Annons:
Etikettdebatt
Läst 2444 ggr
[Tismon]
7/6/17, 12:32 AM

Ansvaret av att äga en hund

Jag gillar att sitta och fundera, alright. Innan jag kommer till ämnet så passar jag på att säga att det antagligen inte finns något rätt eller fel, och denna trådens syfte är att enbart föra intressanta diskussioner. So, moving on to the subject :) Vi kan nog alla hålla med om att äga en hund är ett ansvar. Hundens liv ligger bokstavligt talat i dess ägares händer. Inte enbart skall hundens basic behov tillfredställas; men man tar även på sig en varelses Tillit, dennes erfarenheter, begränsningar och skapapandet av umgäge, aktiviteter, liksom allt annat som kommer med hundlivet. För visst förtjänar dessa varelser precis det som de behöver för att må bra. Visst vill vi att de ska må bra? Inte tar man på sig ansvaret av ett liv för att man inte bryr sig, eller? För vissa människor, har jag märkt, är deras hund verkligen allt. Hundar för dem, får inte missbehandlas på något vis. Märkte bland annat när jag sökte runt på blocket, hur hårda vissa människor var när det kom till hem av deras egna hundar. Givetvis kan jag förstår att man vill att djuret i fråga ska komma till en älskvärd familj/hem och inte hamna hos dåliga människor. Men när jag syftar på dessa människor in particular så är det nästan lite skrämmandes (detta var en anledning till varför jag, och säkert många andra, blir avskräckta när man letar efter hund). Det var annonser där det fanns ibland nästan lite orimliga krav. "Jag säljer endast -- till femstjärnigt hem" (var skrivet så, bokstavligt talat) "Säljer inte till personer under 30 år" "Säljer enbart till medelålders personer" Varav det fanns många som satte krav att man skulle ha "gård med staket", det skulle vara "si och så stort", man SKULLE bo vid skogen, eller på landet, eller skulle ha den ekonomin, så många familjmedlemmar, så stort hus osv. Vissa SKULLE ha kontakt med en, man var tvungen att skicka bilder och försäkra att hunden mår bra, daglig kontakt eller per vecka eller annat. Givetvis är det skillnad på "Åh jag skickar denna bilden på hunden jag köpte från dig för att visa att hen mår bra" och "jag skickar denna bilden på hunden jag köpte från dig för att jag måste, för att du vill kontrollera en hund som inte ens längre är din." Fördomar när man träffar andra hundmänniskor är ett liknande ämne. Människor som dömer en vid första ögonkastet har jag stött på i massvis. Människor som klagar på att jag inte kan uppfostra min hund. Vad är en riktig uppfostran? Vad är okej? Jag är en ungdom så obviously kan jag inget. Står jag vid mobilen i ett ögonkast för att svara en vän så har jag plötsligt inte kontroll på min hund och människor måste givetvis påpeka det. Jag går med flexi-koppel (föräldrarnas val) och därav har jag heller ingen kontroll på min hund. När deras lilla pyttige hund går till attack på min jrt och han försvarar sig är det givetvis mitt fel. Och självklart så borde jag inte ha hund, tycker de allra flesta, för att jag har inget jobb och jag har inte detta, jag har inte mycket erfarenhet, jag har inte uppfostrat hundar innan, listan kan göras lång. Vad är era åsikter? Hur pass ansvarsfull måste man vara, och var går gränsen för er? Vissa påstår tex att det är oansvarsfullt att inte kastrera sin hund. Vissa säger att man MÅSTE ha en stabil ekonomi för att ha rätten till att ha ett djur. Vissa tycker inte man ska ha hund när man bor i stan. Brukar ni döma andra? Är det ok att ha hund, trots att man inte är perfekt, men man vill djurets bästa och ger sitt allt ändå? Hur ska oerfarna människor få erfarenhet om de måste ha erfarenhet för att få köpa hund? Själv hatar jag människor i den aspekten. För mig personligen så är det givetvis ett stort ansvar att ha hund, men jag ogillar verkligen att man går till överdrift och avskräcker människor och är såpass inne i sitt egna ego att man inte ser sina egna misstag. Man avskräcker fullt kapabla människor som kan ta hand om djuret lika bra som en själv. Man påstår och säger och lägger sig i utan att det är ens egna sak, och man vet heller inte ett dyft om ens historia eller bakgrund. Jag har många gånger kännt mig så otroligt avskräckt och hemsk för att jag skaffade en hund, jag älskar honom, jag vill honom det bästa, jag gör det bästa jag kan! Men vissa hundmänniskor får mig att tvivla på mig själv. Jag kan tex förstå om man lägger sig i ifall någon misshandlar sin hund eller annat hemskt. Men hur långt går gränsen?

