Jag har bara varit med och avlivat (slaktat) en häst.. och sen så har jag sett vår hund ligga död ( var så liten så jag förstod inte ) så jag har inget större minne än så.. förutom att hon var stel och kall och när man är död så tömmer kroppen på urin och bajs helt naturligt…

Men det läskigaste var när jag följde med min medryttar häst på slakt.. usch de va mindre trevligsyn men personalen på slakteriet var trevliga… fick tillåtelse att se på när dom gjorde allt, få in hästen i spiltan, bultpistolen och när dom hissar upp hästen ifrån golvet och skär av halspulsådern m.m och ända tills dom skar av allt så som benen, svansen magen

Har avlivat hund en gång. Mamma & pappa var redan hos veterinären med hunden, och jag kom in precis innan de skulle avliva för att ta farväl. 

Tycker att det var väldigt bra gjort av personalen. Vi var i ett ganska litet rum. Hunden läg på en filt på golvet och brevid stod det ett litet bord med blommor på. Allt gjordes väldigt lugnt och trots att det var hemskt så kändes det som att vi hade tagit rätt beslut.

Har även varit med om att avliva två katter. Den ena var det bara att komma in, lägga katten på bordet, veterinären sa åt mig att kolla bort (jag var rätt liten då, kanske 8 år). Och sen var det klart.

Den andra så fick vi komma in i ett litet rum med en fotölj, där jag fick sitta med katten i knät. Veterinären var väldigt trevlig, kom in i rummet, gav katten sprutan och lämmnade oss sedan ensamma några minuter för att ta farväl av katten medans han sommnade in.

Jag har avlivat 1 hund, 2 marsvin och 2 hamstrar…. Lika jobbigt varje gång. Men jag tycker ändå att det var värst när hamstrarna skulle avlivas, må det låta hemskt men jag hade ingen riktig stark lina mellan mig och Fia, som vi fick när hon var nio år gammal och försvann vid tolv års ålder.

Men alla gånger har varit helt ok av personalen. Bäst var dock vid gärdets djurklinik. Då fick man en låda där man la in den lille dvärghamstern, dom hade tänt ljus och gjort det trevligt och fint i rummet. Massa personal kom in och tröstade och höll om (!) mig och tja…det var väldigt skönt att det var så mysigt då.

Vi har avlivat en hund + mormor och morfars hund. Med våran hund så skötte veterinären det bra, sa inte så mycket för han förstod ju att vi var ledsna, vi fick sitta i ett eget litet rum så länge vi ville. Sen begravde vi honom i skogen på pappas barndomshem, alla hundar som varit där älskar det stället. Mormor och morfars hund var jag inte med när hon fick sprutan men sen begravdes hon brevid vår gamla hund.

Jag har varit med om det. Min förra hund, Bella, fick somna in hos veterinären när hon var 12,5 år. Hon hade problem med ryggen, och när hon inte ens kunde uträtta sina behov ordentligt pga av ryggsmärtor så kände jag att jag var tvungen att ta det jobbiga beslutet…

Veterinären förberedde mig bra på hur det hela skulle gå till. Jag klappade och matade med godis medan veterinären förberedde för sprutan. (Han rakade ena frambenet där sprutan skulle tas.) Sedan gick allt väldigt fort, varken jag eller Bella reagerade på sprutan, och helt plötsligt var hon borta…

Jag drabbades av panik när jag märkte att hon somnade in, jag skrek rakt ut; -Vad har jag gjort!?!? Även om jag visste att beslutet var rätt så var det fruktansvärt. Hon hade ju varit min bästa vän i många många år.

Veterinären lämnade oss så att vi kunde ta farväl i lugn och ro, jag fick stanna så länge jag ville. Eftersom att jag hade bestämt mig för att låta kremera henne så åkte jag därifrån ensam, hennes aska spreds sedan över minneslunden utanför djursjukhuset.

R.I.P Bella

Avlivning av hund har jag bara varit med om en gång. (Dock flera katter och hamstrar.)

Det var akut, hon hade blivit jättedålig på bara några dagar, vi trodde det kanske var något att medicinera, men det var akut leukemi (blodcancer), och veterinären ansåg att det snällaste vi kunde göra var att ta bort henne samma dag.

Hon fick leka med sin älskade boll lite grann inne hos vetten precis innan vi tog bort henne, hon var trött, men bollen var lite kul ändå.

Detta var 11 år sedan, men jag får fortfarande tårar i ögonen när jag skriver om det.
Vår veterinär är jättebra och vi ångrar inte beslutet, men det blir en sådan chock när hunden blir plötsligt sjuk, hon var bara 7 år och hade tävlat agility och varit som vanligt bara någon vecka innan.

Nu har vi i familjen en liten hund som fyller 14 i år, 2 stora hundar (tervar) som fyllt 11 och en liten hund med hjärtfel som fyllt 9, så risken finns att det snart kommer en jobbig period. :(

Avlivade min älskade Boston den 9 juni i år och har nog inte riktigt kommit över det än. Han blev väldigt sjuk väldigt snabbt och det var tyvärr ända utvägen. Jag saknar honom något enormt och tänker på honom varje minut.

Veterinären var väldigt snäll och berättade hela tiden vad hon skulle göra, hur hon skulle göra det och hur Boston eventuellt kunde reagera. Han fick ha med sig sin älsklingsfilt och veterinären var noga med att han inte skulle stressas eller bli orolig. Han fick en lugnande spruta först och sedan fick vi vänta i en kvart själva, innan hon kom in och gav honom det sista. Sedan gick hon ut igen och lät oss vara ensamma ett bra tag innan hon kom in och dödsförklarade honom. Sedan fick vi sitta själva en stund till. 

När jag skulle gå därifrån så kändes det inte som om han var borta utan det kändes som om han skulle ställa sig upp och följa med. Det var hemskt att se honom ligga där på golvet och det kändes ännu värre att lämna honom där helt ensam.

Är iallafall jättenöjd med veterinären som gjorde det till ett fint avslut för oss.

Jag har tagit bort 3 hästar och 3 hundar.

Hästarna har varit väldigt bra, då har de kommit hem till gården och bultat och sen tagit med sig kropparna. Detta har gjorts jätte bra och lugnt och stilla.

Två av hundarna har också varit jätte bra, vi har varit i ett litet rum med ljus och blommor och personalen har varit underbara.

Dock sista hunden var inge roligt alls, jag åkte in för magomvridning, han röntgades men ingen gas i magen hittades, vi fick sitta i som ett personalrum då han var ganska dålig, jag satt med syrgasmask över näsan på honom då han började låta ansträngd att andas, sen gick det fort, hans tunga vart blå och han kunde inte andas alls, vet, stoppade in en nål i buken för att lätta på trycket men det forsade ut blod. JAg låg över honom för han hade sån panik eftersom han inte kunde andas sen skrek jag åt de att ta bort honom fort och så fick han sprutan och han somnade in direkt. Det var hemskt det väsrta som jag någonsin varit med om, och jag kommer aldrig glömma den panikslagna blicken han gav mig det sista han gjorde. Obduktion gjordes och det enda de kunde se var att lungorna kollapsat och att buken var full med blod, men de vet inte oraken. JAg är ialf glad att vi hann in till veterinären innan han vart så pass dålig. Men personalen var toppen fick stanna så länge jag ville, var kvar från 1 på natten till på morgonen.

#7 Fy vad jag rös till när du beskrev känslan av att du tänkte att han skulle följa med upp… Men det gjorde han ju inte.

Blir tårögd. Boston blev ju inte så värst gammal? var ju inte så hemskt längesedan ni tog över honom eller? :/

Får man fråga vad det var som gjorde honom sjuk? är mest intresserad av det eftersom han också var en GD. Du får gärna skicka pm om du inte vill ta det öppet.

Jag har fått djur avlivade vid tre tillfällen, men det är första tillfället som jag har starka minnen från! Jag var 18 och min mamma skulle avliva vår ena hund och undrade om jag kunde vara med.

Vi skulle egentligen åkt till distriksveterinären och 2 timmar innan bokad tid så ringde han och frågade om han kunde komma till oss istället för han skulle ändå åt vårt håll… När han kom var han väldigt stressad, egentligen så brukar de väl ge lugnande spruta först och sen sätta själva avlivningssprutan rakt in i magen?

