Jag tycker att om ni inte hittar någon lämplig ägare som verkligen kan erbjuda det hemmet ni söker & att nu denna hund faktiskt mår dåligt av sin stress så tycker jag inte det är fel att avliva henne, för att vara snäll mot henne. 

Stress i en måttlig mängd är ju inte så farligt, men att ständigt vara stressad & att det resulterar i självskadebeteende är inte något varken människa eller hund mår bra av.   Stress leder ju till så mycket mer än bara stress, att vara överstressad & vara i "attack" läge hela tiden tar ju på kroppen & förutom att man mår dåligt psykiskt så tar det ju på kroppen, energin & livsglädjen. 

Förstår att det måste vara enormt svårt & jobbigt, har aldrig varit med om samma sak, men kan ändå förstå att det verkligen är en enormt jobbig situation. 

Sänder styrkekramar till er & vovven 🌺

Jag gissar att ni har kollat upp henne hos veterinär också? En del säger att deras hundar är lugnare på foder utan snabba kolhydrater. 

Jag tror att de seriösa hundköparna inte väljer en sådan hund för de vet med sig att de inte kommer kunna garantera hunden sällskap hunden dygnet runt, året runt :) En hund som riskerar att tugga sönder sig i bilen medans man springer in på Ica är ett VÄLDIGT stort åtagande. Någonstans någon gång kommer säkert en sådan person finnas, men chansen att just du hittar den personen inom rimlig tid är väldigt liten :)

Du har gjort allt du har kunnat och lagt ner bra mycket mer tid än vad man kan förväntas lägga på en hund. Det är okej att dra en gräns när alternativen är uttömda och hunden ändå inte mår bra. Jag hade hellre avlivat en sådan hund än omplacerat den i ett hem som bara kändes 90% rätt. Men fy f*n för att tvingas ta det beslutet. 🌺

Hur vet ni att det är stress? Kanske finns någon annan fysiologisk orsak till hennes beteende, då du bara nämner tuggande/kliande. Rasen i sig är ju inte helt obekant med hudsjukdomar tex, allergier osv. Låter lite otroligt att en sådan ung hund ska ha sådana stresspåslag från dag 1. Det är ju även något uppfödaren borde ha sett, vad sa veterinärintyget? Vad säger uppfödaren?

Om det är stress som man inte kan hantera på något annat sätt så finns det ju medicinering "lyckopiller", om det är rätt väg är dock en annan fråga, men jag hade iaf velat ta diskussionen med en veterinär just för att diskutera alla sätt innan man väljer något som är slutgiltigt.

Tack så oerhört mycket för era givande svar Hästhoven & Em _ 🌷 💜 jag känner mig som världens sämsta människa, även fast jag vet att jag gjort allt som stått i min makt. Och wraith vi har haft henne hos veterinären och kollat henne men hon är helt frisk. Och vi har en 4 årig staffe med så jag har full koll på allt från allergier & hudåkommor när det gäller den hundrasen , har varit in flera gånger med hanen och tiken 1 gång oftast blir det utslag sommar perioden och när det är dags för badsäsongen då dom simmar mycket, så hon har inte problem med det & det är ju inte så att hon kliar sig när hon får sina stress påslag utan då hugger hon och kan bita sig själv i svansen tills hon skriker till själv och släpper inte,och just hur vi vet att det är stress det ser man ju ganska klart på en hund vad det handlar om, hon kan bli stressad av ljud, hon kan bli stressad av andra hundar, högljudda barn, vid lek ibland. Jag kan vara hemma och vi har grejjat med full aktivitet hela dagen, sen kan jag gå in i sovrummet och hämta nånting så har hon hunnit tugga på soffan eller vad som helst under den minuten & ena dagen är hon huur lugn som helst & det är väl just det som är så jobbigt att man vet hur fin hon kan vara och samtidigt aldrig veta när nästa sak kommer. Och hon har rena besiktnings papper ifrån kenneln & är helt renrasig enda jag vet är att dom bor väldigt ensligt till i polen så hon har ju inte haft mycket till kontakt eller invänjning utav saker därifrån & så var hon ju kvar bra länge där för att vara en valp

