Jag har aldig haft rasen själv men kan berätta om de jag träffat :). Det är en frisk ras.

De jag träffat har varit väldigt trevliga och balanserade individer. Lek och bus ute och lugn inne :). Dem har tyckt om att träna (lydnad, agility, rallylydnad, sök) men inte krävt så väldigt mycket, utan ganska "lagom" ras :). Ingen av dem har vallat, varit enkla att ha lösa och gosiga. Den ena var lite väl för "mjuk" i sättet och blev väldigt rädd/osäker/ledsen om någon höjde rösten, men har förstått det som att det är ovanligt. De har lätt för att skälla så det får man träna på att dämpa tidigt och sen fäller dem en del. Dock är pälsen lätt att borsta (behöver inte borstas ofta) och smutsavstötande. Stor hund i liten förpackning, väldigt tåliga men som sagt inte så krävande som många andra raser är. Nyfkna, glada och till viss del självständiga (men fortfarande väldigt sociala).

Min mor har en västgötaspets. Elvira (eller Vira som vi brukar kalla henne) är väldigt mjuk och blyg, inte otillgänglig eller rädd, utan lite försiktig vid nya kontakter och väldigt snäll. Stor integritet! Nu börjar hon bli gammal, 12 år och har lugnat ner sig betydligt men i sina yngre dagar var hon helvild! Älskade alla typer av aktiviteter och tävlades i både lydnad och agility. I agilityn hade hon inte riktigt farten, hon var lite försiktig och tog för lite egna initiativ. Min mor var väl inte den snabbaste heller och körde mest på skoj. Jag tränade tävlingslydnad med den här hunden och där var hon rena drömmen! Lättmotiverad, lättlärd, uthållig och väldigt obrydd av vad som hände runt om. Hon lärde sig saker snabbt och oavsett om det var lydnad, agility, spår, tricks, promenader eller en lugn dag så verkade hon nöjd. Hon har alltid varit enkel att ha lös, inget större intresse för jakt. Lite intresse visade hon väl för vilt men det handlade mer om att springa några meter, skälla och sen vända tillbaka. En go, glad, okomplicerad hund helt enkelt. Skällandet har däremot varit lite jobbigt. Hon skäller när det kommer någon, när hon blir glad, när hon blir stressad, när hon har tråkigt osv. Hon är en ljudlig hund som verkar avreagera sig genom sitt skällande. Det har varit hanterbart men inte alltid helt enkelt. Vallning är väl ingenting som de direkt används till längre. Viras mormor hjälpte till lite med uppfödarens boskap men normalt sätt används det nog inte mycket idag. Men visst kan deras bakgrund visa sig. Vira brukade bita i byxbenen och fösa en framåt, dessutom helt orädd med stora djur vilket är lite märkligt med tanke på hur försiktig hon är annars. Jag har genom åren träffat en del västgötar och jag upplever rasen något ojämn. Vissa är samarbetsvilliga, lättmotiverade och enkla att jobba med. Andra verkar betydligt mer envetna och ointresserade av sina ägare. Vissa är mjuka, avvaktande, andra tuffa och helt orädda. Jag tror att det delvis har att göra med att det är väldigt blandat varför människor köper västgöte. Den går både som aktiv sällskapshund och enbart sällskapshund, varav det sistnämnda inte riktigt är rättvist mot rasen. De bör få jobba med något då det trots allt är aktiva små hundar med mycket spring i benen. Jag tror dessutom att det är viktigt att man tidigt börjar träna och leka med sin västgöte för att bygga upp ett bra samarbete och vilja att jobba med sin ägare. Jag är personligen lite förvånad över att inte fler intresserar sig för rasen. De är kanske inget du köper om du har höga mål inom tävling men de fungerar absolut som allroundhundar för träning/tävling och de är relativt enkla och okomplicerade i vardagen! En sak till, de fäller och de fäller ordentligt!

Enligt SKK funkar den bra för många olika slags tävlande.

_Rasen är mycket lättlärd och visar i dag på goda resultat inom aktiviteter som lydnad, spår- och sökarbete, samt i de nyare grenarna agility, freestyle och flyball. Den arbetar även bra som eftersökshund på vilt. Passar också bra som enbart familjehund.
_http://skk.se/sv/hundraser/vastgotaspets/