Valp kan vara jobbigt/påfrestande emellanåt.
Ni är ju i "Lärakänna"fast fortfarande. Men kan förstå frustrationen.

Ge inte upp! :) det kommer ordna sig ska du se :)

Vad är det som du tycker är jobbigt? Och hur hade du tänkt dig att det skulle vara att ha hund?

#2 det är det jag inte vet… Tycker bara hela situationen är jobbig, är mest bara irriterad… En stor del är att jag är rädd att jag ska göra fel tror jag. Att ngt ska gå åt skogen i träningen osv… Jag vet inte hur jag trodde det skulle va. Jag visste att det skulle vara jobbigt, men trodde också att jag skulle ha glädje av att ha honom. Känner mig bara tom… Klart jag känner glädje ibland, när han kommer och hoppar upp till en och blir glad, när vi leker, när vi tränar lite smått kontakt… Blir detta bättre? Har haft honom en vecka nu lixom…

Att tröttna på bara en vecka låter märkligt. Vad är det som är så jobbigt?  Läste du på om att valpar är påfrestande och kan vara det väldigt länge innan du köpte hund?

Hade jag känt som du redan nu hade jag sålt tillbaka valpen till uppfödaren så den får en chans redan som liten att hitta rätt familj.

Du har skaffat valp. Valp är skitjobbigt. Helt underbart, men även skitjobbigt. Var du egentligen medveten om vad det innebar att ha valp när du köpte honom? Vad är det som är jobbigt, irriterande osv? 

Livet med hund är stundtals skitjobbigt och tråkigt, men för den mesta av tiden är det kul och mysigt och trevligt. Nu vet jag inget alls om honom, om han är en enkel valp, om ni har några problem osv. Ofta är det ju så att ju äldre och tryggare hunden blir, desto mindre "tär det" på en i sitt hundägande. Den första tiden är allt nytt både för en själv och valpen och det innebär också att man inte slappnar av på samma sätt som man gör sen.

#4 det är inte så att jag tröttnar. Utan bara tycker det känns jobbigt. Vet mycket väl hur jobbiga valpar kan vara och kan vara det väldigt länge, vissa växer inte upp förrän vid 3-4 års ålder. Mina nära tror att jag fortfarande inte har kommit över chocken att jag har honom här, då jag längtat så otroligt, otroligt mycket

Du är lååångt ifrån ensam om dina känslor, TS! 🤗
Det är en stor omställning med en ny individ i familjen,
både för er och för Dobby.

Kan du få andrum från det lilla monstret, tex att resten av familjen ser efter honom nån timme eller två?
Är du och resten av familjen "i synk" hur ni hanterar Dobby och hans (valp)hyss?

Ta en dag i taget, t.o.m en timme i taget, det blir bättre!
Visst, både unga och äldre valpar… och för att inte tala om unghundar… kan vara en riktig pain in the butt,
men ni kommer få en starkare och närmare relation du och Dobby.
Håll bara ut så ska du se att den ena fasonen efter den andra lägger sig, och ja, ibland kommer den avlösas av tre nya knäppa hundidéer, men då kommer du också känna din nya hund bättre och ha bättre verktyg för att vägleda honom till att bli en finfin jycke!

Jättebra att du är öppen med vad du känner! Det är absolut inget fel eller konstigt.

Kämpa på så ska du se att det positiva snart kommer knappa in och köra om det negativa och jobbiga!

Styrkekramar!

Ring ett samtal till din uppfödare och be om tips. Uppfödare brukar vara bra på att lugna chockade valpköpare, du är inte den första som känner såhär.

Sen kan jag lägga till också att han haft rävskabb, vilket gjort att jag inte kunnat träffa varken min pojkvän eller min bästa vän på två veckor… Kan det spela in? Hade sett fram emot att kunna träffa några i alla fall, ha med honom på midsommar men istället får jag sitta hemma själv med honom…

Förresten, tycker du om att vara social och träffa folk?
Beroende på vart du bor så kanske du kan hitta andra med jämnåriga valpar (tex via sociala medier eller forum) som du kan träffa och ventilera med?

Gå en valpkurs och se om du kan hitta några nya vänner där?

