2010-09-17 16:11 #0 av: SaraC

Stående fågelhundar

Bracco italiano

Bracco italiano

FCI-nummer 202

Ursprungsland/hemland: Italien

Storlek/vikt: Mankhöjden skall vara mellan 55-67 centimeter. Idealhöjd för hanhund är 58-67 centimeter, för tik 55-62 centimeter. Vikten skall vara mellan 25-40 kilo, beroende på mankhöjd.

Färg: Vit. Vit med olika stora fläckar i orange eller mer eller mindre mörk bärnstensfärg. Vit med mer eller mindre stora kastanjebruna fläckar. Vit med blekt orange prickar (så kallad ticking eller beltonteckning). Vit och kastanjebrun skimmel (roan).

Kort om rasen: Bracco italiano är en mycket gammal italiensk ras vilken under hundratals år använts för fågeljakt. Den har under seklerna utvecklats i takt med jaktens olika behov. Från forna tiders jakt med nät har rasens anpassningsbarhet fört den till dagens jaktformer med skjutvapen. Bracco avbildade på fresker från 1300-talet är bevis för att rasen med odiskutabel tidlöshet behållit både sin typ och anlag som stående fågelhund. Bracco är härdig och lämpad för all sorts fågeljakt. Rasen är pålitlig och begåvad med utmärkt förmåga att förstå samt är lugn och lätt att träna.

Ur Standard för Bracco italiano

-------------------------------------------------------------------------------

Braque d'auvergne

Braque d'auvergne

FCI-nummer 180

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 57-63 centimeter, idealhöjd är 60 centimeter. Mankhöjd för tik är 53-59 centimeter, idealhöjd är 56 centimeter. Med en tolerans på +2 centimeter eller -1 centimeter för båda könen.

Färg: Svart med vita tecken av varierande betydelse. Det finns två godkända typer av teckning: "flecked" och "greying". Uppdelningen får inte användas för att avskilja två exemplar av samma kvalité. Huvudet föredras vara svart med en vit bläs. Ett vitt eller fläckigt (flecked) öra eller ena sidan av huvudet vitt och fläckigt (flecked) anses inte som fel.

Kort om rasen: Braque d'auvergne är en mycket gammal ras som funnits i Cantal (ett franskt departement) i över två århundraden. Rasen har sitt ursprung ur olika fågelhundar och är skapad av och för jägare. Det är en mild, intelligent, hörsam och mycket tillgiven hund. Träning av rasen går i huvudsak ut på att utveckla de naturliga egenskaperna. Braque d'auvergne har ett mycket gott luktsinne. Rasen anpassar sig väl till familjeliv.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Braque de l'ariège

Braque de l'ariège år 1915

Braque de l'ariége

FCI-nummer 177

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 60-67 centimeter, för tik 56-65 centimeter.

Färg: Ljus orange fawn eller ibland brun, kraftigt fläckig med "ticking" i fawn eller brun; vissa hundar är även vita med ticking i fawn eller brun.

Kort om rasen: Braque de l'ariège är ättling till de gamla franska Braques, som på 1800-talet korsades med vita och orange Braques från södern för mer lätthet och energi. En del jägare bevarade rasen, vilket gjorde att den undvek att försvinna helt. År 1990 bestämde sig en grupp uppfödare sig för att hänge sig åt rasens överlevnad. Braque de l'ariège är anpassad för alla typer av jakt. Det är en motståndskraftig, foglig och lättlärd hund.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Foto: Braque_du_bourbonnais na Światowej Wystawie Psów Rasowych w Poznaniu av Pleple2000 (CC BY-SA)

Braque du bourbonnais

FCI-nummer 179

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 51-57 centimeter, för tik 48-55 centimeter. Med en tolerans på +/- 1 centimeter.

Färg: Den vita fläckningen är mycket intensiv, med ticking i brun eller "flecking" i fawn och alla varianter. Örat är i allmänhet i samma färg som grundfärgen och mer eller mindre markerat. En detaljerad blandning av vita och färgade hår, "roan", accepteras också. På huvudet, liksom på kroppen, är färgade fläckar endast accepterade i mindre antal och storlekar.

Kort om rasen: Braque du bourbonnais var känd redan 1598 ("Natural History", Aldovrandi - National Library) och dåtida författare beskrev rasen som ett angenämt sällskap för jägaren, med ett härdigt och sunt utseende. Den vita pälsen är täckt med ticking i brun eller fawn. På 1930-talet ville uppfödare införa en blekt lila färg tillsammans med kravet att hundarna skulle födas med naturligt kort svans. Dessa strikta krav satte rasens existens i fara. Under 1970-talet beslutade sig en grupp uppfödare att arbeta för rasens överlevnad. I nuläget är rasens framtid säker. Braque du bourbonnais är behaglig och tillgiven. Under jakt gör dess passion och intelligens det möjligt för rasen att anpassa sig till den mest varierande terräng och typ av vilt. När den söker bär den naturligt huvudet högt för att hitta doften, vilket intygar rasens fallenhet för lämpligt och precist ställande.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Braque francais

Braque français år 1915

Braque français, type gascogne

FCI-nummer 133

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 58-69 centimeter, för tik 56-68 centimeter. Idealhöjd är 61-63 centimeter.

Färg: Kastanjebrun. Kastanjebrun och vit. Kastanjebrun och vit och mycket spräcklig. Kastanjebrun och vit med tantecken (ovanför ögonen, på läpparna och på benen).

Kort om rasen: Det finns två olika typer av Braque français, den stora "type gascogne" och den mindre "type pyrénées". Båda typerna härstammar ursprungligen från sydvästra Frankrike och och Pyrenéerna, där de bevarades i ren form.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Foto: Braque Francais av Johami (CC BY-SA)

Braque français, type pyrénées

FCI-nummer 134

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 47-58 centimeter, för tik 47-56 centimeter. En storlek på 50-55 centimeter eftersträvas eftersom den täcker flest användningsområden.

Färg: Kastanjebrun. Kastanjebrun och vit. Kastanjebrun och vit och mycket spräcklig. Kastanjebrun och vit med tantecken (ovanför ögonen, på läpparna och på benen).

