Tiden efter att min hund blev sjuk (han har armbågsdysplasi och OCD) så tänkte jag mycket på hans död.. När den skulle komma, när han inte skulle orka mer. Det stoppade oss från att göra allt roligt, stoppade oss från att leva! Tills jag skärpte mig och sa till mig själv "Nej, Jamie kommer inte leva lika länge som en frisk hund, hans leder kommer inte palla att bli jättegammal, men varför gör vi inte det bästa av situationen så att han får ett bra liv? Så länge han inte har ont ska han få ha roligt!" 

Sagt och gjort! Jag har inte tänkt på det många gånger sedan dess, och det var 1,5 år sen :) Jamie lever livet och är en glad liten kille och har fått en syster som lyser upp hans vardag! :D 

När det väl kommer får man försöka tänka på hundens bästa, försöka att inte vara egoistisk! Supersvårt, kärleken är så stark och det är nog svårt att tänka att ens bästa vän kommer att försvinna.. 

Sen tycker jag att man måste tillåta sig själv att sörja sin kompis efterråt! Även fast folk säger "det är bara en hund". NEJ det är inte "bara en hund", och alla som har varit med om den otroliga relationen man får med sin hund vet det <3

Hur menar du, tänka på annat? De åren man har hunden eller efter att den är död?

Jag har haft många hundar i mitt liv och därav har jag fått låta många somna in också. Det är lika svårt varenda gång, men ett beslut jag måste ta för hundens bästa. Det värsta som finns är hundägare som drar på beslutet, när man ser att hunden inte mår så bra. 

Det är ett ansvar vi tar när vi skaffar oss djur. De ska inte lida mer än nödvändigt, för att vi tycker att det är svårt känslomässigt. 

Men som sagt var, det är lika svårt varje gång och finns nog inga genvägar till att slippa sorgen, mer än att inte skaffa ett nytt djur.

Jag försöker att inte tänka på det för det skulle förstöra så oerhört mycket och skapa så mycket sorg och dysterhet. Jag tänker på här och nu samt på den tid jag får dela med hunden.

Jag reagerade lite som #1 när jag fick reda på att min förra hund hade en allvarlig sjukdom; först lade jag ner träning och allt annat men sedan tog jag mig i kragen och tänkte att jag skulle satsa på att vi skulle ha så kul som möjligt ihop så länge det gick.

Trots att Skroffan hade en sjukdom där de flesta hundar dör redan som valpar så hängde hon med tills hon blev nästan 7,5 år - på sätt och vis tror jag faktiskt att vi fick en bättre tid tillsammans eftersom jag visste att hon inte skulle finnas där "jämt".

Det var helt klart tungt när Skroffan dog i somras och sorgen, smärtan och saknaden kommer i vågor. Att jag förlorade en hund till i höstas gjorde förstås inte sorgen mindre.

Trots det så är det alla gånger värt det! All glädje och kärlek, alla fina minnen man fått av hundarna genom åren, de är värda smärtan och sorgen många gånger om.

Det går inte att skydda sig från allt här i livet och efter att ha suttit hos nära anhöriga när de legat för döden och sedan fått somna in så är jag innerligt glad att vi kan göra våra fyrbenta vänner den tjänsten att de skall slippa livets slutskede.
Sen har jag i och för sig inte särskilt svårt med själva dödsbiten rent praktiskt sett även om jag säkerligen upplever lika stor smärta som alla andra.

Man måste tillåta sig att sörja och sakna sin hund, precis som med vilken familjemedlem eller nära vän som helst. Jag har haft väldigt stor hjälp av mina andra hundar, sedan jag skaffade hund för snart 25 år sedan så har jag aldrig varit hundlös.

All glädje man får av att dela sitt liv med hundar gör det värt det.

Jag tycker också att det är jobbigt att veta att min hund kommer dö någon gång. Att leva ett roligt och aktivt liv tillsammans med min hund hjälper mig. Att få se honom skutta, skälla, leka, springa osv, får mig verkligen att förstå att han fortfarande är ung.