Tänkte bara så att du inte känner dig ensam och isolerad med det lilla knyttet, forum är fantastiska, men har ju helt klart sina begränsningar…

Edit:  #9 Jag tror absolut att det spelar in att ni inte kunnat vara så sociala som du hade hoppats.

Förresten tack så jättemycket för att ni stöttar! Betyder mycket. #10 det är ju det, jag är social osv och vill träffa folk men jag kan inte pga skabben..

#11 Vet du hur länge till ni behöver sitta i karantän?
(Jag har visst ett stort hål i kunskapsbanken vad gäller rävskabb  hos hund…)

"When life gives you lemons…"
Försök att vända på det och se det som att du får ha Dobby helt för dig själv en dag som denna.
Till nästa midsommar kanske du t.o.m kommer tänka tillbaka att det var ganska skönt att bara vara han och du. 😉

Ber om ursäkt, verkar vara en obotlig optimist idag. 🤪

#12 till tisdag, sen räknas han som smittfri (det är då han får andra behandlingen) och då kan vi börja göra saker, träffa folk… Jag har inte ens kunnat ha nimbus pga detta, skulle egentligen tagit över honom över sommaren och sen eventuellt fortsättning, men har inte kunnat träffa någon förutom min familj… Känns mer och mer som att set kan vara därför jag känner såhär? Det och att jag är livrädd för att göra fel… Btw en obotlig optimist är precis vad jag behöver just nu ;)

Det är piss-jobbigt att ha kelpievalp, att inte få någon sömn, att timme efter timme bli sönderbiten av en valp som tycker det är roligare att bita i dig än annat, att alltid behöva hålla koll så de inte raserar huset osv.  

Försök att slappna av och inte fokusera på alla dumma beteenden, mycket växer bort med åldern och mycket kan du ta tag i senare. Din lille är ju bara en bebis och då får man inte ta för allvarligt på allting. Alla gör vi fel, man kan inte vara den perfekta hundägaren/hundtränaren. Alla belönar vi fel saker, korrigerar fel och ignorerar fel, men hundarna blir ju bra tillslut ändå. :) Du kan ändra hundens beteenden gång efter gång senare, när den lärt nått är ju inte det helt fäst resten av hundens liv. Om något blir fel så är det är farligt eller konstigt alls, som sagt så gör vi alla fel, även om det ofta inte framställs så på forum. 

Det jag har behövt, och fortfarande behöver med min kille på 9 månader, är att komma ifrån ett par timmar varje dag. Bara få vara hundlös och göra något för mig själv och utan att behöva ha koll på valpen. Gå och gymma, se på bio, att storhandla på affären eller annat. Jag har alltid haft möjligheten att ha någon annan som passar valpen dessa timmar.  Jag behöver sakna honom ett par timmar för att senare kunna uppskatta de trevliga bitarna mer ä jag blir irriterad på de jobbiga bitarna.

Att du är irriterad och inte uppskattar honom så mycket är alltså inte konstigt alls enligt min mening. När Styx var yngre så blev även jag överlycklig så fort han somnade. Jag håller inte alls med alla som  tycker det är supermysigt och trevligt att ha valp, jag tycker inte det är så fantastiskt att bara få sova några ynka timmar varje natt och hela dagarna bli biten så jag blöder och inte ha tid att fokusera på mycket annat än valpen, men jag kanske är speciell som tycker så?

