2010-10-23 23:54 #0 av: SaraC

Drivande hundar samt sök- och spårhundar

Alpenländische dachsbracke

Alpenländische dachsbracke

FCI-nummer 254

Ursprungsland/hemland: Österrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhundar och tikar är 34-42 centimeter. Idealhöjd för hanhundar är 37-38 centimeter, för tikar 36-37 centimeter.

Färg: Idealfärgen är mörkt hjortröd med eller utan några svarta stickelhår; svart med klart avgränsade rödbruna tan-tecken över ögonbrynsbågarna, på bröst, ben, tassar och under svansen. Vit bröstfläck är tillåten.

Kort om rasen: Redan i forntiden användes jakthundar som var liknade alpenländische dachsbracke i mycket. Kronprins Rudolf av Habsburg lät yrkesjägare ta med sig sina dachsbracke på hans jaktresor till Turkiet och Egypten 1881 och 1885. De ledande kynologiska sällskapen i Österrike erkände alpenländisch-erzgebirgler dachsbracke som tredje viltspårshundras 1932. 1975 ändrades namnet till alpenländische dachsbracke och FCI erkände Österrike som rasens ursprungsland. 1991 införlivade FCI alpenländische dachsbracke i gruppen sök- och spårhundar. Alpenländische dachsbracke är alpjägarens robusta och härdiga jakthund. Den används som viltspårhund i eftersöksarbete på högvilt och i drevjakt på hare och räv.

Ur Standard för Alpenländische dachsbracke

-------------------------------------------------------------------------------

American foxhound

American foxhound

FCI-nummer 303

Ursprungsland/hemland: USA

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhundar är 56-63,5 centimeter, för tikar 53-61 centimeter.

Färg: Alla färger.

Kort om rasen: American Foxhound är en släkting till engelsk Foxhound. År 1650 seglade Robert Brooke till Amerika och med på resan var hans pack med jakthundar. Dessa hundar blev grunden för många amerikanska houndsläkten. George Washington fick franska Foxhounds, Grand Bleu de Gascogne, i gåva. Dessa hundar blandades med hundar som härstammade från Brooke's, och bidrog till att skapa American Foxhound. Rasen utvecklades av godsägare för att användas till rävjakt. Senare kom även irländska Foxhounds att blandas in i rasen, för att öka hundarnas snabbhet och uthållighet. Idag finns det många olika grenar av American Foxhound och trots att de är ganska olika varandra så räknas de alla som samma ras. American Foxhound är en vänlig, mild och lojal hund.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Anglo-francais de petite vénerie

Foto: Dog of the breed Small French-English Hound av werner (Dogwiki) (CC BY-SA)

Anglo-francais de petite vénerie

FCI-nummer 325

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund och tik är 48-56 centimeter. Med en tolerans på 2 centimeter för utmärkta exemplar.

Färg: Trefärgad; vit och svart med klara tantecken. Vit och svart med bleka tantecken. Bicolour; vit och orange.

Kort om rasen: Anglo-francais de petite vénerie skapades genom korsningar äldre anglofranska hounds och Harrier, Poitevin, Petit Gascon-Saintongeois och Petit bleu de Gascogne. Franska jakthounds har en lång historia med lokala typer noterade redan under 1500-talet. Till skillnad från andra större hounds så var Anglo-francais de petite vénerie inte avsedd för jakt på storvilt. Den användes främst under Chasse-à-Tir, när en pack eller ensamma hundar cirkulerade runt viltet och jagade det tillbaka till den väntande jägaren. I Frankrike används rasen främst som jakthund och i Italien har rasen använts till jakt på vildsvin.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Anglo-russkaja gontjaja

Ej erkänd av FCI

Ursprungsland/hemland: Ryssland

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhundar är 58-68 centimeter, för tikar 55-65 centimeter.

Färg: Grundfärgen skall vara vit och ha svarta och bruna fläckar. Svarta och rödbruna fläckar skall täcka huvudet. Kinderna skall vara röda, skuldror och bakdel bör ha svarta och röda fläckar, men kan också vara helt vita. Under det rödbruna skall pigmentet vara mörkt. Buken bör vara vit, men bruna och rödbruna fläckar i form av små stänk i den vita färgen är tillåtet.

Kort om rasen: Anglo-russkaja gontjaja, rysk fläckig stövare, har uppkommit genom korsning av rysk stövare och engelsk foxhound. Den nuvarande standarden fick rasen under början av 1920-talet. Rasen skall ha ett jämnt och livligt temperamentet.

Ur Standard för Anglo-russkaja gontjaja

-------------------------------------------------------------------------------

Ariégeois

Foto: Gonczy_ av Pleple2000 (CC BY-SA)

Ariégeois

FCI-nummer 20

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 52-58 centimeter, för tikar 50-56 centimeter.

Färg: Vit med kolsvarta tecken med väldefinierade konturer; ibland fläckig. På kinderna och ovanför ögonen finns ganska bleka tantecken.

Kort om rasen: Rasen härstammar från Ariège och är resultatet av korsningar av Briquet och "chien d'ordre", som kan ha varit Bleu de Gascogne eller the Gascon Saintongeois. Ariégeois används för att driva vilt till väntande jägare och till coursing. Rasens storlek och lätthet gör den kapabel till att enkelt ta sig fram i svår terräng och därmed till den perfekta medhjälparen både som ensamjagande hund och i pack. Ariégeois används till jakt på hare och för att spåra rådjur och vildsvin. Det är en hårt arbetande hund som samtidigt är väldigt duktig på att driva vilt och visar prov på stor handlingskraft och driftighet. Till sättet är rasen glad, sällskaplig och lättdresserad.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Basset artésien normand

Basset artésien normand

FCI-nummer 34

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för såväl hanhund som tik är 30-36 centimeter, +/- 1 cm för i övrigt utmärkta individer är tillåtet. Vikt för både hanhund och tik är 15-20 kilo.