Annons:
hemul
7/6/17, 12:36 AM
#1

Jag har också tänkt på det där. Någon kan inte ha sin hund kvar och har oerhörda krav på den nya ägaren. Ibland är det t.o.m. "problemhundar" det gäller och inte helt purunga heller. Jag menar, men får nog vara glad om man öht hittar en vettig person som vill ta hand om en äldre hund med problem. Att ställa krav för mycket krav verkar lite märkligt, t.ex. på hur de bor, hur ofta de ska träna med hunden och gud vet vad.

flocken
7/6/17, 6:12 AM
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#2

Men krav måste man ha. Kan bara se till min kille. Om han mot förmodan skulle flytta. Mina krav skulle vara ett vuxet lugnt par, mindre samhälle/ landet. Ej stad!! Lång hundvana. Barn inget hinder men de måste ha förståelse. Varför? Han är svårt traumatiserad pga tonåringar slängde smällare mot oss. Han kan låsa sig helt, både ute o inne. Då måste man vara 2 lugna personer för att " låsa upp honom" Skulle han bo i en stad skulle han tillslut dö av rädsla. Klarar inte av skrik eller höga ljud. Kan inte vara ensam hemma. Till 90 % funkar han perfekt. Men så kommer dagen då han låser sig. Han är även en omplacering så vet inte helt hur han blivit behandlad. Men när han låser sig o man tar i honom faller han ihop. Så misstänker något väldigt jobbigt. Så krav på lång hundvana med förståelse inom kroppen o psyket är ett måste. Ingen nybörjar hund. Så man vet inte alltid bakgrunden till alla krav. Vi fortsätter träna o det blir bättre o bättre. Min stora duktiga kille 💙 på bilden med sin bästis o stöttepelare Labradorer Hugo.

…………………………………..
Sajtvärd sällskapskaniner och häst och ridsport(Rexkanin inaktiv)Medarbetare fibromyalgi och diabetes

Driver Djurflockens hunddagis och Djurflockens kaninomplacering

Herveaux
7/6/17, 7:26 AM
#3

När det kommer till krav i annonser så kan jag förstå att folk har höga krav, dels för att försöka avskräcka en del folk för att ens höra av sig (för att deras hem troligen inte är aktuellt iaf) och för att man helt enkelt vill att ens hund ska få ett så bra hem som möjligt.
Sen finns det en grupp som tror/tycker att ett hus på landet eller stor tomt automatiskt betyder att hunden får mycket motion och aktivering. Verkar vara speciellt vanligt från folk som själva bor i lägenhet och har misslyckats med att ge sin hund vad den behöver, eller ens försökt göra detta…
(Givetvis finns det hundar som inte skulle trivas/må bra av att bo i en lägenhet.)

Själv dömer jag inte hundägare efter deras ålder eller utseende utan efter hur dom hanterar sin hund. Alla kan givetvis haft en hemsk promenad eller (tom dag) innan dom möter just mig och Pitcher som kanske blir sista droppen för ägaren som gör att dom ryar till eller tar tag i sin utagerande hund.
Ser jag dock gång på gång att folk hanterar sin hund på ett sätt som jag tycker är fel, då kan jag få en negativ inställning till dom och deras hundägande.
Ibland kan jag märka att folk dömer mig på förhand, spec äldre verkar tycka att hårdrockskläder, tatueringar och piercingar + en jättehund = skumrask.
Tråkigt, men det är deras förlust! :P

Jag tycker man ska vara medveten om vad man ger sig in på när man skaffar hund, ha gjort sin hemläxa och valt en ras/individ som passar ens egen livsstil, sen kan man ju alltid råka få ett "undantag", trots att man valt rätt ras dock. 
Att köpa hund med hjärtat istället för hjärnan slutar inte alltid bra, varken för ägaren, hunden eller omgivningen.
Ha en hyfsat stabil ekonomi, eller iaf en Plan B (och kanske C) om det blir ett dyrt akutbesök hos vetten.
Vissa raser är väl generellt mer eller mindre lämpliga för en nybörjare, men har man kunnigt folk omkring sig som kan hjälpa till och att man framförallt har viljan att lära sig så tycker jag en nybörjare kan ta sig an de flesta raser, förutom de allra skarpaste och krävande kanske. Svårt att svara generellt där.

