nått som jag går efter och som för mig funkar när man börjar att vackla i min tro och motivation, det är att jag tänker tillbaka på anledningen till varför jag ens i över huvud taget började med det jag håller på med. den tanken gäller i så gott som allt jag gör här i livet och som jag tappat motivation i, "varför började jag?"

Det hade kunnat vara mig du beskrev!
Jag är mestadels likadan, frustrerande då jag vet hur man tränar in saker - precis som du.

Jag kan bara tipsa om variation och lägre krav. 
Korta pass med varierande mål efter dagsform, sänk kraven och lek fram resultat.

Jag själv gav upp på lydnaden ett tag för att allt inte var perfekt.
Jag visste hur jag skulle gå tillväga för att träna och fixa till fel, men det gick inte, jag orkar inte. Motivationen var som bortblåst.
Så jag tog en paus och återvände till lydnaden med valpkrav. 
Min hund tycker det är skitkul, och när jag har mindre krav så blir det lättare "perfekt" för mig.
Vi har nu jobbat oss uppåt och motivationen till lydnaden är bra, och vi är bättre än vi någonsin varit.

De flesta har sällan problem med att sänka kraven man har på sin hund, men det är lika viktigt att sänka kraven på sig själv då och då.

Skönt att inte vara ensam i alla fall. Det har alltid varit på det här viset men det har nog blivit lite värre nu när jag bor borta och bara är hemma med hundarna mindre än halva veckorna. Jag längtar efter dem och laddar upp när jag är borta för att komma hem och träna och tycker att det ska bli så roligt, och sen går det inte som jag vill och allt känns jobbigt.

Eftersom vi bara spårar och gör nosework för skojs skull så borde det ju inte kännas så allvarligt, men av någon anledning känns det så himla personligt. Och som med rallylydnaden - vi tränar lite moment under promenaderna och det går jättebra men nu vågar jag inte börja träna "på riktigt" med risk att jag ska bli besviken och sluta tycka att det är kul. 

Ja jag får nog ta ett steg tillbaka, igen, och leka mer och göra sådant som vi är bra på för att få en bättre känsla. Också att bli bättre att sätta upp mål beroende av dagsformen. Jag är så trött på att allt känns så stort och svårt och ouppnåeligt.

Japp, Jag är likadan om inte värre. Jag har skyhöga krav, Jag ger mycket i vissa stunder men jag är nog helt klart för otydlig..
Min tik har varit världens underbaraste hund, har jag sagt ett ord har hon kunnat det?! Lärde in fot och tassarna var perfekta ifrån start.. Jag pekade på en dörr och sa stäng den, Kan säga "öppna dörren" också så gör hon det, allt har varit sjukt lätt med henne och knappast några vidare utmaningar.
…Sen får jag hem min valp, Jag kanske låter rent utav korkad nu men jag visste inte att tassarna inom fot var något man behövde arbeta upp… Alla hundar jag har sett har ju fixat det?! Min tik gjorde ju det direkt?!
Jag kämpar å kämpar med att lära in samma vardagliga saker och när han väl kan dom förväntar jag mig att han ska gå ifrån att kunna ligga till att kunna platsliggning ungefär.. Ska jag träna in något hundarna inte alls förstår (eller valpen inte alls förstår…) så blir jag frustrerad och måste ta väldigt långa pauser och googla, läsa och kolla hur andra gjort för att ens orka försöka igen.
Jag vill bara säga att kolla på vad andra gör på nätet och när dom är superglada för sina framsteg ser man ibland att deras framsteg inte ens var i närheten av vad ens egna hund klarar av? Och man själv är bara frustrerad? 
Försök att träna när du har tid och ork mentalt, inte bara när du helt enkelt "känner för det" utan se till att ha mycket tålamod och information om vad du gör.. Har du hundvänner i närheten/som du umgås med? Be dom göra exakt samma inlärning med din hund och kolla om framstegen kommer eller om de blir värre?

Krångla inte till det så förbannat, det är mitt tips. Jag är ingen perfektionist, men tävlar ändå. Jag nöter inte detaljer, jag har inga perfekta avslut eller moment men jag vinner och klättrar i klasserna ändå. Man behöver träna som det passar en själv och ens hund, sluta läs på teorier och ge er ut och testa saker istället. Skit i vilka steg som är korrekta, titta på din hundoch pröva på vilket sätt den lär sig bäst.

