# Hur dålig var eran hund/hundar vid avlivning? Author: [Borttaget] Hur dåligt mådde eran hund/hundar när ni avlivade dem? Avlivade ni hunden precis när det verkligen inte gick att göra något mer? Eller avlivade ni hunden i tid, före problemen skulle uppkomma? Och så varför beslöt ni för att avliva? Förlåt om jag frågar då jag vet att det kan vara känsligt ämne och alla vill inte prata om det, men jag skulle ändå uppskatta lite svar.  Känns oseriöst av mig att fråga dessa frågor och jag hoppas ingen tar illa upp. Anledningen varför jag frågar är därför att jag i en tidigare tråd skrev om att jag funderat på att avliva min hund pgr av ålders och hälsorelaterade problem. ## Comment 1 Author: [Borttaget] Hon var illa däran, men det visste vi inte, för **_så_** dålig verkade hon inte. Vi visste inte att hon hade en jättetumör i levern förrän  vi var där och undersökte henne. Och då fanns bara en sak att göra. Omedelbart. ## Comment 2 Author: [Borttaget] #1: Ajaj, vad tråkigt! ## Comment 3 Author: crimson Scilla blev under ca en månad sämre och sämre i rasande fart. När vi tog bort henne så kunde hon fortfarande springa i ca 5 minuter innan hon tröttnade och fick ont av artrosen, så det blev aldrig att hon t ex inte kunde resa sig upp eller så... Det kändes tydligt att det var dags när hon högg efter mig när jag klippte klor på henne. Hon var inte helt stabil mot hundar och människor annars, men hon skulle aldrig göra något sånt mot mig ifall det inte var något som var riktigt fel. Vi spenderade vår sista dag ihop med att först åka till ett öppet fält och leka med henne, ge henne så mycket mat som hon kunde äta(hon var väldigt matfixerad, första gången hon fick äta sig riktigt nöjd, hon åt 4 välfyllda kaninmagar, kräktes upp den sista och åt upp den igen, den lilla äckelpottan <3) och massa godis och gos. Hon började inte bli dålig "på riktigt" förrän efter vi tog hem nytillskottet, känns nästan som hon väntade med att bli dålig så någon kunde hålla koll på mig... Det är iaf vad jag vill tro. ## Comment 4 Author: Maleficum Inte behövt avliva någon hund än men däremot andra djur. Min första kanin jag behövde avliva hade fått tumör vid hjärtat och fick därför vätska i lungorna och fick vätskedrivande. Vi var på landet (hennes favorit ställe) och en kväll ville hon inte ta russinet med medicinen i vid första försöket (hon älskade russin) och på morgonen hade hon inte alls ätit som hon brukar så då åkte vi in och avliva henne. Innan dess var hon mer för att vila men gjorde fortfarande glädjeskutt och hade god aptit. Andra kaninen jag behövde avliva matvägra en dag (vilket hänt med andra kaniner som sen blivit bra efter lite behandling) men efter en hel del trugande och gos så "slockna" hennes blick och då åkte jag iväg och tog bort henne. Liknande "symptom" fick senare hennes bror men där gick allt mycket snabbare så han somna in i min famn hemma. Har haft en hel del fåglar jag behövt tagit bort också vilket jag gjort så fort de inte längre varit pigga och aktiva och ätit som de ska (en av dem hade tumör men var pigg ända fram till en dag när han började kräkas okontrollerat och då tog jag genast bort honom). Hoppas så innerligen på att min inneboende hund (13 år med hjärtfel) somnar in i sömnen eller dör mitt i språnget när han jagar något så man slipper ta ett så svårt beslut (även om i slutänden kommer det vara hans mattes beslut om inget akut händer). Än är han pigg och fortfarande valpig speciellt nu när det kommit snö (som han älskar). ## Comment 5 Author: Allumania Vi tog bort sambons beagle på 9år när vi fick veta att hela magen var full med tumörer och njurar o lever funkade inte mer. Hon var pigg å glad å hade ingen smärtta trotts allt det där, hon var bara trött vissa dagar och hade svårt att hålla emot kiss, tom bajsandet var svårt, för hon var så stor. :( Den föregående vetten sade att hon bara var fet å att vi matade henne för mycket, bull s\*\*\*. Den andra ultrade Cindy och tog prover, då rasade hela världen. Då förstod vi vad sjuk hon var. Det fanns inga bot i världen som kunde hjälpa henne bli mindre, få friska inre organ. Det ända vi viste var att vi ville att hon aldrig skulle behöva känna smärtta :( Jag mins inte hur länge vi tänkte, men alla var överens att hon skulle få somna in före hon får smärtta, för vi ville minnas henne som en lycklig hund ända in i det sista. Hon gick bort för tidigt och hon är evigt saknad :'( ## Comment 6 Author: Lona Raskva: Min första hund blev