Annons:
Etikett05-spetsar-och-raser-av-urhundstyp
Läst 10121 ggr
SaraC
7/7/11, 12:11 PM

Västsibirisk Lajka

En fulländad jaktspets med urgamla anor och en säregen skönhet!

Västsibirisk Lajka2.jpg

Snabbfakta

FCI-nummer

306

Rasklubb/Specialklubb
Registreringssiffra

År 2009 registrerades 61 stycken Västsibiriska Lajkor i Sverige. Det var en minskning med 34,4 % jämfört med föregående år då 93 stycken hundar av rasen registrerades.

Andra namn/Smeknamn
  • Zapadnosibirskaïa Laïka
  • West Siberian Laika
  • WSL

Västsibirisk Lajka3.jpg

Om Västsibirisk Lajka

Bakgrund

Bland ryska jägare har mansernas (ett ryskt urfolk) smidiga och snabba Lajkor alltid varit välkända. Före invasionen av de mongoliska tatarerna använde sig också ryska furstar av stora, högställda Lajkor. Liknande hundar har också funnits hos inhemska folkstammar och hos ryssar i Ural och västra Sibirien sedan långt innan rasen Västsibirisk Lajka blev en ras i den mening vi talar om idag.

Rasen grundades på noggrant utvalda inhemska hundar från folkslagen chanter och manser. Ryska jägare hade fattat tycke för dessa hundar på grund av deras enastående jaktskicklighet, storlek, styrk, uthållighet och speciella skönhet. Under åren 1920-1930 födde ryska jägare upp hundar med ursprung i norra Ural och Obflodsområdet till en enhetlig och renrasig typ. De undvek blandningar med Lajkor av andra typer.

Till en början uppstod två typer av Västsibirisk Lajka, den första gruppen härstammade från en hanhund vid namn Grozny in Sverdlovsk. Grozny var född år 1930 och blev far till många utomordentliga hundar som spreds bland jägare och statsägda kennlar. Den här typen av Västsibirisk Lajka var väldigt viktig före och efter det andra världskriget.

Den andra typen av Västsibirisk Lajka härstammade från Moskava och åren runt 1920-1930. År 1944 fanns många utmärkta exemplar av Västsibirisk Lajka i Moskva och I.I. Vakhrushev ägde några av de mest utmärkande exemplaren. Hundar från hans uppfödning kom att bli mycket viktiga i arbetet med utformningen av rasen i hela Ryssland. Linjer från hans hundar kan spåras i många Västsibiriska Lajkors stamtavlor.

Då och då tog man in hundar utan stamtavlor från avlägsna provinser i aveln. Under 40- och 50-talet hade statens kennlar en viktig roll i grundandet av Västsibirisk Lajka som en accepterad ras. Andra typer av renrasiga Västsibiriska Lajkor hade uppstått i olika städer. Under den här perioden skaffade E. I. Shereshevsky sig de viktigaste hundarna av rasen och använde dem i avel.

Shereshevsky var ledare för en grupp som arbetade för statens kennel. År 1944 tog man in en tik vid namn Panda och en hanhund vid namn Borka från Mansi. Hundarna var inte besläktade med varandra men var båda av den inhemska typen av Västsibirisk Lajka. De fick flera valpkullar som alla blev till utmärkta jakthundar. Bland dem fanns Champion-Ayan som klassades som den bästa, han var högt rankad på både fältprov och utställningar under åren 1953-1954. Ayan blev far till över 60 valpar av hög standard. Totalt föddes ungefär 400 valpar på kenneln och de flesta hamnade hos jägare i olika ryska provinser och fick i sin tur grunda nya linjer av utmärkta Västsibiriska Lajkor.