Jag kan berätta att min tik som nu är 5år (blir 6 i november) Var mitt största misstag. Jag var 18år när jag skaffade henne, jag hade haft valpar innan och jag visste vad det innebar, Men inte var jag beredd. Fy tusan vad hon ställde till det med mitt liv, Jag vart socialt handikappad, hon drog i kopplet, hon bet mig blodig och hon var inte rolig, Det enda jag uppskattade var 10minuter om dagen då jag kunde träna henne, eller de där 30minutrarna hon äntligen vilade (hon sov bara 4timmar per dygn, inte normalt för en valp, gjorde inte saken bättre). Jag hatade henne, Nu är hon det bästa jag varit med om och vi har växt ihop något otroligt, Men hon var sådär otroligt sjukt jobbig tills hon kanske blev 3år.. Drog i kopplet, började göra utfall, var helt galen. Jag gjorde allt för henne och då fick jag tillbaks allt.
NU när hon är över 5år och jag äntligen haft en något normal hund började jag fundera på valp igen, Min pappa skaffade en Malinois valp som jag tog över otroligt fort, Och jo jag "tröttnar", Det är inte bara kul, Det är mer blod, svett och tårar för att få det man vill utav en valp.
Valpar är det värsta man kan ha, men även underbart, Men det är få underbara stunder för vissa valpar, Medans för andra är det mycket bättre.
Min hane är jätte duktig och lyssnar bra, han är något otroligt för både sin ras och ålder (5månader), Men han hittar fortfarande på hyss och han försöker fortfarande lära känna mig, precis som jag försöker lära känna honom.
Ibland och speciellt i början om man skaffar en egen valp skulle jag vilja säga att valpvakt (någon nära vän eller i familjen) kan vara positivt, Att få bli av med valpen och hinna sakna honom i 24timmar, eller att bara få göra precis allt du behöver utan att ha honom med hela tiden. Valp perioden blir lättare innan dom blir unghundar, men då blir dom också efter det unghundar vilket blir lite värre för endel, Oftast värre faktiskt, Men den perioden kommer man också över sålänge man har intresset och kärleken.

Det blir säkert jättebra , ta det lugnt o fint , lär känna varandra och på era hundpromenader träffar ni säkert någon ev. Lekkompis.

Förstår precis hur du känner. När jag fick hem första hunden kände jag mig bara… tom? Det var som att all spänning på att få hem valpen försvunnit när han väl var hemma och allt bara försvann. Och jag tyckte det var SKITJOBBIGT att ha honom för han var riktigt odräglig, en sådan valp man hoppas att just ens hund inte kommer vara, och det var han tyvärr ;) Men vi gjorde saker som vi båda tyckte var kul (och som var lätt) för att bygga upp vår relation och idag är vi nästan som fastklistrade vid varandra. Han gick från att i ena stunden nästan hamna på blocket till att i nästa stund vara världens underbaraste hund, och så kan jag fortfarande känna ibland när han är extra jobbig när jag redan är på dåligt humör. Men det kommer att släppa lovar jag dig, och som du skriver så är du just nu socialt instängd vilken kan göra det jobbigare för dig och som troligtvis gör dig på "dåligt humör" och mera lättretlig.

Jag nästan hatade min hundvalp efter att jag först fått hem honom. Ändå hade jag massa hunderfarenhet och hade läst massa böcker om valpar och valpuppfostran så jag var beredd på att det skulle bli jobbigt, men det var min första erfarenhet av att äga en hundvalp och ha den boende hos sig 24/7. 

Ändå var han inte en extremt jobbig valp. Han var ganska typisk, hade sina hyss och egenheter för sig men ändå inget extremt. Åt sin mat som han skulle, älskade godis och somnade utan problem eller bråk när man lugnade ner honom efter lek eller aktivitet. Han var smart som sjutton och lättlärd till tusen, men ändå stod jag inte ut med honom. Han var jobbig, han förstörde min sömn, han höll mig "inlåst" hemma med bara korta rastningar, han "krävde" all min uppmärksamhet när han var vaken och kort sagt, han förstörde mitt liv. Jag bara ler åt det när jag tänker tillbaka. 😃

Värst av allt mådde jag över att jag inte älskade min hundvalp. Hunden jag drömt om i hela mitt liv kände jag inget annat än avsky för och det fick mig att må pyton. Någonstans långt inombords fanns det ändå något svagt som hade fäst sig för mycket vid den här valpen för att någonsin kunna lämna tillbaka honom eller se mitt liv utan honom, men det var så svagt. Jag ville inte lämna tillbaka honom till uppfödaren för jag älskade honom, men jag avskydde honom mer än något annat samtidigt. 🤦‍♂️

Min gamla skolsköterska, en vän till familjen som var min mentor i hunduppfostran också, satte skämtsamt "förlossningsdepression" som "diagnos" på mig när jag pratade med henne om hur jag mådde på grund av valpen, med en del fniss och skratt. Det var inget kul alls, tyckte jag. Jag tyckte det var fel på mig. Jag menar, det måste väl vara fel på mig som inte kan vara lycklig med och älska en helt underbar, bedårande liten Golden Retrievervalp? 