Köp ett vanligt koppel att ha medans ni är ute så slipper du få blickar/kommentarer om flexi-kopplet och har också bättre koll på vart din hund drar iväg.
Vid hundmöten är det alltid bra att ta ut lite avstånd, även om din egen hund är snäll så vet man inte hur den mötande hunden reagerar.


// Harley
Sajtvärd Star Stable
Medarbetare Film, Hamster

-Aida-
7/6/17, 9:14 AM
#4

Man känner inte hunden i annonsen, ägarna har väl gjort en bedömning och kommit fram till vad just deras hund behöver, sen kan jag tycka att vissa krav är överdrivna.
Jag gillar inte heller ägare som inte kan släppa taget om hunden de sålt, det blir på trängande och känns väldigt konstigt om de ska börja kräva att få träffa hunden eller få en massa bilder osv.
Fördomar får jag riktat mot mig också, liten tjej med stor hund de kallar kalv, häst osv, vissa gånger tar jag illa vid när de säger saker som "den där kan du ju rida på" eller "är de en kalv du kommer med" eller "bara för du är liten kan du inte hantera den där." Dessa saker hör jag typ 40 gånger per dag, folk som bara kastar ur sig eller viskar lite högt till varandra när man går förbi, tycker folk borde ha mer vett än att bara kasta ur sig saker hur som helst.

Tyker inte de är okej att ha föromar mot folk eller hundar, jag själv struntar fullkomligt i andra hundägare, jag sköter mitt så får dom sköta sitt.

Att äga hund är ett stort ansvar men bara för man är oerfaren så betyder det ju inte att man är helt ute och cyklar, man får helt enkelt lära sig om man har viljan och intresset.
Men jag skulle aldrig lämna ut min hund till någon som inte är på läst, det är brist på intresse, en stackars mus jag ägde dog pga okunnighet från den som tog honom.
Så intresset tycker jag är viktigast, sen kommer all kunskap, utan de finns det brister på alla områden.

När jag skaffade hund blev jag kallad dum i huvudet, "du kommer misslyckas" eller "du fattar inte vad du ger dig in på."
De som sa dessa saker såg ju inte att jag hade läst på hur mycket som helst, läst hundpsykologi osv, de trodde jag satt på röven vid datorn som en zombie.
Jag gick heller inga kurser med min hund och nu får jag höra att han är bättre uppfostrad än alla hundar i denna byhåla, det är just kunskap och intresse som tagit oss dit vi är nu.
Fördomar ska man vara försiktig med vart man riktar de.

Sugar Mist
7/6/17, 10:32 AM
#5

Livet blir mycket bättre när man lär sig släppa allt vad människor tycker och tänker om en, utomstående främlingar/bekanta/vänner har oftast inte en susning om en själv. Var självsäker och grunna inte så mycket i vad folk tycker och tänker så blir allt väldigt mycket lättare, världen försvinner lite :)

-

Hornslandet
7/6/17, 11:18 AM
#6

Håller med ditt sista stycke. Men jag har överseende med krav i annonser på blocket, gäller att avskräcka oseriösa där. Det finns sjukt många oseriösa människor som inte ska ha hund. Jag tycker kraven ofta låter dumma och orealistiska, men jag tror folk tar i lite extra så att säga. Det skulle jag också göra tror jag i en sån situation.

Men ja, det blir lite fjantigt. Som i USA där gemene man är av åsikten att en "stor hund" inte kan bo i en lägenhet eller nånstans förutom hus med stor trädgård. Seriöst, de flesta där tror det. Mina amerikanska kompisar tror att en hund mår dåligt om den lämnas själv hemma i en för liten lägenhet/yta och att den mår mycket mycket bättre att få vara hemma i ett större hus. De tror även att en hund som lämnas i en bil (även i svala temperaturer) misshandlas, men att det är helt okej att låsa in den i en bur hemma om den annars biter sönder möbler. Och är den jobbig och skäller, då slänger man på den en munkorg och låser in den i ett annat rum ett tag, så den lär sig. Så tja, nu kom jag från ämnet, men ja.. :S

