# Ångra valp, hur kommer barnen ta det? Author: Alice76 Haft sån ångest i helgen att jag behövt medicinera. Önskat hund i alla år men sagt nej pga rädsla för bundenhet osv. Har ingen erfarenhet av hund. Under hösten togs beslutet, främst för barnens skull som verkligen vill. Tonårsbarn samt en sjuåring. De älskar hunden redan, men jag började tveka efter 2-3 dagar, det eskalerade sedan till ren ångest över vad vi gjort. Fanns ingen chans att veta detta innan vi gett det ett försök känns det som. Har tänkt att det är nåt fel på mig som inte velat ha hund, vi har katter, marsvin, hamstrar. Så det skulle nog gå bra. Inget fel på valpen, han är jätteduktig verkligen. Mindre ras. Men jag avskyr lukten i munnen, känner oro för sjukdom osv. Och fy fan vad verkligt 10-15 år blev. Kändes inte så här stort innan. Ska jag avvakta? Eller bara riva av plåstret fort? Eller traumatiseras barnen för livet? Jag har själv haft en extremt otrygg uppväxt, har ingen kontakt med släkt utöver min familj. Och nu känns det som att jag inte kan tänka klart. Vet inte om det är mitt psyke bara, eller om jag faktiskt inte kan göra detta för familjens skull bara. Snälla kom med råd ❤️ Är så rädd för att inte komma dit där jag trivs med hund. ## Comment 1 Author: Alice76 En vän förlorade hastigt sin man tre dagar efter valpen kom, så jag vettefan vad som är vad längre. Känns som att jag behöver åratal av terapi för att fungera normalt. Är så avis på alla lugna, trygga människor där ute ❤️ ## Comment 2 Author: UlrikaD Har du tillbringat tid med hundar innan? Har vänner hund som du umgåtts med och varit hemma hos? Träffat hundar inne och ute. Det här med oro för sjukdom, har du bara det för grunden? Du skrev att du har katt och dom lever ju längre än hund och har lika "lätt" att bli sjuk som en hund. Känns som om det ligger mer bakom det hela än bara just hunden som djur. Speciellt när du skriver att hunden beter sig bra och som den ska. Du behöver kanske själv veta vad bakomliggande orsaken är, men det känns som om du kanske skulle tjäna på att försöka prata om det med nån utanför den närmsta familjen. Syskon, föräldrar osv. Just det här att ni har andra djur, och inte bara smådjur i bur utan även katt då är ni ju redan uppbundna för en längre tid framöver. Måste vara en jobbig situation att befinna sig i men försök hitta grundorsaken till det hela innan du tar ett beslut som sen inte går att ändra. ## Comment 3 Author: Alice76 #2: Tack snälla. Som du ser i mitt inlägg så har jag tyvärr inte många att bolla med. Ingen släkt. Begränsat med vänner. Är en fungerande men känslomässigt ganska trasig människa. Jag har mycket svårt att komma fram till vad ångesten bottnar i. Men en stor del är pengar, vid evt sjukdom osv. Och att den ska vara med mig i så många år. Den passar in här i 3-4 år känns det som, och så kan man ju inte tänka. Och då är han inte värd pengarna, känns hemskt att inte tänka på det innan. Katterna är ju extremt självständiga, och det finns ingen oro där. Dör de så dör de liksom. De älskar att vara ute, så på somrarna ser vi de knappt. Tack för din input, ska se om jag kan maila en psykolog. Är även livrädd för att ångra beslutet att ge upp. ## Comment 4 Author: MonicaLagerquist Jag tycker att du ska ta kontakt via VC så att du får någon att prata med Kurator,läkare,psykolog. ## Comment 5 Author: Zadeira Jag har aldrig haft valp, men jag har vänner som berättat om hemsk ångest den första tiden. Det är en stor omställning i livet, ett stort och förhoppningsvis långt ansvar man tagit på sig. Självklart är det skrämmande och läskigt, även om det är det något man drömt om och planerat länge. Det är kanske dessutom inte alls som man tänkt sig, vilket ökat osäkerheten ännu mer. Valpen kan vara den "bästa" (tänker typ lugn, snäll, bra psyke osv) valpen nånsin och ändå kännas alldeles för mycket. Har ni i familjen pratat tillsammans om dina känslor? Tänker att i alla fall tonåringen borde vara stor nog att kunna diskutera med och resonera kring dina tankar. Absolut inte för att lägga något ansvar eller beslut på barnen utan för att dels kanske lugna dig själv, få deras syn på det, känna efter ordentligt när du sätter ord på det med dem som är "med dig" i detta. Hur länge har ni haft valpen? Jag tror att de flesta med hund genom hela hundens liv känner att man tagit sig vatten över huvudet på något vis, men aldrig skulle byta bort hunden mot alla pengar i