Jag har haft andra djur innan vi skaffa hund. Redan som barn fick jag veta att min kära lilla hamster inte skulle flytta med mig.  Jag ser det inte som plågande att en dag finns inte mina kära vänner med mig utan att det är en tid att njuta vårda älska när den tar slut så har man minerna kvar.

Jag har haft katter sen jag var liten och två av dessa har under åren dött. De är de värsta som finns men båda dessa katter har man sett tydligt på när de inte vill mer. De gör beslutet lite enklare. Min barndoms katt är nu 17 år och jag vet att jag kan komma att behöva ta det beslutet när som om jag har otur men har jag tur så lever hon i många år till. 

Nu har jag en hund på 2 år och bara dessa två åren har gett mig så mycket glädje att jag kan inte tänka mig livet utan honom. Förra sommarn var det ett tag jag var livrädd han inte skulle överleva då han var jätte dålig. Men jag kan inte tänka mig ett liv utan djur även om det innebär att man kommer behöva säga farväl av många genom åren. De gäller att ta vara på den tiden man har med dem. Att välja att inte skaffa djur för att man måste ta farväl av dem då missar man alla år av glädje och lycka.

Jag kan tänka då och då redan nu på min hunds död. Då hans bästa hundkompis gick bort vid endast 5års ålder utan någon förvarning, allt bara lade ned på hunden. Men jag försöker bara ta till vara på det vi har jag och min hund, ta alla stunder jag kan få med min hund, ha kul och bara kul tillsammans. Visst han kommer dö en dag, men jag har lärt mig så mycket av honom att han alltid kommer finnas hos mig, även om han inte finns här fysiskt. Jag är så glad att han vart just min hund och allt han lärt mig kommer jag ta med till nästa hund. Livet har sin gång och jag tror att när han dör kommer det kännas precis lika hemskt som när min bror gick bort, men just nu, ska vi baea tänka på här och nu och vad vi kan få ut av dagen tillsammans. Att gå runt och tänka på att han kommer dö är ingen mening, då missar vi ju stunder som jag vill kunna minnas efter hans tid.

Alltid när en hund har gått bort här har det varit lika hemskt men vi har alltid haft fler en 1 hund vilket får vardagen att gå vidare och man får stöd o hopp från de andra hundarna. Det är tufft men å andra sidan varje dag med hund är den bäst dagen. Men jag kommer alltid ha två. Det här är inte det enda skälet utan det är många. Men absolut det hjälper att ha fler hundar när en går bort. För då snurrar ändå vardagen på. Men låt inte det här stoppa dig från att ha en hund. Den dagen kommer vara tuff men de andra dagarna kommer vara guld värda

Ingenting varar för evigt men när man har hund är man ju hundens allt. Det är din uppgift att göra hundens liv roligt och innehållsrikt de åren de lever. De flesta hundar blir 10-15år gamla (beroende på ras, större raser blir ju ofta inte så gamla) men man kan ju om man har tur få tag i en hund som överstiger den åldern. Och även om den inte gör det så har man ju gjort sitt bästa för att sin hund ska få ett bra och spännande liv. Man kan ju tänka (om man ska vara negativ) att man inte klarar den uppgiften men bara att gå ut regelbundet med sin hund och göra lite vardagsträning är ändå bra mycket mer än många andra hundägare gör med sina hundar. 

Min första hund blev sjuk under natten och fick avlivas dagen efter, det var ingenting som någon hade förberett sig på. Det bara hände. Han var 14½år gammal. Som tur var hade jag en till hund som krävde skötsel så man kunde inte bara deppa ihop. När den hunden blev gammal visste jag lång tid i förväg att hennes dagar var räknade. Men hon var fortfarande pigg och sig själv ända in i det sista. Eftersom jag visste att hon inte skulle klara sig länge till så sörjde jag medan hon levde och vi fick med oss kroppen från veterinären efter avlivningen vilket hjälpte sorgarbetet massor. 

Jag vill gärna ha en hund igen, jag identifierar mig som hundägare fortfarande. Jag vet att personer som oss, som gillar hundar för vad de är, som vill ta till vara och ta hand om deras liv den tid de är med oss är värdiga att ha en hund i våra liv. Det finns så många opassande hundägare där ute, det är inte svårt att göra ett bättre jobb.