Annons:
Etiketthälsa
Läst 1780 ggr
[LoveUnite]1
10/10/15, 9:19 PM

Jag Förstår Inte

Jag har haft/har 2 hundar i mitt liv, min första kom hem till oss som en 8 veckors valp för 15 år sedan när jag var 14 år och hon dog när hon var 13 år.

Jag har aldrig gråtit, sörjt och brytit ihop så mkt som jag gjorde då, djup sorg i 4-5 månader och efter det hade jag ändå svårt att tänka på henne o titta på bilder.

Då hade jag även min andra hund så det hjälpte ändå lite. Men denna damen hade alltid varit valpen i famijen.

Nu efter första hunden dött har jag ju börjat se att min hund är faktiskt gammal (10,5 år) hon är en stor hund. Alla gammel symtom kommer för varje vecka.

Jag älskar henne så himla mkt, ord går inte att beskriva. Hon har varit med mig i vått och torrt och vi har ett mkt starkare band mellan oss än min första hund.

Jag har så svårt att se hur jag någonsin ska kunna skaffa en till hund efter henne 😭 jag vill bara ha henne kvar forever.

Hur gick det för er när er älskade dog, tog ni något år eller några år för att smälta allting, skaffade ni aldrig hund igen eller skaffade innan eller direkt efter?

Annons:
Aleya
10/10/15, 9:35 PM
#1

Min första katt träffade jag redan då han var nyfödd, han fick vara med i 9,5 år. Han dog då jag var 19 .
Det var hemskt när han var tvungen att avlivas.
Och min mamma sa då: aldrig mer katt.
Men sen insåg vi att det går inte att vara utan katt, det blev som kusligt tyst. Så vi bestämde att vi tar en ny kattunge till våren.
Jag blev deprimerad, inget kunde göra mig glad, fast jag visste att vi skulle försöka hitta en ny katt. Men någon månad efter första katten dog så tog mamma in en stackars kattunge som satt ute mitt i smällkalla vintern och frös. Hon kunde inte bara lämna stackaren ute. Och efter det började han bo hos oss(hans ägare fick veta att han var hos oss) och sen kom vår lilla katthona, men den katten vi hade tagit in blev tyvärr gammal.
Bara tre, han gick aldrig att få till innekatt. Och det kostade han livet då någon idiot sparkade in hans bröstkrog så bröstbenet gick av.
Det var otroligt smärtsamt att avliva han.
Men det var inte vi människor som saknade han mest, det var katthonan. Hon blev deprimerad, slutade äta och bara skrek.
Vi hittade en ny katt som liknade den äldre, och hon blev som mamma åt han.
Sen kom det två andra katter, men det är en annan historia.

Jag vet att det är jobbigt själv då djur blir äldre, nu börjar de äldsta katterna bli som min första katt som dog. Känns svårt.

Men du behöver inte skaffa en ny hund efter denna går och dör, det kan ju du bara avgöra själv.
Det är som sagt hemskt, och vissa fastnar i sorgen efter sitt djur.
Nu kanske inte jag hann smälta första kattens död då nästa kom, men sorgen lättades då jag fick någon att ha hand om.

Man måste känna själv vad som är rätt.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

[tk1971]
10/10/15, 9:40 PM
#2

Min förra hund var sjuk länge. Vi trodde att hon till slut skulle dö av sin sjukdom, men av en slump upptäcktes det att hon hade levercancer så slutet kom mycket mer plötsligt än vi hade trott. Det var riktigt hemskt att släppa taget och jag sörjde också mycket mer och starkare än jag trodde innan. Jag var redan från början helt på det klara med att jag måste skaffa en ny hund snabbt för att inte grubbla för mycket. Det tog inte lång tid förrän vi hade bestämt oss för en liten valp av samma ras. Och det var nog det bästa vi kunde göra för när hon kom hem till oss var det ju full rulle med henne. Jag ångrar inte en sekund att vi skaffade en ny hund så snabbt. Och nu är hon snart redan 2,5 år. Vi bor i radhus men letar efter ett nytt, hundvänligare boende. Och när vi hittat det är jag nästan säker på att den nuvarande hunden får en liten polare. Den gamla hunden är inte bortglömd. Jag tänker ofta på henne och åker ibland till hennes grav på djurkyrkogården. Till allhelgonahelgen placerar vi ett ljus där - den helgen är djurkyrkogården precis lika upplyst av ljus som en vanlig kyrkogård. Inte glömmer man en kompis som man hade i över 12 år.

hemul
10/10/15, 10:23 PM
#3

Det har tagit mig flera decennier, men det beror på att jag varit sjuk också och inte kunnat ha hund förrän nu. Men jag tror det hade fått gå åtskilliga år innan jag kunnat ersätta min gamla hund, kanske 5-10. Han var inte min första hund, men han var hunden med stort H och kommer nog alltid att vara.