Färg: Pälsen skall vara rödgul och vit med svart mantel (trefärgad) eller rödgul och vit (tvåfärgad). Hos den första varianten skall huvudet vara väl täckt av rödgul, gulröd färg och ha en mörkare rundel vid vardera tinningen. Manteln skall vara svart, grävlingsfärgad eller harfärgad.

Kort om rasen: Aveln med inriktning på korthårig, fransk basset började omkring år 1870. Utifrån ett sannolikt gemensamt ursprung skapades en hund av brukstyp med raka framben kallad Artois medan det också utvecklades en mer iögonfallande typ med krokiga framben kallad Normand. Man fick vänta ända till år 1924 innan namnet basset artésien normand antogs. Rasen jagar lika bra ensam som i grupp och är skalldrivande. Dess korta ben gör att den kan tränga in i den tätaste vegetation dit en högbent hund inte kan komma och driva ut viltet som sökt skydd därinne. Den jagar med förkärlek kaniner men den jagar lika bra hare och rådjur. Den spårar och driver vilt med stor säkerhet, inte fort men målmedvetet och med kraftigt skall.

Ur Standard för Basset artésien normand

-------------------------------------------------------------------------------

Basset bleu de gascogne

Basset bleu de gascogne

FCI-nummer 35

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund och tik är 34-38 centimeter.

Färg: Helt småprickig (svart och vitt), vilket ger ett skifferblått intryck. Svarta, mer eller mindre utbredda fläckar kan, men måste inte förekomma. Två svarta fläckar finns ofta på var sida av huvudet. Dessa täcker öronen, inramar ögonen, och går ner på kinderna. De förenas inte på skallens krön, utan lämnar där ett vitt område, i vars mitt det ofta finns en liten svart fläck, som är oval till formen - detta är typiskt för rasen. Rasen skall ha två mer eller mindre ljust tanfärgade tecken placerade ovanför ögonbrynsbågarna. Man kan också hitta spår av tanfärg på kinderna, läpparna, öronens insidor, på benen och svansen.

Kort om rasen: Basset bleu de gascogne används i hemlandet både som ensamjagande hund och i pack. Rasen återuppstod mot slutet av 1800-talet efter initiativ av jägmästare i västra Frankrike. Rasen skall ha mycket gott luktsinne. Den är aktiv och vig med livliga rörelser. Under jakt är den ivrig och har ett välklingande skall. Den fungerar utmärkt i pack. Till sättet är basset bleu de gascogne tillgiven och glad med stort aktivitetsbehov.

Ur Standard för Basset bleu de gascogne

-------------------------------------------------------------------------------

Basset fauve de bretagne

Basset fauve de bretagne

FCI-nummer 36

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund och tik är 32-38 centimeter. 2 centimeters avvikelse uppåt kan tolereras för i övrigt utmärkta individer.

Färg: Färgen skall vara från gyllene vetefärg till tegelrött. Några svarta hårstrån i pälsen på ryggen och på öronen tolereras. Ibland förekommer en liten vit fläck på bringan, vilket dock inte är önskvärt.

Kort om rasen: Denna lilla basset har samma egenskaper som den ras den härstammar från, griffon fauve de bretagne. På 1800-talet var rasen mycket populär i sitt ursprungsområde Bretagne i Frankrike, men den fick sitt nationella erkännande först på 1970-talet. Rasen har synnerligen goda jaktegenskaper och har vunnit åtskilliga franska jaktprov på kanin, vilket har ökat dess popularitet än mer. I ursprungslandet används den även för jakt på kanin, räv, rådjur och vildsvin. Basset fauve de bretagne är en passionerad jakthund men också utmärkt som sällskapshund. Den är social, tillgiven och har ett jämnt temperament. Som jakthund anpassar den sig lätt till all slags terräng, även svår sådan, och den lämpar sig för jakt på allt slags villebråd. Vid jakt är den modig, smart och envis, vilket gör den mycket effektiv.

Ur Standard för Basset fauve de bretagne

-------------------------------------------------------------------------------

Basset hound

Basset hound

FCI-nummer 163

Ursprungsland/hemland: Storbritannien

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund och tik är 33-38 centimeter.

Färg: Vanligen trefärgad, vit gulröd svart eller tvåfärgad, vit och gul, men alla kända "hound-färger" är tillåtna.

Kort om rasen: Basset hound härstammar från franska, lågbenta drivande hundar vilka förr användes i pack. Rasen härstammar främst från basset artésien normand och inkorsning av blodhund. År 1892 bestämdes det att rasen behövde tillskott av helt nytt blod, det var då den beryktade inkorsningen med blodhund skedde. Basset hound är en härdig drevhund med gamla anor vilken besitter instinkten att jaga i flock (packhound). Rasen har djupt, klangfullt skall och stor uthållighet i markerna. Temperamentet skall vara lugnt, aldrig aggressivt eller undfallande. Rasen skall vara tillgiven.

Ur Standard för Basset hound

-------------------------------------------------------------------------------

Bayersk viltspårhund

Bayersk viltspårhund

FCI-nummer 217

Ursprungsland/hemland: Tyskland

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 47-52 centimeter, för tik 44-48 centimeter.

Färg: Pälsfärgen skall vara djupröd, hjortröd, rödbrun, rödgul eller blekt gul till lingul, eller rödgrå som kronhjortens vinterpäls, eller ha inslag av mörka stickelhår. Grundfärgen skall vara mest intensiv på ryggen. Nosparti och öron skall vara mörka. Svansen har ofta mörka stickelhår. Liten, ljus bröstfläck är tillåten.