Annons:
jenmjao
7/6/17, 11:45 AM
#7

Jag kan gå ut med min 27kgs schäfer mix och gå förbi folk som har sina mindre hundar i rullkoppel låter domspringa fullt ut och skälla (alltså 8meteri flexi så dom bara är 1-2meter ifrån mig) och det är ändå jag som får snea blickar fast min hund inte gör något.
En kvinna som skulle möta mig på en cykelbana stanna och skrek (hon hade en jackrussel) "MIN HUND GILLAR IN SCHÄFRAR" och jag sa "nej min hund gillar inga hundar" och gick förbi samtidigt som min hund gick fot och sökte kontakt, Det gick ju inte och vända direkt och hennes hund gjorde inget.
En annan gång kom 4små lösspringande hundar fram till mig och jag fick bära upp min tik för att hon inte skulle hugga ihjäl alla småhundar som hoppa och hugg efter henne. Jag fick snea blickar, Fast människorna inte kunde sköta sina hundar.

Jag har alltid fördomar, tills dom motbevisas. Jag låser mig inte på åsikter, men jag har ändå fördomar och känner igen tecken som "jag sett innan".

Jag vet inte om du personligen blivit nekad en hund du velat köpa på blocket? Eftersom du skriver att man måste vara X år eller att man måste ha viss erfarenhet eller att man måste bo någonstans m.m. Detta är helt normala krav att ställa.
Om jag ska sälja min hund som inte kan hantera stan så blir ett krav landet, om jag ska sälja min krävande aktiva hund så kanske jag vill ha någon mer erfarenhet eller som är i en viss ålder (då man oftast slagit sig ner och skaffat "rötter" i en viss ålder och vet sin framtid bättre). 
Men såfort hunden är såld och överskriven på en ny ägare behöver inte denne skicka en jäkla bild om den inte vill. Det finns inga måsten, Själv hade jag snarare tyckt att det varit trevligt om någon av mina hundars uppfödare varit mer seriösa så jag hade haft någon att skicka bilder till..

Påtal om att människor dömer; Dom dömer för allt, Detta har jag upplevt i hela mitt liv inte bara inom hundvärlden.
Men herregud vilket jävla pissår jag haft med min malinois, Jag har fått super tips och skit tips, jag har fått arga meddelanden, Jag har gång på gång på gång blivit rekommenderad korrigeringar med helstryp eller liknande, Det har aldrig "funnits" något annat alternativ. Jag har aldrig känt mig så utanför (förutom i skolan när jag blev mobbad) som jag gjort sens jag tänkte "fasiken vad kul att köra hundsport med min mallevalp" pang sa det och allt föll. Ibland är det så illa att jag inte tycker att det ens är roligt. 
Det är väldigt svårt att ibland komma ihåg vad man gör och vem man gör det för, är det för mig, för hunden eller för alla andra? Vem ska bli nöjd?
Jag är rätt öppen och testar gärna allt.. Jag testade helstryp på min hund när han var yngre och gjorde precis som folk sa, hunden reagera inte men jag fick ångest för jag korrigerat i det, Det kändes som om jag gav smärta i onödan. Berätta att det inte fungera och fick "nej då gör du inte hårt nog". 
Och nej, det är inte så jag arbetar och vill arbeta, Det finns brandsläckning där man kan vara fysisk, det finns "nu jävlar är jag irriterad" där man kan höja rösten och bara känna att man inte har något tålamod. Men det är inte samma sak som att ta på en dressyrlina och "rycka tillräckligt hårt" för att få en situation hunden inte förstår eller har panik i att försvinna.. Det försvinner inte, Dom har bara inget val.

Jag har haft erfarenhet med att äga min schäfer mix i 6år, Och umgåtts med liknande hundar och dess ägare innan det, jag har haft en väldigt bra "tänkar skalle" om hur man ska göra och hur man kan hantera saker. Min tik (blandrasen) drog i kopplet och gjorde utfall i 4år tills jag hittade våran metod, Tills jag insåg att positiv förstärkning funkade mycket bättre. Ändå är jag som en ny kläckt kyckling nu när jag skaffa min malle förra året, frågar om allt och är det normalt? hur ska jag göra? Varför är det såhär? jag ställer frågor som egentligen bara jag kan svara på, För alla människor som dömer, pratar, träffar oss och liknande har ingen aning om vad det är jag pratar om, dom kan gissa sig till svar men det är bara JAG som är med min hund hela tiden, det är bara JAG som ser allt. Men ändå, trots att jag känner att jag har mycket kött på benen så har jag känt mig som en jätte bebis sens jag skaffa min malinois.