Som sagt så var veterinären väldigt stressad, han kom till oss, hoppade ur bilen och på väg till hunden så hade han redo med avlivningssprutan, bockar sig över hunden som blev jätte stressad, säger att han glömde ta med sig så han kan ge lugnande dos innan (?) och försöker sticka in avlivningssprutan i magen på henne, hon skriker av rädsla och sliter sig loss (vet hann inte sticka henne) jag börjar skrika på veterinären och gråta, mamma säger till honom att sluta, men han har gett sig fan på att det ska gå utan lugnande och slänger sig över min hund och slår in sprutan i magen… Min hund skriker och kämpar in i det sista!

Jag gråter varje gång jag tänker på det, för mig var detta inte värdigt, när veterinären ville komma till oss såg jag möjligheten för min hund att somna in där hon kände sig lugn och trygg, men så blev det inte

Har fått en katt och en hund avlivade på djursjukhuset i Malmö, där var de verkligen jätta snälla, vi betalade innan, sen gick allt lugnt och stilla och vi fick sitta kvar med djuren så länge vi ville och sen fick vi gå ut bakhållet!

#10, men usch vad hemskt!! :O

kan man inte anmäla sådant? alltså nu är det ju lite sent, men du förstår hur jag menar.

#11

Vi gjorde anmälan, men det ledde inte till något då för han var fläckfi tidigare, men det finns iaf registrerat där om han skulle få fler anm. i framtiden!

Familjens hundar har blivit avlivade hemma på gården i lugn och ro av distriktsveterinären som träffat hundarna i ladugården naturligt i vardagen, så det har varit jätteskönt för alla parter. Jag har inte varit med under själva avlivningarna, för då var jag i skolan båda gångerna, och en sång var vi på semester och bara farmor var med.

Jag har varit med och avlivat kor, grisar, råttor och marsvin. Jag tycker det är hemskt jobbigt att vara med när vet sticker in sprutan i magen på de små gnagarna, jag tycker att det ser så brutalt ut:/

Sedan har jag själv varit "bödel" till många grisar, när jag jobbade på gård fick jag gå en avlivningskurs för att själv kunna avliva sjuka grisar. Vet man hur man ska hantera bultpistol och kniv så går det väldigt fort och helt smärtfritt(bultpistol är bedövning och avblodning är avlivningen).

#13 avblodning? vad e de? :o

Rätta mig om jag har fel men #14. Avblodning är när då t.ex. grisen först fått avdomning av bultpistolen för att sen hängas upp och ned och man skär ett snitt i halsen för att allt blod ska rinna ut. Grisen lider inte av det, det går snabbt och enligt mig det mest humana?!

#9: Ja, han blev bara lite över 4 år. Vi tog över honom i januari detta året. Min första egna hund och min "lilla" bebis.  

Det var ingenting GD-relaterat vad jag vet iallafall. Han började dricka extrema mängder vatten, var trött och orkade knappt hälsa på mig när jag kom hem (och då brukar han bli överglad). Första tanken var magomvridning. Vi gick till veterinären och fick diagnosen svår diabetes. Tog massa prover, åkte till gbg för att få ett utlåtande från en veterinär som var inriktad på just diabetes och han fick insulin och allt det där. Alla tycker att det var konstigt att det dök upp så snabbt och att han inte visat något tidigare.

Insulinen hjälpte inte och han var väldigt svag. Han blev helt personlighetsförändrad, groggy och började göra utfall mot personer i familjen som han vanligtvis litade på, det var nära att han bet min mamma och mitt syskonbarn. Så vi bestämde tillsammans med veterinär att det bästa för hans del är att få somna in.

#15 men usch va hemskt, låter inte humant alls! :(

Jag har varit med och avlivat en del djur, men bara en hund. Det var det värsta jag varit med om. Det var min mosters hund som har en hel historia bakom sig.

Denna hund bodde granne med oss i flera år. Jag och min syster gick dit i princip varje dag i flera år och gick ut och gick med henne. Vi älskade henne och jag tror hon älskade oss tillbaka. När vi var på hemväg från våra promenader ville hon aldrig gå till deras hus utan gick alltid mot vårat och hon blev heltossig varje gång vi kom. En dag när vi kom dit för att ta ut henne så var hon inte där, grannarna hade sålt henne. Vi blev såklart jätteledsna över att de gjort så bara sådär utan att säga något, min syster var helt knäckt.

Sedan helt plötsligt så var hon där igen, hemma på grannarnas gård! Vi gick dit med mamma och grannarna berättade att de som köpt henne inte kunde ha kvar henne eftersom hon morrade mot barnen. Hon! Hunden som bodde med tre grabbar som hela hennes liv klängt på henne och som varit ute med oss lite äldre barn i alla år och som var den snällaste hund man kunde hitta på jorden. Vi har aldrig kunnat ha någon hund eftersom min pappa alltid varit allergisk, men min moster har alltid haft hund (och träffat denna hund massor av gånger) och hon hörde av sig till grannen på direkten och huxflux så bodde hon hos vår moster!

Moster hade då en liten dotter, plus en massa andra djur, men det blev aldrig något morrande där inte.. Vi har alltid sett det som att det var en mening med det där.

Hon bodde i alla fall flera år hos min moster och vi älskade alla den där hunden. Det kommer aldrig finnas en hund som henne.

På äldre dar fick hon problem med lederna men med glukosamin gick det bra länge. Men så var moster med henne till djursjukhuset här för att hon inte mådde bra och veterinären talade om för henne att alla knutor hon hade var cancer. Hon hade gått med knölarna länge men den andra veterinären hade sagt att det bara vara fettknölar. Denna veterinär förklarade att det inte spelade någon roll, hon hade inte lidit av dem och det hade förmodligen inte varit lönt att sätta in någon behandling på en så pass gammal hund.

Men nu var hon för sjuk för att orka mer och det bestämdes att hon skulle tas bort. Jag, syrran, min mamma, moster och mosters dotter åkte in med henne. Vi fick ett rum där de dämpat belysningen och ett ljus brann. Vi satt allihop runt henne och klappade och gosade. Det var fint. Hon fick först en spruta lugnande och sedan den avslutande. Hon somnade in helt lugnt med oss runt om henne. (Kan fortfarande tydligen inte tänka på detta utan tårarna smyger sig fram ) Sedan fick hon åka bak i bilen med moster medan vi andra åkte med mamma. Vi var alla väldigt ledsna. Min lilla kusin frågade om Fuzzy nu var med farfar uppe i himlen. Då höll min mamma på att köra mot rött.

Nu ligger hon begravd på mosters gård.

Här är en film jag gjort om henne

När vi avlivade vår schäfer gick allting väldigt lugnt och stilla till. När vi åkte till veterinären så var det som att han visste vad som skulle hända och ville det. Han brukade avsky att åka till veterinären, men den här gången var han glad. Han var sjuk och ville nog faktiskt inte leva längre.

De rakade benet och sedan fick han två sprutor som gjorde att han somnade in. Då var jag med. Sedan skulle de för säkerhets skull ge en spruta rakt in i hjärtat och då tyckte de att jag skulle gå ut för det kunde vara lite otäckt att se, tydligen kan kroppen rycka till då, även om hunden inte lever längre. Sa de i alla fall. Så jag gick ut och kom tillbaka efteråt igen.

Jag har varit med o avlivat flertalet hundar, men "bara" tre har varit mina egna.
Lika jobbigt varje gång.

Första gången var min första egna hund, Nikko som jag skrivit ett lång inlägg hon här under "Änglahundar". Han var iaf jättesjuk i Demodex & Kronsk Atopisk Dermatit.
Så han fick somna in vid 1½ års älder när han inte längre hade någon livslust kvar. Gick inte o klappa/ta på honom då han bara skrek rätt ut för han hade så fruktansvärt ont i huden. Och hade stora sår över hela kroppen som varade o blödde konstant.

Han fick somna in hos veterinären, som var en supertrevlig ung tjej som var ganska ny som veterinär.. Han blev hennes första hund som hon avlivade, och även hon tog det hela väldigt hårt eftersom hon hade trätffat honom bara ett par veckor innan då han var relativt bra.

Där jag avlivade honom, var alla hur gulliga och trevliga som helst. Riktigt ödmjuka och höll inte på att stressa runt, allt var redan förberett i rummet. Dom hade släckt ner, tänkt ett ljus i en fin ljuslyckta så det skimmrade i hela rummet och vi fick ett rum som låg väldigt avskilt ifrån resten av mottagningen, så allt skulle vara så lugnt som möjligt.

