Klart det är normalt och du har all rätt att känna som du gör utan att behöva känna stress över det. Lägg alla krav och måsten åt sidan vad gäller träning, jag tror de flesta hundar mår bra över viloperioder ibland. Kram!

När jag tränade attinte skälla på allt som rörde sig så var jag likadan, vissa gånger orkade jag inte, jag orkade verkligen inte mer, ibland gick det framåt ibland gick det bakåt. Det gick så långt i mitt tankesätt så jag nästan ville avliva min hund och skita i allt. Jag har dock aldrig haft problem med allergier och liknande, men man kämpar ju för att man älskar sin hund, man måste hela tiden fokusera på kärleken till sin hund. Det är så himla tungt i vissa stunder att man vill ge upp, Jag tror alla har känt så någon gång med någon av sina hundar, jag kände så ofta när min tik var yngre, bara ge upp, hon kommer aldrig klara si hon kommer aldrig klara så och allt är fel.. Men det vänder.

#2, du skriver det jag nästan inte vågar skriva ut, tanken på att "fan, jag omplacerar henne/avlivar henne/lämnar tillbaks henne!" när man står med moppen i handen för 511:e gången känns det som, med hela frysen full av kuddar och täcken och hundbäddar och hon fortfarande sitter i hallen och kliar! vi har testat att ge ett annat allergifoder som träningsgodis, men då kliar hon mer. att det ska komma nu, när man redan får sitt tålamod provat av en 14 månaders hund… det är så jag vill sätta mig och grina!!!! det är ingen som pratar om dethär när man skaffar jycke! det ska ju inte va såhär, det ska vara mysigt och härligt och kul! livet har liksom fått ändras ändå med nya rutiner kring hunden utan att man ska behöva tackla en allergi också. när man står där med moppen i högsta hugg och inser att det kommer va såhär varenda vecka, varenda månad i minst 10 år…

åhh… vad har man gett sig in på…

Oj vad jag känner igen mig. Har också en allergisk hund och nästan hela vardagen går åt till att hålla honom hyfsat frisk och klådfri. Träningen står helt still, han vill inte jobba för leksaker eller sitt tråkiga torrfoder. Och nu misstänker jag att han börjar få påtagliga biverkningar av kortisonet, så nu känns det som vi gått tillbaka några steg. Det finns ingen glädje med att ha hund längre, bara stress och dåligt samvete att jag inte kan göra mer.

#4, vad har din för allergier och hur gammal är hunden? hur länge har du levt med allergisk hund? det var verkligen inte såhär man tänkt det… förstår precis vad du pratar om och det känns så hemskt och orättvist, både mot hunden och mot oss. nu är ju allt fortfarande väldigt nytt hos oss så man har inte hunnit få n ågon rutin på något än, blir det bättre?

Hans allergier har vi inte fått reda på, vi tog ett blodprov som visade på gråbo men den blommar bara i slutet av sommaren, så det förklarar inte hans problem resten av året. Vi och vetten är ganska säkra på att han har foderallergi samt pollen/kvalsterallergi. Vi vill göra ett pricktest för att förhoppningsvis få reda på mer, men för att kunna göra det måste hunden vara utan kortison i 4 veckor och det är helt uteslutet just nu. 

Han blir 2 år nu i augusti och vi började märka att nåt var tokigt förra sommaren.

För oss har det inte blivit så väldigt mycket bättre under året som gått, han kliar sig en del ännu, men det värsta är att han är får upprepade svampinfektioner i öronen och analsäcksinflammationer. Däremot funkar magen som den ska med det nya fodret. Han får även en medicin som heter Cetirizin och den tog bort den värsta av klådan.  Av kortisonet blir han trött och slö, kissar 1 gång/timmen och nu som sagt har jag märkt att dom dagar han får kortison så blir han otroligt stressad och försöker hugga sig mot baken. Så vid vårt nästa besök nu hos vetten så ska vi antagligen få testa Atopica som tydligen är extremt dyrt.. Och ser vi inga resultat av den så kommer vi seriöst överväga att låta honom somna in. 

Nä usch och fy för allergier

#3 Man tänker på det och när hunden väl gör något fel och man inte kan hindra det och man känner sig så himla värdelös.. Då känner man att man själv inte är problemet längre, kanske ska hunden få somna in, hunden kan ju inte må bra av det själv. Man använder så elaka tankar som möjligt, vänder blicken emot hunden, tänker påriktigt på avlivning och tårarna kommer med tankarna på att se dom somna in, Varför? Jo för man själv gav upp. Inte för att hundens höfter gick ur led, inte för att hunden blev påkörd, inte för att hunden led, utan för att man själv där i ett ögonblick bara inte orkade mer.. Jag tycker att man ska få ha dom hemska tankarna och få vakna upp lite, Man fortsätter ju ändå kämpa, ingen är perfekt, man har inte alltid tålamod och ork. :/

Jag förstår exakt jag har också kämpat så enormt med det där. Jag har en omplaceringshund på 1,6 år. Varav när hon var 6 månader (när jag fick henne) hade hon redan bott i 6 hem. Vilket resulterar i separationsångest, utfall, dragande i kopplet men värst av allt överslag. Överslag som i att vända sig helt och hållet och hugga mig i ansiktet, dra mig tvärs över gatan. Bita mig blodig. Detta med överslag slutade sedan efter hon löpt första löpet.  Allt som allt ska man träna koppelgående, skvallerträna, ensamträna och hålla hunden någorlunda stabilt. Jag har själv bokat och avbokat 3 avlivningstider (ja det kanske låter hemskt) då när hon fick överslag varannan minut och jag kände precis som du "vad fan har jag gett mig in på?" Som tur var började hon löpa och överslagen slutade helt och hon blev en lugnare hund.