Missförstå mig inte, min valp blev inte lidande av det här. Jag tog hand om honom "perfekt" enligt konstens alla regler. Jag tog ut honom varje gång efter mat, lek och sömn för att låta honom kissa och bajsa, passade hans måltider på sekunden hela tiden, lekte med honom, stimulerade honom med nya saker och utmaningar och tränade honom i allt från grundläggande trick till saker som en hund måste kunna (som ordet "nej" och vad som var tillåtet och inte i ett hem). Men jag mådde uselt själv medan jag gjorde det och kände ingen kärlek för honom alls. 

Det som hjälpte mig förutom att ge det lite mer tid var tre saker. Att komma ut mer med valpen hjälpte enormt! Inga långa promenader, inget extremt, men bara att vara ute tillsammans istället för att sitta inne och känna sig instängd  med valpen. Gå till skogen eller ängen i närheten med mat och vatten till valpen, sitta där ett tag och låta valpen utforska, se saker och lukta på saker. Det bryter isoleringskänslorna man kan få, även om man inte har någon annan där. 🙂

Sen kunde min familj hjälpa till att passa honom åt mig ett par timmar då och då så jag kunde komma ifrån honom och få lite andrum. Det gav mig energi till att ladda batterierna och vara redo att ta mig an min nya hemska valpvardag igen när jag kom hem. Men man måste också komma ihåg, denna nya vardag som ens liv kretsar kring är inte för evigt! Valptiden går över! Det blir bättre och bättre med tiden. 🙂

Det sista, som tog bort en enorm sten från mitt bröst, var vad jag läste i en av mina valpböcker som jag läste om i en desperat jakt på att hitta något som skulle hjälpa mig i min situation och hur jag mådde. Det här lilla stycket kom jag över: 

"Du måste inte älska valpen från första stund. Kärlek är något som växer fram. Under tiden räcker det med omtanke och hänsyn." 

Det räddade hela min dag och hela mitt liv, som jag kände då. Jag blev så lättad och det gjorde mig så glad. Det var inget fel på mig som inte kunde älska min valp från första stund, trots allt! Andra har tydligen känt likadant! Det gav mig lite glädje tillbaka, samt energi och kämpaglöd. 

Dom första veckorna var värst. När han var runt 3-4 månader började allt det negativa släppa och försvinna, även om allt det jobbiga inte riktigt var över. Då började hans och min relation sakta men säkert utvecklas till det som vi har idag. Han blev min bästa vän, min största skatt, jag älskar honom mer än någon eller något annat någonsin och vi ville aldrig vara ifrån varandra. 10½ år senare sitter vi här tillsammans fortfarande (jag sitter på datorstolen, han ligger på sängen) och jag är så glad att jag stod ut, även om det inte fanns något annat val för mig ens när jag mådde som sämst och jag skulle absolut göra om det en gång till. Utan att tveka. 

Behåll honom! Jag letade hund i tre år och när jag väl fick den så fick jag panik. Funderade på olika sätt att omplacera honom utan att någon skulle få veta. Jag hade riktig ångest ett tag. Kändes som att det var något fel på mig som inte var överlycklig. Det gick över och nu är jag väldigt glad att jag inte agerade på mina impulser.

Tack så jättemycket för att ni delar med er av era historier och tankar! Är så lättad över att jag inte är ensam, trodde jag var ensam och att jag hade gjort ett dumt val. Tack, känns mycket bättre nu att veta att man faktiskt inte är ensam!