Sen kom sköterskan in o satte en kanyl i benet på Nikko, som bara skrek helt hysteriskt för han hade så fruktansvärt ont, och sedan fick han insprutat sitt lugnane medel. Och det har alltid enligt mig varit det värsta.
Eftersom det är sista chansen man har att säga något till sin hund som den faktiskt uppfattar. Så då tog jag honom i min famn o smekte honom försiktigt över kroppen och viskade hela tiden att han skulle få det bra nu, att jag älskade honom osv osv.

Sen kom veterinären in o frågade om jag var redo - jag fick bara fram en nickning, för nån röst hade jag inte - den var begravd bland alla tårarna.

Innan hon sprutade in avlivningsvätskan, så stoppade jag om honom i hans filt han haft sen han kom till mig, och hans favorit leksak la jag mellan hans framben, hans lilla gula hund :')

Sen gick allting väldigt snabbt, han somnade ganska direkt och jag hade stöd av min mamma och bästa vän som satt o höll om mig medans jag störtgrät för att min bästa vän nu hade vandrat vidare.

När hon hade kollat så hjärtat slutat slå, fick jag sitta själv med honom så länge jag behövde sa hon. Så jag satt där inne i nästan en timme med honom, innan jag var redo att gå ut därifrån. Och Det var det hemskaste jag gjort i hela mitt liv. Ett ögonblick som jag aldrig glömmer..

Med dom två andra hundarna har det varit precis samma sak. Jag har varit lyckligt lottad vid avlivningarna att ha så otroligt trevliga och förstående veterinärer.

Jag var inte med när våra två rottisar har avlivats. Men Max så vi hej då innan han åkte, pappa åkte iväg själv till vet. och de valde att avliva honom i bilen. Allt gick lugnt och stilla. Han somnade in så fint. De kom hem, vi bar upp honom på gräsmattan, de andra hundarna vi hade då fick nosa på honom och vi så hej då en allra sista gång. Sedan begravde vi honom..

Med Castor (det var bara 1 ½ månad sedan) gick det till ungefär likadant. Pappa och hans fru åkte iväg med Castor. När jag sa hej då till honom hade jag redan innan varit så ledsen och gråtit flera flera timmar så när det väl var dags kunde jag inte vara ledsen. Ville inte heller att han skulle se mig ledsen det sista han gjorde. Castor hoppade glatt in i bilen och de åkte iväg. Denna gång tog processen med/innan avlivningen lite längre tid.
Sen när jag satt där på gräsmattan brevid honom var jag återigen jätteledsen, allt var sjukt jobbigt fast jag inerst inne vet att det var bäst för min älskade <3

Här är Max gravsten..

#17 Noa-Nisse har alldeles rätt, först skjuter man grisen i pannan med bultpistolen och sedan skär man upp pulsådern på grisen så att den dör, men efter skottet med bultpistolen är grisen hjärndöd, den känner alltså ingenting av snittet man gör. På slakterier hänger man upp grisarna vid avblodningen men ute på gårdarna gör man inte det utan grisen ligger på backen. Grisen känner ingenting, utan kan stå och nosa på lite foder man lagt ut och så håller man bultpistolen mot pannan och skjuter, sedan är det över för grisens del, ingen smärta:) Jag vet inte hur man skulle kunna göra det smidigare iaf:) Jag vet att på slakterier i england bla så använder man en stor "tång" med el som man bedövar grisen med innan man avblodar.

Förlåt TS för off-topic inlägg…

Jag o min sambo har fått avliva 3 hundar 3 katter o vår kanin somna in i vår famn 

Tänkte skriva om min 1a hund hur allt gick till….

Hunden vi fick avliva va en schäfer vid namn King han blev 12 år gammal (vilket som e hög ålder för en schäfer)

Han fick dåliga höfter,hans ena höft va så kallat utbuktad o han gick snett….

Avlivningsdagen:

När vi skulle gå iväg sa satt han o titta på mig med ledsna ögon för han visste vad som ske…

Vägen dit va det värsta jag vatt med om jag o sambon sa inte ett ljud på vägen, till vet.

Hos vetrinären:

Han fick sin lugnade spruta o när han blev lugn så la han sig på golvet, då lyfte vi upp han på bordet…

Sen fick han en avlivnings spruta men han ville inte lämna mig då…

Så kom vet in o gav han en hakv spruta till sen efter 10 minuter så hade han farit upp till "hundhimmeln"

Jag avlivade en av mina hundar i somras. Jag hade bara haft honom ett halvår….   adopterad från Spanien. Han visade mer och mer tecken på någon form av hjärnskada…. senil eller något annat. Vet. i Spanien gissade att han var ca 6 år… men min vet. gissade att han var betydligt äldre, men det är svårt att säga. Hur som. Såhär skrev jag på min blogg :

En hund MÅSTE få vara hund. När den inte längre kan vara det….. Då är det inte längre meningen.

Veterinären var fantastisk!  Tack gode gud för sådana människor! 

Ziggy var, som han blivit, skräckslagen för människor…..   Veterinären frågade hur jag ville ha det. Hon skulle först ge honom ordentligt mycket lugnande efterom han var så skräckslagen. Jag ville sitta på golvet med honom. Även om han inte alltid kände igen mig, så var ju JAG den enda trygghet han kände till.   Han fick ha munkorg på sig när veterinären gav honom lugnande, men sedan tog jag av den direkt.   Han fick sprutan bara under huden, så det skulle ta ca 10-15 minuter innan den verkade. Under tiden gick vet. och ass. ut, och jag satt ensam med älskade Ziggy. Efter några minuter slappnade han av och la sig i mitt knä. Jag la honom tillrätta och strök honom som jag vet att han älskade. Jag höll Ena handen om hans nos….. det gillade han. Han suckade djupt…. slappnade av i hela kroppen. Jag nynnade för honom, en sång jag brukar nynna innan vi somnar på kvällen. Jag nynnade så länge jag klarade av att nynna…. sedan tog gråten över. … men då sov han redan….

Efter ca 15 minuter tittade Vet in och kollade till oss….. - han sover, sa jag. Han sover lugnt.

Vet. gav honom ändå´sömnmedel….. sen smekte jag hans huvud, höll hans nos…. grät ner i hans päls….  medans vet. gav honom sista sprutan.

Ziggy älskade grisöron.  Ziggy älskade solen. Ziggy var till en början en liten spillevink….  Tyvärr så hann Ziggy bli en spänd, rädd, sjuk liten kille.   Ziggys hjärna började spela honom spratt.   Ziggy vankade uppe och skällde på nätterna… Ziggy såg saker som inte fanns….   Ziggys hjärna mådde inte bra.

Jag tror och hoppas att han fick med sig, att jag endast ville honom Väl….. att jag Alltid gjorde det som var bäst för honom. När jag såg att han var trött fick han vila från långa promenader….. När jag såg att han behövde lugn och ro, fick han ligga ensam i sängen….   Jag tror att han fick med sig Kärlek.   Nej, jag VET att han fick med sig kärlek.

#26 Vad menar du nu? Att djuret ska självdö??

#27 Troll! Inlägget är borttaget.

#28 ok… det borde jag förstått.

#25 Jag började grina när jag läste din text. Herregud vilka känslor du förmedlade.

Jag har aldrig tagit bort en hund, då Ture är min första. Men min sista ponny som jag hade var jag tvungen att ta bort, detta för tre år sedan. Han hade varit dålig i benen länge, och när han dessutom blev blind på ena ögat var avlivning det enda humana. Han var en riktig tävlingsponny och hade aldrig nöjt sig med att stå i en liten hage resten av sitt liv, speciellt då han kom från Holland där hästhållningen inte är densamma som här, vilket resulterade i att jag var den enda som fick komma i närheten av honom. Ju mindre stimulerad han blev, desto "farligare" blev han för omgivningen. Jag var tvungen att vara i stallet 3 gånger om dagen för att medicinera honom då ingen annan kunde göra det. Han hade lapp för ögat och boxen var kolsvart efter att alla ljuskällor täckts över. Han blev skyggare och skyggare för människor tills en dag då han i stundens rädsla var nära att sparka mig. När han förstod att det var jag som stod på hans blinda sida blev han livrädd för att han skulle ha skadat mig och skakade i flera minuter efteråt. Då tog jag det svåraste beslutet någonsin, han skulle få lämna jorden.

