Sorg och hundar
Vi fick ta bort vår 14 år gamla golden Ida för två veckor sedan. Hon var flockledare och en slags storasyster åt vår 10 åriga Zazza och 8 åriga Tara.
Zazza och Tara fick träffa Ida innan hon åkte till veterinär för den sista sprutan. Hundarna såg hur dålig Ida var, Zazza ville inte ens gå fram till Ida.
Nu har vi två hundar som liksom tappat fotfästet. Zazza sökte och spanade efter Ida mycket de första dagarna. Ida har bara varit hemifrån under några timmar förr (och en gång för 7 år sedan var hon hemifrån i två dagar). Så de andra två är vana vid att Ida alltid finns här.
Zazza har följt matte mycket hack i häl och varit ganska nedstämd. Häromdagen råkade hon gå ut lös, alltid om hon kommer lös så är det raka spåret till skogen. Men hon försökte inte ens rymma.
Tara har inte visat sin saknad lika tydligt, men hon har inte skällt lika mycket när hon varit ute, inne har hon lagt sig på platser lite i skymundan. Hon har liksom varit låg till sättet. Hon har under åren flera gånger försökt ta över Idas rang, så jag hade trott att hon nu skulle snabbt bli flockledare. Men det är nästan som hon insett att ”shit, måste jag verkligen ta allt ansvar nu? Nej, det vågar jag inte”.
Ni som har haft äldre hundar som gått bort, hur lång tid har det tagit för de andra flockmedlemmarna att komma över sorgen?
Vad har ni gjort för att underlätta hundarnas sorgearbete?
Min lilla erfarenhet söger mig att det gått mycket snabbare för de hundar som fått se sin kompis död och därmed förstått vad som hänt.
När det inte varit möjligt har det varierat stort hur lång tid det håller i sig med den levande hundens undran o väntan på att kompisen ska komma tillbaka.
Medarbetare på Fågelmatning, Djurparker, Vilda djur och Politik i fokus.
Å så sorgligt. Beklagar.
Läste häromdagen om det du säger, Tjeja. Minns inte var. Kanske var det här.
#1: Tyvärr så var det ingen möjlighet att de andra fick se Ida död, Ida var mammas hund (och de två var väldigt tajta) och mamma ville inte låta de andra träffa Ida efteråt. Det var jag som fick propsa på att de andra fick träffa Ida och se hur dålig hon var innan föräldrarna tog henne till veterinären. Jag tror att mamma var rädd att iallafall Tara skulle flyga på Ida.
Vi får helt enkelt då ge dem tid och försöka aktivera dem lite mer (så de får tankarna på annat). Jag var glad häromdagen när Tara inbjöd till lek och Zazza tackade ja. De lekte i bara ett par minuter, men det var värt mycket.
#2: Tack. Det som känns lite knäppt är att vi människor inte tagit Idas död lika hårt som hundarna. Ida blev sjuk i först cushings, som utvecklades till addisons, när hon var runt 10 år. Sista åren har hon haft sämre perioder och det sista året brukade vi kolla om hon verkligen sov eller om hon hade somnat in (hon sov tungt och andetagen var svåra att se). Och två veckor innan hon blev avlivad så visade det sig att hon hade stora lymfkörtlar och cancer i dem, så vi var beredda att det kunde gå riktigt fort.
![[Forest]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Kan bara säga att jag beklagar eran stora förlust. Jag tror det kommer ta lite tid för dom andra att återhämnta sig och komma över att hon inte kommer hem igen.
Min blandis tog det ganska hårt. Han "passade" den gamle. Såg som sin uppgift att kolla han ofta. Tog ett par månader att komma över. Han fick inom rimliga ramar göra vad han ville. Till slut var det en hundkompis som inte gav upp, han skulle till varje pris ha igång basse. Och det lyckades. Tack kippe 😉 (flatte)