Hornslandet
7/6/17, 1:55 PM
#8

#7 För djävligt att det ska behöva vara så, men folk i grupp kan alltid gå snett, börjar det bli dålig atmosfär och idiotiskt grupptänk så blir det bara värre och värre. Man skaffade ju inte hund för att behöva umgås med drygt folk, liksom.

Wellcraft
7/6/17, 2:39 PM
#9

De där som absolut skulle ha ut sina hundar på landet till 30+ missade mig när jag sökte hund.
20 år boende i en stor etta, INGEN nappade.
Att jag är utbildad inom hund, arbetat med problemhundar, är extremt hundvan och aktiv inom olika hundsporter med sikte på tävling spelade ingen roll.
För jag var inte 30+ och bodde på landet ;) 
Jo, vissa hundar är så mentalt svaga eller har andra egenskaper som gör att de måste på landet - men majoriteten av dessa omplaceringshundar är oftast bara aktiva hundar och ägaren vill tydligen ( i ren okunskap) placera hunden i ett hem där den kan springa runt på en stor tomt och aktivera sig själv.
Det ÄR okunskap. 

Det där med dömande och uppfostran är intressant. Har skrivit ett långt inlägg om det på min blogg.
Jag kan faktiskt stoltsera med att jag aldrig dömer. Jag var väldigt hård, kaxig och dömande som yngre (🎧). Skrämde säkert en del ifrån hundvärlden, men i takt med att min hundutbildning tog fart så blev jag helt tvärtom tack och lov.

Många påstår att mina hundar är ouppfostrade för att de får sitta vid bordet (till och med på bordet..), jag tycker tvärtom om att mina hundar är VÄLDIGT uppfostrade som kan sitta vid eller på bordet fullt med mat utan att ens tänka tanken att sno något ;)

Häst, Vardag & Hund
nouw.com/WallHund

peafie
7/7/17, 1:02 PM
#10

Jag tycker inte kraven i annonserna var så orimliga, men jag förstår att det känns så om man är under 30 och inte har någon egen ekonomi, att det liksom blir onåbart.

Om jag mot förmodan skulle se mig om efter ett nytt hem åt någon av mina hundar så skulle jag nog gärna se att hon hamnar hos en erfaren vuxen person, gärna på landet eller åtminstone med trädgård och som kan se till att hunden får en meningsfull tillvaro (läs: jaktintresserad) och givetvis med en ordnad ekonomi, så jag kvalar väl in på de flesta exempel där i inlägg #0 . 😂 Landet eller trädgård för att jag ser hur mina hundar trivs i sådana miljöer när vi åker till mina eller sambons föräldrar och hälsar på. Själv bor jag i lägenhet och det funkar ju, men det är guld värt för hundarna att få strosa runt lite som de vill utomhus om dagarna. Ordnad ekonomi för att det är viktigt för mig att hunden får vad den behöver, och att hundens välmående inte blir en prioriteringsfråga.

Angående resterande inlägget i trådstarten så lever jag som #5 , man ska inte bry sig så himla mycket om vad andra gör, tänker och tycker.  Dessutom tror jag mycket på ödmjukhet inför sin egen okunskap: jag har haft hund i snart 20 år och ju fler hundar jag har desto mer inser jag att varje hund är en ny individ med helt nya utmaningar och att jag inte alls kan så mycket som jag tänkte att jag kunde när jag hade min första hund. Konstigt det där, att ju mindre man kan desto mer tror man att man kan, och tvärtom… ju mer man kan desto mer inser man hur mycket det är som man inte kan. 🤔

Bloggen     ○    Instagram

Kalli
7/7/17, 4:42 PM
#11

Jag tror att vissa överskattar fördelen hunden har av att bo på landet, men jag tror också att det finns hundar som inte skulle trivas i stan. Åldersgräns känns inte så konstigt för mig, kanske för att jag är van vid det när det gäller kamphundar. Men självklart innebär det att de alla unga dras över en kam, man behöver såklart inte behöver vara en sämre hundägare på grund av sin ålder.