Två veckor senare kom det två män för att ta bort min bästis. Jag ledde min ponny till en dunge där männen väntade. Mamma och pappa gick bredvid. När vi kom fram klarade jag det inte längre, och mamma tog min ponny, Jag stod ett par meter ifrån och pappa höll om mig bakifrån. Jag fick panik och skrek att jag ångrade mig. För att inte Amando skulle hinna stressa upp mig så bultade de honom direkt när jag bröt ihop och när skottet avfyrades vek sig benen under mig. Pappa var helt oförberedd och jag föll rätt ner på marken, skrek rätt ut  och spydde. Sedan stapplade jag fram till Mandisen för att pussa hans panna för sista gången. Då hade en av männen redan snittat upp honom så blod välde ut från halsen. Ännu mer panik. Sedan tog överlevaren i mig över och jag stegade in i stallet och började mocka ur boxen och tömma skåpet på alla hans saker. Kastade grimman i soptunnan och ville glömma att han någonsin funnits. Men redan på kvällen kom känslorna över mig och jag trodde jag skulle dö. 16 år gammal och fick se min bästa vän dö. I 2 månader åkte jag till stallet efter skolan precis som vanligt. Jag stod vid dungen och pratade med honom.

Amandos död påverkade mig mycket och har tillsammans med andra händelser gett mig problem som jag har varit tvungen att jobba med och fortfarande gör. När jag fick hem Ture kändes det som att jag började leva igen. Han är min lilla terapihund, min bästa vän och den jag på riktigt älskar mest av allt. Skulle något hända honom skulle jag inte resa mig upp igen. Så jag hoppas verkligen att jag har tagit mig samman och rett ut alla problem innan han dör.

Det var en av dem värsta dagarna i mitt liv. Hunden mådde inte psykiskt bra, det var bara för 8 dagar sen det hände, att våran vita springare fick somna in. Har försökt sammanfatta dagen i dess händelse. Men de är svårt, nåja mitt försök att minnas de jag mest har velat förtränga, förtränga att min lillebror är borta för evigt. Vardagen är inte som när han fanns här, allt är tyst och en evig saknad.  

Vi satt alla med Chabo i rummet där han skulle snart få somna in. Tårarna rann ner för kinden och det var kaos i själen. Alla minnen med Chabo dök upp framför mig, alla påhitt jycken har gjort - Bokstavligen allt.

Hela familjen satt på golvet runt honom, han hade påverkats ganska mycket av det lugnande medlet. Han låg med sitt huvud i Fredrikas knä, vi alla satt och smekte hans päls. Pratade lungt med han, bara fanns till.

När vetrinären kom in fick fredrika lyfta upp han på bordet, det var dags att stoppa in kanylen i benet. Kanylen som skulle ta emot medlet, som var vägen till friheten.
Jag ställde mig nära hans huvud, smekte han hela tiden och pratade med han om hur fin hund han var,
 under tiden sprutade vetrinären in medlet.
Men jag hade en kämpe vid min sida, hans hjärtlsag avtog mer och mer. Men han ville inte lämna oss, så vetrinären fick ge han en till spruta.
Jag kunde nu inte se om han hade lämnat oss, han var så stilla. Och ingen bröstkorg rörde på sig. Vetrinären tog fram sitt stetoskop och hittade hjärtat och sa, nu har han somnat in. Jag beklagar sorgen.

Jag föll ut i gråt, igen. Gosade in mig i pälsen hans, och han var helt stilla. Inget hjärta slog.
 Han hade lämnat oss, förevigt.

Den andra boxern vi hade blev väldigt sjuk och vi var tvungen att ta bort henne redan innan hon var vuxen.

Jag var väl ca 10 år, (ungefär 25 år sedan) vi var med när hon fick den första lugnande sprutan, men innan hon fick den sista fick vi gå ut.

Detta skedde en dag innan långhelg. Och jag undrade ju självklart vad som skulle hända med henne efter att vi lämnat henne där… Och eftersom det var helg i flera dagar skulle hon få ligga i frysen hos dem tills det blev vardag igen. Det var svårt att veta att hon skulle ligga där i flera dagar. Inte blev det ju bättre av att mamma inte tänkte sig för och körde förbi utanför veterinärhuset under helgen när jag var med i bilen. Det var jobbigt att veta att hon var så nära men ändå så långt borta.

Däremot den första boxern vi hade blev ett ordentligt trauma för mig. Jag var ungefär 7-8 år då. Mina föräldrar höll på att skilja sig och det var en massa bråk om om vem som skulle ta hand om hundarna ( ja en massa annat också) och en dag när jag kommer hem frpn skolan så säger dom att Turbo finns inte mer, Jag blev så arg och förtvivlad att jagfick världens vansinnesutbrott vet att jag rev ner alla ytterkläder och allt annat från väggarna i hallen. Omständigheterna till varför och hur han togs bort tog mig många, många år att komma till freds med. Att det blev så fruktansvärt jobbigtt för migvar nog att det var lättare att fokusera på att han var borta och vara arg och ledsen över det istället för skilsmässan.

Men den hunden var helt underbar, jag har inte träffat någon som honom efter det. Det var verkligen vi två, även om jag inte varså gammal så var det verkligen jag och han. Men han finns alltidi mitt hjärta.

Jag har aldrig avlivat ett djur, men tänkte att jag kanske kunde berätta om när min första kanin somnade in :(

Jag hade, kanske två dagar innan märkt att han hade ett litet sår på bakbenet, men det var väldigt litet så jag tänkte att det skulle läkas av sig själv.
Två dagarn senare märkte vi att han var väldigt slö och varken åt eller drack och verkade ha ont, då märkte vi att han hade larver (!) i såret.

Mamma ringde vet, men det fanns ingeting vi kunde göra, det var för sent. Jag satt hela tiden vid hans sida och såg hur han led, precis innan han tog sitt sista andetag möttes våra blickar och hans ögon var så sorgsna.

Det som hade hänt var att en fluga hade lagt ägg i hans sår och när de kläcktes så åt larverna sig in i honom..

Detta är det hemskaste jag varit med om, han var en underbar kanin.

Min andra kanin dog av ålder, hon hade varit frisk i hela sitt liv och när hon somnade in var hon 7 år.

Vila i frid mina älsklingar!

Hund nummer två, min kära Festis fick ju somna in i somras. Vi kom till veterinären runt lunchtid för undersökning, visade sig vara cancer. Vetten tyckte helt klart att vi skulle avliva, men det var inte jätteakut så vi tog hem henne igen, för att kunna ta favväl av henne i lugn och ro i några timmar.

Kom tillbaka några timmar senare, fick komma in i ett litet rum och hon fick ligga på en filt. Blev lite problem vid avlivningen, Festis sov så djupt att de hade svårt att hitta ett bra ställe att sticka på.. Kände att jag fick lite panik när hon som skulle avliva fick problem och sprang iväg för att hämta någon som kunde hjälpa till, men de berättade för mig att hon sov och absolut inte led. Sedan kom en annan veterinär för att hjälpa till och det var klart..

Vi lämnades sedan ifred och fick stanna kvar med Festis kvar så länge vi ville.

Puh, jobbigt att skriva det här, tårarna rinner igen…

Tog bort mina allra första (egna) hund i våras efter bara 3 månader hos mig. Han fick bara bli 8 månader. Hade dåliga höfter som blev sämre väldigt fort och när jag fick beskedet fanns det ingen tvekan i mig om att han skulle somna in, det var så långt gånget. Det var en fredag, så han fick följa med hem över helgen för att jag skulle få säga adjö till honom och låta honom ha några underbara sista dagar. Och sedan ringde jag och bokade tid på tisdagen. Min bror som var arbetslös skjutsade in oss.  Totte var alltid så himla glad och pussade glatt på vetten. Jag fick sitta med honom i undersökningsrummet och ta farväl. Det absolut jobbigaste jag gjort i mitt liv var att se honom ta sitt sista andetag och höra vetten säga "nu är han borta". Har alltid sagt att mamma skulle få avliva mina hundar, men samtidigt är det ju jag som har ansvaret och det är mig dom känner sig allra tryggast med och då är det inte mer än rätt att det är jag som närvarar. Men jag kommer aldrig glömma den sekunden, när han tog sitt sista andetag. Älskade pojken!

Igår somnade min älskade Milu in. Han hade då bott hos oss i 14 år och var 15.

Varje minut har han varit med oss, eftersom han hade blivit lämnad ensam i skogen och en tysk dam hittade honom utanför sin bostad i Marbella och skulle lämna honom till en hundgård. Eftesom hon tyckte att han hade så fint temperament försökte hon hitta någon och kom till uteserveringen där vi satt och åt. Ja så kan det gå, han flyttade med oss till Sverige för snart 5 år sedan och i morse begravdes han där han älskade springa omkring och nosa. I skogen men bredvid huset. Jag är så ledsen, så ledsen…….