Shereshevsky beskrev den Västsibiriska Lajkan på följande sätt: "Stark kroppsbyggnad; välbalanserat temperament, men ändå aktiv och alert; mankhöjd 55-60 centimeter; väl utvecklad päls med tät underull. Väl utvecklad kropp med djupt och långt bröst. Huvudet är typiskt för rasen. Pälsfärgen är huvudsakligen grått med vitt, rent vit och med fläckar. Utseendet hos hundar från Borka-Panda grenen av Västsibirisk Lajka karaktäriseras av så kallad "zverovatost" (ett varglikt utseende), en särskild primitiv likhet med vilda anfäder karaktäriserar Lajkan i allmänhet. Jaktinstinkten är stark. Hundarna är anpassade till att jaga tjäder och högvilt. I genomsnitt föds fyra-fem valpar i varje kull och de flesta tikarna löper bara en gång per år."

Rasen Västsibirisk Lajka inkluderar båda typerna, mansernas Lajka och chanternas Lajka. Det finns Västsibiriska Lajkor med smala, avlånga huvuden, lång nos och smärt kroppsbyggnad, och det finns även de med kortare nos, brett nackparti och mer kompakt och kraftig kroppsbyggnad. Användningen av båda typer av rasen underlättar bevarandet av en sund genetisk variation inom den.

Men hur är det möjligt att ha en rasstandard som stödjer två ganska olika typer av samma ras? Jo, därför att man alltid gått efter både jaktegenskaper och utseende när man valt vilka hundar som ska användas i aveln. Avelsbeståndet var också utspritt mellan små uppfödare och en champion kunde bli far till många valpar. Trots vissa variationer inom rasen är den "vilda" typen av Västsibirisk Lajka genomgående eftersom majoriteten av "vilda" drag är dominerande. I början var avelsbeståndet grundat på många obesläktade hundar som ändå hade anmärkningsvärt lika utseende och rasen stabiliserades snabbt som enhetlig ras, mest likartad med den "vilda" typen av jaktlajkor från Ryssland.

Under 1960-talet blev Västsibirisk Lajka en av de mest populära jakthundraserna i forna Sovjetunionen. Den blev omtyckt både för sitt utmärkta arbete som jakthund och för sitt välbalanserade temperament och ovanliga, vilda skönhet.

Ryska jaktlajka-experter föredrog större hundar, eftersom rasen var ämnad att arbeta under hårda förhållanden och i svår terräng. Detta resulterade i en storleksökning, en del hundar var omkring 62-63 centimeter i mankhöjd och en del hanhundar var upp till 68 centimeter i mankhöjd. För stora hundar förlorade ofta vigheten att undanmanövrera vilda djur som björn, älg och vildsvin under jakt. Även om rasen senare återgick till en mindre storlek igen, så är den fortfarande större än de inhemska hundarna från chanter och manser.

Det fanns tidigare rasentusiaster som inte brydde sig om jaktegenskaper som hade framgångar på utställningar med sina hundar. Men en regel om att alla hundar skulle göra jaktprov satte stopp för detta. Endast godkända hundar fick registreras och tilläts att användas i avel.

Västsibirisk lajka.jpg

Nuläge

I avskiljda delar av norra Ural och de mellersta och norra delarna av västra Sibirien finns fortfarande vilda och fria Västsibiriska Lajkor. Men även där hotas de av utbredningen av industrier och urban utveckling. För närvarande är Västsibirisk Lajka en av de mest populära jakthundsraserna i Ryssland. Rasen finns i alla republiker av de forna Sovjetunionen och det totala beståndet av dessa hundar uppgår till ungefär 20 000. De flesta av hundarna tillhör jägare och det är även jägare som föder upp rasen. Trots sin vilda skönhet har rasen lyckligtvis inte blivit någon populär utställningshund i Ryssland. Varken Västsibirisk Lajka eller någon annan Lajka har tillräckligt lockande utseende för utställningsintresserade och fungerar inte som någon statussymbol. Valparna säljs billigt mellan jägarna, även om en vuxen hund med god jaktförmåga är värdefull.

Under 1960-1970-talen importerades en del Västsibiriska Lajkor till USA av ryska diplomater och ryska statstjänstemän, men dessa hundar användes aldrig i någon avel. År 1992 importerade Vladimir Beregovoy en tik vid namn Shelma och en hanhund vid namn Alex till USA. Dessa två hundar blev de föräldrar till den första amerikanska kullen av Västsibirisk Lajka. Tre hundar till importerades under några år och de fem hundarna blev grunden till en uppfödning av Västsibirisk Lajka i USA. Nu finns det ungefär 100 hundar av rasen i USA och Kanada. Majoriteten av dessa hundar tillhör jägare och Beregovoy hoppas att rasen kommer att stanna i länderna som den utomordentliga jakthund den är.