Har ni gjort något försök med att sätta in smärtstillande? Stresspåslag KAN bero på smärta trots att man inte hittar något fel, man kan då sätta in till exempel Rimadyl på försök. Blir hunden bättre så ja, då har den högst sannolikt ont någonstans, det gäller "bara" att hitta var. Det GÅR också, som redan nämnts, att testa med Clomicalm, ett läkemedel som används i antidepressivt syfte på människor (Anafranil, Klomipramin) och som ibland även hjälper på stress och andra problem hos hundar som separationsångest och skotträdsla. Kruxet är väl att det bara skall användas under en begränsad tid - några månader - , under tiden är det tänkt att man ska kunna träna hunden till ett annat beteende. I de fall jag hört om när det gäller hundar med rejält stresspåslag så har det visserligen hjälpt, men när man satt ut medicinen så är man tillbaks på ruta ett. Man ska inte jämföra hundar och människor men jag äter själv Anafranil (mot depression, ångest och tvångsbeteenden). Om jag VISSTE att min hund mår som jag gör när jag inte får min medicin så hade jag inte tvekat - den hade fått somna in. Jag nämner sakerna ovan, inte för att jag tycker det är något ni prompt måste prova men för att jag vill att ni ska känna till möjligheterna. Det är hemskt att få reda på efteråt att det kanske funnits ett sätt man kunde prövat. Jag skall inte sticka under stol med att det känns förjävligt att ta bort en hund på grund av mentala problem - men er hund är inte frisk. Jag tror att det hade varit "lättare" att acceptera med ett tydligt fysiskt fel som gick att konkret specificera. Nej, du är inte hemsk och jag håller med de andra; hellre låta hunden få somna än att omplacera, i synnerhet med den typen av hund som har en tendens att locka till sig helt fel typ av ägare. Helt krasst, en död hund lider inte - det är vi som är kvar ensamma som får leva med sorgen och saknaden. Ta hand om er och skäm bort tösen lite extra <3 !

Hej Lonaa! Tack för bra tips ! Rimadyl ger vi till andra staffen vid väldigt enstaka tillfällen om vintern, då han har höftledsdysplasi på båda sidor så det är ju en ras med stor % på sådana skador tyvärr. Jag har inte testat och gett henne, så det vore ju ett försök samtidigt som jag känner att skulle hon ha nån form av ledskada redan nu vid sin unga ålder så kommer det bli tungt för henne i vilket fall då hon är en enormt bastant tjej på 26 kilo så hon är tung. Hanen fick sina symptom vid 3 års ålder och klarar det bra utan smärta pga att han är så muskulös och snärt uppbyggd, hon är lägre än honom men med ett enorm grov uppbyggnad, men ska testa ge henne Rimadyl tills vi har tid för avlivning utifall det skulle visa nått. Och jag har testat zylkene & adaptil halsband på henne under en tid utan nå tecken på mer harmoni/lugnhet :/ kanske kräver nått starkare lugnande om det ska hjälpa, och det gör ont i hjärtat att man inte kan hitta ett nytt hem åt henne men det är ju precis som alla ni säger att det är bättre att låta henne få somna in än att hamna hos nån som inte kan ge 100 % för det är min värsta mardröm med att man ska låta nån testa och så går det ännu mer illa än vad det är eller fortsätter på lika och att hon fortsätter må dåligt. Jag hade en pensionär som jag ville skänka henne till då jag visste att hon hade stor kunskap om hundar, och att jag visste att skulle det inte funka hos henne så skulle hon sätta stopp för det och ta bort henne men tyvärr så funka det inte fullt ut för hennes del. Och av alla som hört av sig så är folk så himla naiv, eller så är dom ute efter avel så det känns inte ens som val för 5 öre :/ Tack för att ni svarar och ger mig och min finaste lill tjej styrka och kärlek i detta ovärdiga beslut ♡

Har ni tagit kontakt med en bra hundtränare ? I första hand hade jag gått till veterinären och eventuellt röntgat hela hunden . Och i andra hand att jag tagit kontakt med en hundtränare som är duktigt på stress . Som får se hennes utbrott Är det inget fel på hunden och servitris hjälper med en väldigt duktig hundtränare då hade jag börjat fundera på avlivning

#4 Jag kunde bara utgå från det du skrev i första inlägget, men förstår att det är större än vad man fick reda på från #0 .

