Har haft labrador sedan jag var liten. Alltid funnits en labbe i familjen liksom. Varit med på jaktträning mååånga gånger. Tränar även själv lite.

Milla, vår första labbe, var en svart tik från sällskapslinjer. Hennes smällfeta syskon levde inte ens tills de var 10, men hon blev 14 och ett halvt. Simmade igenom somrarna, tränade agility, apportering och räddning. Ett riktigt krutpaket, en stabil dam med många åsikter som älskade alla människor, tolererade de flesta hundar, struntade i barn och gjorde vad som helst för mat. Världens häftigaste labbe 😍 Hon var kvarterets drottning, på alla sätt och vis.

Benji, vår nuvarande bruna labbe, skaffade vi som omplacering när han var 6 månader. Han har lätt att gå upp i stress och får överslag relativt enkelt. Han är av jaktlinjer men med sällskapslinjer längre bak, därav färgen. Finns typ inga rena jaktlabbar som är bruna.. Han är världens goaste, älskar allt och alla, vill bara vara vän med världen. Urdålig på hundspråk, kan inte fokusera på en uppgift längre än några minuter, men behöver ändå jobba med huvudet en del för att vara helt nöjd.  (Rätt dålig avel med andra ord..) Han klarar sig dock utan den mentala aktiveringen, om han får blåsa ur sig rejält i skog och mark varje dag. 

Labrador kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Dock så blir jag så ledsen när jag ser alla dessa överviktiga till smällfeta labbar som är så understimulerade att de blivit helt apatiska, vilket folk tolkar som att de är "nöjda".