Kort om rasen: Ursprungligen använde man de säkraste och mest tillförlitliga stövarna till att förda i lina spåra det vilt man hade förlorat. Från dessa de lugnaste och mest lättfostrade stövarna avlades senare viltspårhundarna fram, både de som förda i lina sökte vilt liksom de som spårade upp skadat vilt. Efter 1848 års revolution, förändrades jaktformerna och behovet av eftersökshundar uppstod. I synnerhet i bergstrakterna kunde man inte vara utan en hund som var specialiserad på ett säkert spårarbete i lina och hade ett högt skall, uthållighet och skärpa. För att få fram en hund som hade dennes färdigheter men var bättre anpassad till arbete i oländig bergsterräng, avlades en elegant, förädlad och lättare byggd viltspårhund fram genom att korsa den hannoveranska viltspårhunden med röd bergsstövare. Med tiden kom den bayerska viltspårhunden att utklassa andra jakthundraser i bergstrakterna. Idag är rasen den klassiska jakthunden för yrkesjägare och skogsvårdare. Bayersk viltspårhund skall vara lugn och jämn till humöret, tillgiven sin ägare men avvaktande gentemot obekanta. Den skall vara en i sig själv stabil, självsäker, oförskräckt och lättfostrad hund, som varken är skygg eller aggressiv.

Ur Standard för Bayersk viltspårhund

-------------------------------------------------------------------------------

Beagle

Beagle

FCI-nummer 161

Ursprungsland/hemland: Storbritannien

Storlek/vikt: Önskvärd minimimankhöjd för både hanar och tikar är 33 centimeter, önskvärd maximimankhöjd är 40 centimeter.

Färg: Pälsfärgen får vara av alla godkända så kallade hound-färger, förutom leverbrunt. Svansspetsen skall vara vit.

Kort om rasen: Ursprunget till dagens beagle har förmodligen funnits på de brittiska öarna sedan vår tideräknings början. Rasnamnet är dokumenterat för första gången på 1400-talet. Man vet att liknande hundar hölls av både kelter och galler. Det finns även styrkt ett tillskott av franska drivande hundar. Beagle är den minsta och troligen äldsta av de tre brittiska kusinerna beagle, harrier och foxhound, vilka alla används till drevjakt i stora släpp, så kallad "pack". Man jagade inte till häst med beagle utan hundarna följdes till fots, vilket fortfarande är brukligt; detta kallas beagling. I Sverige har beagle sedan 1950-talet omskolats till ensamdrivande jakthund för hare, rådjur och räv. Beagle skall vara en glad, vänlig och livlig jakthund. Den skall vara modig, mycket aktiv, uthållig och målmedveten. Den skall vara alert, intelligent och ha ett stabilt temperament. Den får aldrig visa aggressivitet eller skygghet. Rasens huvudsakliga funktion är att jaga, främst hare, genom att följa dess spårvittring.

Ur Standard för Beagle

-------------------------------------------------------------------------------

Beagle harrier

Beagle harrier

FCI-nummer 290

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund och tik är 45-50 centimeter.

Färg: Trefärgad (ljust hjortröd med svart mantel, och vitt); inte allt för stor vikt bör ges till manteln, med tecken mer eller mindre klart tanfärgade, eller bleka, eller med svart täcke. Eftersom det finns grå Harrier, ska grå trefärgade eller vit-grå hundar inte diskvalificeras eller kritiseras enbart på grund av sin färg.

Kort om rasen: Beagle Harrier föddes upp i Frankrike på 1800-talet av Baron Gerard, för att användas till jakt på hare och hjort i pack. Rasen kan vara en blandning av två raser, Beagle och Harrier, eller mittpunkten i avel mellan de två raserna. Beagle Harrier godkändes som ras av FCI år 1974. Det är en ovanlig ras, i Frankrike finns bara ett fåtal exemplar och i övriga världen ännu färre. Beagle Harrier är en lojal hund med massor av viljekraft. I hemmet är en lugn och avslappnad, men eftersom det är en jakthund så kräver den mycket aktivering för att förbli tillfredställd och lugn.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Billy

FCI-nummer 25

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 60-70 centimeter, för tik 58-62 centimeter.

Färg: Rent vit eller mjölkvit, eller vit med ljusa orange fläckar eller citronfärgade fläckar eller mantel.

Kort om rasen: Billy är en stor jaktras som härstammar från 1800-talets Frankrike. Rasen är en kombination av Montemboeuf, Ceris and Larye, raser som nu är utdöda. För att hålla blodslinjerna nya har man blandat in Foxhound. Billy användes främst som packhundar för att spåra rådjur och vildsvin, vilket de fortfarande används till i Frankrike. Rasen är mycket intelligent och modig.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Black and tan coonhound

Foto: Black and Tan Coonhound av Steffen Heinz (Caronna) (CC BY-SA)

Black and tan coonhound

FCI-nummer 300

Ursprungsland/hemland: USA

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 63,5-68,5 centimeter, för tikar 58-63,5 centimeter. Mankhöjd över maxmått accepteras förutsatt att generell sundhet och proportioner är korrekta.

Färg: Som framgår av rasnamnet skall pälsen vara kolsvart med djupt mättade tantecken. Tanteckning skall finnas: över ögonen; på sidorna av nospartiet; på bröstet; på tassarna och benen med svarta penselmarkeringar på tårna.

Kort om rasen: Black and tan coonhound är fundamentalt och främst en arbetshund som söker och markerar jaktbyte i träd. Rasen har förmåga
att utstå bister vinter liksom sommarhetta och den kan arbeta i svår terräng. Den används principiellt för att spåra och markera tvättbjörn i träd och den driver enbart efter vittring. Det karakteristiska modet gör också rasen lämpad för jakt på björn, puma, hjort och annat storvilt. Rasen ska ha jämn, vänlig och utåtriktad mentalitet. Som drivande jakthund måste den kunna arbeta i nära kontakt med andra hundar. Individer kan vara reserverade men får aldrig vara skygga eller argsinta. Aggression mot människor eller andra hundar är oacceptabelt.

Ur Standard för Black and tan coonhound

-------------------------------------------------------------------------------

Blodhund

Blodhund

FCI-nummer 84

Ursprungsland/hemland: Belgien

Storlek/vikt: Idealmankhöjd för hanhund är 68 centimeter, för tik 62 centimeter. +/- 4 centimeter avvikelse tolereras. Vikt för hanhund är cirka 46-54 kilo, för tik cirka 40-48 kilo. Mankhöjd och vikt skall harmoniera.

Färg: Svart med tanteckning, leverfärgad med tanteckning och enfärgat röd.

