# Min räddning
Author: RedMonsters

Det är helt sjukt hur man som människa kan göra så stora framsteg av att bara skaffa en hund.  
Innan jag skaffade Torres, som är MIN första egna och riktiga träningshund, hade jag 139 poäng i social phobia anxiety scale (70 fear, 69 avoidance), alltså svår social fobi.  
Jag kunde inte åka kommunalt, jag kunde inte handla, jag kunde inte lämna tillbaka saker i affärer, jag kunde inte prata i telefon, kunde inte gå in i klassrummet/ andra rum (tex biosalong), om det satt folk därinne, jag kunde inte skriva på nätet ens, prata med en människa, kolla en människa i ögonen, gjorde aldrig redovisningar i skolan, gå till läkaren, åka till veterinären osv.  
Inget av det kunde jag göra. Inte ens ångestdämpande och lugnade hjälpte mig.  
  
Att gå/åka till skolan var en fight för mig. Varje morgon hade jag ångest, trots medicinering. Sådan stor ångest att jag tog till självskadebeteende och hällde i mig piller jag inte fick (magpumpades många gånger). Jag kunde inte leva normalt. Stallet var min trygghet, för där kände jag alla. Det tog mig dock ca ett halvår innan jag träffade min nya hovslagare efter att "min" gamla hovslagare, jag hade i 9 år, plötsligt och hastigt gick bort.  
  
Jag fick alltid skjuts till och från stallet. Mamma och pappa skjutsade mig den lilla biten till skolan också (8 min gångväg), så ofta dom kunde, för att jag hade ångest så fort jag såg en människa. Jag satt alltid vid dörren i skolan, då jag ofta var tvungen att springa därifrån pga ångest. Satt någon i klassrummet när jag kom, gick jag inte in, utan sket i hela lektionen. 7-8 var jag knappt i skolan.  
  
När jag slutade 9an lovade mamma och pappa mig en hund, om jag gjorde sakerna psykologen gav mig i uppdrag, till exempel att åka en hållplats, äta ute, gå in i en affär and so on. Jag gjorde sakerna, men med ENORM ångest. När jag åt ute grät jag under hela besöket i restaurangen och kunde knappt andas, mitt hjärta klappade. Men jag gjorde uppdragen, och jag fick som dom lovat, en hund. Som dom var beredda att ta över om jag inte skötte mig, eller om hunden for illa.  
  
Bara att skriva det där mailet till uppfödaren var en stor vinst och ett stort framsteg för mig. När hon bad mig ringa henne, gjorde jag det efter 3 dagars mentalt förberedande, men jag gjorde det. Något jag inte skulle gjort innan. Att sedan besöka henne var väldigt ångestframkallande, jag hade ångest hela vägen till Kil, but I did it. Allt det gav mig ett sådant stort självförtroende. Nu visste jag att jag KAN.  
  
När jag fick hem Torres så visste jag att jag var tvungen att miljöträna. Jag var tvungen att åka kommunalt. Jag gjorde det. För hans skull. För varje gång jag gjorde det med honom, höjdes självförtroendet, och ju mer vågade jag.  
Något som gjorde att mamma började gråta av lycka var när jag frågade henne om jag fick gå en valpkurs. Hon var sååååå glad och lycklig- "Jag trodde aldrig att du skulle fråga det". Hon anmälde mig direkt, och körde mig dit. Att se mamma le som ett fån under alla kurstillfällen gjorde gott i hjärtat. Att höra instruktören berömma oss gjorde så att jag bara ville mer.  
  
Så fort valpkursen var färdig anmälde jag mig till fler och fler kurser. Jag åkte även i väg kommunalt för första gången en längre sträcka. En sträcka som tog ca 1 timme och 40 minuter, till en kompis för att vi skulle gå kurs i ÖREBRO för Fanny Gott. Fattar ni, jag åkte enda vägen till ÖREBRO!!!.  
  
Sakta men säkert började jag le mot folk och titta dom i ögonen på BK. Jag började efter 9 månader med Torres, att åka dit själv. Jag började även våga PRATA.  
  