Kort om rasen: Det finns två olika typer av Braque français, den stora "type gascogne" och den mindre "type pyrénées". Båda typerna härstammar ursprungligen från sydvästra Frankrike och och Pyrenéerna, där de bevarades i ren form. Den mindre varianten av Braque français, "type pyrénées" är lättare i formen och mindre i storlek än den större, men bibehåller ändå alla proportioner och egenskaper som "type gascogne".

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Foto: Braque Saint-Germain (FCI No. 115) av Pleple2000 (CC BY-SA)

Braque saint-germain

FCI-nummer 115

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 56-62 centimeter, med en tolerans på +2 centimeter för utmärkta exemplar. Mankhöjd för tikar är 54-59 centimeter, med en tolerans på +2 centimeter för utmärkta exemplar.

Färg: Vit med orange (fawn) tecken; en del "mottling" tolereras men är inte önskvärt. Öronen är i fawn (en mycket sparsam mängd vitt tolereras men är inte önskvärt).

Kort om rasen: Braque saint-germain är ättling till de hundar som uppstod genom korsning av engelsk pointer och kontinental pointer. Rasen skapades runt 1830 i kungliga kennlar i Compiègne och sedan i Saint Germain en Laye. Det var en mycket populär ras fram till början av 1920-talet, och det var den mest visade pointern under de första utställningarna, särskilt vid den första franska hundutställningen år 1863. Den franska rasklubben bildades i mars 1913. Braque saint-germain är en stående fågelhund som huvudsakligen används till jakt på fågel, men som även kan användas på pälsvilt. Rasen är framför allt en jägare. Den är väldigt sällskaplig, lugn och tillgiven. Braque saint-germain är enkelt att träna och vill vara nära sin familj. Den jagar med passion fasan, rapphöna och morkulla i all slags terräng, och apporterar med mjuk mun.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Breton

Breton

FCI-nummer 95

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är minst 48-51 centimeter, för tik 47-50 centimeter. Tillåten avvikelse nedåt respektive uppåt är 1 centimeter. Idealstorlek för hanhund är 49-50 centimeter, för tik 48-49 centimeter.

Färg: Färgen kan vara vit med medelstora, oregelbundna fläckar i antingen orange, leverbrunt eller svart. Pälsen hos skäck eller skimmeltecknade hundar kan ibland ha små prickar på nosparti, läppar och extremiteter. Tanteckning är tillåten hos både skäck och skimmeltecknade hundar (den rödgula tanfärgen kan variera från orange till mörkt rödgul). En smal vit bläs är önskvärd hos alla färgvarianter. Enfärgad päls är inte tillåten.

Kort om rasen: Rasen kommer ursprungligen från centrala Bretagne och är för närvarande den numerärt största stående fågelhundsrasen i Frankrike. Den härstammar troligen från en av de allra äldsta hundsraserna av spanieltyp och har sedan början av 1900-talet förädlats genom korsningar och selektiv avel. Den allra första rasstandarden för denna medfött kortsvansade spaniel från Bretagne fastställdes av den franska rasklubben 1908. Breton anpassar sig till alla miljöer. Rasen är mentalt balanserad och sällskaplig. Breton är en mångsidig stående fågelhund som lämpar sig för jakt på alla slags byten i all slags terräng. Redan som ung är den en användbar jakthund. Breton utmärker sig genom god viltfinnarförmåga, utmärkta rörelser, gott luktsinne, vitt sök i fält, spontant och uthålligt stånd, god apporteringsförmåga och lättdresserbarhet.

Ur Standard för Breton

-------------------------------------------------------------------------------

Cesky fousek

Ceský fousek

FCI-nummer 245

Ursprungsland/hemland: Tjeckien

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 60-66 centimeter, för tik 58-62 centimeter. Vikt för hanhund är 28-34 kilo, för tik 22-28 kilo.

Färg: Mörkskimmel med eller utan bruna fläckar. Brun med melerade tecken på förbröstet och på den nedre delen av frambenen. Brun utan några större tecken.

Kort om rasen: Ceský fousek var före första världskriget den vanligast använda strävhåriga stående fågelhunden i det som idag är Tjeckien och Slovakien. Världskriget och dess följder gjorde att rasen nästan dog ut under 1920-talet. Basen för dess återuppbyggnad utgjordes av några ursprungliga typiska exemplar från vilka den moderna typen av cesky fousek utvecklades genom planmässig avel. Rasen är för närvarande den andra mest använda jakthundsrasen i de tjeckiska och slovakiska republikerna. Ceský fousek är allsidig som jakthund, då den har naturlig fallenhet för arbete såväl på fält, som i vatten och skog. Trots sin medfödda rovdjursskärpa är den lätt att föra och den är tillgiven sin ägare.

Ur Standard för Ceský fousek

-------------------------------------------------------------------------------

Foto: Drentse Patrijshond, Hunderasse aus den Niederlanden av Eric Broeksma (CC BY-SA)

Drentsche patrijshond

FCI-nummer 224

Ursprungsland/hemland: Nederländerna

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 58-63 centimeter, för tik 55-60 centimeter. För en välproportionerlig hund är det acceptabelt med 1 eller 2 centimeter mer.

Färg: Vit med leverbruna fläckar, med eller utan prickar. Mantel är mindre önskvärt. Öronen skall vara bruna liksom pälsen runt ögonen.

Kort om rasen: Drentsche patrijshond utvecklades på 1500-talet ur spaniel som via Frankrike kom från Spanien. År 1943 blev rasen officiellt erkänd av nederländska kennelklubben och år 1948 bildades den nederländska rasklubben "De Drentsche Patrijshond".  Drentsche patrijshond är idealisk för jakt i olika slags terräng. Den jagar inom skotthåll och det är naturligt för rasen att hålla kontakt med jägaren. Karaktäristiskt hos många hundar i rasen är svansens cirkulära rörelse vid sök, speciellt när hunden får vittring av vilt. Rasens anpassningsförmåga gör den användbar vid jakt på allt slags vilt såväl på fält som i vatten. Förutom att den är en god apportör så kan den också utföra eftersök. Dessa särdrag är medfödda och därför behöver rasen föga utbildning. Eftersom dess temperament är vänligt skall man inte heller dressera den med tvång. Rasen är av naturen lojal och intelligent vilket gör den, tillsammans med god uppfostran och träning, till en värdefull jaktkamrat såväl som en högt uppskattad familjehund.