Man är olika. En del skaffar genast ny valp. Andra, som jag, känner det som det vore att ersätta den gamla kompisen med en ny och det går bara inte. Det är ett handikapp att vara sån, men det är som det är. De smarta tror jag är de som skaffar ny valp medan den gamla hunden fortfarande lever.

Träffade en äldre man med en New Foundlandsvalp på sådär 50 kg en kväll i en park för några veckor sedan. Vi satt och pratade rätt länge. Han och hans fru hade hela sitt liv haft 2 New Foundland. När en dog köptes omedelbart en ny valp.

panini
10/10/15, 11:20 PM
#4

Usch vad jag kommer låt hemsk och känslokall nu när jag läser era historier, men det har aldrig varit så jobbigt för mig när ett djur dött. Jag kan ha varit ledsen dom första dagarna med vissa djur men det har gått över väldigt fort igen, om jag nu har blivit ledsen. Vi har alltid haft mycket djur, och djur blir gamla med tiden och "trillar av pinnen" så man kanske blir van vid att sånt händer? Bara så sent som idag så gick en av våra guldhamstrar bort av ålderdom eller stroke, men jag sitter inte och är ledsen för det. 

Inser att detta säkert låter jätteskumt nu 😐

panini
10/10/15, 11:26 PM
#5

Oj, glömde svara på din fråga!

Efter att första hunden gick bort så var vi i familjen helt med på att aldrig skaffa hund igen när hon gick bort. Det var väldigt jobbigt med första hunden då hon alltid haft sjukdomar +var halt tre fjärdedelar av sitt liv, och det var inget riktigt liv för en hund.

Men ett år efter hennes bortgång så fick jag upp ett stort hund intresse (går t.o.m gymnasium med inriktning Hund nu) och det blev faktiskt att vi skaffade en ny, av en annan ras denna gången dock. Och nu, ett halvår senare så har hund nr.2 redan hunnit flytta hit 👍

Så nej, förra hundens bortgång hindrade inte oss från att skaffa en ny/nya 🙂

JonnaCecilia
10/11/15, 12:55 PM
#6

Min (familjens) första hund kom till oss när jag var sex år och var alltså en del av hela min uppväxt. Hon dog några månader innan hon skulle fylla femton, jag hade alltså hunnit bli 21 år. Det var otroligt smärtsamt, men eftersom hon varit gammal länge och haft juvercancer så var det ändå väntat, hon hade haft ett långt och lyckligt liv så det var naturens gång. Men självklart var det en stor sorg. Hon var en väldigt speciell hund som fastnade i allas hjärtan, mina vänner och bekanta sörjde också. Vi hade redan en till hund då, som vi skaffat när Sammi var 9 år, han hade alltså hunnit bli knappt sex år redan. Tråkigt nog blev han allvarligt sjuk och dog ett drygt år senare och det var fruktansvärt, eftersom att han ändå var relativt ung och dog av sjukdom, inte ålder. Dessutom kom det så fort efter att första hunden dött. Första hunden var familjens hund, andra hunden var mer en enmanshund, mammas hund och hon var förkrossad. Hon sörjde oerhört och till slut övertalade vi henne att skaffa en ny hund, inte för att komma över sorgen utan för att hjälpa henne genom den och för att hon behöver en hund i sitt liv för att må bra, precis som jag. Så drygt ett halvår efter att Ramses dött kom Sirius. Mamma tyckte ibland att det var lite jobbigt, nästan som att älska en ny hund skulle vara ett svek mot Ramses, men så är det ju inte. Vissa saker gjorde hon medvetet annorlunda med Sirius, så att hennes traditioner med Ramses bevarades som deras speciella relation. Ett exempel är att Ramses alltid brukade slicka ur hennes smoothieglas på morgonen, nu sköljer hon ur det. Små saker som det. Nu, fyra år efter Ramses död gör det fortfarande ont ibland men hon är så glad att hon har Sirius. Jag har skaffat en hund också, en liten tik, och vi kunde inte vara lyckligare. För mig är det otänkbart att leva utan hund, jag skulle inte kunna vara lycklig utan hund, trots smärtan i att förlora dem. Har även marsvin, och dem är det lag på att ha minst två, så när en dör är det viktigt att skaffa ett nytt marsvin så fort som möjligt. På sätt och vis är det kanske bra, för då får man ett nytt djur att älska som kan hjälpa en igenom sorgen.

Annons:
Upp till toppen
Annons: