Min egen regel är när djuret inte har sin livskvalité kvar, då är det dags.
Jag skulle inte kunna låta ett djur leva vidare om det enda sättet är med (tung)medicinering. Det är bara vad jag tycker.

Har sambon varit med till vet och fått höra att det kanske är dags att faktiskt börja tänka tanken att dagen snart är kommen då det är dags att ta farväl?

Går det att förklara för honom att när man låter ett djur självdö så utsätter man det för onödigt och utdraget lidande, när man som ägare har makten att kunna ge sin vän ett värdigt avslut?

Nu är jag ju en smula efter, men då har jag rätt med min magkänsla att låta hunden gå på metacam varenda dag är att leka en smula gud. Jag anser inte att en hund som går med både sänkt huvud och svans visar livsglädje. Visst gnistrar det till, men det blir längre mellan tillfällena. 

Jag tänkte faktiskt låta honom följa med på nästa besök med Maja, då han kan få lov att möta idiotförklarande blickar tillsammans med mig. Jag vet inte om jag kan nå fram till honom, jag har försökt att förklara detta för honom sedan vi började medicinera henne. Hade det varit min hund så hade jag avlivat med det bums, för det vi håller på med är oansvarigt som bäst. Jag känner mig som ett rövhål över för en vän som betyder mycket för mig med.

Mina grannar lät det gå för långt och de fick paniskt avliva hunden vilket blev ett traumatiskt avslut på en lång och vacker vänskap. Det blev inget värdigt avslut alls och de har sagt att de önskar att de hade tagit steget tidigare för att kunna ge honom en fin resa över regnbågsbron istället för det tvära avslutet de fick. Hundstackaren diarreade ner ett helt hus.

Men hur mår hunden annars då? Kan den gå på promenad och uppskattar den det? Äter den och tycker det är gott? Vill den fortfarande kela (om det nu är en kelig hund). Kort sagt, verkar den få ut något av livet eller ligger den bara och lider, äter två tuggor mat och får tvingas ut på kissrundan?

#3 Hunden äter och dricker. Promenader tar vi med henne, men inte för att hon egentligen vill det. Hade hon fått bestämma så hade hon nog inte promenerat alls. Hon är inte vidare kelig egentligen, men har blivit mer kelig de senaste månaderna. Medicinen är väl vad som håller ihop henne, hon är blind, hon har ett självskadebeteende på tassar samt buk. Cancerknölar på hela kroppen som kliar. Jag blir ledsen bara jag tänker på vad hon måste gå igenom varenda dag. Hur är detta humant och försvarbart?

Oj då, har hon cancer också. Och blind.

Kanske är det lättare för din kille om ni sätter en gräns? Typ att hon får leva över sommarn och ni försöker göra hennes sista tid så bra som möjligt? Bara en tanke. För mig själv skulle det vara väldigt svårt att göra så (egoistiskt tänkt), för jag skulle bara tänka på vad som stundade, men det är olika hur man tar det där.

Det där med keligheten. Min daghund var så. Hon var jättegammal och hade livmoderinflammation. Mot slutet blev hon keligare och keligare. Ville trycka sig intill. Kunde ligga på rygg i sängen intill mig med huvudet mot min axel i timmar. Så var hon inte innan. Tror hon kände på sig och jag tänkte att nu är det snart dags. Och det var det också. Hon blev avlivad, men då var hon så akut dålig så det var inget att tveka om.

#5 Ja det stämmer det, jag har försökt att sätta en gräns över sommaren. Men nu verkar inte den planen heller fungera. Då han verkar vilja skjuta på det igen, hon mår ju som bäst på sommaren, inte så märkligt. Inte sant?

Har ni erfarenhet av att någon blånekat hur hunden egentligen mår i er närhet? Hur har ni hanterat detta?

Det låter ju utan minsta tvekan som om det är dags för er hund att få somna in och det har du ju själv kommit fram till också. I din situation hade jag nog krävt sambon på ett tydligt svar på två frågor:
Hur dålig ska hunden bli innan han tar bort hunden?
Tror han att hunden mår bra nu?

Vi som hundägare har en skyldighet gentemot djuret att ge det ett så bra liv som det bara går. När livet inte är bra längre och inte kommer kunna bli bra heller, då kan vi låta dem slippa lida. En död hund lider inte.  Har du berättat noga och ordentligt hur du känner kring hunden och hundens mående?

Kort sagt tycker jag att det låter som om ni måste ta ett ordentligt snack kring det här, även om det är asjobbigt minst sagt. Det blir inte lättare för att ni väntar, för att ni försöker göra något annat och för samvetet är det inte heller bättre att låta hunden gå och bli sämre.