nästan 16 år. Hon hade Addison, var halvdöv, halvblind, skruttig i knäna och senil - men skitglad. Hon hängde med även på långpromenader på en mil och sprang omkring som en unghund. Sedan hände _något_, jag kan inte sätta fingret på vad, men hon var inte helt ok längre. Hon var absolut inte _dålig_ men ja, hon kändes inte helt 100% bra. Jag tänkte kolla upp henne hos veterinären, det kanske bara var en infektion eller hennes Addisonmediciner som behövdes justeras, men någonstans kände jag att det bara skulle vara för min egen skull, inte för hennes. Hon tyckte dessutom att det var fruktansvärt jobbigt med veterinärbesök och provtagningar. Raskva gick med flaggan i topp, när vi var hos veterinären sista gången var hon så senil så hon inte fattade var hon var utan var skitglad och stod och åt köttbullar. Älskade Luddskallen, du var verkligen one of a kind ❤️! Ilona: Ilona dog samma sommar som Raskva, hon hade precis fyllt 12. Hon hade en inflammation i bogleden som vi kämpade med länge men trots olika behandlingar och rehab så ville den inte ge med sig. Någonstans nådde jag en gräns, eftersom hon fortfarande var så pigg och glad och dessutom väldigt fräsch i kroppen för övrigt så var det svårt att inse och jag velade länge men hon fick somna in. Jag vet fortfarande inte, 8 år senare, om jag borde gjort det tidigare och det svider. Skroffan; Det här gör ont att skriva. Skroffan hade en njursjukdom som för det mesta gör att hunden inte blir mer än ett år, väldigt få överlever sin tvåårsdag. Trots det blev Skroffan nästan 7,5 år. Njurvärdena blev långsamt sämre men hon var en sprudlande pigg och glad hund, inget som såg henne hade ens kunnat ana att hon var sjuk. Så en helg i somras så fick hon magproblem, hon var hängig, kräktes och hade diarré. Hon blev inlagd på Blå Stjärnan och vi fick diverse olika besked under några dagar. Skroffan var riktigt, riktigt dålig och när jag fick träffa henne den fjärde dagen ville jag avsluta det hela. Veterinären tyckte dock att hon hade en chans att klara sig så hon tyckte att jag skulle avvakta. Jag ångrar det innerligt, och hade jag vetat då att hennes njurvärden hade totalkraschat så hade jag tagit bort henne den kvällen. Dagen därpå var hon ännu sämre, veterinären tyckte att jag skulle komma in och "diskutera saken". De kom med Skroffan inlindad i en filt och jag vet inte ens om hon kände igen mig eller märkte att det var jag som höll henne. Hon var så fruktansvärt dålig, det fanns inte minsta tvekan utan en kvart senare somnade hon in i min famn. Posh; Posh hade problem med ryggen och i somras gjordes en CT. Han hade enligt den veterinären inte fullt utvecklat diskbråck men vissa förändringar vid L7S1. Vi hoppades att han skulle kunna hänga med som familjehund ett tag till även om hans jaktkarriär var över men han blev sämre under hösten trots att han gick på behandling hos en fysioterapeut. Hans husse och jag hade tagit beslutet att det var dags att låta honom somna in; han skulle få hänga med på en sista jakt och sedan skulle vi ta bort honom. Veckan innan så blev han dock drastiskt sämre så jag ringde och fick en akuttid. I samband med det så fick jag journalen från CTn och där stod det ju att han hade diskbråck och att ryggmärgen var rätt illa i kläm. Hade jag vetat det så hade vi inte försökt så länge med rehab utan vid första påverkan som han visade så hade han fått somna in. Posh blev ironiskt nog 7 år och 5 månader, precis som Skroffan som dött knappt tre månader tidigare. Det är ett tungt beslut du står inför men hellre lite för tidigt än att inse efteråt att man var för sent ute. Efter att ha suttit vid anhörigas dödsbäddar så är jag trots allt innerligt glad att vi kan hjälpa våra fyrbenta vänner över till andra sidan, att de slipper livets slutskede. ## Comment 7 Author: panini Vår första hund Tippa blev 9år och var i stort sett dålig mellan 3-9år. Hon hade problem med lederna och sköldkörteln och ev. något mer. P.g.a lederna så kunde hon gå långpromenad ena dagen och dagen efter vara jättehalt vilket gjorde att hon sällan fick gå några längre promenader och blev överviktig (hade med sköldkörteln att göra också att hon gick upp i vikt).  Hur dålig hon var i sina leder kom och gick i perioder under hela hennes liv vilket gjorde att vi ständigt var osäkra på om hon skulle bli bättre igen eller om hennes leder verkligen hade fått nog "för alltid". I slutet så var hennes dåliga perioder verkligen dåliga och dom kom allt oftare och varade längre. Man var tvungen att bära ut henne vid rastningar och sedan bära in henne igen för hon kunde inte gå alls och kämpade för att röra sig inomhus.  