Kort om rasen: Chien de saint-hubert är en storvuxen drivande jakthund och en spårhund av yppersta klass. Den har mycket gamla anor. Sedan århundranden är rasen känd och uppskattad för sitt exceptionella luktsinne och för sin jaktförmåga. Rasen skapades i Ardennerna av munkarna vid Saint-Hubert-klostret och härstammar från svarta och svart- och tantecknade parforce-jakthundar som användes på 600-talet. Man prisade chien de saint-hubert  för dess robusthet och uthållighet, framför allt vid parforce-jakt på vildsvin. På 1000-talet importerades sådana hundar till England av Wilhelm Erövraren. Vid samma tid introducerades även i England hundar av samma typ men som till färgen var helt vita, så kallade "talbots". I England kom dessa importerade hundar att bli anfäder till den ras som där fick namnet blodhund. Blodhund, eller chien de saint-hubert, skall vara mjuk, lugn, vänlig och sällskaplig gentemot människor och speciellt fäst vid sin ägare. Den skall vara tolerant mot andra hundar och husdjur. Den skall snarast vara reserverad och envis och den är lika känslig för beröm som för kritik. Den skall aldrig vara aggressiv. Skallet är mycket djupt men rasen skall inte vara skällig.

Ur Standard för Blodhund

-------------------------------------------------------------------------------

Bluetick coonhound

Ej erkänd av FCI

Ursprungsland/hemland: USA

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhundar är 56-69 centimeter, för tikar 53-63,5 centimeter. Vikt för hanhundar är 25-36 kilo, för tikar 20-29 kilo.

Färg: Mörkt blå, täta småprickar, svarta fläckar i olika storlek på ryggen, öronen och sidorna. Mer blått än svart på kroppen föredras. Huvud och öron är huvudsakligen svarta. Med eller utan tantecken (över ögonen, på kinderna, på bröstet och under svansen) och röda småprickar på tassar och nedre delen av benen. En helt småprickig kropp föredras framför ljusa småprickar på kroppen. Det ska finnas mer blå småprickar än vitt i pälsfärgen.

Kort om rasen: Bluetick coonhound antas på grund av sin pälsfärg härstamma från Grand bleu de gascogne samt Foxhound. I USA kallades Blueticks för English coonhounds i många år. Men år 1945 bröt sig Bluetickuppfödarna loss från de engelska uppfödarna eftersom de inte ville följa trenden som gick ut på att förändra rasen, de var stolta över sina hundar och döpte därför om rasen och fortsatte ta fram de hundar de alltid gjort. Bluetick coonhound är en aktiv, ambitiös och snabb spårhund. Den används för jakt på tvättbjörn samt småvilt. Rasen behöver arbeta för att må bra.

Ur Standard för Bluetick coonhound

-------------------------------------------------------------------------------

Bosanski ostrodlaki gonic-barak

Bosanski ostrodlaki gonic-barak

FCI-nummer 155

Ursprungsland/hemland: Bosnien

Storlek/vikt: Mankhöjd är 46-56 centimeter, idealhöjd är 52 centimeter. Tikar är något mindre än hanhundar. Vikt är 16-24 kilo, idealvikt är 20 kilo.

Färg: Grundfärgen kan vara vetefärgat gul, rödaktigt gul, jordigt grå eller svartaktig. Vita tecken förekommer ofta på utvalda ställen. Färgen kan vara kombinerad med bicolour eller trefärgat.

Kort om rasen: Bosanski ostrodlaki gonic-barak registrerades hos FCI år 1965, under namnet Illyrian Hound. Den nuvarande standarden är i princip densamma som nu men namnet är ändrat. Bosanski ostrodlaki gonic-barak är en funktionell jakthund som används i jakt på högvilt. Den är härdig och uthållig och har ett klangfullt, fylligt skall.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Brandlbracke - (vieräugl)

Brandlbracke - (vieräugl)

FCI-nummer 63

Ursprungsland/hemland: Österrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 50-56 centimeter, för tik 48-54 centimeter.

Färg: Svart med små, väldefinierade tecken i sobel till mörk fawn. De två hjortröda tecknen ovanför ögonen (Vieräugl) måste alltid finnas.

Kort om rasen: Brandlbracke räknas som en äkta ättling till Keltenb racke. Trots rasens gamla anor finns det inga definitivt giltiga historiska källor om Brandlbracke längre tillbaka än mitten av 1800-talet, anledningen till detta är att det inte fanns någon kontrollerad avel förrän då. Brandlbracke är en populär jakthund på grund av sin särskilda lämplighet för hårt arbete i höga berg såväl som på slätmark. Rasen har ett behagligt temperament och en känslig nos, främst för hare, och spårar noggrant och villigt.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Briquet griffon vendeen

Foto: Briquet Griffon Vendéen named Unno du Sentier D'Aimeron av Alephalpha (CC BY-SA)

Briquet griffon vendéen

FCI-nummer 19

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 50-55 centimeter, för tik 48-53 centimeter. Med en tolerans på 1 centimeter över eller under.

Färg: Vit och svart-fläckig (vit och svart). Svart med tan-teckning. Svart med sobelfärgade tecken. Vit och fawn-fläckig (vit och orange). Fawn med svart mantel och vita fläckar (trefärgad). Sotig fawn. Fläckig i vitt och sotig sobel. Sotig sobel. Viltfärgad (hare, varg, grävling eller vildsvin).

Kort om rasen: Briquet griffon vendéen är en harmonisk och förbättrad version av Grand Griffon Vendéen. Rasen har många gånger decimerats på grund av krig, Briquet-typen återuppstod år 1946. För närvarande finner man många exempel på rasen kvalitet, bland annat vann ett spann Briquets ett pris i rådjursjakt i Frankrike år 1995 och många spann släpps på vildsvin. Rasen har en utmärkt nos och är en snabb hund med behagligt skall. Briquet griffon vendéen är en passionerad jägare. Den tar sig vigt fram i tuff terräng, tar många egna initiativ, har uthållighet och är tålig.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Chien d'artois

Chien d'artois

FCI-nummer 28

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund och tik är 53-58 centimeter. Med en tolerans på 1 centimeter. Vikt för hanhund och tik är ungefär 28-30 kilo.