#7 Jag är helt enig med dig och det är väldigt viktiga frågor som du ställer där. Jag ska försöka att nå fram till honom. Jag skiter i hur jobbigt det här blir, det är som sagt för hundens väl och ve. Jag har väl bara haft svårt för att veta hur jag ska ställa dessa frågor till honom eftersom jag redan är på det klara med att det är slut och avslutet snart måste komma. Jag kan vara rätt så bestämd när det kommer till sådana frågor och jag vill inte råka köra över honom eller vara en okänslig råbiff.

#8 Tycker han att det är lättare att skriva saker istället för att prata om dem? Kanske du kan skriva ett litet brev med bra frågor, ge honom det och be honom att skriva ner svaren till dig samma dag? På så sätt skulle ni ju kunna reda ut saker och ting och komma närmare ett beslut i frågan utan att han försöker backa ur för att det blir för jobbigt.

Jag tror det allra bästa är om ni sätter er ner och verkligen pratar, utan att någon av er får bli arga på varandra, utan bara en lugn och sansad diskussion. Fråga vart hans gräns går, och fråga om han inte tycker att det börjar gå över gränsen snart. Du kanske kan fråga om han hade tyckt annorlunda om det te.x skulle vara hans föräldrars hund. Prata om vad som kommer att hända om ni väntar (typ att hunden kommer sluta äta, magra av m.m). Tala om för honom hur du känner, och att du mår väldigt dåligt av att se att hunden inte är riktigt sig självt längre. 

Jag tror det allra bästa är att säga till honom innan ni sätter er ner att ni bara kommer föra en diskussion och att det inte kommer hända hunden något innan ni båda är överens, oavsett åt vilket håll det blir. 

Han kanske inte kommer ändra sin åsikt direkt, men antagligen kommer han tänka på vad du har sagt.

#9 Det är inte en helt dum idé, vissa saker är ju som sagt lättare att skriva. Jag kan ju bli lite för på ibland och det hjälper oss inte nu. Hon behöver ju hjälp till att komma vidare över till regnbågsbron. #10 Det är ju sådana frågor som är viktiga att ställa. Och göra jämförelser mellan vad som hade varit realistiskt med hans mors hundar och deras överlevnad. Jag ska bara försöka att inte pressa för hårt, men jag förstår inte att jag inte får stöd från något håll, nåväl behövs kanske inte heller. Men det låter ju märkligt när det bara kommer från mig kan jag tro, låter väl som om jag vill döda hunden i kallt blod.

Det låter som du resonerar klokt och det är synd att din sambo inte förstår på samma sätt som du. Att ta med sambon till nästa veterinärbesök är en bra grej! Det här är kanske en dum idé, men den bara dök upp. På TV4-play finns första (och enda tror jag) säsongen av djurskyddsinspektörerna. Där besöker de vid minst ett tillfälle hundar som behöver avlivas men ägaren vill inte ta beslutet. Att se det kanske kan få upp ögonen på din sambo? För inspektörerna resonerar kring det också och det kanske kan få sambon att tänka efter lite? Sen kan man tycka vad man vill om själva programmet (vet att de fått massa kritik efteråt).

#12 Det blev lite rabalder kring djurinspektörerna, men kul att de tar upp ett sånt tufft ämne. Anledningen till att jag tog upp detta ämne idag var att jag lyssnade på vår bästa vän, älskade bästa vän. Min sambo brukar vara en klok väldigt resonabel person förutom kring hans Maja. Kan sätta igång programmet ikväll och se hur han resonerar.

Hej, Din hund lider om hon är så pass sjuk. Att hålla henne vid liv för ens egen skull är att skada hunden ytterligare. Ta din hund och man till en veterinär och diskutera igenom situationen. Låt hon inte lida mer. Lycka till.

Kan det vara idé att din sambo följer med på nästa veterinärbesök och att du i förväg kontaktar vetten och förklarar situationen? Ibland kan det vara lättare att ta till sig att det är dags om någon utomstående säger till, i synnerhet om det är någon som gör det med stöd av sin yrkesroll. Det är säkerligen inte första gången veterinären ställs inför detta problem! Eller finns det någon annan i er närhet som lättare når fram till din sambo i liknande lägen? Sen är det ju faktiskt så att vi enligt svensk lagstiftning är skyldiga att förhindra "onödigt" lidande hos våra djur. Dit hör inte bara att ta dem till veterinären vid behov utan även att låta dem slippa lida i livets slutskede. Att låta hunden självdö är grymt och, med tanke på det jag skrev ovan, i många fall olagligt. Många tänker sig nog att hunden stilla och lugnt somnar in för att aldrig mer vakna - i själva verket kan det se helt annorlunda ut med en lång och utdragen dödskamp. (Förlåt att jag skriver det på ett så rått sätt men din sambo kanske behöver inse detta?) Om du själv skulle anmäla det till Länstyrelsen så lär väl ert förhållande vara slut men någon annan kanske kan få din sambo att inse att det faktiskt kan sluta på det viset?