Tack vare Torres började jag leva ett normalt liv. Fortfarande med stor ångest, men jag undvek inte situationerna. Än idag har jag ångest när jag ska åka kommunalt, när jag ska prata framför folk, gå på/av bussar/spårvagnar/tåg, lämna tillbaka saker, men jag UNDVIKER inte det i samma utsträckning som förr. Jag undviker inte heller att träffa nytt folk. Jag kan bete mig normalt i sociala sammanhang (inombords tampas jag av ångest och gråtattacker, men det syns inte på mig, folk ser mig inte som udda längre). Jag har fortfarande svår social fobi, men poängen har minskat till 111, 56(fear) + 55(avoidance) .  
  
Ville bara skriva av mig lite och försöka få folk förstå hur mycket Torres betyder för mig, hur mycket han har hjälpt mig. Inte bara med det här, utan tack vare honom slutade jag åka in och ut från psyket. Jag slutade med att göra mig illa, slutade med planer och försök, för att jag ville ha honom vid min sida, för alltid. Jag ville inte lämna honom. Min kärlek till honom är starkare än allt annat i världen.  

_Du och jag, genom allt._

## Comment 1
Author: Tarotstollan

Lycka till i ditt "nya" liv med Torres!👍

## Comment 2
Author: Frida B

Nä nu sitter jag allt och lipar, vilken underbar men samtidigt hemsk historia. Att du gått igenom detta, och hur Torres hjälpte dig... Så underbart vad en hund kan göra, bara genom att finnas till! Riktigt modigt av dig att göra alla dessa saker, DET är äkta kärlek till en familjemedlem!

## Comment 3
Author: Sugar Mist

Åh, jag vet precis hur det är... Själv vågar jag mig inte till brukshundsklubben, bussen o.s.v. ännu, inte ens med min mamma, trots att jag vet att Opsis behöver det så vet jag inte riktigt hur jag ska klara av det hur jag än försöker då jag alltid fegar ur. Du har inte några tips för hur jag ska våga?

## Comment 4
Author: RedMonsters

#1 Tusen tack!

#2 Det är helt sinnessjukt vad dessa underbara fyrfotingar kan göra. Den relationen och kärleken jag och han delar, kommer aldrig någon att kunna ta ifrån oss. Han är väldigt speciell för mig. Min lilla rö'tott.   
Håller med dig! 😊

## Comment 5
Author: RedMonsters

#3 Förbered dig mentalt några dagar innan. Peppa dig själv. Mentalcoaching är a och o. Du kan ta små steg. Till exempel att bara sätta dig i bilen på väg dit, utan att åka hela vägen, för att nästa dag åka dit men inte gå ur bilen, utan bara sitta där en stund, för att nästa gång gå ut från bilen och stå vid den, osv. Behöver du hjälp, skriva av dig så är det bara att skriva till mig! :)

## Comment 6
Author: Sugar Mist

#5 Jag känner mig illamående bara av tanken att åka till brukshundsklubben, jag försöker peppa mig själv, frågar vänner om de vill följa med(Däremot känner jag bara 1 som är medlem i GMBK/GHU pga detta och hon kan aldrig) men till sist fegar jag ur och stannar hemma eller hyr en lokal, som blir så himla mycket dyrare i längden.

## Comment 7
Author: RedMonsters

Jag förstår precis hur du känner. Om du vill träna i kallebäck, så finns jag där. Jag kan vara med dig hela vägen.

## Comment 8
Author: RedMonsters

Du behver inte åka dit när det är mycket folk. Jag vet på ett ungefär när det inte är någon, eller ett fåtal, i kallebäck. Då kan vi passa på att åka dit.

## Comment 9
Author: Sugar Mist

#7&8 Det verkar intressant med ungdomsgruppen, och det är ungefär lika långt till Kallebäck som till Sisjön för mig så det hade nog varit intressant. Problem 2 är att jag har en hund som skäller(Läs: Skäller. Förut skrek och gjorde han utfall, så vi har kommit en bra bit på bara 2 månader), som kräver att man tar tag i honom och säger till honom, tror du jag får onda ögat på mig där?