38 nämen åh  Styrkekramar och tack för att ni gav han ett hem.

Har avlivat en jättesjuk unulat med en hemsk magsjukdom ;-(

Beklagar er allas sorger efter era vänner!

Jag har varit med hos vet. för avlivning av ett antal smådjur - marsvin, kanin, möss, råttor. Men två hundar av de 3 som bott här har även dom blivit avlivade. Den ena för diskbråck. Det var ett hårt beslut, men han blev inte bättre. Vi fick mycket tid att säga hej då och så. Innan vi åkte in lekta han med sin mat. Så det vart synd att han inte blev bättre, men då han hade haft diskbråck innan så var det rätt beslut. Han var då 8 år gammal.

Den andra hunden mådde inte bra psykiskt. Vi hade henne i 3 månader och hon attackerade (Läs:Försökte döda) min tik. Så tillslut gick det inte mer och vi beslöt att ta bort henne. Det var jätte fint i rummet hos vet. , med ljus och blommor. Lugnt och stilla. Okänd ålder, men runt 10-11 år gammal, misshandlad och vanvårdad avelstik/valpproducerande hund.

Den tredje hunden dog i en olycka, hon blev kremerad och ligger nu begraven på tomten med ljuslykta å allt. Efter ett otursdrabbat liv, var det den sista olyckan som tillslut tog hennes liv. Det är den damen jag saknar mest, min allra första egna hund, endast 4 år gammal.

Jag har ännu varit med om en avlivning. Var på familjens boxer när han var 11år och hade återkommande tumörer. Opererade bort örat där det först kom. Men kom senare på bogen och växte fort. Så mamma besluta att han skulle bort innan han började bli för dålig.

Mamma lät mig välja själv. Hon beskrev hur illa det kunde vara. Men jag ville vara med. Var samma morgon jag skulle börja 4:an på mellanstadiet. Blev hos våran vanliga veterinär, den bästa som då fanns på gotland enl min åsikt.
Fick komma in i rummet. Åter frågade om jag och min syster ville vara med. Men vi ville vara hos hunden hela tiden. Så mamma satt med honom mellan benen och höll i. Vi stod lite på avstånd. Syntes på honom att han verkade veta att något var på gång.
Han fick en spruta och började sakta sjunka ned på golvet. Mamma hjälpte honom neråt i hans takt. Väldigt fridfullt.
När han var helt borta så sa de något om att de skulle ge honom en spruta till och frågade om vi ville ha hans aska. Vilket mamma nekade.
Det jag mins i princip.

Vi fick avliva vår hund igår, tre diskbråk varav två inte gick att operera han var verkligen världens bästa hund enligt mig och det är i största sorg jag skriver detta. Jag ser honom framför mig överallt här hemma hoppas att detta ska vara en mardröm jag när som helst ska vakna upp från. Vill bara kalla på honom och att han ska komma med sina tassande steg och viftande svans. Han var bara tio år och han var så pigg. Vi hade aldrig förväntat oss att det skulle ske nu, han var som en liten lillebror för mig och bara i förgår när vi fick hälsa på honom lam i sina framben såg han så glad och frisk ut han vifta på svansen när de rulla in honom tyckte inte om syrgasen dock, ett litet hopp fanns där men igår när de gjorde en MR på honom väckte de inte ens honom från narkosen han fick inte lida att väckt honom och låta honom ligga och bli frisk igen hade bara varit att orsaka honom mer lidande diskbråken som inte gick att operera var som tickande bomber och han kunde när som helst igen blivit lam igen för att inte tala om att han hade fått ligga ner i kanske fyra veckors tid…det viktigaste är att han har det bra nu och en dag kommer vi ses igen.

men ta vara på tiden du har med din hund du vet aldrig när det kommer att inträffa och då kan det gå snabbt ge den en extra kram/puss på huvudet varje dag och glöm aldrig att han/hon betyder mer för en än vad man kan ana.

De säger att det bara tar:
En minut att hitta en speciell vän
En timme att uppskatta dig
En dag att älska dig
Men det tar ett helt liv att glömma dig
Du kommer för alltid att finnas i våra hjärtan!!!

#30 Fy vad tårarna rann när jag läste din text.. verkligen. Beklagar ♥

Jag har bara vart med om två avlivningar.. min katt när jag var 6 år, fast hon betydde ingenting för mig för hon bara rev mig. Men jag satt ändå där och grät ändå, och sedan tog de henne till ett rum och vi fick tillbaka transportburen. Det var konstigt tycker jag.

Sedan avlivade jag min älskade hamster 6 november förra året, fy vad jag var ledsen. Jag kom in med honom, tog ut honom i transportburen och sträckte fram honom till veterinären. Jag ville ha honom i min hand när hon gav honom sprutan, men hon fick ta honom. Hon sa jättesnällt att hon ska ta honom lite snabbt och ge honom en spruta i buken och hur han skulle reagera. Sedan fick jag honom, och så satt jag och klappade honom på huvudet tills han var helt stilla. Jag satt med huvudet neråt och det droppade tårar hela tiden. Sedan åkte vi hem och dagen efter stannade jag hemma från skolan och begravde honom.

Sista lektionen i skolan när mamma ringde mig sa hon att hon bokat tid hos veterinären och vi åker sedan och avlivar honom. Då grät jag lite för mig själv, sedan gick jag in på lektion och sedan klarade jag inte mer utan brast ut i gråt. Sedan fick jag hämta min lillebror och åka hem. Innan jag och mamma åkte sa hon "ångrar du dig? Ska vi ta bort bokningen?" då sa jag "nej". Jag skulle sagt ja.. kanske hade vi kunnat få medicin.. åh jag var så arg på mig själv och hela kvällen låg jag och grät och jag kunde inte andas, allting var snurrigt och jag trodde jag skulle spy.

Det var så sorgligt. Vila i frid min älskade vän🌈

Avlivade en undulat för ca 1 år sedan, han hade troligtvis fel på hjärtat så blodet syresatte inte tillräckligt. Han var ganska tam så gick lugnt till. Innan gjordes en undersökning men då vi insåg att inget fanns att göra så beslutade jag om avlivning då han var så illa däran. Sen fick jag sitta med honom tills jag kände mig redo och så höll jag i honom när vet. stack i sprutan och strök honom försiktigt över ryggen tills han somnade in. Han pep till lite när sprutan stacks in men sen gick allt väldigt fort. Känns skönt att jag inte ångrar mig ett dugg, vi kunde inte göra något mer för honom och han hade haft en väldigt bra liv.

Har också varit med och avlivat ett marsvin när jag var yngre. Ville ha henne i famnen hela tiden men vet var tvungen att sätta henne på bordet när hon stack in sprutan. Men sen hade jag henne i famnen och klappade henne tills hon somnade in. Hon hade blivit förlamad i bakbenen så fanns inget att göra mer än att avliva henne. 

Alltid jättesorgligt när ett djur dör oavsett om det somnar in hemma eller om man måste avliva. Men jag är glad för att jag inte ångrat någon av dessa avlivningar. De kändes helt rätt även om det var skitjobbigt. 

Någon hund har vi inte avlivat ännu, men har en gamling på 14 år så kan hända att det inte är så länge kvar. Självklart vill man ju att han ska somna in lugnt och stilla hemma men är ju tyvärr inte så vanligt vad gäller hundar. Han är dock jätterädd för att vara hos veterinären så förhoppningsvis kan veterinären göra hembesök när det är dags. Annars har vår lokala veterinär en bra mottagning där det bara är ett rum som man går in i och inget väntrum, då behöver han inte sitta där och vänta och höra och känna lukten av det andra djuret som är före, för det tycker han är jobbigt. Men just nu är en han pigg även om han sover mer och blivit lite smalare så är det som tur är inte aktuellt ännu.

Minns när våran hunds mamma skulle avlivas.

Hon var ca 9 år gammal, och då sankt bernhard, så gammal var hon. Helt plötsligt kunde hon knappt gå. Åkte in till veterinären och de ville skicka oss vidare men vi sa det att hon är så dålig plus gammal så var bättre att ta bort henne på plats.
Då ville dem att vi skulle BÄRA in henne. Vansinne!
Så vi sa att det ska ske i bilen, för det är bara jobbigt för henne att bäras in där och sedan skulle hon då bäras ut.
Nej usch, var hemskt.

