Övrigt

Aron har nos för katastrofer

2006-08-23 05:02 #0 av: Faxlin

Läs om en hund i människans tjänst.

Aron har nos för katastrofer

För den mänskliga näsan kan det vara svårt att leta reda på varifrån en lukt kommer. För en brandman hör det till vardagen att springa upp och ner i trapphus och lukta i brevinkast efter gas eller rök. Men det finns näsor, eller snarare nosar, som är betydligt skarpare och som hittar rätt på väsentligt kortare tid. Hundens.

Just nu pågår ett världsunikt projekt på Östermalms brandstation i Stockholm. Man håller på att undersöka om den treåriga blandrashunden Aron kan användas inom räddnings-tjänsten för att söka efter gas- och röklukt, hitta drunknade under vattnet och livrädda på is. Fram till år 2006 kommer Aron att vara i brandkårens tjänst.


Fotograf: Magnus Pehrsson

Schäfern Tarro pionjär
Försöket är egentligen en fortsättning på ett projekt som genomfördes 1999-2000 med schäferhannen Tarro. Han tränades på att söka efter gas- och röklukt och var under en period projektanställd på brandstationen. Brandmannen Toni Frank var den som tog initiativ till projektet och som också blev Tarros chef och husse.

- Vi ville se om det var möjligt att träna en hund på att söka efter gas- och röklukt, berättar Toni. Rök- och gasluktslarm tar mycket av brandkårens tid i Stockholm. Hundar kan ju söka efter så mycket annat - knark, asbest, PCB, kvicksilver, så jag kom på idén att det borde vara möjligt att träna dem även på röklukt.

I Stockholm går larmet 2 500 gånger per år om rök- och gaslukt. I många fall är det svårt att hinna fram i tid och hitta varifrån lukten kommer, innan branden har brutit ut. Därför tränades Tarro upp tillsammans med hundskolan i Sollefteå. Det var första gången något liknande prövades inom räddningstjänsten, både i Sverige och i Europa.

- Tarro visade att hundar är överlägsna på att hitta var lukten kommer från, fortsätter Toni. Med hundens hjälp går det mycket snabbare att hindra en stor brand.

Fotograf: Magnus Pehrsson
Mer hundgöra inom räddningstjänsten
Trots framgångarna med Tarro tyckte man när projektet utvärderades att bara sökning på rök- och gaslukt var för snävt som arbetsområde för en hund inom räddningstjänsten. Nu ville Toni se om det gick att träna en hund att söka efter drunknade. Det är så Aron kommer in i bilden.

Aron är uppfödd på Dog Police School i Holland. Han ansågs vara för vek för att bli polishund men han var så lydig att han med fördel kunde användas till annat. Hundskolan i
Sollefteå köpte honom och tog kontakt med Toni.

Aron har tränats så att han förutom att hitta rök- och gaslukt även kan söka efter drunknade människor under vatten. Aron har en annan specialitet än andra eftersökshundar som "bara" kan markera från en båt var det finns ett lik. De har inte tränats på att hitta levande personer under vattenytan. Men om ett barn försvinner från en badstrand kan Aron kan själv simma ut och söka efter det. Det går mycket snabbare än de skallgångskedjor som ska bildas och den tid det tar för dykare att komma till platsen, få på sig utrustningen och börja leta. Hittills har man inte kunnat träna Aron i ett "skarpt" läge utan har fått använda tänder och hår. Men det har fungerat utan problem.

- Vi har försökt träna honom på "skall" för att markera om han har hittat någon. Han har lite svårt att skälla i vattnet, ler Toni, men man ser ändå tydligt på hela hans kroppsspråk när han har hittat något. Han gnäller, blir upphetsad och cirklar runt på ett ställe.

I våra svenska vatten är sikten ofta mycket dålig. När dykare letar efter försvunna personer använder de särskilda sökmönster, för att systematiskt gå igenom ett område. Den dåliga sikten gör att man kan missa en människa bara en meter bort. Aron kan markera exakt var personen ligger. Det säger sig självt hur mycket snabbare det är i en livräddningssituation.

- När en person har drunknat har du i värsta fall bara sex minuter på dig att börja med hjärt- lungräddning. Ofta får dykarna gå ner med vetskapen om att personen förmodligen redan dött. Vi hoppas på att kunna rädda fler till livet i sommar när badsäsongen kommer igång, nu när vi har Aron.

I sommarvarmt vatten, runt 20 grader, kan Aron vara i ungefär en kvart. Ju kallare det blir desto kortare tid kan han vara i. Men även på vintern kan Aron användas i livräddningssituationer till sjöss, även om han inte blöter ner pälsen i det iskalla vattnet.