Färg: Trefärgad i mörkt hjortröd, med mantel eller stora fläckar. Huvudet är oftast hjortrött, ibland med svart täckning.

Kort om rasen: Chien d'artois var mycket uppskattad som jakthund under tiden för Henri IV och Louis XIII (1500-1600-tal) och mycket eftertraktad. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet försökte M. Levoir att återetablera den gamla Artoistypen utan att riktigt lyckas. Under den perioden och fram till början av det första världskriget, dominerade en annan uppfödare, M. Mallard, uppfödningen av rasen. Efter det andra världskriget trodde man att Chien d'artois var borta för alltid. Men under början av 1970-talet började M. Audrechy uppgiften att återuppbygga uppfödningen. Det är tack vare hans ansträngningar som rasen återfått sin plats bland jakthundarna. Chien d'artois är en stark och härdig hund med mycket god nos. Den fungerar bra i pack och är en harmonisk och tillgiven hund.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Crnogorski planinski gonic

FCI-nummer 279

Ursprungsland/hemland: Montenegro

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund och tik är 44-54 centimeter. Idealhöjd för hanhund är 49-50 centimeter, för tik 48-49 centimeter.

Färg: Grundfärgen är svart med tantecken ovanför ögonen, på nosen och de nedre delarna av benen. Färgen på tantecknen varierar mellan ljust röd till brunröd och ljust röd. En vit fläck på bröstet accepteras men är inte önskvärt.

Kort om rasen: Det kan med säkerhet sägas att denna ras har samma ursprung som andra hounds från Balkan. Den första standarden skrev år 1924 och FCI godkände rasen år 1969. Crnogorski planinski gonic är en harmonisk, mjuk och trogen hund, som är mycket fäst vid sin ägare.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Dalmatiner

Dalmatiner

FCI-nummer 153

Ursprungsland/hemland: Kroatien

Storlek/vikt: Ett proportionerligt helhetsintryck är av avgörande betydelse. Mankhöjd för hanhund är 56-61 centimeter, för tik 54-59 centimeter. Idealvikt för hanhund är cirka 27-32 kilo, för tik cirka 24-29 kilo.

Färg: Grundfärgen skall vara rent vit. Hos de svarttecknade hundarna skall prickarna vara svarta; hos de levertecknade skall prickarna vara leverbruna. Prickarna skall inte flyta samman utan vara runda och så klart avgränsade och jämnt fördelade som möjligt.

Kort om rasen: Dalmatinerns härkomst är än i dag oklar och uteslutande grundad på antaganden. Avbildningar i gamla egyptiska faraoners gravar, vilka överensstämmer med målningar från 1500- till 1700-talet, tyder på att dalmatiner har sina rötter i förkristen tid. Kyrkokrönikor från 1300-talet och från år 1719 gör det definitivt troligt att rasen har sitt ursprung i Medelhavsområdet och då speciellt Dalmatiens kusttrakter utmed Adriatiska havet. Den första standarden för dalmatiner skrevs 1882 av en engelsman vid namn Vero Shaw. Denna standard inarbetades i en officiell standard 1890. Dalmatinern skall vara utåtriktad och vänlig, varken skygg eller tillbakadragen, ej heller nervös eller aggressiv.

Ur Standard för Dalmatiner

-------------------------------------------------------------------------------

Deutsche bracke

Foto: Deutsche Bracke aka German Hound av Rumo (CC BY-SA)

Deutsche bracke

FCI-nummer 299

Ursprungsland/hemland: Tyskland

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund och tik är 40-53 centimeter. Måttlig avvikelse från dessa mått är tillåtet.

Färg: Röd till gul med svart sadel eller täcke och vita "Bracke"-tecken.

Kort om rasen: Den enda överlevande av de förr många varianterna av Bracke i Tyskland är Westfälische Dachsbracke. Den mest betydande lokal typen var den trefärgade Sauerländer  Holzbracke. Genom en förening av Sauerländer  Holzbracke och den lokala Steinbracken, har sedan år 1900 en särskild typ utvecklats och blivit döpt till till Deutsche Bracke.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Drever

Foto: Drever (FCI #130), «NUCH Härkilas Tanjo» (†) av Per Killingmo. Norway (dog owner) (CC BY-SA)

Drever

FCI-nummer 130

Ursprungsland/hemland: Sverige

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 32-38 centimeter, idealmankhöjd är 35 centimeter. Mankhöjd för tik är 30-36 centimeter, idealmankhöjd är 33 centimeter.

Färg: Med undantag för övervägande vit färg samt leverfärg, är alla färger i kombination med vita tecken tillåtna. Färgerna skall vara klara och så skarpt avgränsade från varandra som möjligt.

Kort om rasen: Den tyska rasen westfalisk dachsbracke importerades till Sverige under 1910-talet. Man hörde dock inte mycket om rasen före 1930-talet då man började uppmärksamma dess fördelar som rådjurshund. År 1947 gavs den svenska varianten av bracke namnet drever och år 1953 erkändes drevern som svensk ras. Drevern anses närmast som en självklarhet för rådjursjakt men inte minst är den också en uppskattad hare- och rävhund. I allt väsentligt skall drevern vara byggd för sitt ändamål, det vill säga drevjakt. Den är en hund som effektivt skall kunna arbeta i svenska marker och svenskt klimat. Rasen är en utpräglad jakthund och man hör sällan talas om den som enbart sällskapshund. Drevern skall vara uppmärksam och ha ett lugnt temperament. Den får inte vara aggressiv, nervös eller skygg.

Ur Standard för Drever

-------------------------------------------------------------------------------

Dunkerstövare

Foto: Dunker av DogWiki picture pool, checked by DogWiki-Admin 14th June 2006 (CC BY-SA)

Dunkerstövare

FCI-nummer 203

Ursprungsland/hemland: Norge

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 50-55 centimeter, idealhöjd är 53 centimeter. Mankhöjd för tik är 47-53 centimeter, idealhöjd är 50 centimeter.