Användningsområde

Västsibirisk Lajka är i första hand en jakthund med fulländade drag av en typisk jaktspets. I Ryssland har hundarna också använts som vakthundar och i vissa fall även till att valla renar. Men jaktinstinkten kan ta över under alla typer av andra aktiviteter. Detta har inte manserna brytt sig om, hunden får gärna sticka iväg ett tag om den hittat ett värdefullt vilt. Chanterna och manserna använde i vissa fall renar som dragdjur, men i polartundraområden där det inte fanns någon mat för renarna kunde man bli tvungen att använda sig av hundar. En god jakthund användes aldrig som draghund, det skulle vara som att använda ett dyrbart svärd till att hugga ved. Om det behövdes hundar för att dra använde man en annan typ av Lajkor som var större och kraftigare byggda, kallade slädlajkor.

Jaktsätt

Lajkan är en ställande jakthund som ska ha ett rättframt sök och ett modigt arbetssätt. Den ska kunna ställa älg, vildsvin, björn eller lo i över 30 minuter. Rovviltskärpa är rastypiskt.

Egenskaper, mentalitet och temperament

Västsibirisk Lajka är en känslig hund som är väldigt uppmärksam på sin ägare och dess humör, och som ofta kan förutse dennes avsikter. Den tvekar inte att uttrycka sina starka känslor genom skall och andra ljud. Rasen uppskattar och behöver vila mellan olika psykiska aktiviteter och behöver också närhet till sin ägare och familj. En del hundar är tillfreds när de bara får vara och ligga och betrakta omgivningen, men den är hela tiden alert och på sin vakt.

Rasen har, som redan nämnt, ett stort behov av att få jaga, men behöver också mycket motion. Till sättet är den livlig, vaksam, uthållig, arbetskrävande, signalkänslig, positiv med mycket stort viltintresse och stort doftintresse.

Rasen är vanligen vaksam mot främlingar, men hur den beter sig mot främmande är olika från hund till hund och beroende på situationen. En del hundar skäller först men viftar sedan på svansen och tillåter gästen att hälsa. Men många Västsibiriska Lajkor är reserverade gentemot främmande människor, undviker närmare kontakt och betraktar dem misstänksamt. En del hundar vaktar sin ägare, sin familj och sitt område. Det är ofta svårt att få en Västsibirisk Lajka att acceptera en ny ägare, den behöver mycket tid för att anpassa sig till en ny familj och ett nytt hem.

Om man jagar med sin Västsibiriska Lajka har man gett den nästan allt den behöver för att vara nöjd med livet, men för att bli helt tillfreds behöver den också närhet till sin familj. Det är ingen hund som trivs med att sitta ensam i en hundgård eller liknande, och tvingas den till det börjar den lätt med ovanor som att exempelvis skälla utan anledning, försöka gräva sig ut, försöka klättra över staketet eller bita sig ut. En sådan hund blir ofta svår att kontrollera när den släpps ut eller släpps lös. Den kan sticka iväg långt, jaga andra djur eller orsaka andra problem och även lätt råka ut för en olycka själv. Västsibiriska Lajkor som regelbundet får den aktivering de behöver och kontakt med andra hundar, djur och människor är tillfredsställda, lydiga och skäller inte i tid och otid. Därför är det viktigt att hunden får den aktivering och tid den behöver.

Västsibirisk Lajka och andra djur

Västsibirisk Lajka har ett inneboende försvar mot vilda djur, särskilt rovdjur, och en del hundar är även vaktande mot okända människor. När man är ute med hunden får man vara beredd på att den kan sticka iväg och jaga och ställa djur om den är lös. Rasen är väldigt intresserad av andra djur, både vilda och tama. Men, oftast är hundarna inte benägna att jaga och döda alla möjliga djur den stöter på. Rasen är generellt sett inriktad på det vilt den är ämnad för och jagar hellre tillsammans med jägaren än sticker iväg för att hitta ett skrovmål på egen hand.

