# Stöttning inför tufft beslut Author: karlmats Jag behöver råd, och stöttning. Det blev ett långt inlägg, men jag hoppas någon orkar läsa det ändå. Har en schäferhane som fyller fem på torsdag, som kort och gott spenderat mer än halva sitt liv med smärtor och/eller restriktioner. Jag vet hur det låter, och redan här låter jag ju fullkomligt värdelös i mitt ansvar som hundägare. Men i början av 2016 startade jag som en kamp med veterinärbesök och mot olika feldiagnoser. I november samma år lyckades vi till slut hitta felet, FCP i vänster armbåge. Detta efter att jag själv ifrågasatt röntgenplåtarna på en klinik, men ändå fått mina misstankar avfärdade. Han opererades för det, och fick restriktioner fram till våren. Han återhämtade sig över förväntan, men sen märkte jag återigen att någonting inte stämde. Vi började kolla upp höfterna, men dom vi besökte sa att han enbart tyckte det var obehagligt, att han alltså inte led av smärta. Tills jag i augusti 2017 lyckades hitta en veterinär som sa att vänster höft var katastrof och behövde bytas ut. Vår älskade, finaste hund hade alltså gått med en oerhörd smärta utan att fysiskt visa det vid andra besök. Efter många jobbiga diskussioner bestämde vi oss för att göra en höftledsoperation, framförallt eftersom höger höft såg bra ut. Vi fick goda prognoser och rikligt med information kring vad det innebar, och i december opererades han problemfritt. Kirurgen har själv sagt att denna är en av dom proteser han blivit mest nöjd med, vad gäller placering och passform. I princip perfektion. Efter lite återhämtning så var det en helt annan hund. Han var pigg, levnadsglad och lekfull, utan att vara intensiv, och han sov som en stock trots att vi rörde oss i hemmet. Känslan av att äntligen se hans rätta, avslappnade själv går inte att beskriva i ord. Äntligen var han fri från smärta, utan restriktioner, och vändorna hos veterinärer var över. Tills nu. Vid stor ansträngning (springer, hoppar) kan han vissa gånger inte stå på benet. Han lyfter upp det, och sänker sig och blir ängslig. Det blir bättre efter att han lugnat sig och gått en stund, men det återkommer vid liknande tillfällen, och ibland räcker det med att han drar intensivt i kopplet. Han har börjat halta så det är märkbart vid skritt, och på bara någon vecka har det börjat ske oftare och krävas mindre för att han ska avlasta benet. Vi gjorde ett ultraljud för att se om det kunde vara eventuella skador på muskulatur och andra mjukdelar, men där hittade man ingenting. Ringde då kirurgen omgående, varpå han sa att det lät som om protesen börjat släppa. Men vid röntgen igår visade det heller ingenting. Plåtarna visade fortfarande en protes nästintill perfektion, och kirurgen kunde inte se några tecken på att den börjat släppa. Så där stod vi, med en hund som har stora problem som inte syns, och en kirurg som varken visste ut eller in. Han sa att man kunde operera in en ny höftskål, vilket är ett mindre ingrepp än det förra, men att det är en ren gissning. Samtidigt som han var ganska säker på att det uteslutande var något höftrelaterat, och att skålen håller på att släppa trots att det ännu inte syns. Vi står alltså här med ingenting. Vi kan låta operera hunden, igen, och det kan ge dessa utslag: 1. Bakteriell lossning. Den gamla skålen skickas på analys för att se om det växer bakterier på den. Om så är fallet kommer den nya skålen också släppa, och vi behöver ta bort hunden. 2. Vi byter ut skålen, men hältan fortsätter efteråt för att det inte var problemet. 