Ur Standard för Drentsche patrijshond

-------------------------------------------------------------------------------

Engelsk setter

Engelsk setter

FCI-nummer 2

Ursprungsland/hemland: England

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 65-68 centimeter, för tik 61-65 centimeter.

Färg: Vit och svart ("blue belton"), vit och orange ("orange belton"), vit och gul ("lemon belton"), vit och leverbrun ("liver belton") eller trefärgad. Trefärgad betecknas blue belton med tantecken eller liver belton med tantecken. Beltonfärgade (vita hundar med små fläckar i ovan nämnda färger) föredras framför hundar med mycket stora färgade fläckar på kroppen.

Kort om rasen: Engelsk setter härstammar från spaniels, som redan på 1500-talet användes vid jakt på fågel. Dessa så kallade "setting spaniels" hade till uppgift att markera var fågel tryckte genom att stanna, sjunka ner (sätta) sig framför bytet, för att sedan krypande avancera mot det så att jägaren kunde fånga det med nät. När skjutvapen introducerades utvecklades fågelhunden till att markera fågel med att "stå" för den och sedan avancera och apportera efter skott. Denna utveckling skedde troligen i början av 1700-talet och medförde att spaniels och "setting spaniels" separerades i avelsarbetet. Den engelska settern är en utmärkt stående fågelhund, lättdresserad och följsam, känd och uppskattad i stora delar av världen. Engelsk setter är mycket energisk med intensiv jaktlust. Den är utpräglat vänlig och godmodig.

Ur Standard för Engelsk setter

-------------------------------------------------------------------------------

Foto: Epagneul_bleu_de_picardie na Światowej Wystawie Psów Rasowych w Poznaniu av Pleple2000 (CC BY-SA)

Épagneul bleu de picardie

FCI-nummer 106

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 57-60 centimeter, tikar något mindre.

Färg: Gråsvart spräckligt som bildar en blåaktig nyans, med svarta fläckar.

Kort om rasen: Épagneul bleu de picardie är en fransk stående fågelhund av spanieltyp.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Épagneul de pont-audemer

Épagneul de pont-audemer

FCI-nummer 114

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund och tik är 52-58 centimeter.

Färg: Brun, helst brun och grå "mottled", med skiftningar i nyans av döda löv.

Kort om rasen: Épagneul de pont-audemer är en fransk stående fågelhund av spanieltyp.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Foto: Epagneul Francais, a french pointing dog av Alephalpha (CC BY-SA)

Épagneul français

FCI-nummer 175

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 56-61 centimeter, för tik 55-59 centimeter. För såväl tik som hanhund tolereras en avvikelse på +2 centimeter.

Färg: Vit och brun med måttlig mängd fläckar, vilka ibland kan vara mycket stora, med oregelbundna fält, som kan ha få eller måttligt många prickar eller roanteckning, utan överdrift. Den bruna färgen varierar från kanel till mörk leverfärg. Vit bläs och vit fläck på huvudet uppskattas, om markeringarna inte är för stora. Avsaknad av vita markeringar i huvudet är helt tillåtet. Alla yttre slemhinnor skall vara bruna utan avpigmentering, speciellt nostryffeln och ögonkanterna.

Kort om rasen: Épagneul français härstammar från de på medeltiden använda jakthundarna från Oysel som beskrivs av Gaston Febus. Rasen är ursprunget till många olika varianter av jaktspaniels. Genom urval har en elegant och atletiskt byggd hund avlats fram, som markerar fågel skarpt och som idag är synnerligen framstående vid jaktprov. Den första rasstandarden sammanställdes 1891 av James de Connick och reviderades sedan ett flertal gånger innan den slutligen fastställdes av FCI:s standardkommitté år 1986. Épagneul français har ett balanserat temperament. Rasen skall vara rättfram, mild, lugn och vänlig. Vid jakt är den entusiastisk, den är social mot andra hundar och en idealisk följeslagare i alla situationer. Rasen är en utmärkt stående fågelhund, men också en god apportör.

Ur Standard för Épagneul français

-------------------------------------------------------------------------------

Foto: Epagneul_picard na Światowej Wystawie Psów Rasowych w Poznaniu av Pleple2000 (CC BY-SA)

Épagneul picard

FCI-nummer 108

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund och tik är 55-60 centimeter. Med en tolerans på upp till 62 centimeter för hanhundar.

Färg: Grå "mottling" med bruna fläckar på olika ställen på kroppen och svansroten. Oftast tantecken på huvud och extremiteter.

Kort om rasen: Épagneul picard är en fransk stående fågelhund av spanieltyp.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Gammel dansk hönsehund

Gammel dansk hønsehund

FCI-nummer 281

Ursprungsland/hemland: Danmark

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 54-60 centimeter, idealhöjd är över 56 centimeter. Mankhöjd för tik är 50-56 centimeter, idealhöjd är över 52 centimeter. Vikt för vuxen hanhund är 30-35 kilo, för tik 26-31 kilo.

Färg: Vit med leverbruna tecken, vilka kan vara få stora eller många små fläckar (fräknar) i det vita. Den bruna färgen kan variera men brun till mörkbrun föredras.

Kort om rasen: Rasens ursprung kan hänföras till omkring 1710, då zigenarhundar korsades med lokala gårdshundar i åtta led och därigenom avlades en vit och brunbrokig fågelhundsras fram, kallad bakhunde eller gamle danske hønsehunde. Gammel dansk hønsehund utstrålar lugn, stabilitet, beslutsamhet och mod. Under jakten söker den i relativt långsamt tempo. Den arbetar i god kontakt med föraren och löser sin uppgift som stående fågelhund utan att skapa onödig oro i terrängen. Den är lika användbar på stora som små jaktmarker.

Ur Standard för Gammel dansk hønsehund

-------------------------------------------------------------------------------

Gordonsetter

Gordonsetter

FCI-nummer 6

Ursprungsland/hemland: Storbritannien

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 66 centimeter, för tik 62 centimeter.