Det är ju inte så ovanligt att man tycker att det är jobbigt. Det vanliga är att man tänker "Är det såhär det komma vara hela tiden?" men det går över. Härda ut, ni kommer att finna varandra och då kommer du va så himla glad över att du har honom! Vi finns här för dig när du behöver prata ut lite ❤️

Nu kan jag inte ge så mycket råd eller historier, kan bara säga lycka till med dig och Dobby! 😊

Jämfört med bebisar är en valp rena semestern 😉

Tycker du fått många kloka råd i tråden redan! Att ha valp kan vara jättejobbigt, men jag är säker på att det kommer kännas bättre med tiden 🌺

Har inte läst alla svar, men ta det lugnt! Valpar kan vara svinjobbiga. Det målas upp en bild av att allt är så himla mysigt men så är inte alltid fallet. Vissa valpar har svårt för att vila och sova.. När de är vakna så ska det ständigt hittas på saker med en själv, eller med ens grejer. Bitandet kan kännas helt hopplöst med vissa. Och det är helt okej att bli glad när valpen sover, för det är jobbigt många gånger och du blir inte en sämre hundägare för att du känner så. Jag skulle också tro att du har längtat något enormt efter denna hund och nu när du har honom så är det antagligen mycket förväntan och andra känslor som släpper, då är det rätt naturligt att känna sig lite "off". Nu när ni börjar träffa människor/hundar, upptäcka världen och börja grunda inför framtida träning så ska du se att det kommer kännas roligare.

Säger som alla anda. Valptiden är jätte jobbig precis det kan vara med små barn, men samtidigt underbart vissa stunder. Men när man kommit hunden närmre, fått rutiner och hunden börjar lära sig lite vardaglig uppfostran är det genast mycket lättare. Det är värt det tillslut! Jag har haft tre valpar och det är ett helvete första halvåret särskilt när de inte är rumsren eller om som är stor (som min Grand danois) som blir stark och klumpig eller om det är en som biter sönder allt… Men allt faller på sin plats till slut!

Jag fick hem min valp för ca 2 veckor sedan och jag känner/kände precis som du då. Jag har drömt om hund sålänge jag kan minnas och det var alltid det som stod högst upp på önskelistan under jul och födelsedagar. Jag började tillslut samla ihop pengar för att själv kunna uppfylla min dröm. Jag slutade äta godis ( fick då pengar av mina föräldrar ), sket i att hänga med kompisarna och käka eller kolla bio och jobbade större delen av min lediga tid. Allt för att kunna ha hund. Jag kunde så mycket, läste på hela tiden och allt i mitt liv cirkulerade runt den otroliga hundvärlden, det tog över mig! Sen började jag på ett naturbruksgymnasium där jag gick med inriktningen hund och det första folk fick veta om mig var min galna passion för hundar och hur jag snart förhoppningsvis skulle kunna skaffa min valp. När jag senare väl fick hem min lilla kille kunde jag inte känna något. Jag var inte glad eller exalterad. Inte nervös eller rädd. Jag ångrade inget men jag kände inte heller känslan att jag äntligen hade lyckats. Efter någon dag kom ångesten som urartade sig i dagliga panikattacker. Jag mådde SKIT över att ha honom och bröt ihop. Hans "konstanta" gnällande hjälper inte heller utan är otroligt påfrestande mentalt. Jag började tänka upp scenarion om hur jag skulle sälja honom och alla skulle fråga efter honom när jag kommer tillbaka till skolan och jag skulle behöva hoppa av min linje. Det kändes inte som jag visste vem jag var med tanke på hur mycket jag drömt om detta. Det var tomt. Efter detta började jag lämna honom med familjen ca 2 timmar varje kväll då jag gick ut i skogen och snacka i telefon, lyssnade på musik eller bara tänkte. Det hjälpte verkligen mig och efter några dagar kände jag hur det blev bättre. Jag började sakna hans närvaro och insåg hur nära alla dessa motgångar fört oss. Nu, idag så mår jag betydligt mycket bättre. Jag har försökt sänka kraven på mig själv och lovat att jag inte ska pressa varken han eller mig för hårt. Jag gör mitt bästa, sen får man ta det därifrån. Min ångest är knappt där längre även om det förmodligen kommer besöka mig igen i framtiden. Just nu känns det som jag valt rätt i att behålla honom och fortsätta kämpa. Vet inte hur rörig denna kommentar blev nu men hoppas du får en liten insikt i min upplevelse, som känns väldigt lik din egen! Kan också säga att jag känt mig ensam under tiden jag haft valp då jag inte haft möjligheten att träffa min pojkvän och bästa vän heller.. Jag hoppas allt löser sig för dig, precis som det gjorde för mig ( förhoppningsvis får jag inga bakslag ). Du är inte ensam. <3