## Comment 10
Author: [Borttaget]

Du får en eloge av mig, vad stark du är :) tycker du och din hund ska känna er duktiga:)

## Comment 11
Author: RedMonsters

#9 Du får verkligen inte onda ögat där. Jag var medlem i GMBK förr, men tyckte att det var en väldigt otrevlig stämning. Hade man inte en malle eller schäfer så blev man inprincip dumförklarad. När man tränade på appellplanen blev man noga granskad av vissa som satt vid klubbstugan.

Gbgavdelningen är fruktansvärt trevlig klubb. Har inte fått ett enda ont öga trots att min kelpie **skriker** när jag tränar tollaren. Tollarn kan också få för sig att tjuta vid träning (upphetsning), inget ont öga, bara skratt, för att han låter som en hyena ;)  
Alla är hjälpsamma. Nu när jag ahr vågat fråga folk har jag fått hjälp med kommendering varje gång 😃

## Comment 12
Author: Sugar Mist

#11 Det lät inte så trevligt på GMBK, hade aldrig klarat av att bli granskad, det räckte med det på kennelträffen, så det blir nog i Kallebäck jag får träna. Jag hoppas verkligen jag blir bättre med att komma iväg till en klubb då jag har planer på att starta i tävling i september och jag tror jag behöver rappa på med träningen, hehe. Känns skönt att man inte får onda ögat av en skällande hund, det hade nog bara gjort problemen värre, helt ärligt. Jag sitter och knåpar med mitt medlemskap i SHU som är tänkt att bli betalt imorgon, så jag tänkte _försöka_ ta mig dit under nästa vecka, när är det minst/inget folk tror du?

## Comment 13
Author: RedMonsters

#12 Det var riktigt hemskt, därför bytte jag.Ska du tävla lydnad i Lerum?. Då lär vi ses där. Ska starta 2an, om vi blir uppflyttade på debuten den 7 augusti ^^.

Det är mest folk på förmiddagen, mellan 10-13, och på torsdagsträningarna.

## Comment 14
Author: Sugar Mist

#13 Lydnad? Min hund är ett konstigt exemplar i sin uppfödning när halvsyrran t.o.m. ligger etta i danmark, men min vovsing fattar nada vad jag menar med att han ska gå bredvid mig, det finns ju så himla mycket roligare saker liksom! Nej, utan Inofficiella Agilitytävlingen på Angereds BK blir det, om Opsis kan få upp lite fart så att säga, just nu går det toksnabbt över kontaktfältshindrena, segare över vanliga hindrena och slalomet och inte helt säker på vippbrädan. 

Låter konstigt att det är mest folk då det är som varmast ute,  så det är relativt lite folk på kvällarna? Någon speciell dag det inte är så mycket folk där vad du vet?

## Comment 15
Author: RedMonsters

#10, Åh men tusen tack. Vad glad jag blir! :)

#14 Tycker det med, men jag tror väl att det är mest för att dom vill "få det gjort". Helger brukar det inte vara så mycket folk, konstigt nog.

## Comment 16
Author: Sugar Mist

#15 Inte? Herregud vilken toppenklubb för min del då, haha! Hur är det med Agilityplan/hinder där, vad finns osv? Du kanske inte använder det så mycket med tanke på med vad jag uppfattat med vad du håller på med med dina vovvar men jag frågar ändå :)

## Comment 17
Author: RedMonsters

Tror att det är för att det är då folk tävlar/ är bakis osv ;).

Alla hinder finns i conteinern, som du behöver kod till. Du får koden genom att maila dom. Gå in på hemsidan så står det vem du ska maila. Jag har koden, om du behöver den till helgen, då dom är sega på att svara på helger :)

## Comment 18
Author: Sugar Mist

#17 Ah, jo det hänger nog ihop, haha! Mjo, imorgonkväll/sönddagkväll kanske jag vågar mig ner beroende på om mina föräldrar orkar skjutsa och om jag helt enkelt vågar, haha ):

## Comment 19
Author: RedMonsters

Du **vågar.** Ställ in dig på att du vågar och kan. Tänk att du gör det för Opsis skull, om inte annat.