Färg: Djupt glänsande kolsvart utan rostfärgat skimmer, med kastanjeröda tecken (glänsande tanfärg). Svarta hårstrån i tan-färgen får förekomma på tårna och under hakan. Tan-tecken skall finnas över ögonen, på nospartiets sidor, på bröstet, på frambenens fram- och baksidor, på insidan av bakbenen och låren samt omkring anus. En mycket liten vit bröstfläck är tillåten. Inga andra färger är tillåtna.

Kort om rasen: Gordonsettern, liksom övriga settrar anses härstamma från så kallade setting spaniels, en hundtyp som fanns på de brittiska öarna redan för femhundra år sedan. De kännetecknades främst av egenskapen att med luftvittring lokalisera och "ställa" hönsfågel. Settrar förekom med olika färg och typ och efter den första rassorteringen under 1870-talet kallade man den svarta varianten med roströda tecken för "Black and Tan Setter". Den hade främst utvecklats under första delen av 1800-talet på ett gods i södra Skottland ägt av en hertig Alexander IV av Gordon. Hertigen förordade en jakthund med kraftfull konstitution lämpad för förhållandena på de skotska hedarna. Varianten kallades oftast för Gordons settrar, vilket ledde till att engelska kennelklubben 1924 ändrade rasnamnet till Gordon Setter. Gordonsettern skall vara intelligent, värdig och arbetsvillig. Den skall vara modig, tillgänglig och ha ett vänligt och jämnt temperament.

Ur Standard för Gordonsetter

-------------------------------------------------------------------------------

Foto: Wirehaired pointing griffon av Elf (CC BY-SA)

Griffon d'arrêt à poil dur/korthals

FCI-nummer 107

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhundar är cirka 55-60 centimeter, för tikar cirka 50-55 centimeter.

Färg: Helst stålgrå med bruna fläckar eller enfärgat brun. Ofta är rasen brun med vita stickelhår eller brunskimmel. Det är också tillåtet med vit och brun päls eller vit och rödgul päls.

Kort om rasen: Redan Xenofon berättar om en hundtyp som användes som stående fågelhund ("chien d'oysel"). Den var spridd i hela Europa under olika namn. Rasen restaurerades och förbättrades av E. K. Korthals under andra hälften av 1800-talet genom medveten avel, urval och prövning utan någon tillförsel av främmande blod. Därefter har olika länders rasklubbar blivit hans föreskrifter trogna. Griffon d'arrêt à poil dur/korthals är främst en mångsidig stående fågelhund, men används även för eftersök. Rasen skall vara mild och stolt och en utmärkt jakthund. Den är mycket fäst vid sin ägare och sitt hem som den uppmärksamt vaktar.

Ur Standard för Griffon d'arrêt à poil dur/korthals

-------------------------------------------------------------------------------

Foto: A top picture of a Grosser Muensterlaender av Mr.BBL (CC BY-SA)

Grosser münsterländer

FCI-nummer 118

Ursprungsland/hemland: Tyskland

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 60-65 centimeter, för tik 58-63 centimeter. Vikt för hanhund och tik är omkring 30 kilo.

Färg: Vitt med svarta fläckar och prickar eller svartskimmel. Huvudet skall vara svart, eventuellt med vitt runt nosen eller bläs.

Kort om rasen: Rasens historiska utveckling går från medeltidens vitbrokiga fågelhundar via stötande fågelhundar till 1800-talets stående fågelhundar. Grosser münsterländer hör till gruppen långhåriga tyska stående fågelhundar, vilkas planmässiga avel inleddes under slutet av 1800-talet. Efter att den tyska rasklubben för långhårig vorsteh 1909 slutgiltigt förbjudit den svarta färgen inom aveln grundades 1919 en förening som tog sig an aveln av den svartvita långhåriga stående fågelhunden. Efter en inventering av resterna av den inhemska svartvita stammen som ännu existerade inledde föreningen 1922 den planmässiga aveln. Den ursprungliga populationen omfattade 83 hundar och avkommorna från dessa hundar registrerades som grosser münsterländer. Grosser münsterländer är en mångsidigt användbar jakthund, vars styrka ligger i arbetet efter skott. De viktigaste egenskaperna hos rasen är följsamhet, läraktighet och tillförlitlig användbarhet som jakthund, särskilt efter skott. Temperamentet är livligt utan nervositet.

Ur Standard för Grosser münsterländer

-------------------------------------------------------------------------------

Irländsk röd och vit setter

Irländsk röd och vit setter

FCI-nummer 330

Ursprungsland/hemland: Irland

Storlek/vikt: Önskvärd mankhöjd för hanhund är 62-66 centimeter. Önskvärd mankhöjd för tik är 57-61 centimeter.

Färg: Grundfärgen skall vara vit med enfärgat röda fläckar (klart definierade och väl avgränsade fläckar). Båda färgerna skall ha mesta möjliga lyster och glans. Prickar, men inte skimmelteckning, är tillåtet runt nospartiet, på tassarna och upp till armbågarna på frambenen och upp till haslederna på bakbenen. Prickar på någon annan del av kroppen är ett diskvalificerande fel, liksom skimmelteckning och forellskimmel ("mottling").

Kort om rasen: De irländska settrarna blev troligtvis etablerade som typ någon gång under slutet av 1600-talet. Det finns två raser av irländsk setter. Det är tämligen säkert att den röda och vita varianten är den äldre och att det var sträng selektiv avel som skapade den enfärgat röda settern. När irländsk setter först visades på utställningar någon gång strax efter 1850-talet rådde stor förvirring ifråga om rasens korrekta färg. Vid slutet av 1800-talet hade den röda så gott som helt överskuggat den röda och vita, som blev så ovanlig att att man trodde den var utdöd. Under 1920-talet gjordes försök att återskapa rasen och år 1944 hade man kommit så långt att rasen fick en egen rasklubb. Irländsk röd och vit setter deltar konkurrenskraftigt i jaktprov tillsammans med de andra stående fågelhundsraserna och det finns numera ganska många jaktchampions och utställningschampions inom rasen. Irländsk röd och vit setter är nobel, intensiv och intelligent samt mjuk och vänlig till sättet. Under den vänliga framtoningen skall man kunna skönja målmedvetenhet, mod och oförvägenhet. Det är en mycket vänlig, pålitlig och lättdresserad jakthund.