Jag hade funderat på att testa allt innan jag avlivar (avlivning är verkligen det sista jag skulle vända mig till), jag hade nog inte ens varit främmande för att testa "lyckopiller" med bra planerad träning i grunden fram tills den dagen man avslutar behandlingen, en "nervarvad" hjärna kan ta emot så mycket mer. Jag hade även bokat tid hos en bra instruktör som hanterar många hundar med stresspåslag. Stress är ju även något man oftast kan behandla med rätt metoder. För mig är en hund med stresspåslag inte hopplös, men det kommer kräva en del från ägaren. Sen finns det hundar som har riktigt stora problem och detta utvecklas till rena rädslor för allt och inget, spelar ingen roll vad man gör men även där tror jag att man kan arbeta med problemen. Man kanske aldrig får hunden 100% men det fungerar och går det verkligen inte ja då kan det vara snällast att avliva. Men varje hund är en individ och även varje ägare.

Man kan ju vara stressad av olika orsaker, stress är ju i sig inte en sjukdom. Kan uppstå pga för lite aktivitet, för mycket aktivitet, smärta, sjukdomar, rädslor, kemisk obalans  osv.

#8 jag har testat precis allt jag kan göra känner jag, jag har haft kontakt med människor som har super koll på beteenden, jag har testat haft henne i en öppen bur som trygg plats, vilket funkar ibland och ibland inte, & sen tycker jag det är ett annorlunda påstående att stress inte är en sjukdom för det tycker jag det kan vara och att det leder ju till att individen blir "sjuk" och mår dåligt, och säkerligen går vissa fall att träna bort, och att man kan lugna ett beteende i större sträckningar. Men som jag sagt så är jag ju inte en sån ägare som ger upp i första taget & inte inser att det är enormt mycket att göra. Det är ju därför jag sökt ett nytt hem åt henne med ljus och lykta då jag inser själv att ska man sätta henne på nå lyckopiller eller dylikt så har inte jag den 100% tiden bara när jag endast är borta vid skiftbyten som handlar om max 30 min. Men så känslig är hon att det skulle förstöra hela alltet just den minuten för att vara tillbaks på ruta 1 igen. Och jag våndas över att ens behöva ta det här beslutet, jag har haft annons på henne ute i över 2 månader och det är bara människor som lovar guld och gröna skogar åt henne som bara läser mellan raderna,och sen så fort man skriver vad man har för krav ännu 1 gång även fast det står i annonsen så slutar dom att skriva, eller så försöker dom men att dom är nästan hemma jämt så dom tycker det går ändå, fast dom inte har en jäkla aning om vad det är för individ dom har att göra med. Så det är väldigt sant som #2 skrev att dom seriösa människorna avhåller sig då dom vet vilket ansvar det innebär

Har du provat att annonsera på din lokala BK?

#10 jag har inte satt ut annons på bk, men jag har pratat med folk som håller till inom bk och försökt kastat ut trådar att dom ska hålla ögonen öppna & prata med folk dom känner och även våra lokala djuraffärer med deras hundutbildade personal och har inte fått napp nånstans, det som skrämmer mest folk är väl just det att dom lär kunna ha henne med sig hela tiden då hon inte funkar att lämna hemma så den inriktning jag fått hållt mig till är ju pensionärer eller dom som har annorlunda jobb där dom har tillgången att kunna ha henne med sig hela tiden, och hade jag kunnat hade jag ju gjort allt för att ha henne kvar hur länge som helst just för att bara leta på rätt hem för henne, för våran del är det inget problem att vi inte kan ha henne på det viset utan det är ju att hon gör illa och skadar sig själv och mår dåligt, och då kan jag ju inte göra så mot henne hur länge som helst bara för att försöka hitta någon som kan ta henne

#9 Men känner du att du måste avliva din hund så gör det, jag trodde i min enfald att du vill ha råd på hur du kunde arbeta med detta eller iaf vilka vägar som finns. Jag är tyvärr ingen tankeläsare (med tanke på det du delar med dig för varje inlägg), men jag får intrycket att du redan har bestämt dig för att avliva, du vill bara höra att det är ok från andra. Nackdelen med att skriva på nätet är att så mycket utelämnas (du kan inte få ner allt i text), det är så enkelt att ge en helt annan bild än den bild som egentligen finns.