- Om någon ligger i en vak kan Aron springa ut på isen och lämna dubbar, livboj och annat, tills räddningspersonalen kommer ut, berättar Toni. Han väger ju inte så mycket så han tar sig ända fram till vaken.

Finansieringen ett problem
Trots att det känns så klockrent att använda hundar inom räddningstjänsten för att förebygga skador och rädda liv, är finansieringen av hundarna ett stort problem. Kommunerna är inte beredda att skjuta till de resurser som behövs, trots att man genom hundarna till exempel kan spara in på antalet utryckningsfordon och på bränslekostnader.

- Både för projektet med Tarro och det med Aron har vi sökt sponsorer, berättar Toni. De har stöttat med bland annat pengar till att köpa hunden, utryckningsbil, bränsle, foder och kläder. Utan sponsorerna skulle vi inte kunna göra det här.

En så välutbildad hund som dagligen rycker ut för att rädda liv måste naturligtvis även vara försäkrad. Därför sponsrar Agria Djurförsäkring Aron med en liv- och veterinärvårdsförsäkring så han kan känna sig trygg på sina uppdrag.

- Livförsäkringen blir nu en ren besparing för oss, säger Toni. Jag hoppas att det för den framtida utvecklingen av räddningstjänsten kommer att finnas fler möjligheter till sponsring, och fler företag som är villiga att ställa upp. Det här är ett samarbete som förbättrar för alla. Försäkringsbolag är typiskt sådana företag som borde vara intresserad av att investera i förebyggande satsningar, men de har hittills varit ointresserade.

Även politikerna har varit avvaktande, men de trots det sagt ja till projektet och att det finansieras genom sponsring.

- Jag hoppas att politikerna får upp ögonen för möjligheterna med att använda hundar inom räddningstjänsten, säger Toni. De kostar väldigt lite i relation till det vi kan spara i lidande, förstörd egendom och förlorade liv.

Aron är en oavlönad resurs, men Toni menar att arbetet i sig är den bästa belöningen.
- Aron har ett kanonliv. Han bor hos mig och följer med över allt. Jobbet är en lek för honom - att söka är det bästa han vet. Det som är tråkigt är att ligga på stationen och vänta!

På brandstationen är alla glada över att få ha Aron på plats och det har inte varit någon oro för allergier, hundrädsla eller annat. Det är snarare så att brandmännen saknar att ha hunden med på passen.

- Man ser det som en tillgång att ha Aron på sitt pass. Då slipper man ju själv ränna i trapphus och sniffa, säger Toni. Dessutom löser vi uppgiften mycket bättre med hundens hjälp.

Rök- och gasluktshunden måste följa samma säkerhetsregler som de andra brandmännen. Därför menar Toni att riskerna inte är större för en hund.

- Det han skulle kunna råka ut för är en gasexplosion om vi söker på gas. Men då drabbas vi andra också.

Hundar i människans tjänst
Hundar hjälper människor med många olika saker idag. De är ledarhundar, knarkhundar på fängelser och i tullen, de söker såväl giftiga ämnen som kantareller. Toni menar att vi ligger ganska långt fram i Sverige på att använda hundar, men att bara fantasin sätter våra gränser.

- I Storbritannien har man tränat hundar på att avgöra om en brand har varit mordbrand eller inte. Hundar som söker efter människor i rasmassor känner vi väl alla till. Ett spännande uppdrag var Barsebäck som hörde av sig och hade problem med en kylvattenanläggning som läckte, men man kunde hitta var. Då flög vi ner och skulle hjälpa till genom att pumpa in doftämne i anläggningen. Det hela slutade med att kemisterna på Barsebäck inte gick med på det, så vi fick åka hem igen. Men hunden hade säkert klarat av det.

I framtiden hoppas Toni på att hundar kommer att vara i tjänst åtminstone hos brandkåren i Stockholm, Göteborg och Malmö. Det är de städer som har flest gas- och rökluktslarm och ligger alla vid vatten.

Text: Anna Resjö

Foto: Magnus Pehrsson.
 

Relaterade länkar

  • Länk 1
  • Länk 2
  • Länk 3

Av: ÅsaF

Datum för publicering

  • 2006-08-23

Cave quid dicis, quando, et cui
Audiatur et altera pars

Anmäl
2006-08-23 12:20 #1 av: Dama

Vilken hund sådan skulle man ha

Anmäl
2006-08-31 13:18 #2 av: KerstinP

Snyggt jobbat Åsa.

Anmäl
2007-08-07 01:16 #3 av: AnneN

*putt*

/Mvh Anne
~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

Anmäl
2007-08-07 01:39 #4 av: Lotta

Puttar

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.