Ur Standard för Irländsk röd och vit setter

-------------------------------------------------------------------------------

Irländsk röd setter

Irländsk röd setter

FCI-nummer 120

Ursprungsland/hemland: Irland

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 58-67 centimeter, för tik 55-62 centimeter.

Färg: Varmt kastanjeröd utan inslag av svart. Vita tecken på bröstet, strupen och tårna eller en liten stjärna i pannan eller ett smalt streck eller bläs på nosen eller i ansiktet är inte diskvalificerande.

Kort om rasen: Irländsk röd setter utvecklades på Irland för att vara en arbetande jakthund. Rasen härstammar från den irländska röda och vita settern kombinerad med en okänd enfärgat röd hund och hade en klart identifierbar rastyp redan på 1700-talet. The Irish Red Setter Club grundades 1882 för att främja rasen. Klubben publicerade rasstandarden 1886 och har alltsedan dess arrangerat jaktprov och utställningar. 1998 publicerade klubben en text om rasens typiska arbetssätt som tillsammans med rasstandarden utgör en beskrivning av rasens fysiska form och jaktduglighet. Med tiden har irländsk röd setter utvecklats till en härdig, frisk och intelligent hund, som kännetecknas av utomordentlig arbetsförmåga och stor uthållighet. Rasen är intensiv, intelligent, energisk, tillgiven och lojal.

Ur Standard för Irländsk röd setter

-------------------------------------------------------------------------------

Kleiner münsterländer

Kleiner münsterländer

FCI-nummer 102

Ursprungsland/hemland: Tyskland

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 54 centimeter, för tik 52 centimeter. Tillåten avvikelse är +/- 2 centimeter.

Färg: Brun och vit eller brunskimmel med bruna fläckar, mantel eller prickar. Bläs är tillåtet. Tanfärgade fläckar på nospartiet, ovanför ögonen och runt anus är tillåtet ("Jungklaus-tecken").

Kort om rasen: Kleiner münsterländer har sitt ursprung i nordvästra Tyskland. Omkring år 1870 fanns det i Münsterland långhåriga hundar av spanieltyp som stod för fågel, var mycket spårsäkra och även kunde apportera. År 1912 grundades den första rasklubben, Verband für kleine Münsterländer Vorstehhunde. Kleiner münsterländer är intelligent och lättlärd, temperamentsfull men balanserad med stabil karaktär. Rasen är uppmärksam och vänligt inställd till människor med god följsamhet gentemot föraren. Den har passionerad och uthållig jaktlust, mångsidiga jaktanlag liksom god nervstyrka och viltskärpa.

Ur Standard för Kleiner münsterländer

-------------------------------------------------------------------------------

Korthårig vorsteh

Korthårig vorsteh

FCI-nummer 119

Ursprungsland/hemland: Tyskland

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 62-66 centimeter, för tik 58-63 centimeter.

Färg: Brun, utan tecken. Brun, med ett fåtal vita eller spräckliga tecken på bröst och extremiteter. Mörkt brunskimmel med brunt huvud, bruna fläckar eller stänk. Ljust brunskimmel med brunt huvud, bruna fläckar, stänk eller utan fläckar. Vit med brun teckning på huvudet, bruna fläckar eller stänk. Svart färg i samma teckning som brun respektive brunskimmel.

Kort om rasen: Rasen har sitt ursprung i de hundar som framförallt i medelhavsländerna användes vid fågeljakt med nät samt vid jakt med falk. Hundar av denna typ infördes till de tyska furstehusen från Frankrike, Spanien och Flandern. Hundarnas viktigaste förmåga var att stå för vilt, något som blev särskilt uppskattat i och med tillkomsten av den dubbelpipiga jaktbössan (1750). Man fällde "fågeln i uppfloget" framför hunden. Detta var första steget i den korthåriga vorstehhundens övergång från att vara en ren stående fågelhund till dagens mångsidiga jakthund. Korthårig vorsteh skall vara stabil, balanserad och pålitlig med jämnt temperament, varken nervös eller aggressiv.

Ur Standard för Korthårig vorsteh

-------------------------------------------------------------------------------

Långhårig vorsteh

Långhårig vorsteh

FCI-nummer 117

Ursprungsland/hemland: Tyskland

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 60-70 centimeter, idealmankhöjd är 63-66 centimeter. Mankhöjd för tik är 58-66 centimeter, idealmankhöjd är 60-63 centimeter. Vikten skall vara ungefär 30 kilo.

Färg: Enfärgat brun. Brun med vita tecken eller skimmeltecken. Mörkt brunskimmel. Ljust brunskimmel. Forellskimmel. Brun-vit, antingen rent brun-vit eller med helt få små fläckar. Ibland kan gula tan-tecken uppträda som ett arv från drivande hundar.

Kort om rasen: Långhårig vorsteh härstammar från såväl fågelhundar som vattenhundar och drivande hundar, vilket grundlagt rasens stora mångsidighet. Redan år 1879 fastställdes de viktigaste rastypiska egenskaperna och alltsedan dess har rasavel bedrivits. 1897 upprättades den första rasbeskrivningen och därmed lades grunden för dagens rasavel. Långhårig vorsteh ska ha ett balanserat, lugnt och stabilt temperament. Rasen skall vara godmodig och lättdresserad.

Ur Standard för Långhårig vorsteh

-------------------------------------------------------------------------------

Foto: A picture of a Portuguese Pointer, a Portuguese gundog breed av Afonso Silva (CC BY-SA)

Perdigueiro português

FCI-nummer 187

Ursprungsland/hemland: Portugal

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 56 centimeter, +/- 4 centimeter. Mankhöjd för tik är 52 centimeter, +/- 4 centimeter. Vikt för hanhund är 20-27 kilo, för tik 16-22 kilo.

Färg: Gul i ljusa, mellan och mörka nyanser, solid eller med vita fläckar på huvud, hals, bröst, nedre delen av extremiteterna, nedanför armbågarna och halslederna och svansspetsen.

