Du är endast 14 år så ansvaret för hunden kommer ligga på dina föräldrar. Det spelar tyvärr ingen roll hur redo du är för en hund, om dina föräldrar inte är det så blir det nog inget. Jag tror inte du kan övertala dem och det är nog bra då en hund är ett stort ansvar. Om du åker bort, vem ska ta hand om hunden då? En hund lever också länge och om du ska ta ansvaret och det ska vara "din" hund, kan du då ta hand om den i minst 10 år framåt? Då kommer du vara 24 år gammal och ditt liv kommer se helt annat ut. Man måste tänka långsiktigt

Som #1 säger kan du nog inte göra så mycket om dina föräldrar säger nej, men har de kommit med några väl underbyggda argument för sin åsikt? Är de rädda för att bli fast med hunden om du är sjuk, upptagen eller tappar intresset etc?

Jag har varit i din situation länge, och snart går drömmen äntligen i uppfyllelse! Jag förstår dem som säger att det inte är säkert att hundintresset kvarstår, men har du orkat engagera dig i hundar länge så är det troligen inte en så stor fara. Även om ens livssituation förändras under tio år så förstår jag inte varför tonåringar skulle ha SÅ mycket lättare att tröttna på hunden, kanske lite, men inte supermycket. Men OM du skulle tröttna (det känns säkert väldigt avlägset) är det ändå bra att föräldrarna kan ta ansvar också. Då behövs de att de är beredda och pålästa, och framförallt VILLIGA att hjälpa till. Det som gjorde att mina föräldrar också kunde säga "Jag vill ha en hund" och mena det var nog en hund på mitt lantställe som jag började gå ut med. En fantastiskt trevlig hund som mina föräldrar fick träffa en del. Hunden gjorde alltså bra "reklam" för hundar i allmänhet. Så mitt tips är att (om du inte redan gjort det) lära känna hund i närområdet som du kan gå ut och gå med och träna med, om det är okej för ägaren är det bra att stanna med hunden på sin egen tomt så att ens föräldrar kan träffa den. Lycka till och ge aldrig upp!

Just det! Försök även att be dina föräldrar förklara varför de säger nej till hund. Är det något du kan övertala dem om så försök göra det, hitta lösningar på problemen. Vill även förtydliga att som de andra sa, så är det föräldrarna som har det yttersta ansvaret för hunden. Förlåt för att det blev ett extra inlägg, brukar ofta ha svårt att samla ihop allt jag vill säga i ett. :)

Vet precis hur du känner, haha, nu är jag 24 och har min första egna hund, men ville sååå gärna ha en när jag var yngre. Kul att du har intresse! Jag tycker att du ska fortsätta läsa på (finns mängder med böcker att låna på bibblan och extremt mycket info på nätet) och umgås med andra hundar, för när du väl ska skaffa hund så är det bara plus med att ha träffat många hundar och lärt sig mycket om dem. Tyvärr så är ju en hund nåt som påverkar alla i familjen, hur mycket ansvar du än tar. Kanske är det det dina föräldrar motsätter sig? Valpen kommer inte bara råka kissa på ditt golv, i din säng, eller på din matta, utan även i resten av hushållet. Valpen kommer inte bara sno och tugga sönder dina grejer, utan även resten av familjens grejer. Det är inte vara du som kommer vakna om hunden skäller på natten, eller bli störd om den gör det på dagen, och det är inte bara ditt rum som kommer behöva städas från hunddregel och hundhår. Kanske är det det dina föräldrar har i åtanke när de inte låter dig skaffa hund? Jag föreslår att du letar runt lite efter någon som kanske vill ha hjälp med sin hund. Jag lovar att nästan alla hundägare skulle vilja ha möjligheten att lämna bort sin hund lite då och då. Många vill åka på semester i sommar, och många tycker det är skönt att bara få en paus från hunden ibland. Kanske kan du tom. få ha hund heltid på lov och helger? Be dina föräldrar hjälpa dig att hitta en lånehund, så kan ni alla få se hur det är att ha hund på heltid :) Lycka till och håll igång ditt intresse! Kram!

Som #3 säger så bör dina föräldrar vara lika pålästa som dig. Jag menade dock inte att just tonåringar kan tröttna utan jag menar att ens liv som 14-åring och 24-åring skiljer sig otroligt mycket än en 30-40-årings. Du kommer byta skolor, flytta. Kan du alltid ta med dig hunden? Du kommer säkert träffa någon, vilja resa mm. Kommer du samtidigt kunna ta hand om hunden medan du upptäcker världen? För att skaffa en egen hund är det bra att veta på ett ungefär hur ens liv kommer se ut så inga drastiska förändringar orsakar att man inte kan ha kvar hunden. Man kan aldrig veta hur ens liv med säkerhet kommer se ut men att ha en någorlunda säkerhet hjälper mycket. Det är bättre att skaffa en egen hund när man har ett stabilare liv, dina föräldrar kan ju alltid skaffa en men då gäller det att det är de som också har intresset och både har pengar och tiden som behövs :)

Hade du bott i min stad och om min hund inte varit inne i en rätt jobbig period just nu (krävs en jäkla massa muskler, men framförallt tålamod med honom vissa dar just nu) så hade du fått passa honom så ofta du ville och jag lovar att jag inte är den enda ;)