3. Det visar sig att det var skålen som ställde till med allt, och hältan försvinner. I två av tre fall har vi utsatt honom för ytterligare en operation helt i onödan, baserat på rena gissningar, och i ärlighetens namn förlängt lidandet för hunden. Samtidigt som vi kanske kan förlänga livet för honom om det skulle vara den som strular. Trots att jag inte en enda gång under resan lagt fokus på att själv få ha kvar honom, utan enbart på att ge honom ett smärtfritt liv, känns det som om jag har svikit honom. Jag har börjat ifrågasätta mig själv och mina beslut, och det känns som om jag sviker honom oavsett vad jag väljer framöver. Han är min själsfrände på så många olika plan, och tanken på ett liv utan honom sliter mig i stycken. På samma sätt som det sliter mig i stycken när jag tänker på att låta honom genomlida en operation till. Han är så levnadsglad, och det absolut bästa han vet är att få springa fritt, men jag är så osäker på om jag kan ge det till honom. Jag är så arg för att livet är orättvist, och jag är arg på mig själv för det känns som att allt i slutändan enbart varit mitt fel. Någonstans känns det som om vi redan fattat ett beslut, baserat på vad han varit med om och riskerna som finns. Men jag känner mig ändå så hjälplös. Tänk om det är skålen som strular, och en operation ger honom ett liv fullt av hopp och spring? Men skulle man tvinga honom att gå igenom det ändå? Han kommer utveckla artros i vänster armbåge så småningom, och med operation tappar han ett ytterligare ett halvår, som då istället består av rehab och korta koppelpromenader. Kan det vara en nervskada och inte alls ha med protesen att göra? Det finns så många olika åsikter här inne, och det är därför jag vänder mig hit. Jag ber er dock att inte döma mina tidigare beslut, då det finns dom som anser att en höftledsoperation enbart ställer till med större lidande för hunden och att man utför en sådan med en självisk agenda. Mina enda tankar hela vägen har varit att ta bort hans smärta. Om det nu varit fel beslut kommer jag oavsett klandra mig själv utan någon annans hjälp. I det här läget vill jag ha stöttning och råd, ta del av era erfarenheter och gärna höra vad ni hade gjort i det här läget. Jag kan tillägga att denna operation skulle vara kostnadsfri för oss, så det handlar inte om pengar. Nu handlar det enbart om hundens eventuella livskvalité, och om det är värt att låta honom genomlida ytterligare en operation följt av en tid där han återigen inte får leva ut och göra det han älskar mest. Om man ska chansa, eller om vi hade låtit honom gå igenom det även om vi visste med säkerhet att det var problemet. ## Comment 1 Author: Jojaton Har inga råd att ge, men skickar en stor styrkekram! Kan inte ens föreställa mig hur det känns att gå igenom detta 💕 ## Comment 2 Author: hemul Vet inte hur jag skulle välja. Rent känslomässigt vet jag att jag skulle vilja försöka, men är det rätt? Vilket helvete! Känner verkligen med er. En fråga. Kirurgens alternativ 1, bakterier. Är det inte möjligt att ta prov på/från skålen utan att byta ut den? Någon slags biopsi. Eventuella bakterier borde väl i så fall finnas i vävnaderna ikring. ## Comment 3 Author: karlmats #2 Enligt kirurgen gav det inte tillräckligt bra svar genom att ta prover innan, utan för att säkert veta skickas skålen på analys efter ett byte.. ## Comment 4 Author: peafie Jag skulle låta den slippa ännu en operation. En såpass stor hund av aktiv ras, med lång rehab och osäker utgång... kram! ❤️ ## Comment 5 Author: Elsis matte Usch vad jobbigt, jag är i en lite liknande situation just nu så kan verkligen relatera (min hund har problem som KANSKE kommer från ryggen och måste ta ställning till om vi ska satsa på operation eller inte). Men min tanke är, eftersom det nu inte finns tecken på lossning på röntgen, att du först bör kontrollera att det verkligen inte är något annat på gång. Har du kontakt med någon duktig sjukgymnast? De är ofta kunnigare på muskler än veterinärer och kan undersöka om det finns något problem i muskler eller leder. Skulle kunna vara värt med en second opinion hos en annan ortoped också, bara för att mer säkert utesluta andra orsaker. ## Comment 6 Author: [Borttaget] Måste få skriva att jag inte alls tycker att du låter ansvarslös i din roll som hundägare, tvärtom, det låter som att du har gjort allt och lite till för honom! Hoppas att du så småningom kommer till ett beslut som känns rätt i hjärtat 🌺 ## Comment 7 Author: reverse Jag vill föreslå att du går in på Små och Stora Tassars Facebook-sida och läser om exempelvis rottweilern där. 