världen för det är värt varenda sekund. Det ska givetvis inte ge en ihållande ångest, men tillfälliga svackor kommer att komma under hela er tid tillsammans. ## Comment 6 Author: Tintaglia1 Det är en enorm omställning att få hem en valp. För mig har det varit fullt jämförbart att komma hem med en nyfödd människobebis. Alla rutiner ställs på ända, sovvanor ändras, det är ett evigt pass - den ska sova, den ska äta, den ska fostras och den ska ut och kissa bokstavligen en gång i kvarten och ibland ett par gånger på nätterna med, i veckor eller månader… så klart det är skitjobbigt även om valpen är jordens sötaste och snällaste! Det hör liksom till sakens natur… Har man dessutom fått ett bitmonster som hänger i byxbenen under sin vakna tid så blir det ju ännu jobbigare. Och så oron över maten - äter den tillräckligt? Får den i sig allt den behöver? Eller äter den för mycket och blir tjock som en liten gris? Och är det en liten ras så kommer oron över att trampa på den, eller klämma den i dörren, eller lägga sig på den (om den får sova i sängen)… så jag förstår din oro och ångest helt och hållet, men som tur är går bebisperioden fortare med en valp än med en människobebis och din ångest kommer säkert att släppa vartefter den växer in i familjen. Ta djupa andetag och tänk att det går över! ## Comment 7 Author: Draken Som de andra skriver i tråden, så är det en stor omställning att få in en valp i hushållet. Jag tror vi alla har känt den ångesten, mer eller mindre, som du skriver om i ditt inlägg. Jag vet att jag har haft den ångesten när vi har fått hem våra valpar iaf. Tonåringen borde du, som sagts tidigare, kunna bolla dina känslor och funderingar med kanske ? Det handlar inte om att du lägger ansvaret på barnen, utan bara ha någon att kunna tala med när det gäller dina funderingar och hur upplever det hela. Det skadar heller inte att ta kontakt med VC och få prata med en kurator, eller annan vårdpersonal. Ibland behövs inte en kurator eller psykolog, utan det klan räcka med en sköterska. Bara så du kan få ventilera dina känslor. Och få hjälp att bearbeta ångesten. ## Comment 8 Author: hemul Jag tycker inte det låter som hunden är problemet egentligen, utan hur du mår, att det inte beror på hunden. Antar att du försökt få hjälp men att det inte funkat? Tänker så här. Tror du att det kommer att funka (ur hundens synvinkel alltså) trots att du mår så här och med barnens hjälp? I så fall tycker jag du ska avvakta lite och se hur det utvecklar sig. Tror du däremot att välpen kommer att fara illa, så kontakta uppfödaren och se om hon/han kan ta tillbaks valpen. ## Comment 9 Author: Alice76 Ni är så fina. Ingen dömer. Ångesten har varit så svår, allt bottnar såklart i min uppväxt, har så svårt att navigera i vad som är rimlig ångest, och inte ❤️ Imorn måste vi besluta, och det har känts skönt att ge upp. Men att se honom med barnen gör att jag tvekar ändå. Fan, fan, fan. De äldsta är 14 och uppåt, så jag tänker att 4-5 år hade varit perfekt. För deras skull. Att jag vill att de får uppleva det. Men sen då? För hundens skull kan jag ju inte tänka så. Eller? 25.000 för 3-4 år? Gud hjälpe mig. Och jag är inte ens religiös… ## Comment 10 Author: Mitchika #9: Om det är för barnens skull och det är dom som helst av allt vill ha hunden, tror du inte att någon av dom äldre kan tänka sig vilja ta med sig hunden när dom flyttar hemifrån? Vilket kanske blir om 4-5 år beroende på hur gamla barnen är och hur saker och ting går för dom? Jag var 16 år när mina föräldrar äntligen gick med på att låta mig skaffa hund. Hunden och jag bodde hemma i fem år till efter det innan jag flyttade hemifrån och då följde han självklart med mig. ## Comment 11 Author: Alice76 #5: Fan. Om jag läst ditt svar först så hade jag förmodligen behållt valpen. Jag är som sagt kantstött efter en mycket otrygg uppväxt, men har ALLTID prioriterat barnen. Har ALDRIG låtit de känna min ångest. Nu blir det så självklart att jag borde vågat det, jag bara gråter. Jag borde delat all ångest, alla tårar. Och nu är det typ för sent. Är alltid så rädd för att verka svag och osäker, vill inte att de ska känna ångest. Jag har GAD. De hade ju såklart funnits där för mig, precis som min man gör. Förutom när vi nästan låg i skilsmässa. Vi tog beslutet i dag, baserat på att en är 7 och resten är 14 och uppåt. Hund i 3-5 år hade varit perfekt. Eller så hinner jag tänka om. Fan, fan. Ni där ute som har