Hon var extremt mammig av sig och hon var ju nästan bara mammas hund (fast vi sa att hon var familjens hund) så det var hennes beslut när vi skulle ta bort henne. När mamma då hade fått nog  över att se henne så dålig och medicinerna verkade inte på henne längre så ringde hon till veterinären och fick en tid till nästa dag. Egentligen hade hon gått alldeles för länge såhär dålig, men mamma sökte efter det här miraklet som aldrig kom om att hon skulle bli bra igen. Så i stort sett så fanns det knappt någon tid "före problemet" utan problemet har alltid funnits där och kom och gick i perioder. Hon var alltid en glad hund och blev världens lyckligaste bara man kollade på henne och gav henne en klapp på huvudet, men mot slutet så såg man verkligen på henne att hon hade tappat all livsglädje och gnistan i ögonen när man kollade på henne fanns inte kvar där. ## Comment 8 Author: JonnaCecilia Sammi var vår labrador/golden retrievermix som var en väldigt speciell hund, mycket intelligent och klok, alla som träffade henne blev förälskade, tom de som var hundrädda eller inte gillade hundar. Alla älskade Sammi! ♡ När Sammi var 14 år, eller kanske tom ännu tidigare, fick hon en juvertumör. Eftersom hon var så gammal var det för stor risk med operation, så hon fick hänga med så länge hon var glad. Hon var halvblind, halvdöv, blev lite senil och stel sista tiden. Hon var fortfarande sig själv, men gammal. Sov lite mer, blev skitsur när hon inte fick följa med på långpromenader... Sen en dag när vi vaknade var hon inte glad längre. Tumören hade växt under våren och vi hade diskuterat att låta henne somna in tidigare men hon visade så tydligt att hon ville vara med, och vi sa att så länge hon är glad och vill vara här får hon det. Den dagen sa hon att det var nog. Hon var inte glad, hon hade inte glimten i ögat och hon hade ont. Så vi åkte till veterinären, i något sorts hopp om att hon kunde få smärtstillande eller ett mirakel, men vi visste nog egentligen att det var dags. Efter gråt och telefonsamtal till övriga i familjen fick vi lov att åka hem i väntan på att min syster skulle ta tåget ner och under tiden fick hon ligga på sin favoritplats i trädgården medan vi matade henne med köttbullar. Sen kom min syster, och kort därefter veterinären. Hon fick somna in hemma, och det var helt rätt. Då var hon nästan 15 år gammal. Ramses var vår Newfoundlandshund. Han var otroligt snäll men tyvärr hade han inte så bra hälsa. Det började med att han plötsligt en morgon var blind på ena ögat. Vi åkte till djursjukhuset och han hade högt tryck i ögonen, det fick vi ögondroppar för. Sen fick han ett epilepsianfall, och veterinären sa "en gång är ingen gång, det kan hända alla, och är inte så ovanligt". Sen blev han blind på andra ögat, kanske ett halvår, år senare. Sen fick han ett till epilepsianfall, och medicinering som var rätt svår att ställa in. För lite så fick han nya anfall, för mycket så blev han en zombie som inte ens orkade hålla sig utan kissade inne. Ett år efter att Sammi dött, när Ramses äntligen verkade ha vant sig vid medicinen, så började han blöda ur nosen på morgonen, och slutade inte. Han fick somna in, knappt 7 år gammal. Antagligen berodde allt på en hjärntumör, men vi var för ledsna för att obducera utan ville bara få lägga honom till ro. Både Sammi och Ramses ligger nu begravda i mammas trädgård ♡ Jag hoppas det dröjer länge till nästa jobbiga beslut. Dock har jag ju marsvin också, och de är ju inte så långlivade tyvärr. Men får ju hoppas de går före hundarna! Det är verkligen det värsta med att ha djur. Tycker det är otroligt svårt, speciellt som jag själv lever med flera kroniska sjukdomar och har konstant smärta som inga smärtstillande i världen rår på. Hade jag varit ett djur hade jag blivit avlivad för flera år sedan ;-) ## Comment 9 Author: Belimas Chicko - nästan 4 år: Blev akut sjuk och lades in där det efter flera undersökningar visade sig att hans tarm hade spruckit och orsakat inflammation i hela buken, biverkning av kortisonet han åt, och han fick sluta sina dagar omedelbart för att skona honom även om han för stunden inte hade ont p.g.a. hög dos med smärtstillande men då det inte gick att göra något åt det så var det det enda rätta att göra. Pärlan - 6 månader: Avlivades p.g.a. medfödd hjärnskada, jag minns inte vad diagnosen hette nu, som gjorde att hon inte kunde fokusera blicken och således hade lite problem med balansen. Hon var också väldigt aggressiv periodvis och bet ofta i ens fötter om man råkade komma nära henne, antagligen för att hon inte såg vad det var. Stundtals var hon dock världens goaste valp. Atlas - 4 år: Avlivades p.g.a. hjärtfel för att medicineringen inte bet på honom, hjärtfelet och vätskan som samlades i lungorna gjorde det svårt för honom att andas så han flämtade konstant. Han fick en sista vinter och avlivades sen innan värmen kom när det inte fanns mer att göra då värmen bara skulle göra det ännu värre (mycket och varm päls). Jag anser att när hunden inte längre har någon livskvalitet och man ser på den att glimten i ögat har slocknat så är det dags för den att få vandra vidare, oftast känner man sitt djur så pass väl att man vet när det är dags det gäller bara att man törs ta det beslutet och accepterar det innerst inne. Man ska inte hålla liv i djuret för sin egen skull även om man inte gärna vill släppa taget om dom. ## Comment 10 Author: hemul Mina djur har varit rätt dåliga, både katter och hundar. En hund hade forstorat hjärta och där var det väl en avvägning när hans liv inte var värt att leva längre. I ett fall kom det lite halvakut. I ett annat, min älskade berner, kom det smygande och jag förstod inte hur illa det blivit. Han fick lunginflammation (dödssjuk, låg i min säng och fick bäras ut för kissning) som han aldrig riktigt hämtade sig ifrån. Väntade mig ju förbättring, så såg inte att han egentligen blev sämre igen. När jag väl åkte in fick jag bära honom igen. Det var storhelg och labbet var stängt på djursjukhuset och han var för svag för att de skulle tordas röntga (konstigt tycker jag). Han fick ligga några dagar med dropp. De ringde och hade kunnat röntga honom. Han hade metastaser i lungorna, därav lunginflammationen. Då var det ju bara att åka ut och få det gjort. Önskar att det inte hade gått så långt, men jag pallade inte att avliva honom utan att veta vad det var, ifall det varit något som gått att fixa. 😕 ## Comment 11 Author: Karolina-H Hero, 3 år 10 dagar - förra året vid denna tiden fick jag ett chockartat besked att min levnadsglada och fantastiska hanhund hade cancer. Vi hittade en knöl på nosen som veterinären sa säkert inte var farlig men efter test visade sig vara lymfom. Jag bestämde där och då att han inte skulle få lida, han var värd att få sluta på topp, när cancern hittades så hade den inte spridits än men den skulle göra det förr eller senare då tumören på nosen inte kunde tas bort i sin helhet, han fick 6 veckor med oss där han fick göra allt han älskade mest av allt, sedan blev hans lymfknutor svullna och jag valde att avsluta det. Han åt godis och var så glad och pigg in i det sista, saknar honom så otroligt mycket och livet är inte rättvist 💔 ## Comment 12 Author: densomundrar Min hund gick på medicin då han hade en skada som inte gick att operera då han var för gammal men veterinären sa att man absolut skulle prova med mediciner och vila, risken var dock att levern skulle paja och därav satte vi upp ett slutdatum , var inte skadan läkt tills dess skulle vi sluta med medicinen och därav ta ett beslut. Nästan i slutet av denna period kände jag att det var dags, han vart hängig och åt dåligt, han hade haft ett långt liv kantat det diverse små sjukdomar, funktioner och skador de senaste åren och så tycke jag att det var dags. Bokade en tid i slutet av veckan, i början på nästa vecka var tiden, ville ha helgen att säga hej då på. Han har ändå vart med mig sedan start och det är ju jobbigt att ens bästa vän plötsligt ska lämna en. Under helgen vart han akut dåligt, spydde och kunde inte bajsa ordentligt och då tog vi bort honom akut. Ångrar inte mitt beslut ett dugg och veterinären som skulle tagit bort honom sa att jag hade tagit helt rätt beslut. Min hund var livrädd för veterinären och stretade i vanliga fall och försökte krypa under allt för att komma undan, trotts att han inte alla gånger fick plats under det han försökte gömma sig under. Att han denna gång gick in helt lugnt och la sig på golvet kändes som ett bra tecken, att vi båda var överens om beslutet. ## Comment 13 Author: peafie Leukemi, men fortfarande ganska pigg och glad. Tog bort henne två dagar efter vi fick beskedet  för att hon inte skulle behöva bli dålig. Det sista hon gjorde var att smita ut från veterinärens rum på rent jäkelskap, full av bus in i det sista. 😍 Det kändes bra.