Jag skulle aldrig rekommendera någon att avliva en hund från en skriven text, vilket många andra inte har problem med.

Men jag förstår att du inte är ute efter råd, så jag lämnar diskussionen för jag tänker inte råda dig eller någon annan att avliva sin hund över nätet.

Och vad gäller stress så får du anse vad du vill, men stress är ingen sjukdom! Det är en bieffekt av något annat. Du blir inte bara stressad som du blir när du blir förkyld, det finns alltid en underliggande orsak. Även om själva stressymtomen kan vara väldigt jobbiga att leva med. Men fixar du det som orsakar stressen så försvinner stressen. Sen om det alltid är möjligt att fixa grundorsaken, ja jag påstår inte att det är lätt. Men skit samma…

#12 fast jag tycker du bara verkar allmänt otrevlig och känner inga bra vibbar ifrån ditt håll alls. Jag är ingen människa som rycker på axlarna och tar bort ett djur lätt vindligt, jag gör alltid precis allting som står i min makt för mina djur, och det jag menar på dig och dina förslag är att jag redan testat med folk som tränar hundar & har koll på psyke och allt därtill, det enda jag sagt ifrån om av dina förslag är att jag inte testat lyckopiller och det anser jag att jag inte har möjlighet att prova hela just för den delens skull att jag har ca 30 minuter varje dag som ingen är hemma med hunden och under den tiden hinner hon göra extremt mycket om hon så vill. Så då har inte jag den fulla möjligheten att vara runt henne på tå konstant för att träna henne ordentligt under den perioden hon går på lyckopiller. Utan då lär jag hitta det hemmet åt henne som har den 100% iga tiden för just träningsdelen, jag tränar henne varje dag med allt som har med hennes problem å göra med råd ifrån kunniga människor och ändå räcker det att jag blir borta en liten stund så hinner allt rasera, jag har bestämt mig för att hittar jag inte en vettig människa inom en viss period så lär jag avliva henne för hennes skull eftersom hon mår dåligt och gör illa sig själv. Och enormt ful tycker jag att du är som tycker dig ha rätten att räkna ut allting vad du tror det handlar om eller hur det ser ut. Som du sa så är det svårt att se en helhet i en text, så vad har du för rätt att döma då ? Och det är väl självfallet att mycket saker bottnar i andra saker, men sen finns det vissa hundar som är nervklen och har dålig genetik med helt enkelt, och jag har inte bett dig om nånting så du kan gå och va dum för dig själv istället, än att anta att jag är en människa som inte gett eller försöker ge allt till mitt djur !

Seriösa personer som startar trådar med problemhundar där fokus är på avlivning har nog ofta egentligen redan bestämt sig, tror jag :) Har personen läst på, sökt hjälp och lagt tid och energi på hunden så har jag inga problem med att stötta ett avlivningsbeslut om omplacering är så gott som omöjligt. Folk som tar bort sina djur lättvindigt lär göra det utan att söka stöd hos totala främlingar. Det tar mer än ett hundliv att testa varenda lugna miljö, uppfostringsmetod, tränare, veterinär, medicin och diet. Samtidigt lider både ägare och hunden. Det går inte att göra ALLT, det handlar om att göra tillräckligt. 

Jag tycker du gör rätt TS, sätt en gräns för hur lång tid det får ta. Kanske boka en tid redan nu, du kan ju alltid avboka om det löser sig. Det kan vara skönt att ha ett definitivt datum, då kan man satsa på att njuta så gott det går av den sista tiden utan att våndas så mycket över beslutet eftersom det redan är taget :)

Jag tänker också att även OM man faktiskt kommit på en lösning så handlar det om vägen dit. Jag har ingen aning om hur mycket TS hund lider men någonstans finns en gräns för hur mycket man kan utsätta en hund för. Någonstans är det nog, helt enkelt. Sen är det nog inte helt lätt att skilja på stress-oro-ångest, i synnerhet inte på en hund - och ångest ÄR sjukligt och går inte alltid att få bort med vettiga medel. Att mer eller mindre leva med ångest större delen av tiden, även om det avtar emellanåt, är fruktansvärt. Kan man då hjälpa hunden att slippa plågorna så ja, då kanske man måste fatta det tunga beslutet. Som jag skrev innan, det är aldrig lätt att ta bort en hund men det är ännu jävligare när det beror på mentala problem. Jag är inte ute efter att starta en diskussion om det här men det kan nog vara lika hemskt att råda någon att INTE ta bort sitt djur när det uppenbarligen lider. TS, <3 !