föräldrar som ens ringer ibland, eller bryr sig. Tacka livet för det. Det är så ofantligt svårt att växa upp utan såna. Hela livet påverkas. Även vänskapskretsen, för valen föräldrarna tog. Även som medelålders människa. Tack cybervänner för att ni ställföreträder. Och till er som kanske velat döma: gör aldrig det. Man vet så lite om personen bakom. För ett år sedan ville jag inte ens leva. ## Comment 12 Author: MonicaLagerquist Nu har du gjort valet och var nöjd med det.Lägg det bakom dig och ta det som en lärdom framöver.KRAM: ## Comment 13 Author: MonicaLagerquist Missade en mening Det är ingen ide att älta det man har gjort utan bättre att lägga det bakom sig och titta framåt. ## Comment 14 Author: Zadeira #11 Det är fortfarande inte försent att förklara för dina barn hur du mår och varför det blivit som det har. De uppskattar nog sanningen. ## Comment 15 Author: Sommar2021 #0: jag tycker faktiskt att det låter rätt hemskt att lämna bort valpen! Jag skaffade min första valp i våras och jag älskar honom så fruktansvärt mycket att det finns inga ord i världen som kan beskriva hur mycket jag älskar honom!! Jag älskade honom så oändligt mycket innan jag ens hade fått hämta honom. Skulle jag under denna tid tvingats att lämna bort honom hade jag ALDRIG kommit över det!! ALDRIG!! och jag hade aldrig förlåtit den som tagit honom ifrån mig! Han är min bästa vän!! Är det jobbigt för att det är en valp? Det kommer ju gå över efter ett tag. Barnen måste ju hjälpa till med hunden. Jag är helt ensam med min hund. Smuts? Köp en robottdammsugare. Vad är det för sjukdomar du är rädd för? Människor med djur är ofta friskare. Lukt i munnen? Byt foder samt du behöver ju inte lukta honom i munnen. Min kunde lukta lite illa i munnen när han bytte sina tänder. ## Comment 16 Author: Hornslandet Trots allt bättre att lämna över valpen till nån annan om det känns såhär fel. Valpen kommer ha det fint hos andra personer, just det är inget att oroa sig för. I framtiden kanske det är värt att fundera kring att istället ta över en äldre, trygg hund isf. Då blir det förvisso antagligen ett trist avsked inom nått/några år, men det är också väntat och nått man kan vara inställd på från början. ## Comment 17 Author: UlrikaD #15 Hon har skrivit att dom lämnat tillbaka valpen för en vecka sen. ## Comment 18 Author: Fridaaaa #15 Hon har lämnat tillbaka hunden och nej så små barn kan man inte kräva att de ska hjälpa till mycket, är vårdnadshavare som har huvudansvaret och störst ansvar ## Comment 19 Author: Draken #15: Det finns ingen anledning att bli otrevlig mot TS. Hon vände sig hit för att få hjälp och råd, inte för att vi skall döma ut henne totalt. Jag tycker hon var väldigt stark och rättvis, framförallt mot valpen. Skulle önska att fler kunde inse sina begränsningar som TS nu gjorde och löste problemet på ett smidigt sätt som var snällast mot valpen som var ganska ung och inte har hunnit ta någon skada. Jag anser att det hade varit värre om hon hade tjurat på i flera månader, kanske ett år innan hon tog beslutet att göra det bästa både för sig själv, barnen och hunden. Barn skall inte ha ansvar för en hund. Två av mina har egna hundar, de är 13 och 17 år. Men det är fortfarande jag som står med huvudansvaret för djuren. Ingen av dem är myndig. ## Comment 20 Author: Sommar2021 #18: tonåringar kan visst hjälpa till. Jag skrev inte att dem skulle ha huvudansvaret för hunden, jag skrev att dem kunde hjälpa till. Om man skaffar en hund i en familj är det rätt vanligt att dem som kan hjälps åt lite. Promenera, ge mat, städa upp etc. Det är inget konstigt med det. ## Comment 21 Author: Sommar2021 #19: jag fick läsa mitt inlägg igen. Otrevlig? Jag var inte otrevlig och inget jag heller menade att vara. Jag skrev bara min åsikt. Jag tyckte att dem anledningarna som hon skrev kunde lösas. Vissa kan ju ångra sitt köp av valp för att valpperioden är jobbig. Men det går ju över. Åter igen, Jag skrev att dem skulle hjälpa till. Tonåringar kan gott hjälpa till lite, det är inget konstigt med det. ## Comment 22 Author: Draken #20: man kan inte kräva av tonåringar att de skall hjälpa till med alla sysslor. Tonåringar lever sitt eget liv, och är så hormonstinna att de knappt vet bak och fram på sig själv. Jo visst kan de hjälpa till med det som är "roligt" med valpen. Men det tråkiga är de experter på att smita undan och helt plötsligt ha väldigt mycket "livsviktigt" att göra.