Första gången var när vi var tvungna att avliva två jourkatter som kom från vanvårdsförhållanden och var mycket sjuka. Det var riktigt riktigt hemskt, trots att det säkert var rätt beslut. 

Andra gången var när jag var tvungen att avliva min hund. Jag tvivlar fortfarande på om det var rätt beslut.. men jag försöker att inte grubbla på det och hoppas att hon har det bra där hon är nu. 

Det var väldigt hemskt. Jag hade henne i famnen där jag satt på golvet och jag blundade hela tiden och tårarna bara rann. Så minns jag att min sambo frågade veterinären om hon är död och hon svara Ja. Då brast det för mig. Jag blev helt förtvivlad. Det var så hemskt också för hon hade bajsat ner sig och jag var tvungen att ställa mig i all panik och sorg och tvätta av mig i handfatet.. Att gå hem med ett tomt koppel var verkligen fruktansvärt.

Vi fick ta bort vår hund för bara någon vecka sen. Jag tyckte att det hela gick till på ett väldigt dåligt sätt.
Hon blev 13 ½ år gammal. Sista tiden tyckte hon inte att det var speciellt kul att gå ut, lunkade fram, på vintern ville hon inte ut alls och inte heller när det var väldigt varmt ute. Hon fick ett bråck vid bakbenen, fick någon typ av eksem på benen som gjorde att hon kliade sönder sig själv, vaknade mitt i natten och vankade runt hemma och pep, så mamma beslutade att det fick vara nog. Vi ville inte att hon skulle lida för mycket (alls överhuvudtaget) sin sista tid i livet, så det tunga beslutet togs..

Men.. Hos veterinären vände allt. Vi gick från acceptans att det här var det bästa för henne till känslan att vi svikit vår lilla bästa älskade vän..
Hon var livrädd för veterinärer (rädd för de flesta andra utanför familjen) och hon hatade att åka till kliniken. Så väl där skakade hon som ett asplöv och vi gjorde allt för att hon skulle vara lugn, klappade, pussade, pratade. Inte så mycket hjälpte.
Kom in en veterinär som förklarade hur det skulle gå till, allt skulle gå lugnt till och så där.
Det gick inte till så.

Först vägdes hon för att se dosen av lugnande hon skulle få.
Första sprutan i nacken klarade hon bra, inget tjut och väldigt duktig, hon ville upp från britsen och hoppade upp mot våra famnar, jag tog emot henne och hon fick vara hos mig. Vet gick ut och sa att hon skulle komma tillbaka om 10-15 minuter när hon somnat och då skulle sista sprutan tas.
Första sprutan tog inte, hon var fortfarande klarvaken och rädd, skakade och reagerade på minsta ljud utifrån rummet.. Efter 15 min kom vet in igen och sa att hon var tvungen att ge en till spruta med lugnande, lilla bästa vännen tjöt. Så klart. Hemskt svårt. Den här gången fick hon vara i min famn hela tiden.
Vet gick och sa att hon skulle komma tillbaka inom 15 minuter igen.
Vår lilla vän var fortfarande lika vaken men skakade inte lika mycket när vet kom in och då sa vet att en tredje spruta skulle krävas och den skulle tas i en muskel - vilket skulle göra ont. Här gjorde det väldigt ont i hjärtat på alla oss och vi önskade att det inte skulle få gå till så här..

**Varför inte ge en ordentlig dos i första taget när man ändå är där för att göra det mest jobbigaste man kan som djurägare?

**Hur som så var vi ju tvungen att fortsätta sa dom direkt, då hon redan fått väldigt höga doser i sig, den här gången var hon tvungen att hållas fast ner i britsen (och detta var så hjärtskärande att det var svårt att försöka vara så lugn man kan tänkas vara i en sån situation, allt vart bara så himla fel) och när tredje sprutan väl togs så skrek hon högt av att det gjorde ont.. Vi lyfte ner henne och hon fick ligga i husses knä..
Samma förklaring, det skulle ta 15 minuter innan hon kom tillbaka för den sista sprutan..
Vid det här laget var hon nära på att somna, sov väl så gott som men hon hade ögonen öppna.. Vi grät konstant, det var inte så här vi föreställt oss hennes slut, det skulle gå lugnt till..
När veten kom sista gången så var hon så nära att sova så att hon sa att det skulle gå att ge sista sprutan nu.. De lyfte upp henne på britsen och hon låg lugnt där, men när de skulle raka en liten bit av hennes ben så försökte hon rycka till sig sin tass.. Återigen så hjärtskärande att man bara ville skrika rätt ut. Det kändes som att hon verkligen inte ville, det var inte dags, och speciellt inte efter hur hon behandlats där inne.
Men det fanns ingen återvändo när dom kommit så långt..
Kanylen placerades och de hade in det första starka sömnmedlet och här var det jobbigaste när vet sa "nu har hon inga reflexer kvar" (allt som for igenom mitt huvud var vilken panik min lilla älskade bästa vän måste fått när det inte längre gick att blinka - hon hade öppna ögon (…), andas, rycka till sig sina små tassar osv..) och sedan bytte hon spruta för att sätta dit den som skulle få henne att somna in..
Det kändes som en faslig mängd med vätska för den lilla kroppen (hon var en liten papillon). När den sprutan var tömd så lyssnade hon efter hjärtljud med stetoskopet och sa efter en liten liten stund "Nu hörs inga hjärtljud längre och hon är borta. Hon verkade vara älskad iallafall".

Och när allt var slut ville jag bara rycka tag i veterinären och fråga hur f*n de tänkt och hur de kan tillåtas att vara så klantiga när de ser hur rädd hunden är från början?! Det hela var så himla okänsligt och dåligt utfört..

Allt vi ville var att vår lilla älskade vän skulle få ett lugnt och fint avslut..

Jag har nog aldrig gråtit så i hela mitt liv. Inte resten av min familj heller. Det kändes som att man svikit sin bästa vän, en i familjen, det sista man gjorde när det blev så där.

Vi hade först tänkt att hon skulle lämnas på kliniken (då vi inte visste annars hur man skulle göra) men efter den här typen av behandling så klarade vi inte av tanken att hon skulle få tas om hand om dessa människor.. Så husse fyllde i en ny blankett om separat kremering och att hon skulle få komma hem igen, jag var kvar i rummet hela tiden och klappade henne och försökte säga hej då och berättade att hon skulle få komma hem igen.
Imorn kommer urnan, jag ska ordna en fin plats åt henne, det är det minsta jag kan göra för min bästa älskade vän.

Jag saknar henne mer än allt. Vila i frid, min bästa älskade lilla vän. Har alltid vart en i familjen och kommer alltid att vara det.

Detta var då i Gävle, på Gefle hund & kattpraktik.

Allt jag vill säga är att björkstadens djurklinik i Umeå hanterar både djur och ägare extremt väl under avlivning. Varit där en gång med en vän och en gång själv.

Vi åkte ut till vår veterinär på landet (hunden var livrädd för djursjukhus) och avlivades snabbt och enkelt i bagaget.

Jag var med när våran fd hund avlivades o det var någ det värsta jag vart med om, fint var det inte. Hon kände på sig vad som väntades tror jag, ne fy jag orkar än idag inte ta upp det helt saknar henne varje dag o säger go natt till henne som man alltid gjorde. ❤️

Vi upplevde också något tråkigt när vi avlivade vår chihuahua. Hon hade kraftiga blåsljud på hjärtat och kunde inte andas mot slutet. Hon måste sitta för att få luft.

När hon fick den lugnande sprutan började hon kämpa för att sitta upp, annars fick hon ju ingen luft. Det var hemskt att se hennes kamp istället för att hon skulle bli lugn och ligga ner som de lovade. Till slut fick vi gå och hämta någon för att de skulle ge henne sista sprutan så hon slapp ha panik. 

Det var ingen avlivning i lugn och ro i alla fall. Man undrar varför de inte avlivar direkt istället för att ge massa andra sprutor innan.

Detta var Västerorts djursjukhus. De lyssnade inte på oss och ställde inga frågor om hur hunden mådde eller varför hon skulle avlivas.

#52. Samma bemötande som vi fick då ungefär, vi förklarade noggrant att vår lilla var rädd (och det syntes så som hon skakade) och att allt var bara tvunget att gå lugnt till och rätt framförallt.. Inga frågor om vår lilla hund innan heller, ingenting.
Det är hemskt att veta att det går till på dom här visen ibland, det ska INTE gå till så, inte det sista i livet.
I vårt fall kändes det nästan som att veterinären hade annat att göra och därför ville få det hela överstökat men ändå gjorde fel HELA tiden.. Ingen vidare respekt alls öht.