Västsibiriska Lajkor hos chanter och manser lever ofta nära renhjordar utan att attackera djuren. I ryska byar och mindre städer är Lajkor tränade att låta bli lantdjur som kor, grisar, getter och får. Mindre djur som katter, kaniner och fjäderfän är däremot ofta mer frestande. Lajkor lärs att lämna katter i samma hem ifred och att låta bli fjäderfän, men kaniner verkar vara oemotståndliga för dem och de måste hållas i ordentliga inhägnader. När det gäller smådjur ska man aldrig ta för givet att hunden låter dem vara i alla situationer.

Västsibirisk Lajka och andra hundar

Generellt sett är det inga problem med att ha flera hundar i samma hem om de växt upp tillsammans. Men relationer mellan hanhundar som introducerats för varandra i vuxen ålder är ofta spända för all framtid. Västsibirisk Lajka är dock ingen hund som slåss för skojs skull eller med målet att döda en annan hund. De slåss bara om de har en anledning, till exempel för att försvara sitt revir gentemot en inkräktare av samma kön, och ibland även hundar av motsatt kön. Hundar som bor i samma hushåll kan bråka om resurser som leksaker, mat, löptikar och så vidare.

Avel

De flesta tikar löper bara en gång per år, vanligtvis i februari-mars. Det första löpet kommer när tiken är mellan 1-2½ år gammal. Ryska experter rekommenderar att man väntar till hunden är åtminstone 2 år gammal innan man använder den i avel. Antalet valpar i en kull varierar från 1-9, men kullar med 3-7 valpar är vanligast. Tikar av rasen är goda mödrar, och om de får möjligheten gräver de egna lyor och föder och fostrar valparna på egen hand.

Rasklubbar och uppfödare av rasen vill bevara rasen som den goda jakthund den är och vill därför att man enbart avlar på hundar som används i jakt och som är rastypiska till sättet. Man rekommenderar att hundar som går i avel ska vara meriterade, vilket inom rasen innebär älgprov (ställande), fågelprov eller vildsvinsprov (ställande). Samt att hunden har rastypisk exteriör, minst ett tredjepris på utställning, och självklart att den är frisk och inte har några ärftliga sjukdomar.

Hälsa

Inhemska Lajkor från Ural och västra Sibirien tillhör de sundaste hundarna i världen. Man känner inte till några allvarliga ärftliga hälsoproblem bland dem. Men mindre navelbråck och monorkism ses ibland hos valpar. Dessa mindre avvikelser är typiska för alla typer av pariahundar.

Eftersom det är en ras som i Sverige är mycket numerärt liten är den mycket oerhört känslig för störningar, därför är rasklubben väldigt mån om att hålla koll på rasens hälsoläge.

I Sverige ska alla avelsdjur vara höftledsröntgade (med grad A eller B) och hundar som är födda efter den 1/1 2009 ska även vara armbågsröntgade (med armbågsstatus ua).

Funderar du på att skaffa Västsibirisk Lajka?

Då bör du ha en del erfarenhet av hundar sedan tidigare, det kan vara en svår ras för en förstagångshundägare. Du bör självklart vara medveten om att det är en jakthund och aktivera hunden efter det, men också vara beredd på att motionera hunden mycket. Västsibirisk Lajka är en känslig hund som inte behöver uppfostras med hård hand, du bör istället vara lugn, tydlig och konsekvent.

Läs på om rasen, besök rasklubbens hemsida för mer information och kontakta gärna uppfödare och ägare av rasen för att höra hur de upplever rasen och eventuellt för att få träffa olika Västsibiriska Lajkor.

Hos rasklubben hittar du uppfödare och aktuella valpkullar.