## Comment 20
Author: nadilda

Började gråta när jag läste detta och jag gråter inte ens till titanic 😉Sjukt imponerad av dig!  

Jag kommer ihåg första gången jag åkte till BHK, gud vad rädd jag var! Och jag är ändå en väldigt utåtriktad person!

## Comment 21
Author: RedMonsters

#20 Men åh, tusen tack!. Vad glad jag blir! 🙂  
BK är ingen trevlig plats i början!

## Comment 22
Author: SuperLimm

Vad duktig du är, du ska verkligen vara stolt över dig själv! :D

## Comment 23
Author: .m.m

Detta var helt fantastiskt att läsa om. :) Tack för att du delar med Dig! Det var säkert inte lätt att öppna upp så här på nätet heller. Eloge! Du har tagit dig igenom betong som många inte lyckas hitta motivationen att försöka till. Eloge också till fina Torres som funnits vid din sida genom allt detta! Massor av lycka till till er två, en lyckad duo!

## Comment 24
Author: [Borttaget]

Ja grattis eller vad säger man? :D

Vad har du för ras? :)

## Comment 25
Author: Frida B

#13 lydnad i Lerum?? När och var? Eller jag antar att det är på Stenkullens brukshundsklubb, men när? Bor ju i Lerum 😃

## Comment 26
Author: Arcadia

Vilken fantastisk resa du haft! Så imponerad av dig. Go girl Go!

## Comment 27
Author: Arcadia

Vilken fantastisk resa du haft! Så imponerad av dig. Go girl Go!

## Comment 28
Author: [Borttaget]

Känner igen mig så mycket i det du skriver! Jag har också haft social fobi i säkert hela mitt liv. För ca ett-två år sedan var det som värst, då kunde jag inte handla, ringa, åka buss, gå hem till kompisar (alltså själva ringa-på-dörren-momentet var skitsvårt), gå på nya grejer och en hel del annat. Men jag verkar ha haft det lättare än dig. Skolan gick bra, även om det kändes tungt ibland. Var alltid blöt av svett när jag kom till skolan på morgonen. 

Men så vände det. För två år sedan flyttade Athos in till mig och jag är säker på att han är en av anledningarna till att jag mår så bra idag. Tack vare honom började jag prata med folk, jag började gå ut mer, började vara själv mer. Jag tvingades ju ta ansvar för någon annan än mig själv. Första året var tuffast, det var då jag mådde som sämst. Men det blev bättre! Förra sommaren blev allt plötsligt mycket lättare. 

Idag mår jag superbra. Jag har inte haft riktig ångest inför något på länge, och jag kan göra så mycket. Att ringa folk är inga problem, att gå och handla är superkul, att gå hem till folk går hur bra som helst (så länge jag vet att det är rätt hus (😛)), att gå till nya ställen, möten och andra sociala träffar är inga problem (det tackar jag Djurens Rätt för, för när jag blev aktiv i min lokalavdelning började jag gå på möten och märkte att det inte var så farligt). Brukshundsklubben var läskig i början, men efter att ha varit där ett par gånger med en kompis, så kunde jag åka dit själv. Att träna bland andra människor kan fortfarande vara läskigt i början, men absolut inte så super-mega-ånges-läskigt. Nu kan jag. Nu **vill** jag. 

Jag kan leva! Livet är helt underbart, och det är mycket tack vare Athos☀️

## Comment 29
Author: Hanna Andersson

Du är så grym älskade vän. Så mycket som du och dina älskade grabbar har hjälpt mig och Tira med lydnaden är guld värt.

Utan er så hade vi inte alls varit där vi är idag.

Du är en ängel och jag är så glad över att ha dig i vårat liv. ❤️

Det är er en fröjd att se dig och dina grabbar arbeta tillsammans ❤️

Torres och Fokus älskar dig över allt annat. Det är sann kärlek det ni tre delar ❤️

## Comment 30
Author: [Borttaget]

Haha oj vilket långt inlägg det blev från mig😃

## Comment 31
Author: Vizzla

Hejja dig! Bra jobbat! Kämpa på! Vi har alla situationer vi gärna skulle undvika, som skapar ångest. Fantastiskt att du mött din rädsla och överlevt.