Kort om rasen: Perdigueiro português härstammar från den iberiska halvön och halvöns gamla stående fågelhund, en gemensam förfader till andra stående fågelhundar. Den utvecklades genom anpassning till klimatet, terrängen, viltet och urval baserat på portugisernas (som i århundraden fött upp rasen för jakt) sociokulturella specifikationer. I aveln bevarades samma morfologiska och funktionella egenskaper som idag. I Portugal kan rasens existens spåras tillbaka till åtminstone 1100-talet. Under 1300-talet var den känd som "Podengo de Mostra" och visade redan då sin talang för att ställa vilt. Den föddes upp i kungliga och adliga kennlar och användes till falkjakt. Under 1500-talet hade man börjat kalla rasen "perdigueiro" och den användes då flitigt även av den icke adliga delen av befolkningen. Definitionen av de nuvarande egenskaperna och utbredningen av uppfödare började under det första kvartalet av 1900-talet. Perdigueiro português är extremt snäll och tillgiven, samtidigt som den är tålig och har stor uthållighet och hängivenhet. Den är lugn och mycket sällskaplig, men kan vara något arrogant gentemot andra hundar. Rasen är av naturen nyfiken och den arbetar med uthållighet och livlighet. Perdigueiro português är en lyhörd jakthund som håller nära kontakt med jägaren.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Perdiguero de burgos

Perdiguero de burgos år 1915

Perdiguero de burgos

FCI-nummer 90

Ursprungsland/hemland: Spanien

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 62-67 centimeter, för tik 59-64 centimeter. Hanhundar är mer homogena medan tikarna är av mer varierande storlek.

Färg: Grundfärgerna är vit och lever. Dessa färger blandas oregelbundet och ger en levermarmorerad, en gråaktig lever eller en leverfläckig päls, så väl som andra kombinationer, beroende på om lever eller vitt dominerar och beroende på om de vita fläckarna är mindre eller större.

Kort om rasen: Perdiguero de burgos är en stående fågelhund som används till jakt på pälsvilt och fågel. Den är mycket uppskattat av de jägare som vill ha en robust hund som klarar av att arbeta i alla sorters terräng och passar för alla typer av jakt, och är lydig, stark och framför allt utrustad med en utmärkt luktsinne. Rasens utmärkta skicklighet och arbetssätt i jakt är ett resultat av dess lugn och bestämdhet i spårande samt dess oklanderliga ställande och apporterande. Även om rasen vanligtvis används på småvilt är den inte främmande för att jaga storvilt, en uppgift där den visar stort mod. Till sättet är Perdiguero de burgos balanserad, lugn och stillsam. Med det mjuka, mycket ädla uttrycket är det en ras med utmärkt temperament, samarbetsvilja och intelligens.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Pointer

Pointer

FCI-nummer 1

Ursprungsland/hemland: England

Storlek/vikt: Önskvärd mankhöjd för hanhund är 63-69 centimeter, för tik 61-66 centimeter.

Färg: De vanligaste färgerna är vit och gul, vit och orange, vit och leverbrun samt vit och svart. Enfärgat i ovan nämnda färger och trefärgat är också korrekt.

Kort om rasen: Pointern härstammar från spanska, franska och italienska korthåriga fågelhundar. Italienska målningar från 1400-talet visar bland annat typiska pointrar. Förmodligen innehåller rasen även inslag av engelska, korthåriga så kallade setting spaniels. I samband med att man i England, under första delen av 1700-talet övergick från nätfångst av fågel till flyktskytte infann sig behovet av stående fågelhund och därmed fick pointern spridning. Den engelske uppfödaren William Arkwright, verksam i slutet av 1800- och början av 1900-talet, anses vara den moderna pointerns skapare. Pointern uppskattas i stora delar av världen för sina utomordentliga egenskaper som specialiserad, stående fågelhund. Pointern skall vara ädel, alert och med ett utseende som utstrålar styrka, uthållighet och snabbhet. Den skall ha ett vänligt och jämnt temperament.

Ur Standard för Pointer

-------------------------------------------------------------------------------

Foto: Adult male Pudelpointer Perazzi av Fifat (CC BY)

Pudelpointer

FCI-nummer 216

Ursprungsland/hemland: Tyskland

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 60-68 centimeter, för tik 55-63 centimeter.

Färg: Enfärgat leverbrun, färg som hos vissna löv eller svart. Små vita tecken accepteras.

Kort om rasen: Pudelpointer är en strävhårig stående fågelhund. Den härstammar genetiskt sett ursprungligen från pudel och pointer och har uppstått helt separat från andra stående fågelhundsraser. Även om pudel endast utgjorde ett av de ursprungliga inslagen i pudelpointer har pudelns jaktliga egenskaper bevarats. I kombination med pointerns förträffliga jaktegenskaper i fält, utmärkta väderkorn, snabba vägvinnande sök och fasta stånd har de givit upphov till en mångsidig, genetiskt sund och brukbar jakthund. Pudelpointer får varken vara skygg eller aggressiv. Den skall ha ett lugnt, behärskat och balanserat temperament med utpräglad jaktinstinkt men rasen får ej visa tecken på viltskygghet eller skotträdsla.

Ur Standard för Pudelpointer

-------------------------------------------------------------------------------

Slovenský hrubosrsty stavac

Slovenský hrubosrstý Stavac

FCI-nummer 320

Ursprungsland/hemland: Slovakien

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 62-68 centimeter, för tik 57-64 centimeter.

Färg: Grundfärgen är brun skuggad sobel med varierande ljusare och mörkare nyanser utan vita tecken, eller med vita tecken på benen och på bröstet. Även "grå" med mer eller mindre stora tecken, samt fläckig.

Kort om rasen: Slovenský hrubosrstý Stavac är anpassad för att arbeta på såväl fält, i skog och i vatten. Rasen är lyhörd, lättlärd och samarbetsvillig.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Spinone

Spinone

FCI-nummer 165

Ursprungsland/hemland: Italien

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 60-70 centimeter, för tik 58-65 centimeter. Vikt för hanhund är 32-37 kilo, för tik 28-30 kilo.