Angående ekonomi så är det ju sorgligt nog så att hundar kostar pengar, veterinärvård kan till och med kosta väldigt mycket pengar. För mig är det en grundläggande del av djurägandet att ha råd med vård till sina djur. Där räcker det liksom inte att vilja sin hund väl, hunden kommer ändå att få lida.

Sen kan jag absolut tycka att vissa annonser går till överdrift. "Uppfödaren" som ville ha sina valköpare boendes hos sig några veckor är väl en av dessa där man börjar fundera. Att vilja bestämma exakt antal familjemedlemmar, om det inte är i ett specifikt syfte som att hunden blir stressad av för många barn känner ju tveksamt. Samma med exakt antal kvadrat.

Samtidigt kan jag förstå viljan att ens egen högt älskade hund ska gå det allra bästa. När jag försökte omplacera min andra hund strävade jag efter att hitta ett hem som var bättre än det jag erbjöd, annars kunde jag ju lika gärna behålla honom (vilket jag gjorde). Om jag inte hade kunnat behålla hade jag strävat efter det bästa, nöjt mig med bra nog men inte kompromissat med det grundläggande då hade han hellre fått somna in.

[Tismon]
7/7/17, 11:04 PM
#12

Intressanta input många har! Ska skriva ett inlägg med svar till alla men ja, mycket man inte själv tänkt på! :)

Therese
7/7/17, 11:51 PM
#13

#9 Håller med fullt ut där!

Min familjs hund var världens jobbigaste, åt upp deras grejer, var högt och lågt, kunde inte gå i koppel. Med mera… De bodde på landet med stor tomt och en hundgård där hunden var i på dagarna, sen sprang hon lite på tomten och så var det med det.

Jag tog hem henne till storstaden över en vecka eller vad det var (många år sen) men hon var så lugn och go inomhus och då bodde jag i en etta. Vi tog dock längre promenader och jag försökte träna lite med henne. När man promenerat en stund slutade hon dra men det upptäckte inte min familj innan hon omplacerades.

Annons:
[Tismon]
7/8/17, 12:56 AM
#14

#2 Självklart så förstår jag att hundar som  missbehandlats bör respekteras varav man ställer krav där det makes sence. Min jrt Tyson är själv en omplaceringshund, hans förra ägare (medelålders alkoholist) misshandlade honom så hade jag omplacerat honom hade jag verkligen inte låtit en äldre man få ta hand om honom pga den trauma han gått igenom. Tänkte däremot inte på att vissa hundar kunde bli så stressade av stadsmiljö, bra poäng! :) 

Men ja, de allra flesta som omplacerar sin hund "på landet/skogen/stort hus osv" gör det inte för legit orsaker utan som jag förstår det; okunskapen av att hundar på landsmiljö mår per automatik bättre än att bo i stan (utan någon grundad anledning.)

#7 Nope, har inte blivit nekad. Skaffade min labbe för inte så länge sen och innan det letade jag flitigt, meddelade personer som jag ansåg var seriösa nog och som passade mig. Men på vägen dit hittade man super många annonser och en stor del av dessa var annonser som blev förnyade varje vecka eftersom kraven var såpass höga att folk verkade inte kunna uppfylla dem.

Jag tycker däremot inte att ålder är något väsentligt. Tbh känner jag medelålders personer som inte alls kan, försöker eller vet hur de ska ta hand om sina hundar. Jag känner sjukt många ungdomar som är lika duktig som "äldre hundvana" människor, likaså känner jag till oansvariga ungdomar såsom super ansvariga äldre personer. Ålder är ingen utgörande faktor. Självklart förstår jag att hundköparen ska vara 18+, men bortsett från det tycker jag inte det spelar någon större roll. Såvida hunden i fråga inte faktiskt kan bo i staden av någon legit orsak tycker jag inte det är rimligt att ställa krav på boendet. Det finns andra lösningar, en människa i stan som är insatt och intresserad kommer uppenbarligen ta bättre hand om sin hund än en ointresserad person på landet. Bara för att hunden har större utrymme att springa på betyder det inte att den mår bättre. 