Jag hoppas att vår fina hund har det bra där hon är nu och försöker tänka på att hon slipper lida mer.
Jag har köpt hem en fin urna till henne som hon sen ska få vila i. Eftersom inte veterinären kunde ge henne ett fint avslut med oss så ska jag se till att hon får det, det är jag skyldig henne.

Nu är det över och hon ska få vila i ro, saknad och älskad, föralltid. ❤️

Jag har fått ta bort både hund, häst och kanin inom loppet av ett år, hunden fick somna in i Augusti förra året så det är nästan ett år sedan. Han hade bott hos vår familj i 9år och när min pappa blev sjuk i cancer så fick jag och min sambo ta hand om hunden då mamma och pappa inte klarade av det, dock märkte vi när vi fick hunden att han var i hemskt skick och troligtvis var det ingen hemma som hade brytt sig om honom sen jag flyttade hemifrån tre år tidigare, han var extremt undernärd och full med tovor när vi fick honom och hade väldigt mycket tandsten också. Sen var han livrädd för allt och alla och en väldigt osäker hund, han var heller inte rumsren. Jag och sambon började jobba med honom för att få honom bättre och tog honom till veterinär för att kolla igenom så det inte vart något mer fel på honom och få tänderna fixade. Han blev sakta men säkert bättre och gladare och inte alls lika osäker som innan, han var en glad hund. Fram tills en promenad då vi mötte en kille i 30års åldern med en bjässe till hund som han inte klarade av att hålla och hans hund sprang fram och attakerade min stackars vovve. Myreck fick inga allvarliga skador men blev traumatiserad av händelsen och mer osäker än någonsin och började göra utfall mot allt och alla utom mig och min sambo. Där kände vi att det får vara nog, han skulle inte behöva gå igenom mer jobbiga saker i sitt liv så han fick somna in. Jag och sambon sa hejdå hemma då jag inte klarade av att följa med, det hade varit alldeles för jobbigt och jag saknar min lille bebis så himla mycket så det gör ont fortfarande.

Hästen fick somna in i vintras då han var 30år gammal och hade diverse olika ålderskrämpor. Jag var med och han fick somna in ute i hagen, han fick en hink med havre och betfor som var favoriten innan han fick sprutan. Det var hemskt att se sin stora ståtliga vackra häst bara ramla ihop sådär. Men vi fick 11 underbara år tillsammans och det är jag glad för, så nu springer gammelman ikapp med alla andra hästarna uppe i trappalanda!

Kaninen fick somna in nu i början på juni och även med honom så var jag med inne hos veterinären. Jag köpte honom som elvaåring och nu är jag 21 så vi fick tio år tillsammans och jag är väldigt glad för att vi fick så lång tid. Inne hos veterinären gick allting väldigt lugnt till och dom hade tända ljus i rummet och min lille Prick fick somna in i min famn och ligger begravd hemma hos mina föräldrar då vi inte fick begrava honom hemma hos oss för hyresvärden.

RIP Myreck, Casmir och Pricken! 🌺

Jag har nu avlivat två hundar. Bägge akutavlivningar hos veterinär.

Det var fruktansvärt bägge gånger och jag hade rejäl ångest av det.

Jag hade önskat ett helt annat slut för min bästa vän Korven. Ett där han slapp vänta och våndas och bli stucken fel 3 gånger och få ont av det.

Min älskling som betydde allt… men han var så sjuk… det fanns inget jag kunde göra… jag kunde inte åka hem med honom, jag kunde inte söka en annan veterinär… det fanns inte tid…

Förlåt älskling ❤️

❤️ på er alla som misst sin bästa vän!!

🌺❤️

Vi åkte in till kliniken och avlivade vår hund igår. Vi hade tänkt vänta några dagar till, men när hon började hoppa på tre ben igår morse trots att hon fått en kortisonspruta rakt in i knäleden ringde vi direkt och bokade tid samma dag. Det var inte rättvist mot henne att vänta längre när hon hade så ont och dessutom var vi så ledsna så det kändes skönt att få det gjort så snabbt som möjligt.

När vi kom till kliniken gick de igenom de olika sätten man kunde välja med kremering och begravning och det kändes som det var tusen olika valmöjligheter och jag vet faktiskt fortfarande inte vilket vi valde. De förklarade säkert tydligt men hjärnan hängde inte med i all sorg. 

Sedan gick vi in i rummet och fick vänta några minuter. Lucy var inte så munter för när vi går in i ett sådant rum händer det aldrig något kul. Det är mycket roligare att vara i rehab-rummet. Lucy gick runt och luktade lite och sedan satte hon sig i ett hörn. När veterinären kom in tryckte hon sig ännu längre in i hörnet. Vi fick dra fram henne, och så lade hon sig ner på golvet. Veterinären gav henne en spruta i ena bakbenet. Sedan somnade hon ganska snabbt. En djurskötare kom in och satte in en kanyl i ett framben. Efter det kom veterinären in igen och gav henne en överdos av narkosmedel. Kanske bara en halvminut senare sade veterinären att hjärtat slutat slå och att hon inte hade några reflexer i ögonen. Sedan gick veterinären och vi fick gå när vi kände oss klara.

Efter någon minut började hon liksom "dra efter andan" eller hur man ska förklara det. Veterinären hade sagt att det var vanligt och att det inte betydde att något var fel och att det var naturliga reflexer. Det kändes ändå lite obehagligt. Vi kramade om Lucy en sista gång och sedan gick vi.

Det jag hade önskat hade varit att veterinären kunde bara ha tagit sig lite tid att göra Lucy lugn. Det hade räckt att hon hade lockat på henne med glad röst så hade hon självmant kommit ut från hörnet. Kanske klappat henne lite innan hon satte in sprutan. Men veterinären var lugn och trevlig och tydlig så det är jag glad över.

Hade jag fått precis som jag ville skulle min farfar få skjuta henne i skogen när hon åt på något gott. Nu hade vi inte tid och vi bor för tillfället 50 mil från min farfar så det gick inte men det hade känts som det bästa avslutet. Ingen stress och inte i någon konstig miljö där det brukar göra ont.

Nu har tankarna kommit om hur hon upplevde det. Kände hon när de satte in kanylen? Fick hon några "panik-känslor" någon gång? Såklart ska man inte tänka såhär, men tanken har slagit mig. 

Även om det inte gick till på "fel" sätt igår så kommer jag definitivt be någon jägare att avsluta livet på kommande hundar. Det skulle kännas lugnast i själen tror jag. Det var min avlivningshistoria och mina tankar om händelsen.

#58 *kram*

#48

För mycket lugnande kan leda till att hunden spyr o ev får ner spyorna i lungorna varvid den kvävs, inte ett trevligt sätt att dö på. Den kan oxå snedtända o få totalpanik/ångest.

De/den som är med vid avlivningen bör lämpligtvis inte börja stortjuta o därmed göra hunden orolig. En hund som inte gillar vet/djursjukhus avlivar man hemma (en del vet gör hembesök för det) eller att vet kommer ut till bilen o sprutar hunden.

En del av mina hundar har avlivats hos vet o andra har husse skjutit i skogen, beroende på om de gillat vet eller inte. En del övriga djur (o en hund) har jag avlivat själv när jag inte haft andra alternativ.

#48 Fy! Jag lider med dig! Jag vet precis hur det känns. Du satte verkligen ord på den ångest jag kännt när jag avlivat två hundar hos veterinär

ATT JAG SVEK MIN BÄSTA VÄN…

Fy…

Fy

Fy

Tycker att veterinärerna borde komma fram till ett bättre sätt att avliva. Det är banne mig inte värdigt. Och vi ägare har nog med sorg, vi ska inte behöva ha en massa ångest för att avlivningen gått till på ett dåligt sätt.

Den enda varelse jag älskat helt villkorslöst på denna jäkla jord fick jag se plågas till döds. Jag svek honom. Och det ska jag leva med.

Åh, min älskade Korv…

#61 Du svek honom inte Grodis :( Du får inte tänka så!

Vi tog bort våran tax Niva i höstas. Hon blev 12 år och hon hade varit en del av familjen sedan jag var 4 år :'( Det sista året så hade hon en tumör som bara växte och växte. En dag så sprack den. Den dagen var en av de värsta i mitt liv. Det började med att det verkligen stank från hennes bur där hon låg och sov. När hon gick ut från buren så var det en stor sörja i buren.