Färg: Rent vit, vit med orange fläckar, vit och orangeprickig (melerad), vit med bruna (kastanjebruna) fläckar samt eller orange eller kastanjebrun skimmelteckning (roan). Icke tillåtna färger är trefärgat, tan-teckningar och svart i någon form eller kombination.

Kort om rasen: Historiska bibliografier beskriver en italiensk hund med raggig päls. Det gäller troligen rasens föregångare emedan beskrivningarna stämmer väl in på dagens spinone. Under medeltiden kan man finna hundtypen väl representerad i välkända konstnärers alster. Spinone är till sin natur sällskaplig, lugn och tålmodig. Rasen är en uppskattad jakthund i alla sorters terräng. Den är mycket motståndskraftig och uthållig och kan tveklöst ta sig genom undervegetation och kasta sig i kallt vatten. Rasen är av naturen en utmärkt apportör. Spinone är konstruerad för snabbt och långsträckt trav.

Ur Standard för Spinone

-------------------------------------------------------------------------------

Stabyhoun

Stabyhounvalp

Stabyhoun

FCI-nummer 222

Ursprungsland/hemland: Nederländerna

Storlek/vikt: Idealmankhöjd för hanhund är 53 centimeter, för tik 50 centimeter.

Färg: Svart, leverbrunt eller orange med vita tecken. Fläckar och/eller skimmelteckningar i det vita är tillåtet.

Kort om rasen: Dtabyhoun hör till de stående och stötande fågelhundar som sedan många hundra år förekommit i Europa. Dessa kan sägas ligga mellan setter och spaniel till storlek och typ. Många av raserna blev dock inte erkända förrän under 1900-talet och flertalet, likt stabyhoun, först efter andra världskrigets slut. Stabyhoun har uppmärksammats alltmer, även utanför Nederländerna, under de senaste decennierna. Den anses som en mycket bra jakthund för mindre arealer och är inte minst uppskattad som vänlig sällskapshund. Rasen skall som sällskapshund vara tillgiven, mjuk och vänlig. Den skall vara intelligent, lydig, lättlärd, lugn och en god vakthund, aldrig aggressiv eller bitsk.

Ur Standard för Stabyhoun

-------------------------------------------------------------------------------

Foto: The german pointing dog Deutsch Stichelhaar av Alephalpha (CC BY-SA)

Stichelhaariger deutscher vorsteh

FCI-nummer 232

Ursprungsland/hemland: Tyskland

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 60-70 centimeter, för tik 58-68 centimeter.

Färg: Brun, med eller utan vit bröstfläck. Brunskimmel, med eller utan bruna fläckar. Ljus roan, med eller utan bruna fläckar.

Kort om rasen: Stichelhaariger deutscher vorsteh är den äldsta av de tyska strävhåriga stående fågelhundarna. År 1888 lyckades kynologen Hans von Kadisch bevisa att denna ras är den strävhåriga varianten av German partridge dog (Hühnerhund) och inte bara en annan variant av Korthårig vorsteh. Det betyder att Stichelhaariger deutscher vorsteh inte bildats nyligen, men den har åter utvecklats från de mycket få exemplar som fortfarande fanns kvar i Tyskland. År 1892 grundades rasklubben, som redan då var trogna principerna för renrasig avel och vägrade alla typer av korsningar med de engelska stående fågelhundarna. Stichelhaariger deutscher vorsteh är en balanserad, lugn och tålig hund. Den är modig men behärskad och den är varken skygg eller aggressiv. Temperamentet är lugnt och jämnt.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Strävhårig vorsteh

Strävhårig vorsteh

FCI-nummer 98

Ursprungsland/hemland: Tyskland

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 61-68 centimeter, för tik 57-64 centimeter.

Färg: Brunskimmel, med eller utan fläckar; svartskimmel, med eller utan fläckar; brun med eller utan bröstfläck; ljusskimmel (det vill säga mycket små skimmelfläckar). Andra färger är ej tillåtna.

Kort om rasen: Strävhårig vorsteh är en stående fågelhund, som härstammar från avelsarbete utfört under slutet av 1800-talet. Med griffon korthals som utgångspunkt utgjorde en karaktärsfast och effektiv strävhårig jakthund målet för avelsarbetet. Principen var "arbetsuppgiften ger typen" samt konsekvent urval av det bästa avelsmaterialet bland strävhårs-raserna (pudelpointer, griffon korthals, deutsch stichelhaar). Genom inkorsning av korthårig vorsteh framavlades på kort tid en fågelhund, som utmärker sig genom ändamålsenlig, vattenavstötande päls och mångsidig användbarhet som jakthund. Genom dessa egenskaper blev på några få årtionden strävhårig vorsteh den mest uppskattade och pålitligaste av de stora jakthundsraserna i Tyskland och i många andra länder. Strävhårig vorsteh skall vara nervfast, behärskad och harmonisk. Den skall varken vara skygg eller aggressiv.

Ur Standard för Strävhårig vorsteh

-------------------------------------------------------------------------------

Ungersk vizsla, korthårig

Ungersk vizsla, korthårig

FCI-nummer 57

Ursprungsland/hemland: Ungern

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 58-64 centimeter, för tik 54-60 centimeter. Medelstorlek skall eftersträvas. Det är inte funktionellt med högre mankhöjder. Helhet och harmoni är betydligt viktigare än den i centimeter uppmätta storleken.

Färg: Färgen varierar mellan olika nyanser av djupt gulrött ("semmelgelb"). Öronen kan vara något mörkare men i övrigt skall färgen vara enhetlig. Röda, brunaktiga eller avblekta färgnyanser är inte önskvärda. En liten vit fläck på bringan eller strupen eller vita tecken på tårna betraktas inte som fel. Färgen på läppkanter och ögonkanter skall harmoniera med nostryffelns färg.