Att låta hunden självdö är inte rätt, ett enormt lidande. Din sambo måste tänka på hunden i detta läge och inte sig själv. Ser veterinären att en hund mår så pass dåligt Och får utstå onödigt lidande och ägaren vägrar ta bort hunden så har vet en skyldighet enligt lag att göra en anmälan.

Jag har hittills inte behövt ta det beslutet ännu men när den dagen kommer så tänker jag att när hunden tappar livsgnistan, när hunden har fler sämre dagar än bra dagar, när veterinären bedömer att det inte är rätt att låta den leva längre - då blir inte beslutet så svårt.

Jag ser inget problem med att ett djur lever på mediciner så länge den inte får svåra biverkningar eller att man "håller liv" i djuret fast det inte finns något att göra. Medicinering kan vara livslång för vissa utan att det ger problem, det kan ju underlätta livet.

Så klart kan det vara en svår tanke för din sambo men försök prata med honom ur ett mer medicinskt perspektiv - t ex att veterinär bedömer… om djuret plågas (t ex lider av kronisk smärta osv) så måste man som djurägare ta ansvar.

Jag är som sagt enig med er och vi har pratat och kommer fortsätta prata tills det finns en deadline för vår underbara tjej är fastspikad till slutet på sommaren. Inget djur ska gå igenom detta, jag har sett det så många gånger med hästar, hundar och katter där ägaren inte släppt taget i tid trots påtryckningar. Jag tror jag har blivit traumatiserad av detta för det finns inget som jag vet så säkert med hela mitt väsen att någon gång trots all den vackra tiden vi haft måste göra det bästa för våra älskade vänner. Vi måste finnas där och stryka pannan tills ögonlocken stängs för sista gången och det sista andetaget smyger sig ut. Det handlar inte om lagar och föreskrifter utan istället det ansvaret vi tar på oss som djurägare från det att vi ser det pyttelilla knyttet och bestämmer oss för att detta är vår valp till att vi är vid vägs ände och vi måste nå ett avslut. Allt är vårt ansvar och faller tungt på våra axlar, men visst fan är det värt det. Det kommer bli än tuffare när det blir dags för min häst han har varit med mig sen jag var 11, men jag har installerat åtgärder där. Så när det är dags så finns det andra som kan hjälpa mig att se sanningen.

Jag lägger mig också i😀, Det är aldrig lätt att ta bort ett djur! Men man får aldrig av egostiska själ behålla sitt djur, dessutom har vi djurskyddslagar! och det verkar som djurplågeri med cancerknölar och så är hon dessutom blind! Det är lätt att klamra sig fast, och inte vilja släppa taget, ser man att hunden inte har livskvalite kvar dvs äter dricker, "skäller" och är allmänt glad! Allmäntillståndet hos hunden! Det ska vara en glad hund inte en som är ledsen! En ledsen hund att behålla av egoistiska själ, nej, försök prata din vän tillrätta om han blivit blind och inte vill inse fakta! Kram!

Det är hunden och dennes välmående som måste bestämma när det är slut. Känner man sin hund, ser man på den när den inte vill mer. Självdö är precis som alla här säger, traumatiskt för djuret. Jag grät floder när jag tog bort mina gamla hundar, men det kommer en dag när hunden säger att det räcker nu. Och det bör man lyssna på. Försök att få din sambo att verkligen sätta sej in i hundens liv. Har den kul? Trivs den verkligen? Eller behåller jag den för min egen skull?

#11 Vi är alla olika, vissa förnekar att det snart är dags för att dom är så otroligt rädda att mista sitt husdjur. Det du ska veta är att du inte är hemsk. Din sambo ser på hela saken väldigt egoistiskt eftersom han vill ha kvar en sjuk hund som lider. Men du ser på det mer etiska sättet att det inte är rätt att hålla kvar en hund som lider. Det är inte konstigt att det blir en krock, och att du inte når fram till honom, för det är något han inte vill se.