## Comment 32
Author: Vizzla

Fin hund förresten :)

## Comment 33
Author: [Borttaget]

Så roligt att läsa att du nu vågar tackla situationer som skapar ångest, tänk va mycket de fyrbenta underverken ger oss!  
Stor eloge till dig och Torres! :)

## Comment 34
Author: Intehärutandär

Vi köpte vår hund i samma syfte, ja jag visste i förväg att han skulle bli min och sonens terapi-hund då båda har social fobi. Fast ändå blir man glad och förvånad hur mycket de kan göra för oss. Vilken stor skillnad jag sett på min son, som först inte ville vänta utanför affären ifall någon skulle fråga något - till att han gärna tar emot frågor. Vi har tur att kunna låna grannhunden med, så vi får varsin hund att koncentrera oss på, istället för allt läskigt.

## Comment 35
Author: RedMonsters

#22 Tack så otroligt mycket! :)  
#23 Tackar från djupet av mitt hjärta. Det har inte varit lätt, men det gick. Utan Torres skulle det varit svårare, tvivlar starkt på att jag ens skulle orkat igenom livet utan honom. 

#24 Tack!. Det är en Tollare :)  
#25 Den 14 september. Ses vi? 😉  
#26/27 Den har många gånger varit en enda stor plåga, men när jag minns tillbaka har det varit fantastiskt. 

#28 Men åh, fantastiskt!. Ge dig själv och Athos en stor klapp på axeln. Ni är fantastiska. GRYMT jobbat av båda två. Djur är helt klart det bästa en människa kan ha.  
#29 Men fina, fantastiska Hanna. Du är underbar. Likaså Tira. Hoppas att jag ser er ute på tävlingsbanan snart. Ert samarbete är fint att se. Tira är en klockren arbetshund när fokusen väl är där, en fokus som du har jobbat fram väldigt fint. Det har varit väldigt fint att se er utvecklas så mycket i lydnaden. Är så himla glad att jag fick ta del av det, och se er växa. ❤️

#31/32 Verkligen. Då undvek jag att möta mina rädslor. Idag får jag en riktig boost varje gång jag gör det. För 4 år sedan trodde jag -aldrig- att jag skulle våga tävla. Men nu längtar jag till varje tävling. Tusen tack!  
#33 Det är helt ofattbart vad dom fyrbenta pälsklingarna kan göra, av att bara existera och överösa en med kärlek. Tack! 

#34 Vad kul att det går så bra för er. Blir så glad av att läsa sådant. Ni är starka, eran hund hjälper er bara att finna styrkan och modet. Keep up the good job! 

_All I need to survive is your love_ ❤️

## Comment 36
Author: Qepta

Jäklar vad jag känner igen mig i din text.

Jag började hallucinera när jag var 12 år gammal och slutade äta och började skära mig då. Jag levde på dietpiller och vatten i flera veckor just för att mina demoner sa att jag absolut inte fick äta. 

Har haft kraftig socialfobi, torgskräck och missbruk. Missbrukade allt från cigaretter, alkohol, mediciner jag inte visste vad det var och droger.

Jag minns än idag när min mamma berättade att hon hade bokat en tid hos bup, jag grät och var livrädd. Kunde självklart inte prata med henne. 

Fick även sommarpraktik på ett sjukhus och sjukhus har varit ett helvete att bara sätta foten i, den sterila lukten får mig svimfärdig. Jag vågade inte prata med min handledare på de två veckorna som jag var där.  Idag besöker jag sjukhuset med jämna mellanrum och visst grips jag än av smått panik men det går inte att jämföra med hur det var tidigare då jag satt och skakade. 

Under hela den här tiden har jag skött om en liten Papillon som räddat mig liv från att ta en överdos. Jag pratade med den lilla hunden och kände tröst. Hon hjälpte mig igenom det värsta helvetet. 