Kort om rasen: Den ungerska vizslans anfäder kom till rasens nuvarande hemland med kringvandrande ungerska nomadstammar. Rasen omnämns i skrifter och finns avbildad redan på 1300-talet. Från 1700-talet har den ungerska vizslans betydelse som jakthund ständigt ökat. Målinriktad rasavel i modern mening påbörjades 1920. År 1936 erkändes rasen av FCI. Ungersk vizsla är en mångsidig jakthund,som är användbar vid jakt såväl på fält som i skog och vatten. Rasen har ett mycket gott väderkorn och mycket bra stånd. Den är också en utmärkt apportör och påtagligt arbetsvillig även i vatten. Ungersk vizsla jagar i såväl svårtillgänglig terräng som under besvärliga väderleksförhållanden. Rasen är livlig, vänlig och lättdresserad med jämnt humör. Dess synnerligen goda vilja att hålla kontakt med sin förare under jakt är en grundläggande rasegenskap. Den är känslig för omild behandling.

Ur Standard för Ungersk vizsla, korthårig

-------------------------------------------------------------------------------

Ungersk vizsla, strävhårig

Ungersk vizsla, strävhårig

FCI-nummer 239

Ursprungsland/hemland: Ungern

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 58-64 centimeter, för tik 54-60 centimeter. Medelstorlek skall eftersträvas. Det är inte funktionellt med högre mankhöjder. Helhet och harmoni är betydligt viktigare än den i centimeter uppmätta storleken.

Färg: Färgen varierar mellan olika nyanser av djupt gulrött ("semmelgelb"). Öronen kan vara något mörkare men i övrigt skall färgen vara enhetlig. Röda, brunaktiga eller avblekta färgnyanser är inte önskvärda. En liten vit fläck på bringan eller strupen eller vita tecken på tårna betraktas inte som fel. Färgen på läppkanter och ögonkanter skall harmoniera med nostryffelns färg.

Kort om rasen: Den strävhåriga ungerska vizslan uppstod på 1930-talet genom korsning av korthårig ungersk vizsla med strävhårig vorsteh. Raskännetecknen skall vara identiska med den korthåriga vizslans, förutom pälsen. Ungersk vizsla är en mångsidig jakthund, som är användbar vid jakt såväl på fält som i skog och vatten. Rasen har ett mycket gott väderkorn och mycket bra stånd. Den är också en god apportör och påtagligt arbetsvillig även i vatten. Ungersk vizsla jagar i såväl svårtillgänglig terräng som under besvärliga väderleksförhållanden. Ungersk vizsla, strävhårig, är en tillgiven, lättdresserad och läraktig hund med gott självförtroende, men rasen är känslig för omild behandling. Den jagar i god kontakt med sin förare, har ett intensivt sök och är målmedveten.

Ur Standard för Ungersk vizsla, strävhårig

-------------------------------------------------------------------------------

Weimaraner, korthårig

Weimaraner, korthårig

FCI-nummer 99

Ursprungsland/hemland: Tyskland

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 59-70 centimeter, idealhöjd är 62-67 centimeter. Mankhöjd för tik är 57-65 centimeter, idealhöjd är 59-63 centimeter. Vikt för hanhund är cirka 30-40 kilo, för tik cirka 25-35 kilo.

Färg: Grå i silver-, rådjurs-, eller musgrå färgton eller ett mellanting mellan dessa. Huvudet och öronen är oftast ljusare. Vita tecken är bara tillåtna i ringa grad på bröst och tår. Enstaka hundar har en mer eller mindre utpräglad ål längs ryggraden.

Kort om rasen: Weimaraner härstammar till stor del från viltspårhundar och den förekom vid Weimars hov redan i början på 1800-talet. Till mitten av 1800-talet var aveln helt inriktad på prestation och låg nästan uteslutande i händerna på yrkesjägare och furstar. När viltspårhundens storhetstid var förbi korsades dessa hundar med stående fågelhundar. Dagens weimaraner etablerades ungefär 1890.  Därmed är rasen en av de äldsta tyska stående fågelhundarna. Jämte den korthåriga weimaraner förekom redan före sekelskiftet även någon enstaka långhårig variant. Weimaraner skall vara en mångsidig, lättdresserad, stabil och hängiven jakthund med systematiskt och uthålligt sök, men ändå inte vara överdrivet temperamentsfull. Den har ett anmärkningsvärt gott luktsinne. Rasen skall ha rovdjursskärpa och vaksam mot främlingar utan att vara aggressiv. Den skall vara stabil i stånd och i vattenarbete, men skall också ha anmärkningsvärd fallenhet för eftersöksarbete.

Ur Standard för Weimaraner

-------------------------------------------------------------------------------

Weimaraner, långhårig

Weimaraner, långhårig

FCI-nummer 99

Ursprungsland/hemland: Tyskland

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 59-70 centimeter, idealhöjd är 62-67 centimeter. Mankhöjd för tik är 57-65 centimeter, idealhöjd är 59-63 centimeter. Vikt för hanhund är cirka 30-40 kilo, för tik cirka 25-35 kilo.

Färg: Grå i silver-, rådjurs-, eller musgrå färgton eller ett mellanting mellan dessa. Huvudet och öronen är oftast ljusare. Vita tecken är bara tillåtna i ringa grad på bröst och tår. Enstaka hundar har en mer eller mindre utpräglad ål längs ryggraden.

Kort om rasen: Weimaraner härstammar till stor del från viltspårhundar och den förekom vid Weimars hov redan i början på 1800-talet. Till mitten av 1800-talet var aveln helt inriktad på prestation och låg nästan uteslutande i händerna på yrkesjägare och furstar. När viltspårhundens storhetstid var förbi korsades dessa hundar med stående fågelhundar. Dagens weimaraner etablerades ungefär 1890.  Därmed är rasen en av de äldsta tyska stående fågelhundarna. Jämte den korthåriga weimaraner förekom redan före sekelskiftet även någon enstaka långhårig variant. Weimaraner skall vara en mångsidig, lättdresserad, stabil och hängiven jakthund med systematiskt och uthålligt sök, men ändå inte vara överdrivet temperamentsfull. Den har ett anmärkningsvärt gott luktsinne. Rasen skall ha rovdjursskärpa och vaksam mot främlingar utan att vara aggressiv. Den skall vara stabil i stånd och i vattenarbete, men skall också ha anmärkningsvärd fallenhet för eftersöksarbete.

Ur Standard för Weimaraner