Jag tyckte att det var skit jobbigt att få hem vår första hund. :'D Det var min sambo som ville ha hund och var hund erfaren. Jag hade INGEN erfarenhet mer än att "hundar är jobbiga kräk"- predika av mina föräldrar :'D Sen när han kom hem så nästan hatade jag honom. Han var en jätte snäll, blyg och busig valp. Han kunde massa komandon på kort tid, när jag skolade honom. Men ändå så var det jobbigt i mer än ett halvt år! Jag kände ingen glädje av honom lixom. :( Men det blev bättre och vi skaffade en till hund när han var 1,5 år gammal :) Men det tog tid åt mig att acceptera en helt främmande situation. Nu vill jag ha en valp igen :'D Men det får nog vänta tills mina nuvarande är ca.6-7år gamla :)

#27 det skulle kunna vara jag som skriver det där… Haha. Precis så det är. Så himla skönt att veta att man inte är ensam!

Jag känner igen känslan. Nu må jag inte ha en valp utan en 2-årig omplaceringshund som jag hämtade för lite över en vecka sen. Som alla andra så har jag velat ha hund hur länge som helst och var superpeppad på det, läst på om rasen osv och sen när man väl är hemma med hunden så kände jag hur oron vällde fram – plötsligt kände jag mig inte alls beredd. Tänk om han inte fäster sig, tänk om jag tröttnar, tänk om han har problembeteenden, tänk om han blir sjuk, tänk om han förstör lägenheten, tänk om…
Jag kände mig misslyckad, "fel" och som en dålig hundägare – för det är väl inte så här man ska känna när man gått och längtat efter hund i år och dagar?

Jah, jag är fortfarande fast i en väldigt kluven vardag där jag ena sekunden verkligen njuter av att ha hund och andra sekunden känns allt jobbigt och jag vill bara ha tid för mig själv en stund. Det blir extradrygt när jag måste kvällsrasta honom då –här i Norrbotten– finns det trehundramiljoner mygg ute på kvällstid som biter sönder mig medan hunden ska stå och nosa på varenda jäkla buske och stolpe och ändå inte kissar. 😭Man vill ju själv bara in så fort som möjligt när myggsvärmen följer efter en (jag är myggmagnet) men hunden ska ju ta minst en halvtimme på sig och nöjer sig inte med att bajsa i första bästa ställe utan nej-nej, man måste gå flera kvarter först…

Han är en jättelugn hund som bara snällt sover inne om jag är upptagen och för det mesta är han verkligen en ängel när det kommer till beteenden, förutom att han "nafsar" (när han vill något eller är uppe i varv) och inte verkar förstå kommandon överhuvudtaget – fast det kan bero på att han bara varit en utehund tidigare. Han är bland det bästa jag kunde ha önskat mig när det kommer till hans sätt att vara och samtidigt känner jag ibland att han ändå är jobbig, även fast det är små ting som t.ex. att han drar i kopplet, "vaktskäller" om någon går förbi utanför och när han idag plötsligt kissade i en främmande korridorvägg, fast han är rumsren…

Oj, det blev ett långt inlägg. 🤦‍♂️Vet inte vad jag vill ha sagt med detta men i vilket fall så är du inte ensam med dina känslor!

#29 Precis så jag kände när jag läste ditt inlägg! Önskar jag tagit upp det med någon som du gjort här men jag skämdes av någon dum anledning för att jag inte klarade av honom.. Du kan alltid skicka iväg PM om det är något, så kan vi ta hjälp av varandra :)

Även jag har känt så där. Iofs bara i kanske 5 timmar, inte i dagar. För mig var det en skrikande, livrädd valp i en bastuvarm bil på resa ensamma genom sverige. Även oro för att inte klara av den stora hund det skulle bli och rädd för att krocka med valpisen krälande omkring under stolarna (uppfödaren "förbjöd" den låda jag meddagit…). Det släppte när jag gick bort från valpen på en stor rastplats och plötsligt hörde ett annan slags pip bakom mig, vänder mig om och såg en liten tjockis komma tultande efter mig i så hög fart han förmådde. Han hoppade (nåja, försökte ivf) upp i min famn och där och då började vi älska varandra.