Färg: Svart eller dropplad (harlekinfärgad) med blacka (urblekta) eller vita teckningar. Varmt gulröd färg och övervägande svart färg som sträcker sig från nospartiet och till nedanför hasleden med så kallad svart mask (tantecken över ögonen) är mindre önskvärd. Övertecknat vit, där den vita färgen går ut på skuldrorna, på undersidan av buken och på benen (strumpor) är godkänd teckning.

Kort om rasen: Dunker har fått sitt namn efter upphovsmannen Wilhelm Dunker. År 1902 delades de norska stövarna in i två huvudgrupper, vilka vi idag känner som dunker och hygenhund. Från början var avelsurvalet relativt stort, men under andra världskriget minskade efterfrågan och det uppstod därför problem med aveln. Efter kriget steg intresset igen fram till 1970-talet, då ett ökat intresse för utländska stövarraser gjorde att antalet registreringar återigen sjönk. Dunkerstövare är en skalldrivande jakthund som används vid jakt på hare och räv. Den jagar som ensamhund och skall vara rådjursren.

Ur Standard för Dunkerstövare

-------------------------------------------------------------------------------

Erdélyi kopó

Erdélyi kopó

FCI-nummer 241

Ursprungsland/hemland: Ungern

Storlek/vikt: Idealmankhöjd för hanhund och tik är 55-65 centimeter. Det avgörande kriteriet är en övergripande balans snarare än enbart ett mått.

Färg: Grundfärgen är svart. Det finns alltid ett inte allt för mörkt tantecken på varje ögonbryn. Tantecken finns också på nosen och benen. På nosen kan vita tecken förekomma, ibland breder de ut sig vidare till en bläs i pannan, en krage runt halsen, till bröstet, under brösten och till de nedre delarna av benen och tassarna. Svansspetsen kan också vara vit. Vitt förekommande på mer än en femtedel av kroppen är inte önskvärt.

Kort om rasen: Erdélyi kopó är en urgammal ungersk ras, som har formats av klimatets karaktär, området och jaktvillkoren. Rasen hade sin storhetstid på medeltiden, då den var aristokratis favoritjakthund. Men under utvecklingen av jordbruk och skogsbruk sjönk den i popularitet. På grund av variationerna i terrängen utvecklades två varianter av rasen, en högbent och en med kortare ben. Men båda varianterna har alltid hållit samman. Ursprungligen användes den högbenta varianten till jakt på högvilt som bufflar och senare björn, vildsvin och lodjur, medan den kortbenta varianten användes till jakt på småvilt som räv och hare. Under början på 1900-talet var Erdélyi kopó nästan utdöd, men numera finns ett stort antal hundar av den högbenta varianten i Ungern. Erdélyi kopó skall vara godmodig, djärv och tålig. Till temperamentet är den tyst och jämn, men också driftig och alert.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Finsk stövare

Foto: Finnish Hound av EtäKärppä (CC BY-SA)

Finsk stövare

FCI-nummer 51

Ursprungsland/hemland: Finland

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 55-61 centimeter, idealhöjd är 57-59 centimeter. Mankhöjd för tik är 52-58 centimeter, idealhöjd är 54-56 centimeter.

Färg: Trefärgad. Manteln skall vara svart. På huvudet, kroppens undersida, skuldror, lår och även på andra ställen på benen skall färgen vara varmt rödbrun. Vita tecken förekommer vanligtvis på huvudet, halsen, bröstet och på benens nedre del samt på svansspetsen.

Kort om rasen: Förutom finska bondhundar fanns det flera europeiska stövarliknande hundar i Finland i början av 1800-talet. Man började målmedvetet avla rasen finsk stövare efter det att Finska Kennelklubben grundats 1889. Den första rasbeskrivningen fastställdes 1932. Avelsföreningar på olika håll i landet hade en märkbar betydelse för rasens utveckling. Korsningarna, som gjordes i början av 1900-talet, hjälpte också till att skapa den stam, från vilken den nutida finska stövaren härstammar. Genom att spåra på varierande sätt driver den finska stövaren med passionerat skall. Det är en drivande hund, avsedd för jakt på hare och räv. Finsk stövare skall vara lugn, energisk och vänlig, aldrig aggressiv.

Ur Standard för Finsk stövare

-------------------------------------------------------------------------------

Foxhound

Foxhound

FCI-nummer 159

Ursprungsland/hemland: Storbritannien

Storlek/vikt: Mankhöjd för både hanhund och tik är cirka 58-64 centimeter.

Färg: Alla erkända hound-färger och tecken är tillåtna.

Kort om rasen: Foxhound har avlats noggrant genom utvalda linjer i över tvåhundra år. Genom de stamböcker som publicerats av Masters of Foxhounds Association of England sedan före 1800 kan varje ägare av en foxhound enkelt spåra sin hunds ursprung. Aveln av rasen i England har alltid kontrollerats av Masters of Foxhounds som fört mycket noggranna register över avelsarbetet. Engelska kennelklubben publicerade 1994 en interimstandard för foxhound. FCI erkände rasen 1963. Det har funnits över 250 pack med foxhound i England. Foxhound är en så kallad packhound, traditionellt använd för jakt till häst. Rasen kännetecknas av styrka, uthållighet och en naturlig jaktförmåga. Den är vänlig och inte aggressiv.

Ur Standard för Foxhound

-------------------------------------------------------------------------------

Francais blanc et noir

FCI-nummer 220

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 65-72 centimeter, för tik 62-68 centimeter. Med en tolerans på +/- 1 centimeter.

Färg: Vit och svart, med svart mantel eller med mer eller mindre utbredda svarta tecken och eventuellt svarta eller blåaktiga fläckar, eller jämna tanfräknar på extremiteterna. En blek tanfärgad fläck ovanför varje öga, på kinderna, under ögonen, under öronen och vid svansroten. Roebuck-tecken är ganska vanligt på låren.