Vad tråkigt att det blev så :( Tycker att det är så jobbigt när det roliga försvinner och man känner ingen motivation för där finns ingen mening i det hela, hjälper inte heller med jobbiga människor. Vad skönt att det går bättre i alla fall och hoppas du hittar en roligare grupp! :)

#9 Intressant, vill du länka? Älskar att läsa och just detta ämne är ganska spännande :D Kan själv tycka att det är skillnad på "mänskliga manners" och faktiskt uppfostran. Att sitta vid bordet, ligga i sängen, eller andra grejer vi människor anser "ohyffsat" är bara ett concept, det som gör hundar väluppfostrade är respekten och disciplinen :)

#10 Jo men precis, jag är 20 år och kan inte jobba pga psykisk ohälsa. En hund var därför räddningen för mig, och det känns ibland lite som att hundar är en lyx, där man måste vara perfekt och kunna vara ansvarsfull, ha råd, allt det som "jag inte besitter" (självklart har jag planerat kostnader och liknande, men definieras som arbetslös). Det är sjukt tråkigt för det känns ibland som en statusgrej och meningen i hundägandet  förvrids till något ytligt och dömande istället för att skapa gemensamhet.

[Tismon]
7/8/17, 1:02 AM
#15

Håller med #1, #4, #5 och #6 :P

[Tismon]
7/8/17, 1:25 AM
#16

Angående de ägarna som inte vill släppa deras hundar, har ni också märkt hur många av dem oftast "missuse" ordet fodervärd?

Liksom, oj vad söt hund jag köper denna hunden utan att tänka på konsekvenser åh vänta oops nu måste jag omplacera hunden det visade sig att jag inte hade råd. men jag älskar ju denna hunden, det är min älskling. jag vill inte behöva sälja henne. åh vänta, om jag lägger upp en annons som fodervärd så kan "de" betala för henne så kan jag ändå träffa henne och bestämma över henne. då behöver jag inte ta ansvar. eller betala mat och veterinär avgifter. perfekt!

Har sett såååå många som vill "sälja" deras hund men ändå få ha den på helger eller liknande, och det kallar det fodervärd. Är inte fodervärd ett kontrakt där båda ska gynnas och att det inte ska kosta att vara fodervärd? Har för mig att det är uppfödare som sätter ut sina avelshundar på foder då de inte kan ta hand om allt för många avelshundar och vill kunna ta  kullar på dem, och när de inte längre bör få fler kullar/är för gamla så får fodervärden hunden gratis?

jenmjao
7/8/17, 12:51 PM
#17

#14 Jo men tänk på att man mellan 15-25år är en väldigt annorlunda människa än vad man är när man blir 30-40.
Så åldersgräns är ju bara bra, Jag är långt ifrån samma människa som när jag var 18 (och skaffade min tik) vs nu när jag är 24 (snart 25) och äger båda mina hundar. När jag var mellan 18-21 så drack jag och var ute ganska mycket, Sen helt plötsligt släppte jag det och HELA min umgängeskrets försvann, Jag hade väl 1 av 10personer kvar, så väldigt få handplockade vänner som stannade, och vissa försvann även dom påvägen. Det är inte många som slutar festa vid 21års åldern, Vissa röjer på mer, Vissa gör det aldrig. Men skulle jag dra en generell linje skulle jag säga att jag hellre säljer min hund till en person som är 30+ och jag klickar med vs en person som är 20 och kanske bara vill väl men knappt vet vad den själv heter ännu.. Spelar ingen roll hur bra man klickar, Jag vet själv hur det är att vara ung. 
Och jag vet själv hur FÅ människor det är i den åldern som faktiskt fått stabilt jobb och eget boende, Många ändrar sig och vill plugga inte plugga, vill flytta till annan stad, vill jobba, resa utomlands, Många vill ha något dom inte riktigt alltid vet ansvaret över.
Jag tycker bara krav är bra, men sen kanske alla inte ska bli döva ifall dom satt en gräns på 30år och någon är 29år.. Det handlar ju om att välja rätt person för hunden, inte att vara envis vad man satt.

peafie
7/8/17, 1:09 PM
#18

#14 Ja, jag kan hålla med om att det är synd att hundägandet ska vara en lyx få förunnat, för jag tror att många som har det jobbigt i livet skulle må mycket bättre med en hund vid sin sida. Men så ser det ju ut idag, med försäkrings- och veterinärskostnader som skjutit i höjden, och djurvännen i mig tycker inte att en hund är en rättighet att ha och att man kan tumma på dess välmående av ekonomiska skäl.  Det du skrev om "meningen i hundägandet  förvrids till något ytligt och dömande istället för att skapa gemensamhet" förstår jag inte riktigt.