#6 Förstås var det så du menade, det tänkte jag inte så mycket på. Ber om ursäkt! :)

Det är ju en ekonomisk fråga också. Det är inte bara hunden som är dyr i inköp, den kostar en hel del i mar, försäkring, vaccinationer, diverse tillbehör och om du vill vara medlem i tex Hundungdom och rasklubben. Kurser och eventuella läger kostar också en hel del. Den största kostnaden som totalt kan skena iväg är dock veterinären om hunden blir sjuk. Även PM man har en bra försäkring så rinner tusenlapparna snabbt iväg vid en operation, ett benbrott eller liknande. Är dina föräldrar beredda att stå för det om det behövs? Sen tycker jag rent allmänt att är inte alla i familjen med på att skaffa hund så bör man avstå. Även om du har ansvaret, går ut med den och rent allmänt tar hand om den så påverkar det hela familjen. Det är inte juste vare sig mot hunden eller resten av familjen om inte alla är med på det och VILL ha hund, den ska ju bli en familjemedlem som är älskad av alla <3 .

#3 Skillnaden på att en tonåring och en vuxen tröttnar är ganska stor då tonåringar är väldigt upp och ner, Ungefär som unghundar… 

TS Jag fick min första hund när jag var 11år, de blev tyvärr familjens hund, Jag är idag 23år (blir 24) och hunden lever ännu, Han bor kvar hos min mamma, Ansvaret är långt och inte bara tillfälligt, Och väldigt få klarar av det ansvaret som tonåring, Valp som vanlig hund, Har man inte hjälp av föräldrarna så är det otroligt svårt att kunna leva, träffa folk, gå ut (utan hund) och massa annat, Och även om du inte vill sådant nu när du är 14år kommer du garanterat vilja göra saker ifrån 16-20 däremellan någongång.. Jag var precis likadan som yngre, det första jag läste när jag lärde mig läsa var om hundar, Min kompis och jag prata bara hund hund hund, gjorde egna hundspel och hon hade två hundar vi lekte med. När jag blev 16år dock, vart det kanske 6-12månader där jag bara ville gå ut och umgås med folk, Det vart stor skillnad snabbt för jag har aldrig velat göra sådant innan dåjag haft socialfobi och problem med just folk.
Vid 18 skaffade jag min egna hund som jag fortfarande har kvar, Men jag fick mycket hjälp av mina föräldrar, När jag var 20 (om jag inte minns fel) Lämnade jag hunden med min mamma varannan helg för att kunna gå ut, När jag väl slutade med det försvann alla mina "vänner". Mycket sker ifrån 14 till 24, Det kan jag garantera för vilken individ som helst.

#10 Det låter väldigt rimligt! Är inte så bra på att sätta mig in i det då jag aldrig gått igenom perioden mellan 14-24. Jag ska nog också ta åt mig och tänka på det! Även om jag just idag inte kan tänka mig att det går att tröttna.

Har du pratat med din mormor? Är hon med på't, så att säga?😉

Är hon det tycker jag du verkar ha det rätt bra upplagt, förutsatt att du kan övertyga föräldrarna och att de också tar på sig visst ansvar. För som andra har påpekat, även om du inte tröttnar på hunden kommer du att ha andra intressen också. Du kommer att vilja gå på fest ibland, gå ut med kompisar, kanske resa till Stockholm över helgen, åka utomlands med nån kompis, såna grejer. Ställer mormor eller föräldrar upp då så är ju inte det något problem.

Jag fick min första hund när jag var 9 och det betydde väldigt mycket för mig, så jag förstår dig. Och jag skötte min del av avtalet med föräldrarna. Eftersom jag var så ung försod de ju att jag inte kunde sköta allt, men jag gick de flesta promenaderna (pappa gick ut sista på kvällen), skötte pälsen o.s.v. När jag blev äldre måste jag tillstå att mycket av det kändes som en plikt dock, något jag måste göra. Så tänk dig för!

Tänk på saker du gör med kompisar nu och låtsas att du inte skulle kunna ta med hunden (även om du egentligen skulle kunna) och föreställ dig att du måste avstå för att du måste stanna hemma med din hund. För om några åt kommer ni att göra andra saker, saker som du kanske verkligen inte kan ta med hund på.

Vet precis hur du känner. När jag var lika gammal som du ville jag också ha en egen hund. Jag tänkte att jag var redo för det. Nu däremot, två år senare, är jag glad att jag inte hade möjlighet att skaffa hund. Jag håller fortfarande på att planera för ett hundköp, men mamma har en "deal" med mig att jag får skaffa den när jag gått ut gymnasiet och tar hand om den själv. Jag är fortfarande lika galen i hundar och det intresset kommer finnas kvar. Jag vet att det är det tråkigaste man kan höra när man är ivrig själv, men vänta lite och läs på och träffa hundar! Var hundrastare, hundvakt, låna hund - sätt upp en lapp på Ica och skriv ut på Facebook (lokala hundgrupper). Då kan du stilla ditt hundbegär en aning och samtidigt få mer erfarenhet. Då kanske även dina föräldrar litar mer på att du klarar en hund efter ett tag. Stort lycka till med allt!