Så det var inte så svårt, men under de där timmarna var jag så skiträdd för att den där känslan av vad har jag gjort, hur ska jag klara detta och herregud jag tycker ju inte ens om det där skickande kräket skulle sitta i! Det var också någon slags prestationsångest och den satt nog i längre. För *alla* hade avrått mig. Inte kan väl du (ung  och klent byggd tjej) ha en så stor hund, det bekriper du väl! Det kunde jag visste det och det blev jättebra.

Det där med prestationsångesten, du kanske har läst för många böcker och hängt för mycket på hundforum. 😉Kraven på hundägare kan lätt bli väldigt höga och ägaren skuldbeläggs lätt när det blir fel, särskilt om man valt en erkänt krävande ras. Det kan vara ganska skrämmande. Tänk på att de flesta hundar inte är perfekt uppfostrade och tränade, men de flesta är bra nog och högt älskade av sina ägare och familjer. Sikta på stjärnorna men sätt ribban rimligt högt, både för dig själv och hunden! Var nöjd med det du åstadkommer och acceptera att en del inte funkar eller är svårt och fortsätt träna på det med rimliga mål för just dig och din hund.

Själv är jag ingen "valp-människa". Visst, valpar är hur söta som helst. Men det är också det enda positiva, enligt mig. Så jag vet hur du känner. Det är jättejobbigt, men det går över. Jag lovar! Så var inte för hård mot dig själv. Valptiden är trots allt väldigt kort.

Mika-S skrev otroligt bra! Du är långt ifrån ensam med dina tankar, kelpie valpar är jobbiga och kräver mycket tålamod, men de blir bättre senare :) Ge inte upp! :)

Det är nog normalt, jag tycker fortfarande att min vovve som snart blir 1år är ett "pain in the ass" och tyvärr är det så. Vi träffade några uppfödare som inte har fött upp våran hund men som föder upp Rottweiler och hon sa "Det är ett rent helvete tills dom är 2-3år, sedan så kan dom faktiskt bli trevliga". Jag kände och känner fortfarande samma sak men det betyder inte att man tycker om hunden mindre, älskar min vovve något otroligt men det betyder inte att han är lätt att hantera eller hela tiden rolig att hantera. 

Fram tills April iår så sov han inte ordentligt på nätterna, han hade dessa perioder som varade i några veckor där han behövde ut eller bara inte kunde sova. Han har haft det enda sedan han var valp men då var det oftast värre, under flera veckors tid fick jag mellan 2-5 timmars sömn för att sedan gå till skolan, för att sedan gå hem och ta hand om honom igen, osv osv, dag in och dag ut. Sedan när han blev äldre så behövde han endast gå ut 1-2 gånger under dessa perioder. Men sedan April så sover han äntligen hela nätter och oftast så sover han lika länge jag sover.

Jag vet inte hur Kelpie är som ras, men jag kan tänka mig att valpfasen är väldigt jobbig. Våran hund var och ÄR fortfarande så sjukt jobbig nästan hela tiden, han gör mig verkligen galen. Men jag försöker bara att hålla ut och uppskatta de bra dagarna han faktiskt har då man aldrig vet när nästa kommer haha! Hoppas allt löser sig, kram!

Ts.

Jag ber om ursäkt för mitt förra inlägg. Nu när jag vet mer förstår jag absolut din känsla. 

Er start blev ju inte som väntad och du har varit ensam i det som skulle varit delat. Dessutom nu vid en högtid. 

Nu har du mycket roligt framför dig  (och mest troligt många "slita i håret situationer ") 😎

Eftersom du verkar ha läst på så tror jag det går bra. Känner du att du behöver hjälp så anlita det.