😊 Mycket matnyttig läsning där över huvud taget och kanske kan det ge dig något som underlättar beslut åt det ena eller andra hållet. ## Comment 8 Author: hemul Håller med #5. En second opinion låter som en bra idé i det här läget. ## Comment 9 Author: Lord Vulcan Hur stort ingrepp blir det? Hur lång rehab? Du skrev att det är ett mindre ingrepp. Jag hade nog satsat på second opinion och baserat på det svaret ev opererat. Skriv gärna hur det går. Har 2 schäfrar själv. 💞 ## Comment 10 Author: karlmats Tack för allas omtanke! 💕 #5 Det var egentligen i samråd med sjukgymnasten som vi kollade upp vad det kan vara. Vi vill inte fortsätta pressa honom på rehab innan vi med säkerhet vet vad det är som inte står rätt till.. Däremot ska vi boka tid för att undersöka både det ena och det andra innan vi fattar ett beslut. Oavsett vad vi väljer så går det ju inte att ta tillbaka, och då vill vi vara 200% säkra på att det verkligen är rätt! #9 Ingreppet är mindre på det sättet att den delen av protesen som dom fräst in i lårbenet sitter kvar, dom byter enbart ut själva skålen. Men ingreppet innebär fortfarande samma smärta som tidigare, eftersom man går in på precis samma sätt, genom både muskler och senor.. Dom brukar räkna med att dom är återställda efter ca 6 månader, men det är ju individuellt såklart. Därför känns det extra tungt med tanke på att han enbart varit smärtfri och utan restriktioner stundtals dom senaste tre åren.. 😢 ## Comment 11 Author: reverse [https://www.facebook.com/sostassar/](https://www.facebook.com/sostassar/) ## Comment 12 Author: karlmats Imorgon ska vi till en, anser jag åtminstone, skicklig veterinär för att se om man hittar någonting. Det är samma veterinär som i augusti sa att höften var katastrof.  Denna ständiga oro och ångest alltså.. Har snittat 3-4 timmars sömn per natt sedan besöket hos kirurgen, vilket bara gör en känsligare för minsta lilla. Idag kunde jag tydligt se hälta på vänster bakben även i trav, och jag tycker det verkar som om han börjat halta fram. Förmodligen ren inbillning. Många här känner säkert igen tillståndet där man nästan försöker leta fel och blir expert på att ta ut det absolut värsta i förskott.   Under sista promenaden igår gick han upp i stress över en närgången hare och började dra i kopplet, sedan kunde han inte stödja på benet. Hans ögon får det att hugga i hjärtat när jag inte kan göra något för stunden. Kan riktigt se hur orolig och ängslig han är i hela ansiktet 😢💔 Att själv försöka agera lugnt och avslappnat när man står bredvid är ingen enkel match.. ## Comment 13 Author: hemul Stackars liten. Men den nya hältan fram kan ju vara en reaktion på den första. Är väl inte ovanligt att de överanstränger någon annan del av kroppen när de måste avlasta. Det har man väl varit med om själv också. Lycka till hos veterinären! Håller tummarna för ett bra besked, men hoppas fr.a. för att du får ett entydigt besked. ## Comment 14 Author: MonicaLagerquist Lycka till imorgon ## Comment 15 Author: karlmats Nu har vi varit hos veterinären och det står klart att det är protesen som börjat släppa. Två kirurger med erfarenhet av dessa operationer och problem har sagt att det ännu är för tidigt att kunna se på röntgen, men uteslutit allt annat. Jag uppskattar (och föredrar) ärligheten hos veterinären vi var hos idag, men att höra honom säga att Abbe får jätteont även vid lite belastning var oerhört smärtsamt. Vi har