Har ni prövat adaptil?

Jag lider med dig kamiis. Du står inför ett av de svåraste besluten man kan göra som djurägare.
Jag hade samma problem fast med en katt.
Världens mysigaste och underbaraste lilla kisse som alltid skulle ligga nära och som alltid var med.
Problemet var att han också tyckte om att springa in i väggar, slåss med vattenskålar, var livrädd för främmande människor och miljöer, höga ljud och skuggor.
Det fungerade jättebra när jag hade hans brorsa hemma. Då fan han tryggheten i den andra katten. Problemen blev värre när hans bror var med om en olycka och fick somna in.
Jag försökte allt, funderade till och med på att skaffa en till katt för att pröva om det fungerade.
Men i slutändan fick han somna in.
När vi skaffar ett djur så tar vi på oss ett enormt ansvar. Vi skriver på ett osynligt kontrakt "Jag ska alltid se till att du har det bästa, att du aldrig lider och att du alltid mår bra…"
Ibland är det svåraste beslutet vi kan göra det sista vi kan göra för att hålla vårat löfte.
I slutändan så är det du som känner din hund, det är du som måste ta beslutet om vad som ska hända.
Många styrkekramar!

#14#15#17 ♡ Tack för era kloka ord! Och nr #16 vi har testat adaptil, och även adaptil samtidigt som hon fått lugnande tabletter utan nå resultat tyvärr. Och det gör oerhört ont i mig, men jag har bokat en tid för avlivning lite längre fram. Samtidigt som vi får se om vi lyckas hitta den rätta personen för henne, dyker inte den upp så lär jag ta bort henne så att hon får lugn och ro lillan. Känns hemsk att ha en plan fastställd, samtidigt som det finns lite ro i hjärtat över att det snart händer nånting för just hennes del så hon slipper va så oerhört nervös och aldrig kunna slappna av utan att behöva reagera på allting och inte kunna hantera det. Hon är mitt finaste allt, och det kommer nog att gräma mig för resten av mitt liv, men man orkar inte se en hunds olycka hur länge som helst efter allt man försökt gjort utan att nå fram och inte ingripa för hennes skull♡

Om du känner att avlivning är sista utvägen, avliva henne. Finns inget bra med att sitta fast hos en hund som inte fungerar att ha kvar. Det förstör bara dig själv och det lilla bra som är kvar med hunden. En död hund lider inte, så enkelt är det.

Vad du än gör för val önskar jag dig lycka till.

Se nu till att skämma bort henne det sista, minst lika mycket för din egen skull som för hennes. Det här låter nog hemskt men faktiskt har jag tyckt att det varit lättare när allt väl är över. Man går inte längre och velar, hunden lider inte längre och, det hemskaste av allt, att man faktiskt känner en viss lättnad. Det ÄR jobbigt att ha en hund som inte funkar i vardagen, det är nog först efteråt som man i ser hur otroligt mycket kraft det tagit. Jag tycker att du gör rätt både för din egen men framför allt för din hunds skull - även om hjärtat brister.

Ber om ursäkt i förväg, utifall jag missat ngn information =) 

Du skriver att du träffat många olika hund-folk, som kan menatalitet-biten. Men har du varit till en riktig veterinär med hunden? Gjort en helundersökning på henne med röntgen osv?

#20 Tack Lonaa! Jag hoppas att jag kommer kunna känna en lättnad för hennes skull, och det är det bästa för bådas skull även om det tar tid att inse verkligen på riktigt, och jag ska passa på att skämma bort och ha en fin stund med henne den sista biten ♡ #21 ja vi har haft henne hos veterinären och kollat upp henne fler gånger, och sen så är det just i stressade situationer hon reagerar som hon gör, vanliga situationer som andra hundar klarar av men hon gör inte det,