Det är nog helt normalt att känna så, dels är det jobbigt med valp och dels är det jobbigt innan man hunnit knyta ann. Vi längtade så att det gjorde ont i typ 4-5 år efter det att våran förra hund gick bort men vi var tvungna att invänta rätt tillfälle. När tiden väl kom skaffade vi en äldre valp, en omplacering, och jag var så uppspelt och glad. När valpen väl var hemma så tyckte jag bara att den var jobbig, jag fick den inte att kissa och bajsa och den enda gång om dagen han kissade gjorde han en enorm pöl på golvet precis efter att vi suttit ute i snö och kyla för att vänta ut honom i typ 30 min. Jag hade verkligen känslan att det inte skulle påverka mig känslomässig om vi skulle lämna bort honom eller om han skulle behöva avlivas för att han var sjuk. Det hann dock att ändras och på bara några veckor så växte vi in i varandra, nu är vi oskiljaktiga och ibland saknar jag honom så sjukt mycket när jag är på jobbet och han är hemma eller hos hundvakt att det nästan gör ont i själen. Ge det tid, stå ut, jobba på att bygga eran relation. Det kommer att lösa sig och det kommer att bli bra om det verkligen var en hund du ville ha från början. @):-

Valpar är skitjobbiga, de flesta av dem i alla fall. Det är inte för inte man brukar säga att anledningen till att de ser söta ut är för att man ska orka med dem. Det ger sig. Med tiden. Den enda valp jag haft som varit en dans på rosor fick heta Skitstöveln som unghund istället, drygperioden tog bara lite längre tid att slå till. ;) Bättre att de får den perioden när de är små vet du, för unghundar har liksom inte de söta små tassarna och stora nyfikna ögonen att charma en med. Ta dig igenom den första tiden, se till att få tillräckligt med sömn (för lite sömn gör dig iiiiinte tålmodigare) och lämna bort den lilla skiten till någon säkert frivillig valp vakt om du behöver en dag off. Ha inte dåligt samvete. Ta det bara lugnt. Det löser sig. :)

hundar är sjukt jobbiga ibland. Vår unghund alltså hon om någon går på nerver. Tuggade sönder min fina läderväska här om dagen! MIN fina LÄDERVÄSKA ville bara göra dörrmatta av henne. Och hur många gånger om dagen när man har bråttom mumlar man nt flytta på dig hundfan xD . Och sedan ska hon ha uppmärksamhet HEEEELA tiden. Se mig Se mig. Men ändå är hon så älskvärd o vi har så kul! Och mina första hund. Henne var vi nog nära att lämna tbx vilken jävla hund alltså! och jag som 12 åring ville nt ens ha henne från början men hon är min bästa vän *just nu ligger vi här o skedar* . Och hon var förjävlig. Vet ej hur många gånger jag satt ned på golvet o bara storgrät pga den jävla hunden höhö. O min dvärgscgnauzer som var apatisk var ännu värre. där jag har legat på appellplanen o gråtir x antal gånger o undrar vad som jag gör fel men liksom wow nu har vi löst till problem o har så kul. så du ser min första tid med mina två hundar var kul men mycket tårar. Men så värt det o njut av valptiden. Jag vet med sin första arbetshund vill man bara sätta igång att arbeta med men take a chill pill o bara glid med. våga vara galen med valpen. göra tusen fel. våga gråta o skratta o du första veckorna kan vara dryga. O du rom.byggdes nt över en natt. Jag som 12 åring hade bestämt mig för att hata vår nya hund men nu är vi här 5 år senare där jag är tvungen att ta över henne från pappa då hon går bättre med mig o blir deprimerad utan mig. O jag blir deprimerad utan henne. vi är så synkade o hon är bara min som jag är bara hennes. O med min andra hund som gillar hela familjen (höhö o nt som första som nt förstår varför det måste finnas fler liv än hon o jag på planeten tellus) o vi är som de tre musketören nu. Vänskap tar tid att byggas upp :) sov ut ordentligt. kommer säkert bli bättre när skabben är borta o du kan få komma ut o se världen o nt vara instängd i ditt egna hus ;) sånt tär också. Lycka till nu !

Du är verkligen inte ensam, jag tyckte det var fruktansvärt jobbigt med vår valp i början. Nu är hon snart sex månader och börjar bli något vettig och rolig att träna med, kände inte någon stormande kärlek för henne alls först. Nu är hon en del av familjen och jag ser fram emot allt vi ska hitta på med kurser osv. Vi har en större hund sedan innan på tre år plus ett spädbarn så därför blev det lite mycket. Men nu rullar vardagen på fint :-) lycka till, det kommer bli bättre!