#17 Satt just och tänkte på något liknande. Det känns som att diskussionerna här ofta glider in på något slags "unga vs. vuxna" där de senare framställs som okunniga stofiler som inte har koll, vilket är väldigt snedvridet. Det finns absolut okunniga vuxna och fantastiskt duktiga unga men faktum är att de här duktiga unga växer upp och blir än duktigare och mer erfarna och det är dessa äldre, erfarna personer som jag syftar på när jag skriver att jag hellre omplacerar till en vuxen person. Men ja, som du säger, i slutändan är det ju den enskilda individen som spelar roll.

Bloggen     ○    Instagram

Zadeira
7/8/17, 1:16 PM
#19

Jag blir glad varje gång jag träffar en hundägare som inte är "perfekt". Dvs en som kanske inte jobbar heltid utan är sjukskriven, inte alltid går långrundor varje dag, en som inte har flera hundra tusen på banken till enbart hundkostnader, inte bor i hus med stor trädgård och hundgård ute osv. Det får mig att känna att jag också kan vara en bra hundägare trots att jag saknar allt det. Det får mig att känna att en bra hundägare är så mycket mer än statusen man har, plånboken, boendet, hälsan.

Men jag tror också på att man som hundägare som ska sälja sin hund måste ha vissa krav, eller i alla fall vissa önskemål, för att öka chansen att hitta rätt. Jag tror att om man i första hand väljer personer efter vad man vet att hunden behöver och hur de passar med hunden är sannolikheten större att det blir ett bra nytt hem, än om man väljer den med mest punkter som stämmer överens på pappret men inte alls personkemin.

[Tismon]
7/8/17, 3:24 PM
#20

#14 Det jag menade var väl att istället för att en grupp med människor träffas och pratar om sina hundar i positiv anda och lär sig av varandra så blir det lätt en miljö där människor dömer varandra utifrån hur "kapabel" de anser en vara som hundägare. Man fokuserar på negativa aspekter helt enkelt. #19 Jo det förstår jag, man vill sin hund det bästa, det är självklart! Jag bara tycker att folk har väldigt lätt för sig att vifta bort människor utan tanke på konsekvenser, utan att ränka på att de själva varit nybörjare en gång i tiden. Att de har väldigt lätt att dra slutsater utifrån krav som inte alltid är relevant. Istället borde man som du säger, efter personkemi, magikänsla osv. Kunna gitta rätt hem. Men genom att vara såpass hårda kan eventuelt potentionella köpare som är passande avskräckas

Annons:
[Tismon]
7/8/17, 3:30 PM
#21

#17 jaha då förstår jag! :) Fast skulle väl själv kunna säga att även sådant är individuellt. Majoriteten av människor festar och är kanske mindre ansvarsfulla, med goda skäl, fast inte alla! Så det är väl förståeligt men inte alltid rätt. Tillexempel, jag är 20 år, jag hatar fester och jag vill inget annat än att skaffa jobb och vara stabil. Skulle jag få för mig att flytta skulle jag självklart ta med mig hunden, till vilket pris som helst! Jag har heller inga vänner och är ingen super social person, (kanske är jag en trettioåring gömd i en tjugoårings kropp, who knows ;) ) Nää, men jag tvivlar inte på att jag inte kommer mogna och utvecklas, för det gör vi alla men jag är beredd på det och lika beredd på att anpassa mig efter mina hundar :)

Zadeira
7/8/17, 3:34 PM
#22

#20 Jag tror att man om man ska sälja sin hund måste väga  för- och nackdelarna med att sätta krav.  Man kan slippa oseriösa människor som inte alls passar med vad ens hund behöver, men man riskerar också som du säger att avskräcka köpare som hade varit perfekta. Så det är nog en avvägning man får göra i varje enskild situation om vad som väger tyngst.

[Blue_Lugia]
8/18/17, 3:59 PM
#23

Det lär bli svårt, om inte omöjligt för mig att skaffa en till hund i framtiden. Som någon skrev, jag jobbar väldigt lite pga diagnos. Har ingen superinkomst, bor fortfarande i min lilla 1:a ( själv) än så länge. Dock har jag min hund på 8 år som jag tagit hand om sen valp. Hade tur som hittade så pass förstående människor som trots att jag inte är "drömköparen" så fick jag deras förtroende att köpa deras vovve. Varje gång vi hälsar på dom blir dom lika glada över hur väl omhändertagen han är.

Upp till toppen
Annons: