråta och inte vilja resa sig ur sängen. Han utsatte henne för prövning efter prövning. För tro inte att han lät henne vila för en sådan liten patetisk sak som migrän, magsjuka och feber. Han hade stor glädje i sig trotts alla problem. Han spred glädje där han gick och han tog en stor tugga med sig ur många hjärtan när han lämnade oss. Värt att nämna är också att jag aldrig tidigare hade sätt den starka blicken som Nikko gav oss sista kvällen. Han kunde inte sagt de tydligare med ord. Han gav upp där på plats troligtvis med vetenskapen om att hans matte skulle ha de bra. Hon behövde honom han kom till henne och gav hennes liv mening och ljus. Men han återvände när han såg att hon var tillräkligt stark för att kunna leva vidare med stödet runt sig med dom vänner som älskar henne och självklart en ny 4bent. Jag är helt säker på att Nikko kom till Sophie med en mening. Han var helt enkelt en lånad ängen... Vila i frid är väl väldigt fel ord... Tror vi går med lek och dampa i frid istället ## Comment 10 Author: LinaK Usch jag blir alldeles gråtfärdig över det du skriver. Det är en underbar men givetvis hemsk historia du berättar. Denna hunden var menad för dig så var det bara.. Nikko har det säkerligen bra där han är nu! ## Comment 11 Author: Sophie&Segra #9, Elin - du kunde inte beskrivit honom bättre än sådär! Han va precis så som du skrev, och lite till.. Haha. Finaste, förjävligaste ängel ![Kyss](http://hundar.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-kiss.gif "Kyss") Tack till er andra som skrivit, det går fortfarande inte en enda dag utan att jag tänker på honom. Hans koppel och halsband hänger så fint runt min gardinstång, och det är något jag aldrig kommer göra mig av med. När saknaden blir riktigt jobbig, går jag fram och drar kopplet mellan fingrarna. Det där förbannade kopplet som han alltid skulle slita så hårt i så att jag fick blödande blåsor i händerna. Kopplet han fick 80% av alla hans raseriutbrott i. Tack igen Elin (Hyperiion) för det du skrev om Nikko, det stämde verkligen perfekt in på honom! Och som sagt, Vila i frid är helt fel ord för honom! För vila, det är nog det sista han gör. Haha :) ## Comment 12 Author: [Borttaget] Åfy vad tragist få reda på vad han led av samma dag som han somna in ![Gråter](http://hundar.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-cry.gif "Gråter") Må han vara klifri o ha ett spralligt liv nu. Jag tycker du gjorde vad du kunde dok var det väldigt svagt av vetrinärerna som inte kunde komma på svaret snabbare... Mycket fint skrivet \*Tröstkramar\*