Men mitt i allt kaos, alla tårar, all ilska och all energi så finns det ändå en anledning att du skaffade hund. Och den hunden älskar du och du tycker att det är värt att kämpa för. Annars hade du inte gått så långt som du redan gjort. Allt som krävs är lite vilostund för dig, så du får upp energin och kan uppskatta hunden igen.

Men som sagt. ALLA känner så här någon gång för sin hund och hundägande. Att man kanske inte räcker till eller att man helt enkelt verkligen inte orkar. Det händer alla. Det händer mig i perioder när jag ligger sömnlös och gråtandes på natten när jag bara tänker på hur illa jag tycker om att min hund finns i mitt liv. Men det är värt det.. Jag lovar!

Jag hade också en sån period när min hund just hade blivit diagnostiserad med allergi. Och det är jobbigt att ha en allergisk hund. I perioder är det värre än andra. Men just nu har jag hittat en rutin och vardag som fungerar för oss. Min hund har väldigt lite besvär och visst är det merjobb för mig men det rullar på ändå.

Det tog dock lite tid för mig att ta mig hit. Jag tror också att det hänger på hur pass kraftig allergi hunden har och lite vilken typ av hund man har. Min är väldigt korthårig och ett bad tar inte så lång tid men att bada en stor, långhårig hund är ju betydligt mer tidskrävande.

Jag har alltid sagt att min hund får leva så länge hon inte mår dåligt av sin allergi och så länge jag känner att det är en rimlig arbetsinsats. Det är, tycker jag, inget fel att fundera på när det är dags att avsluta eller att känna att man är less på att vara hundägare. Men just allergiutredningen är väldigt jobbig och jag tror nog att du kommer att tycka att det känns bättre när den är klar!

Precis som det är normalt att känna en viss trötthet i sin roll som förälder när ungen ligger som en igelkott på rygg och skriker efter glass mitt i gången inne på ICA samtidigt som övriga matshoppare tycks ha käkat blängsoppa och skvallersallad, så är det helt normalt att känna en viss trötthet i sin roll i hundägande ibland. Personligen skulle jag vilja träffa den som aldrig nånsin nått en sådan svacka, för förr eller senare når man dit - det gäller bara att ta sig ur igen. Att ta sig ur kan handla om att tänka mer positivt, tänka i nya banor och bli lite mer problemlösare och uppfinnarjocke. Det kan även handla om att acceptera hur man känner. Ibland kan ett break i all träning/tävlan - hör och häpna! - leda till nåt gott. Jag har själv genomgått allergiutredning med cavalieren, och även med kelpien har det varit lite upp och ner då hans rygg krabbade under 2 år utan att man fann orsaken (den var helt enkelt för simpel för att se). Sen ca 3 månader tillbaka befinner jag mig i en ny typ av situation; hundarna mår finemang, men jag har åkt på en aggressiv inflammation i muskulaturen i båda knäna vilket gör att jag ofta har svårt att komma ut på nåt så enkelt som en vanlig promenad. Helt klart deppande och självklart även stressande då många grannar undrar om jag helt sonika bara slutat rasta. Men som sagt, det gäller att hitta lösningar och tänka positivt. Hoppas att det känns bättre snart, och försök att inte bli stressad av andras tränande och tävlande - säkert finns det nåt i hundägandet de också tycker är jobbigt men inte talar högt om (precis som i föräldrarskap).

tack alla för fantastiska inlägg. det är precis det jag behöver idag känner jag. slog fullkomligt slint när vi helt plötsligt verkar ha tagit ett steg tillbaks i allergin och hon har blivit lite sämre. det kan ju vara för att det är löp på gång, jag vet inte, m en det är jobbigt när men tycker att det blivit bättre och så blir det helt plötsligt sämre igen. jag antar att det kan vara som med ett föräldraskap, och liksom föräldraskap pratas det liksom inte om dethär. det är lite skämmigt. jag har själv dragit på det här inlägget i ett par veckor… har bara känt att det måste ut, men så läser man alla inlägg om härliga valpar, hundlycka, träningar som bara flyter och känner sig hemsk igen. egentligen är det som många av er säger, jag måste fokusera på allt det bra, på hur duktig hon blivit med hundmötena, hur jäkla bra det går i nosework och viltspår innan vi hamnade här, hur go och glad hon alltid är, trots att det kliar ibland så hon går på tre ben och försöker klia samtidigt. just nu är det bara så himla svårt! der gör inte saken bättre att det kommer precis på avlivningen av katten som verkligen sänkt både mig och sambon.

usch… det är så himla jobbigt…

Själv förstår jag inte varför man måste träna massor bara för att man har hund. Så TS jag tycker du gott och väl kan ta det lugnt med gott samvete! Hoppas utredningen bli klar snart. Ibland måste man verkligen tänka enbart på hunden..