För mer än 2 år sen rymde jag hemifrån, var utan mat i flera dar och umgicks med en människa som utnyttjade mig. Blev senare inlagd på psykosavdelningen och fick inte gå ut utan någon personal. 

Efter de veckorna jag var på psyk blev jag placerad på ett behandlingshem. Jag avskydde stället, skar mig mer än någonsin och gick inte ut ur mitt rum på flera veckor. Dels för att jag var så arg och dels för att jag var så rädd att möta de andra som bodde där. 

Sen blev det en helvändning efter ett litet möte, man får inte ha djur på behandlingshem men de kom fram till att jag fick ha mina kaniner där. Fy sjutton vad det hjälpte mig. Jag hade ofta mina tider hos terapeften i  kaninhagen men allt eftersom vågade jag gå till lokalen själv. 

Med hjälp av lugnande började jag våga åka ut på utflykter. Gå på stan (med personaler, gick aldrig annars). Kaninerna gjorde att jag öppnade mig mer, hallucinationerna minskade samt självskadebeteendet. Jag började prata mer med personalerna, vågade gå omkring i huset och till slut vågade jag lära känna de andra på boendet.

När jag till slut flyttade hem igen så lovade pappa att jag skulle få en hund. Och det är ett stort! Från att ha föräldrar som inte ens velat ha kaninerna inne en kort sekund och vägrade följa med mig när jag gick ut med Papillonen så var han ärlig och bestämd. 

Och det går inte att beskriva med ord hur långt jag har kommit med hjälp av Izor. Jag vågar träffa nya hundmänniskor, vågar gå på ställen som jag inte vågat gå på tidigare. Åker buss/tåg utan några som helst problem. Kan åka till klubben och träna (än så länge med en kompis). Jag skär mig inte alls idag, får terapi, har väldigt väldigt sällan hallucinatiner.

Jag sitter inte bara inne som jag gjorde förr, jag är ute mest dels hela tiden, vågar till och med fjanta mig med Izor där det är folkmassor. 

Var senast på en hundmässa, vet inte riktigt hur det hade gått utan Izor men jag var så avslappnad och kunde njuta av att vara där. 

Han har verkligen gjort en helvändning i mitt liv. Han är min största medicin och bästa vän. Jag undrar hur livet hade sett ut idag om jag inte hade Izor. 

Jag går nästan aldrig någonstans utan honom, jag vill inte gå utan honom. Jag vill alltid ha honom med mig och det accepterar mina vänner. 

Sorry för romanen och det blev säkert jätte luddigt skrivet. Skrev bara av mig av det som först dök upp i huvudet.

## Comment 37
Author: nlinds

Skönt att inte jag är den enda som fick tårar i ögonen ! fint skrivet och jag vet PRECIS hur du känner. Vi har nästan samma poäng på social phobia anxiety testet.. och mina hundar blev min räddning också, jag har till och med fått många hundvänner just pga hundarna ! Så jag vet precis vad du går igenom.  
  
Lycka till med din fina Torres ❤️

## Comment 38
Author: meilin

Underbara, älskade hundar! ❤️

## Comment 39
Author: [Borttaget]

#36 Jag är så sjukt imponerad av dig, bra jobbat! ☀️ Du och Izor är så himla fina tillsammans. Fortsätt kämpa! ❤️

## Comment 40
Author: Qepta

#39 Tack fina du. Jag känner att jag vill leva och göra saker och ting. Även om jag inte har speciellt många vänner så har jag vänner som bryr sig, förstår hur jag mår och även de ser hur mycket Izor betyder för mig.

En tjej i min klass hade diskuterat med sin mamma om mig och tillsammans tänkte de gå till våran rektor och fråga om jag fick ha med mig Izor till skolan varje dag eftersom jag bara går 25%. Jag vet inte hur det kommer att bli men det skulle göra att jag kände att jag har min trygghet med mig i skolan där jag verkligen får panik. 

När hon berättade det för mig började jag nästan gråta. Bland alla idioter finns det änglar.

