För nästan ett år sedan fick jag ett okej av mina föräldrar att skaffa en hund (min frsta). Valet föll på en ras jag kollat in mycket länge, och vi hittade en uppfödare relativt nära oss, som just då fått en valpkull. Vi köpte en av valparna i kullen, och jag tror att få var så glada som jag var.
Men ganska snart visade det sig att han blev extremt vaktig med sin mat och saker som han inte fick ha, till exempel strumpor och annat som är "vårat". Leksaker har jag alltid fått kampat ganska hårt med honom om, och jag har omedvetet lärt in honom komandot "släpp" genom att alltid låta honom jaga leksaken när jag har fått den, ibland under värsta kampen (det relevanta här är att det är saker han aldrig försvarat).
Jag fick inte ta av honom det, utan han började morra och gick sedan till attack med bett. Jag har fortfarande ärr efter det, både på armen och låret, det på låret fick jag då han från liggande gick till attack på mig (notera även att detta inte är en stor hund).
Jag började bli osäker på hunden och konstaterade att jag inte kunde hantera honom, och ville därför lämna tillbaka honom till hans uppfödare. Men detta ville inte mamma, då hon fäst sig vid honom.
Efter många långa diskussioner kom vi fram till att mamma får ha kvar honom om hon tar över det ansvar som jag har haft för honom.
Trots att hon ibland har stått handfallen och inte vetat vad hon ska göra har hon gjort ett jättebra jobb med hunden, som lugnat ner sig betydligt senaste halvåret.
Men här kommer ett men till. Senaste veckan har han (till synes utan anledning) börjat denna aggressivitet igen, men på ett helt annat sätt. Det började med att jag låg i min säng, och han började morra åt mig.
Och nu har han tre nätter (han är med mamma på dagarna) i rad gjort samma sak. Jag sitter vid datorn och han är i ett annat rum börjar skälla och morra där för att komma in mot mig.
I natt gjorde han ett riktigt utfall mot mig, med tre meters ren attack som jag av ren "överlevnadsinstinkt" backade undan ifrån. Enligt mamma var detta för att det var mörkt i rummet där vi var. Under dessa utfall får han "stål" i blicken och går inte att kontakta.
Men det är något i min mage som säger att detta har inte med dom tidigare utfallen att göra, utan att han har ont någonstans, och på något sätt förknippar det onda med mig.
Men då kommer nästa problem, mamma vill inte ringa veterinären med motiveringen att hon inte vill ringa till dom och säga "Hej, min hund morrar, kan jag få en tid?". Jag skulle jättegärna ringa själv, men jag har en enorm telefonfobi, och när jag mår så här psykiskt dåligt som jag gör nu har jag svårigheter att ens svara i telefonen, att ringa någon är inte ens att tänka på.
Jag kan dessutom inte boka en tid, då jag varken har bil eller körkort, så jag kan inte på egen hand ta mig till veterinären.
Jag behöver helt enkelt hjälp, tankar, ideér och massor av peppning! Enligt uppfödaren andades han inte när han föddes, och det dröjde några minuter innan hon fick igång hans andning, och hon har varit lite inne på att detta kanske påverkat honom? Skulle det vara någon idé att röntga skallen på honom vid ett veterinär besök (självklart ska vi bekräfta/utesluta annan kroppslig smärta)?
98% av tiden är han en underbar hund som jag och min familj älskar, men dom andra 2% gör våran situation ohållbar. Men jag vill ju samtidigt inte bli av med dom första 98%, det är ju min älskling.