Västsibirisk Lajka4.jpg

Standard för

VÄSTSIBIRISK LAJKA

(Zapadnosibiriskaja lajka)

URSPRUNGSLAND/HEMLAND

Ryssland

ANVÄNDNINGSOMRÅDE

Mångsidig jakthund

FCI-KLASSIFIKATION

Grupp 5, sektion 2

Med arbetsprov

BAKGRUND/ÄNDAMÅL

Västsibirisk lajka har formats genom korsningar mellan de närbesläktade lajkorna hos folkslagen chanter och manser samt hundar tillhörande de ryska jägarna i norra Ural och Västsibirien. Förutom den lokala stammen i områden där jakt förekommer, är denna ras vida spridd i mellersta Ryssland där det finns stora kennlar för rasen. I flera jaktområden finns kennlar som bara föder upp västsibirisk lajka.

HELHETSINTRYCK

Västsibirisk lajka är en medelstor, torr och starkt byggd hund. Benstommen skall vara välutvecklad, men inte massiv eller grov. Muskulaturen skall vara stark och väl utvecklad.

VIKTIGA MÅTTFÖRHÅLLANDEN

Proportion mellan mankhöjd och längd hos hanhund skall vara 103:107, hos tik 104:108.

UPPFÖRANDE/KARAKTÄR

Västsibirisk lajka har ett jämnt och livligt temperament.

HUVUD

Huvudet skall inte vara stort.

Skallparti

Skallpartiet skall till formen påminna om en liksidig triangel.

Stop

Stopet skall gradvis övergå från skalle till nosparti och vara knappt märkbart.

Nosparti

Nospartiet skall vara långt och spetsigt.

Läppar

Läpparna skall vara torra och väl åtsmitande.

Käkar/Tänder

Bettet skall vara ett saxbett med vita, stora tänder.

Ögon

Ögonen skall vara ovala, snedställda och mörka till färgen.

Öron

Öronen skall vara upprättstående, högt ansatta och spetsiga.

HALS

Halsen skall vara muskulös och torr.

KROPP
Manke

Manken skall vara tydligt markerad.

Rygg

Ryggen skall vara stark och plan.

Ländparti

Ländpartiet skall vara kort och spänstigt.

Kors

Korset skall vara brett, muskulöst och svagt sluttande.

Bröstkorg

Bröstkorgen skall vara välutvecklad.

Underlinje

Buklinjen skall vara lätt uppdragen.

Svans

Svansen skall vara kraftigt ringlad och bäras antingen över ryggen eller över länden.

EXTREMITETER
FRAMSTÄLL

Framstället skall vara muskulöst med långa framben.

Skulderblad

Skuldrorna skall vara sluttande.

Mellanhand

Mellanhänderna skall vara korta och lätt snedställda från sidan sett.

Framtassar

Framtassarna skall vara ovala och välvda med slutna tår.

BAKSTÄLL

Bakstället skall vara muskulöst och kraftigt.

Has

Hasvinkeln skall vara väl markerad.

Baktassar

Baktassarna som framtassarna. I ursprungslandets standard anges att sporrar skall avlägsnas.

RÖRELSER

Typiska rörelser är kort trav omväxlande med galopp.

HUD

Huden skall vara tjock utan några veck.

PÄLS
Pälsstruktur

Pälsen skall bestå av hårt täckhår och välutvecklad underull. Täckhåret skall vara rakt och grovt. På grund av den täta underullen reses täckhåret och intrycket blir en strittande och ymnig päls. På huvud, öron och benens framsidor skall pälsen vara kort. På kinderna, manken och halsen skall pälsen vara längre och bilda krage. På benens baksidor finns smärre fransar.

Färg

Färgen skall vara vit, peppar och salt eller röd och grå i alla nyanser. Svart färg är tillåten likaså brokig päls samt päls med fläckar i samma färger.

STORLEK/VIKT
Mankhöjd

Hanhundar: 54-60 cm

Tikar: 52-58 cm

FEL

Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

NOTA BENE

Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller extremt skygg eller om den har anatomiska defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet.

TESTIKLAR

Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

-------------------------------------------------------------------------------

Källförteckning

Mvh, Sara. Värd på Spetsar & urhundar

Annons:
Upp till toppen
Annons: