# Min största förlust. Author: Babbett Snor trådtemat från annan sida...jag skrev ett inlägg där som jag tycker passar bra här också. Min största förlust var när min första hund, Truls, avlivades. Jag fick honom när jag var 14 år, han var blandras mellan Collie och norsk buhund. Han var gratis och han vara bara min!! Vi hängde ihop hela tiden, han var min bästa kompis. Vi gick lite kurser och tävlade lite lydnad, bara för att det var kul! Inget godis behövdes, han gjorde allt för mig..och jag gjorde allt för honom. Sista året i trädgårdsskolan lyckades jag inte hitta boende utanför skolans internat och blev tvungen att lämna honom hos min mamma. Det kändes fruktansvärd men samtidigt så insåg jag att det skulle underlätta för pluggandet om jag kunde ha ett boende där allt ingick. Det var tidkrävande att hyra ett gammalt, kallt hus där det skulle handlas mat, laga mat och älda för att hålla värmen. Jag och Truls skulle gå en agilitykurs den hösten och jag fick tillstånd från skolan att ta med hunden till skolan efteråt och ha honom hos mig i 2 veckor. Så blev det inte...på väg hem från en mycket rolig och lyckad kurs så krockade vi med en bergsvägg och Truls som låg vid mina fötter (en klasskompis var scafför) fick hjulupphängningen rakt i ryggen när den kom upp genom golvet. Hans smärta var så fruktansvärd att han bet mig i förskräckelsen...har fortfarande kvar ett märke efter hans tänder. Jag fick någon snäll själ att ringa till närmsta vetrinär fast han vägrade komma: "Det är för sent på kvällen och hunden har nog bara chock". Sa han....den j\*vla idioten!! Vi fick hjälp att ta oss till skolan och Truls fick ligga på min sovsäck på golvet med en stickad tröja över sig. Hans kropp var lam men huvudet var klart...han tittade up på mig med sina stora, bruna ögon och såg ledsen ut. En fröken i skolan var snäll och fixade transport till närmsta vetrinär...han kunde inte göra något dock så vi åkte vidare till en annan som tog emot oss direkt. Jag sa att jag ville veta vad det var och om det gick att fixa, jag hade redan fixat så pengarna inte var något problem. Gick det att få Truls på benen igen så fick det kosta vad det ville! Fast det gick inte...2 ryggkotor hade slagits isär och huvudnärven var av. En människa med samma skada sitter i rullstol resten av livet. Truls avlivades och jag gråt mitt hjärta ur kroppen. På vägen tillbaks till skolan låg han i bagageluckan och Metallica spelade "Nothing else mathers" på radion (det tog flera år innan jag kunde höra den utan att gråta). Min mamma reste den långa vägen till skolan för att hämta Truls, han ligger begravd i hennes trädgård...fast ingen gravsten har han fått. För mig räcker det att jag vet var han ligger. För första gången i mitt liv hade jag svårt att sköta skolan, inget betydde något och det var jobbigt att träffa andra människor. Alla i skolan visste hur mycket Truls betydde för mig (Alla kände honom sedan jag bott i ett hus brevid skolan åren innan tillsammans med min bästa vän). Jag sörjde mig sjuk och min pappa hämtade mig från skolan för att han och sambon skulle försöka få mig att må bra igen. Det tog mer än 2 veckor att komma på benen igen... Det är snart 15 år sedan...fast även nu gör det ont att tänka på det...och skriva ner det. Bebisbild: ![](http://rattor.ifokus.se/ShowFile.aspx?BinaryId=4acb7cc9-609b-4485-adc3-803630d1ff71&Filename=trulsbeb.jpg) Vuxenbild: ![](http://rattor.ifokus.se/ShowFile.aspx?BinaryId=c1b77af2-6535-4454-931c-4ae105684017&Filename=truls.jpg) ## Comment 1 Author: Manda29 Fy f\*n vilken tragisk historia. Vilken kass vet som vägrar komma när det är en bilolycka. Fick tårar i ögonen själv när jag läste din berättelse. Han va verkligen fin o jättesöt som valp. Fick själv min första hund när jag var fjorton.En njuffe. Han va dålig i ryggen, men fick somna in lugnt när han var 9. Tänkte på honom igår. Han va född 6/6-71 Hoppas att du ändå för det mesta mår bra. Brukar själv tänka på sorgliga minnen ibland. Man är nog bara sån. Men din historia var hemsk. Kramar ## Comment 2 Author: Babbett #1 Tack, även fast jag fortfarande blir ledsen av att tänka på det så blir det längre mellan varje gång. Det är ju som sagt några år sedan nu... ## Comment 3 Author: Manda29 #2 Jo men det kan kännas jobbigt ändå även om åren går. ## Comment 4 Author: lena1 ja det är ju alltiid så att alla man haft har sin egen vrå kvar i ens hjärta och man tänker på den var och en ofta, vad bra i alla fall att du kan prata och skriva av dig om det. tröstekramar Lena 1 och snoddbus ## Comment 5 Author: Babbett #4 Tack...fast jag håller inte riktigt med. Vissa lämnar ett mycket större tomrum efter sig än andra. Jag sörjer alla djur som lämnar mig, fast sorgen efter Truls och mitt första djur (en katt som hette Nusse som jag fick när jag var 3 år) kan inget överstiga. (Det blir isf. när någon mycket närstående människa dör..och det har jag inte varit med om än). ## Comment 6 Author: LillMalin #5 håller med, vissa betyder mycket mer för en..det är iallaall vad jag tror. Det hemskaste som kunde hännt mig just nu, det är väl att våran grånosiga labrador kille (11 år) dör när jag får mina slutbetyg  i 8:an eller värsta fall i 9:an! ## Comment 7 Author: lena1 5, det är det jag menar lite med att alla har sin vrå, man har ju olika kärlek till dem alla en del mer och en del mindre men jag tror att det är på olika vis i alla fall;-) ## Comment 8 Author: erikapiri :O fy F\*n vad hemskt! :'/ ## Comment 9 Author: gejsa Usch vad otäckt! ## Comment 10 Author: Aweenh Usch , en gråter ju själv när man läser det ,  hållet med gejsa så OTÄCKT