Kort om rasen: Francais blanc et noir har utvecklats ur Saintonge Hound som i sin tur har ett osäkert ursprung, trots att den inte har någon koppling till Saint Hubert så finns det troligen en avlägsen förfäder till de berömda vita Greffier hundarna från 1600-talet. Under andra hälften av 1900-talet förekom det att den nuvarande typen influerades av senare korsningsavel av Poitevin och Gascon-saintongeois. Den erhöll sin standard år 1957. Francais blanc et noir är högt skattad av många hjortjägare på grund av sina egenskaper. Det är en vänlig och sällskaplig hund.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Francais blanc et orange

FCI-nummer 316

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund och tik är 62-70 centimeter. Med 2 centimeters tolerans som maximal storlek.

Färg: Vit-citron eller vit och orange, men orange får inte vara för mörk och gränsa till rött.

Kort om rasen: Francais blanc et orange används till jakt i pack och härstammar från Saintonge Hound. Rasen är uppskattad för sin uthållighet under jakt och för sin goda nos och sitt skall. Den är vänlig och lätthanterlig.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Francais tricolore

Foto: A show of the Bourbansais's zoo. This is dogs for hunting ground which name is "Français-Tricolores", av Abujoy (CC BY-SA)

Francais tricolore

FCI-nummer 219

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 62-72 centimeter, för tik 60-68 centimeter.

Färg: Trefärgad, med svart mantel mer eller mindre utbredd. Tanfärgen föredras vara ljus eller jämnt kopparfärgad. Grizzle och varggrå är tillåtet.

Kort om rasen: Francais tricolore är en jakthundras som jagar i pack.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Gascon saintongeois från 1915, W. E. Mason - Dogs of all Nations

Gascon saintongeois

FCI-nummer 21

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhundar av den större varianten är 65-72 centimeter, för tikar 62-68 centimeter. Mankhöjd för hanhundar av den mindre varianten är 56-62 centimeter, för tikar 54-59 centimeter. Med en tolerans på +/- 1 centimeter.

Färg: Grundfärgen är vit med svarta fläckar, ibland spräcklig men inte alltför mycket. Två svarta fläckar finns ofta på varje sida av huvudet och täcker öronen, omger ögonen och slutar vid kinderna. Kinderna är tanfärgade, helst ljus tan. Två tantecken ovanför ögonbrynsbågarna ger ett intryck av att hunden har fyra ögon. Spår av tan kan också finnas på insidan av öronen och i det spräckliga längs benen. En del hårstrån i fawn kan finnas på ovansidan av öronen utan att ge huvudet ett trefärgat utseende. Ett typiskt tecken på ovansidan av låret kan också finnas, kallat "roe buck"-tecken.

Kort om rasen: Under mitten av 1800-talet ville greve Joseph de Carayon-Latour återuppbygga den reducerade rasen Saintonge Hound och korsade de sista ättlingarna med Bleu de Gascogne, därmed skapades Gascon Saintongeois men Saintonge Hound dog ut. Under mitten av 1900-talet började jägare från sydvästra Frankrike att avla vidare på mindre exemplar i valpkullarna för att använda till jakt på hare, och därmed skapades en variation inom rasen med en större och mindre variant. Den större varianten har använts till bland annat jakt på högvilt och hare. Den mindre varianten är specialist på hare men är också lämpad för jakt på högvilt. Gascon saintongeois är en perfekt packhound och har en god nos. Till sättet är den lugn, tillgiven och hörsam.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Gonczy polski

Foto: Polish Scenthound full name:"NUTKA-Klusujaca Sfora wl. A.Balcerzak" av Agnieszka Balcerzak (CC BY)

Gonczy polski

FCI-nummer 354

Ursprungsland/hemland: Polen

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 55-59 centimeter, för tik 50-55 centimeter.

Färg: Svart med tanteckning: Tanteckningen skall vara väl avgränsad från det svarta. Tanfärgen förekommer i olika nyanser. Färgen skall vara mycket intensiv. Brun med tanteckning. Röd med svart, brun eller köttfärgad nostryffel. Den röda pälsen kan även ha något svärtade hårspetsar, så kallad charbonné. Placering av tantecken: över ögonen, på nospartiet, på framsidan av halsen, i bringan, på nederdelen av benen, bakom och på insidan av låren, runt anus och på undersidan av svansen.
Smärre vita markeringar på tår och bringa är tillåtet.

Kort om rasen: Gonczy polski är en jakthund för jakt på vildsvin och hjort. Används ibland för jakt på räv och hare i bergen i södra Polen. Redan på 1200-talet finns jakt med stövare beskrivet i polsk litteratur. Polen har alltid varit ett land med djupa skogar med mycket storvilt där stövaren var en värdefull hjälp för jägaren. Jakt med stövare var högt värderat av den polska adeln och bekräftas av 1300-talets historiska annaler. På 1600-talet fanns minst två, väl definierade skilda typer av polska stövare. Det finns detaljerade beskrivningar i 1800-talet jaktlitteratur. År 1819 beskriver Jan Sazytier den polska ”bracken” och den polska stövaren. År 1821 ger W Kozlowski en beskrivning och visar illustrationer av de båda typerna, den polska bracken (tyngre) och den polska stövaren (lättare). Den mycket detaljerade beskrivningen av Ignacy Bogatynski skulle kunna användas som den första rastandarden. Efter första världskriget användes den polska stövaren fortfarande för jakt i Polen; i de östra områdena, men särskilt i mycket svår terräng i bergen. I Podkarpacie-området, jagade den berömde polske kynologen Jozef Pawuslewicz med polska stövare. Han var engagerad i utvecklingen av denna ras och han skrev den första rasstandarden. Tack vare honom blev de första hundarna officiellt registrerade i den polska kennelklubben. Gonczy polski skall ha stabil mentalitet och vara vänlig. Den är mycket modig och kan även uppvisa oförskräckthet. Den anses intelligent och är lättlärd. Den skall inte vara aggressiv, men förhåller sig avvaktande mot främmande. Till dess kvaliteter som jakthund måste läggas att den är en utmärkt vakthund. Under jakten ger den skall med en karakteristisk melodi i olika tonlägen, högre för tikar.