naturligtvis förstått att han har ont, men trots det vill man ändå någonstans att veterinären ska säga att man är löjlig och inbillar sig. Jag bad om råd, då jag vet att han är ärlig och inte opererar bara för sakens skull. Men inte ens han kunde svara på vad han tyckte i det här läget, utan sa att Abbe var lite ”mittemellan”. Jag förstår precis vad han menar. Han är bara 5 år, och det finns en chans att operationen kan ge honom många fina år till. Men det finns också risk för att livet enbart försämras, och att artros dessutom snabbare uppstår i armbågen. Han är i och för sig frisk och levnadsglad i övrigt, men har redan genomgått två operationer och levt med smärta i två-tre år. Han sa att vi behövde fundera på om vi skulle gå vidare med operation eller låta honom somna in, och att beslutet måste vara taget i höst. Efter operationen i vintras diskuterade vi eventuella komplikationer här hemma, och fattade väl ett ”nyktert” beslut. Ingen av oss ville tvinga honom genomlida det igen, och vi visste att om den dagen kom skulle känslorna troligtvis komma före. Och nu står vi här. I bilen på vägen hem fick jag en panikattack, hyperventilerade värre än någonsin och trodde att hjärtat skulle stanna ett tag. Det enda jag fick fram mellan andningsförsöken och gråten var ”jag vill inte att han ska dö”. Det känns nästan svårare nu. Har gråtit hela förmiddagen och det känns som om jag ligger på botten av ett svart hål. Inte trodde jag i min vildaste fantasi att det ens i närheten skulle kännas på det här sättet. Det är mitt ansvar att se till så Abbe inte lider, utan lever ett värdigt och lyckligt liv. Det är också mitt ansvar att kunna klara av att fatta ett beslut, utan att dra ut på det onödigt länge. Men just nu vill jag bara gräva ner mig själv och ligga kvar där. I ärlighetens namn är jag så himla rädd, oavsett val. Rädd för att svika Abbe, oavsett vad jag väljer. Nu känner jag mig som mest värdelös som hundägare, får skuldkänslor bara av att inte kunna fatta ett beslut direkt. Önskar nästan att någon kunde ge mig en smäll på käften och säga åt mig att steppa upp och ta mig i kragen omgående. Finns det någon här inne som har liknande erfarenheter, oavsett typ av erfarenhet? Har ni några råd att ge? Tar emot vad som helst för tillfället.. ## Comment 16 Author: MonicaLagerquist Har inga råd men du får en stor KRAM. ## Comment 17 Author: Scintilla #15 har inga liknande erfarenheter men snubblade över ett inlägg för några dagar sedan som påminner lite om den sits du sitter i just nu: [javascript:nicTemp();](http://lifeasmes.blogg.se/2018/march/greis-working-grim.html "[Blogg inlägget]") (öppnas i nytt fönster) Kan rekommendera att läsa det och beklagar över den sorgliga situationen som du och din hund har hamnat i. Det är så himla svårt när det handlar om smärta hos våra älskade fyrbenta för de kanske döljer sin smärta och kan inte heller berätta för oss var det gör ont eller hur mycket. Jag tycker du har gjort väldigt mycket för din hund. Mer än många andra säkert skulle gjort, så känn ingen skuld, oavsett vad ditt beslut blir. Men det känns som du har ditt svar. Mitt råd är att du ska göra det du tycker känns rätt å hans vägnar.  Skickar en stor kram. ❤️ ## Comment 18 Author: hemul Kan bara säga att jag förstår dig. Kunde inte förmå mig att avliva en uppenbart mycket sjuk och avmagrad hund. Man ser inte riktigt hur illa det är när det sker pö om pö förrän det blir akut och man står där på djursjukhuset. Då ser man. Och skäms. Det var påsk, labben var stängda, han var för svag för rönten, de tyckte han såg ut som en "cancerhund" men inga bevis på detta fanns ju. Jag kunde inte. Han fick ligga med dropp över helgen. Sen kunde de röntga och fann metastaser i lungorna. Då var beslutet lätt att fatta men svårt att leva med ändå. Tog en taxi dit direkt och fick det gjort. Men