Rakt och tydligt, tack Majken! 

jenmjao, jag är medveten om att alla dessa klipp på hundar som utför uppgifter "perfekt" påverkar mig negativt. Trots att jag vet att det är de bästa 15 sekundrarna av träningen som läggs ut och inte allt det andra, det som inte går fullt lika bra så tror jag ändå man lätt får en snedvriden bild av hur det går till när andra tränar sin hund. Grejen är att jag har mycket information om det jag gör, jag förstår det liksom i teorin men får väldigt sällan ut det i praktiken. Jag får nästan prestationsångest över att jag vet så detaljerat hur det "ska" gå till. Det vore nog vettigt för mig att som Majken! säger att sluta vara så petig i teorierna och bara prova och göra istället. 

Tack för era svar! Nya tag imorgon.

Jag är petig i min träning och älskar detaljarbete. Problemet är att min hund inte alls uppskattar när jag går in och börjar peta. När min hund inte tycker träningen är rolig då tycker inte heller jag att träningen är rolig och då blir det väldigt snabbt en ond cirkel.

Jämför jag Humla med tidigare hundar eller andras hundar, då känns det som att vi aldrig går framåt. Jag vet hur jag vill träna men det fungerar inte alltid på just den här hunden. Ska jag dra ett exempel, vi har tragglat fotgående i över 2 år och trots att jag har en tydlig målbild och jag vet att jag har kunnat få till momentet riktigt snyggt med tidigare hundar så lyckas jag inte riktigt lösa det med Humla. Vi får helt enkelt inte till det och detta sänker mitt självförtroende.

Vad jag har gjort är att jag har fått flytta målet. Tidigare låg målet på olika delar i fotgåendet, nu fokuserar vi istället på glädjen och helheten.

Det viktiga är inte längre den perfekta positionen eller en perfekt huvudresning. Målet är att vi båda ska ha kul när vi jobbar. Målet är att vi tar träningen framåt och det måste inte vara perfekt. När jag vågade gå framåt i träningen, trots brister, då stärktes både mitt och Humlas självförtroende i uppgiften. Det blev roligt igen. När glädjen och självförtroendet fanns då kunde vi återigen börja pilla med detaljer. Målet har jag dock inte ändrat på, glädjen och att träningen går framåt är viktigare än perfektion i vissa detaljer.

Sen det här med att jämföra sin träning med andras. Humla ligger långt efter många andra hundar och hennes utförande är långt ifrån lika perfekt som många andras. Flyttar jag fokus från andras träning och istället tittar på min egen, då inser jag plötsligt vilka enorma framsteg min egen hund har gjort.

Tråkigt, jag såg inte dina kommentarer sist Joyous. Tack för dina inlägg. Jag tror att mitt problem är att jag väldigt gärna vill uppnå detaljer men är opedagogisk och blir frustrerad över att inte nå fram. Detaljerna är ju egentligen inte ens viktiga för oss, vi måste inte uppnå något speciellt inför någon tävling etc, så jag förstår inte varför jag låser fast mig vid dem. Jag har försökt ändrat målbilden från ett beteende till en känsla av att ha roligt nu. 🙂

Idag lade jag ett blodspår var till hundarna och det gick väl inte helt toppen. Den ena hunden förstod inte och den andra fattade galoppen efter en stund och gick sedan som klockan. Det känns faktiskt lite grann bra att det inte gick som planerat. Då jag inte följde någon "mall" så har jag inte så mycket att jämföra med hur det borde ha gått, så nu är det bara att modifiera planen lite efter eget huvud tills nästa gång och prova igen. Känns skönt faktiskt. Båda hundarna blev glada och stolta när de hittade spårslutet (med mer eller mindre hjälp) och målet var ju faktiskt just att de skulle få känna så.

Låter som att du blir frustrerad på din hund. Din hund känner säkert av det och blir osäker i träningssituationer.

Mina hundar funkar så att jag kan träna på ett trick i två-tre dagar. Inget verkar fastna. Jag tragglar, förenklar osv men de verkar helt lost. Sen vilar jag i en vecka och nästa gång jag prövar så sitter det perfekt. Var kom det ifrån liksom? Så alla hundar lär sig på olika sätt. 

Träna ditt tålamod, förklara för dig själv att det inte är så lätt för en hund att förstå oss. Ju mer du läser på om positiv förstärkning desto bättre kommer du själv bli på att utöka ditt tålamod när du förstår grunderna i träningsmetoden.

Det är nog faktiskt inte så att jag blir frustrerad på honom först, utan att han först blir frustrerad på mig över att inte förstå och då känner jag mig dålig. Det känns inte som att mitt problem bottnar i okunskap om positiv förstärkning för det känner jag att jag har rätt bra koll på.