Vi ringde veterinären på en gång men det var en lördag fast vi hade hennes hemnummer så hon sade åt oss att komma till kliniken om en halvtimme. Både mamma och jag var helt förkrossade. Men Niva själv brydde sig inte alls, tyckte väll bara att vi betedde oss underligt.

Men när den där sega halvtimmen väl passerat och vi befinner oss vid kliniken är Niva fortfarande helt lugn. Hon nosade bara runt i hela den tomma kliniken medans Ann-Sofie (veterinären) fixade alla förberedelser. När Niva fått bedövningssprutan så lägger hon sig bredvid oss och somnar på golvet. Då tar Ann-Sofie den sista sprutan och då hör vi bara en djup suck från Niva. 

Hoppas du Sover sött Niva  ❤️

58 styrkekramar

#60. Jag vet inte vad jag ska svara på det där riktigt, jag tog väldigt illa upp och blev väldigt ledsen. Jag vet inte riktigt i vilken ton du skrivit eller hur du menat det.
Det var klart att vi kollade om någon vet kunde komma hem till oss, men det fanns inte, och vet på kliniken ville inte göra det i bilen.
Jag vet inte heller vart du fick att vi "stortjöt", okänsligt. Vet inte om du syftade på just mig där. Vi grät, så klart, men vi höll oss så lugn som vi bara kunde, för hennes skull, det var när det hela var färdigt som man började "stortjuta" (som du uttrycker dig) just för att vi förlorat vår bästa vän och familjemedlem och att det blev så där.
Jag har redan ångest över det hela.
Det med sprutan så syftade jag på att det hade väl vart bättre att ge en lite mer ordentlig dos istället för flera (som förmodligen resulterade i mer lugnande än vad en, med lite mer ordentlig dos, givit).

Jag vet inte om det blev ett bra och tydligt svar, jag vart väldigt ledsen och tänker väl inte så där jätteklart.

#61. PRECIS så känner jag med. Det är hemskt. Jag hoppas att de kommer fram med någon ny metod. Allt känns hemskt. Det är nog det jobbigaste jag vart med om, utan tvekan.. Och då kan jag inte sluta tänka på hur det måste ha känts för henne då..

Han var gammal, ont i leder och exem som gjorde att han slickade upp sår hela tiden trots att mamma gav honom spruta varannan vecka mot allergin. Dessutom kunde vi inte ge honom smärtstillande då lederna gjorde riktigt ont eftersom han inte tålde sådan medicin. Hans livkvalitet var inte bra längre och vi kände att detta var bäst.

Han fick godsaker under dagen, saker han inte brukade få eftersom han inte tålde mycket alls. Jag såg till att få många pussar och pussade honom så mycket jag kunde. Blev även lite foton.

Väl hos veterinären fick vi komma in i ett rum med ett tänt ljus och tjocka filtar på golvet och i soffan.

Han blev stressad, antagligen pga alla lukter och spydde. Sköterskan förklarade hur det skulle gå till och att vi fick bestämma takten. Han fick först en lugnande spruta. Tog ca 10 min innan den verkade så mycket att han slutade skaka och andas snabbt. Då låg han ned och hade svårt att hålla ögonen öppna. Jag låg hela tiden vid hans sida och pratade och smekte honom.

Sedan kom sköterskan in och satte en kanyl i benet på honom och sedan fick vi vänta några minuter innan veterinären kom in. Hon var mycket medkännande, klappade honom och förklarade att första sprutan han skulle få innehöll narkosmedel som skulle gå rakt ut i blodet. Det skulle få honom att somna direkt och sedan få hjärtat att stanna. Hon sa att han kunde göra några djupa antetag och kanske gny lite, detta eftersom dom kan bli snurriga direkt då det kommer in i blodet, men hon påpekade att det inte var för att det gör ont.

Sedan sa vi att det var dags, och hon satte in sprutan och tryckte sakta in narkosen. Jag klappade mjukt hela tiden och sa att han skulle sova gott. Det gick snabbt, utan någon synbar reaktion alls. Efter andra sprutan lyssnade hon på hjärtat och berättade att han var borta, att han inte längre var med oss. Mamma och jag grät båda två. Vi som aldrig gråter.

Det jobbiga under detta sista var att en hund i närheten skällde oavbrutet, och Max tyckte in om främmande hundar. Jag mår dåligt över att tänka på att det var det sista han hörde i livet :( Skulle jag ha pratat mer med honom?

Jag försöker intala mig att han kände att jag hela tiden fanns vid hans sida och smekte honom. Att han kände min och mammas kärlek trots våra tårar.

När veterinären lämnade oss sade hon att vi fick sitta kvar med Max så länge vi behövde, och att vi bara kunde gå sen. Men när vi skulle gå blev jag hysterisk och sa åt mamma att vi inte kunde lämna honom liggandes helt ensam på ett främmande ställe. Så hon fick gå ut och be dom komma och hämta honom. Så en sköterska kom in och lyfte upp honom, vi sade våra sista farväl genom smekningar och pussar och sedan lämnade hon rummet med Max :(

Kunde jag gjort mer frågar jag mig. Fungerade verkligen lugnandet eller var det bara kroppen som blev bedövad så han var fullt medveten om allt? Jag hoppas innerligt att han inte längre var stressad…

Kommer inte vilja gå igenom det fler gånger.

(Bild på max med strumpbyxor. Inte för att klä ut, utan för att han inte skulle slicka på exemen på benen/tassarna)

#66. Förstår precis hur du känner. Exakt det du frågar dig själv om frågar jag mig själv om också.

Det är nog mycket av ovissheten också som tär på en, man undrar och undrar hur det var för dom, hur de kände, om man gjorde rätt och allt annat i all oändlighet - iallafall jag.

Kramar till er allihopa och..
Vila i frid alla fina familjemedlemmar ❤️

Usch vad hemskt det är att läsa. Vill inte tänka på avlivning alls, Sasha är bara lite över året men det kan ju hända saker ändå tyvärr. 

Det gör mig otroligt upprörd att höra att såpass många har dåliga erfarenheter av hur veterinären hanterat avlivningen. För en djurägare är avlivning oftast det värsta som finns och då vill man ju inte att hunden ska må dåligt eller behandlas fel. 

Massa kramar till alla stackare som tvingats uppleva det eller avlivning överhuvudtaget. ❤️😕

Jag avlivade min bästa vän för 3 veckor sedan!

Vi kom till veterinärstationen vid 13. Han fick en lugnande spruta som inte hjälpte alls så efter ca 30min fick dom ge han en till. Då blev han helt lugn och låg med huvudet i mitt knä och "sov". Den andra lugnande sprutan gjorde så hans blodtryck sjönk rejält så det tog 1 timme för 2 veterinärer att hitta venen för att kunna sätta kanylen. Värsta timmen i mitt liv. Ville bara dom skulle hitta rätt så det skulle vara över. Var nog plågsamt att behöva ta bort min älskade hund!

Vila i Frid älskade Dixon ~2009/06/11 - 2013/07/19~

Har varit med om att avliva en hund och en katt! Vi hade köpt en valp med 3 raser i, labbe, schäfer och rottweiler! Hon blev tyvärr bara drygt ett år gammal, blir ledsen i ögat när ja tänker på de! Vi hade köpt henne av en privat person som fick en liten kull på 4 valpar, jag tjatade på mamma, ville så gärna ha lilla smilla! Till slut så gav mamma upp och vi fick lilla smilla med oss hem, sen innan hade vi en labbe på 3 år, allt gick bra, dem kom överens o Cindy o smilla blev bästa kompisar, när smilla började o närma sig halvåret så börja allt o strula, smilla hängde jämt i örat på Cindy, alltså hon låg alltid o bet i hennes öron sen varenda natt hittade hon på bus, rev ner alla blommor i hela huset, tugga på allt hon fick tag på, hon blev en ständigt stressad hund :(( när vi gick till vet.. Så sa dem att hon blir aldrig gammal, så mina föräldrar bestämde sig för att vi skulle avliva henne, jag förstod inte varför, varför kunde hon inte så leva, än idag tänker man att fanns de verkligen inget att göra så hon kunde få lov att leva, hon blev nästan bara 1 år gammal :(( RIP Smilla

#65 Det var absolut inte min mening att skriva något som du eller någon annan skulle må dåligt av eller att såra dig!

Till alla som mist en vän:

http://www.indigo.org/rainbowbridge_ver2.html