utan säker dignos klarade jag det inte helt enkelt, trots att det var uppenbart vad veterinärerna tyckte även om de inte sa det rakt ut. Är det någon chans att de kan ge en säkrare prognos framåt hösten eller kommer det inte att vara någon skillnad? ## Comment 19 Author: peafie #15 Jag har två historier. De är båda pro-avlivning, så om du inte orkar läsa det - sluta här. ❤️ Vår femåring. Vi visste om sedan ettårsröntgen att han hade en missbildning i ryggen som skulle ge problem senare i livet, men även med den vetskapen var det svårt att veta när det var dags. Vi levde hela tiden på hoppet att de mycket diffusa symptomen han visade berodde på annat och att det skulle gå att fixa. Han rehabades ett år efter en skada han fick när han apporterade. Det var burvila, koppelpromenader, vattentrask och smärtstillande om vartannat. En MR i samband med det visade att missbildningen i ryggen var långt mer allvarlig än de först trott. Beslutet togs när vi såg hans stela blick mot min valp som bara var lite busigt valpjobbig. Det var inte långt ifrån att han blev aggressiv där och han fick somna dagen efter. Ändå naggar tanken, kanske var beslutet ändå för sent taget. Var det värt att utsätta hunden för den långa rehaben? En aktiv jakthund i sina bästa år. Jag tror inte det... men där och då trodde vi att han skulle kunna bli frisk, vilket vi idag vet att han antagligen aldrig hade blivit. En tung insikt. Vår sexåring. Hon blev plötsligt väldigt låg och vi åkte in med henne utan någon tanke på att det kunde vara något väldigt farligt. Efter några dagar stod det klart för oss att hon hade leukemi. Mindre än en vecka efter vi först åkte in till veterinären avlivades hon, men jag behöll mitt hopp ända fram till den dagen. Jag tror det är en överlevnadsstrategi... det är oerhört tungt att tänka på och jag fixar knappt att skriva om det, men än idag (12 år senare) är jag så otroligt glad över att hon fick somna in så fort. Hon var fortfarande lite småbusig och rymde ut från veterinären på avlivningsdagen för att busa med folk och det är den hunden jag vill minnas. Nu fanns det ingen chans att någon av dessa hundar skulle bli bra, så exemplen matchar inte din situation helt. Men det har i alla fall handlat om att ta ett beslut, om att göra bedömningen när det är dags. Att avliva en hund, framför allt en ung hund, är det svåraste och tyngsta man kan göra. Men det är också det finaste man kan ge en hund som lider. Det gör så jävla ont, men att veta att man gjorde det i rätt tid och inte lät det gå för långt är en tröst för mig så här i efterhand. ## Comment 20 Author: karlmats Tack för att ni tar er tid att skriva ❤️ Oavsett så känns det bättre att veta att det finns andra som förstår vad man menar och känner ❤️ #18 Prognosen ser väl likadan ut, chansen finns ju att han återhämtar sig helt men det går inte att veta till 100%. Största skillnaden är att vi nu vet att det är protesen som orsakar hältan och smärtan hos honom. Kirurgen som opererade honom sa att vi skulle låta honom göra det igen, innan vi började överväga att ta bort honom. Vilket gör det så pass mycket svårare just nu. Tänk om vi opererar och det går käpprätt? Vet inte om jag skulle överleva ångesten över att ha plågat honom lite extra.. Tänkte försöka prata med honom och gå igenom Abbes historik och eventuella risker, och se hur han ställer sig till det då, för att förhoppningsvis kunna känna vad som är ”mest” rätt. Vi ska ge honom smärtstillande och om det hjälper så vinner vi lite tid för att smälta allt och fatta ett beslut. Hjälper det inte behöver vi bestämma oss snabbt. ## Comment 21 Author: hemul Tycker jag låter som en bra plan. Kirurgen har alltså ändrat sig efter att ni fått veta att det är protesen som krånglar? Eller jag kanske missförstår? För i så fall låter det ju som han tycker att det finns en chans.