## Comment 41
Author: nlinds

#40 vad snällt av din kompis att göra så ! Önskar jag hade sådanna vänner.. 😊

## Comment 42
Author: Qepta

#41 Dom finns och du kommer att hitta dem precis som jag gjort. Tro mig. 🙂Kram

## Comment 43
Author: nlinds

#42 De finns säkert, det är dock som att hitta en nål i en höstack ! Det kommer väl med tiden .. Du har tur 😊 kram

## Comment 44
Author: Frida B

#35 absolut, jag är hon med kameran som går i 270 ;) Gud vad starka ni är allihopa!! Det är människor som ni som är förebilder för mig, så beundransvärt det ni gjort!

## Comment 45
Author: [Borttaget]

#40 Jag finns om du behöver prata. Känslan av att vilja leva (och att kunna leva!) är helt fantastisk. Det vore ju helt underbart om du fick ha med honom till skolan, håller tummarna för det! 😃

## Comment 46
Author: AnnaCDSG

Blev tårögd av texten. Vad duktig du är! Känner igen mig i väldigt mycket. Även mina hundar har hjälpt mig att komma ut mer och våga mer, även om det är mycket jag fortfarande har stora problem med.

Älskade hundar❤️

## Comment 47
Author: SukiDaYo

Shit va chockad jag blev när jag läste din historia! Det skulle lika gärna varit mig du skrev om!

  

Vet precis vad det är du kämpat med! har själv vart där!

  

Redan från första klass har  jag blivit utsatt för mobbing, och det fortsatte ända upp tills jag började sjunde klass.

När jag började sjuan så blev det bättre ett litet tag sen nådde jag min botten. 

Jag slutade äta, gå i skolan, le ja jag slutade med det mesta en människa behöver för att må bra, jag orkade inte helt enkelt mer.

Åttonde klass va om möjligt ännu värre, Jag kanske gick till skolan 10 dagar under hela åttan, Mamma var tvungen att köra mig dit och hem.

Ett tag var jag näst in till apatisk låg bara på soffan och stirrade i taket, eller grät. Jag gick aldrig ut. Jag träffade bara mamma, pappa och min syster ingen utomstående.

När jag hittade ett Hundsports Gymnasium inte jätte långt ifrån där jag bodde så bestämde jag mig, jag skulle klara att ta mig dit!   

jag tog mig iväg till skolan men trotts min vilja gick ur åttonde klass utan ett enda betyg.

Men mamma trodde på mig! Och jag fick min älskade tjej på sommarlovet mellan åttan och nian.

När jag skulle börja nian mådde jag lite bättre hade fått komma till BUP (Barn- och Ungdomspsyk) där jag på började en utredning.

Utredningen visade på att jag har Aspergers syndrom, ångest och depression, jag på började medicinering mot depressionen.

Jag fick börja i en liten klass i nian, det va jag en kille med ADHD och två tjejer till med AS. Vi hade ett eget klassrum och en egen lärare.

Min lärare, min underbara Ulrika, hon hjälpte mig enormt! Är henne evigt tacksam! 

I och med att jag fick min hund så va jag tvungen att ta mig ut och miljöträna mm. 

Jag kämpade med betygen och i och med min vilja att kunna komma in på hundsports linjen fick jag en grym presstations ångest.

Jag kämpade, jag tog mig till skolan, jag kom över lite av min sociala fobi.

Jag gick ur nian med 245p och jag bröt ihop totalt jag tyckte jag var värdelös som inte hade fått mer poäng. Men jag tog mig in på linjen jag ville!

Idag går jag i en klass med 21 elever och går till skolan varje dag!

Jag har flyttat hemifrån och mår otroligt mycket bättre!

Allt har jag att tacka min vackra flicka! 

Den ovillkorliga kärlek som jag får av henne är oslagbar! Hon är hela mitt liv!

Många problem finns det kvar att jobba med och jag är långt ifrån frisk från min depression men har kommit så långt! Allt på grund av min kärlek till hundar! 

  

Det vart ett långt inlägg men jag hoppas ni står ut med det!

Hejja dig och alla andra som kämpar! <3