Ur Standard för Gonczy polski

-------------------------------------------------------------------------------

Gotlandsstövare

Ej erkänd av FCI

Ursprungsland/hemland: Sverige

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 52 centimeter, tillåten variation är 48-56 centimeter. Mankhöjd för tik är 48 centimeter, tillåten variation är 44-52 centimeter.

Färg: Färgen skall vara gulbrun. Vitt bör finnas på nosen, halsens undersida, på bringan, på svanstippen och på tassarna, även vita strumpor kan förekomma. Inslag av enstaka mörka hår på ryggen är tillåtet.

Kort om rasen: Den gula gotlandsstövaren har med all sannolikhet sitt ursprung från gula stövare importerade från Tyskland vilka senare uppblandades med olika svenska stövarraser. Gotlandsstövaren fick sin första standard utarbetad 1920. Men år 1929 sammanfördes den med Smålandsstövaren, och år 1934 beslöts att den gula Smålandsstövaren skulle uppgå i Hamiltonstövaren. Viss avel fortsatte med gula hundar vilka registrerades som Hamiltonstövare där den gula färgen är fel men inte utesluter från registrering. En del av dessa gula hundar förekommer i den moderna Gotlandsstövaren vilken sedan 1990 stambokförs i ett interimsregister och har rätt att deltaga på jaktprov och utställningar. Gotlandsstövaren skall vara en livlig hund med uppmärksamt temperament. Det är en skalldrivande hund som används vid jakt på hare och räv. Den jagar som ensamhund. Vid jakt i marker där det finns rådjur skall den vara rådjursren.

Ur Standard för Gotlandsstövare

-------------------------------------------------------------------------------

Grand anglo-francais blanc & noir

Foto: A Grand Anglo-Fancais blanc et noir at full gallop av Alephalpha (CC BY-SA)

Grand anglo-francais blanc & noir

FCI-nummer 323

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 65-72 centimeter, för tik 62-68 centimeter. Med en tolerans på +/- 1 centimeter.

Färg: Vit och svart, med svart mantel eller med mer eller mindre utbredda svarta tecken och eventuellt svarta eller blåaktiga fläckar, eller jämna tanfräknar på extremiteterna. En blek tanfärgad fläck ovanför varje öga, på kinderna, under ögonen och under öronen. Roebuck-tecken är ganska vanligt på låren.

Kort om rasen: Rasen härstammar från Bâtard Anglo-Saintongeois, en hundtyp som fanns under mitten av 1800-talet och som var ett resultat av korsningar mellan Saintongeois och Foxhound. Grand anglo-francais blanc & noir används till jakt på högvilt, i pack. Den utmärker sig i jakt i fuktig och buskig terräng. Rasen är vänlig och sällskaplig.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Grand anglo-francais blanc & orange

Foto: Great Anglo-French White and Orange Hound: Grand anglo-français blanc et orange av Alephalpha (CC BY-SA)

Grand anglo-francais blanc & orange

FCI-nummer 324

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund och tik är 60-70 centimeter.

Färg: Vit-citron eller vit-orange, men orange får inte vara för mörk och gränsa till rött.

Kort om rasen: Grand anglo-francais blanc & orange är en spårande jaktras. Den är stark, kraftfull och dess huvud är mer likt engelska hundar än dess ”kusin” Grand anglo-francais tricolore.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Grand anglo-francais tricolore

Foto: This dog is one of a pack of Grand anglo-français tricolore av Alephalpha (CC BY-SA)

Grand anglo-francais tricolore

FCI-nummer 322

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund och tik är 60-70 centimeter.

Färg: Trefärgad, med svart mantel eller med mer eller mindre utbredda svarta fläckar. Tanfärgen föredras vara ljus eller jämnt kopparfärgad och får inte vara sotig. Blandad färg kallad ”louvard” utesluts inte. Ett överskott av fläckighet är inte önskvärt.

Kort om rasen: Grand anglo-francais tricolore är en spårande jaktras. Det är en robust ras som med fransk dominans, med klar distinktion, uppvisar ursprunget från Foxhound i olika grader.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Grand basset griffon vendéen

Foto: Melanter Grandtullt at Melwarrior (Regie) owned by Mr Trevor Mellor av Sannse (CC BY-SA)

Grand basset griffon vendéen

FCI-nummer 33

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 40-44 centimeter, för tik 39-43 centimeter. Med tolerans på +/- 1 cm.

Färg: Vit och svart-fläckig (vit och svart). Svart med tan-teckning. Svart med sobelfärgade tecken. Vit och fawn-fläckig (vit och orange). Fawn med svart mantel och vita fläckar (trefärgad). Sotig fawn. Fläckig i vitt och sotig sobel. Sotig sobel. Viltfärgad (hare, varg, grävling eller vildsvin).

Kort om rasen: Grand basset griffon vendéen är perfekt lämpad för jakt på begränsade områden. Den är snabbast av alla bassetraser, uthållig, modig och något envis. Rasen bör fostras med fast hand redan i unga år. Den är lättlärd och inte långsint. Grand basset griffon vendéen härstammar som alla bassetraser från en större hund, i detta fall grand griffon. De första urvalen gjordes i slutet på 1800-talet av en greve som försökte få fram individer med raka ben. Det är dock framför allt Paul Dezamy som fastställt typen. Han förstod att för att en hund skulle kunna fånga en hare i flykten behövde den ha en viss storlek. Idag kan rasen användas för jakt på alla pälsvillebråd, allt från kanin till vildsvin. Grand basset griffon vendéen skall vara snabb, besitta stor jaktlust och ha ett bra skall. Den skall vara modig och ha förkärlek för snår och buskage. Rasen är något envis men dock klok och dresserbar.

Ur Standard för Grand basset griffon vendéen

-------------------------------------------------------------------------------

Grand bleu de gascogne

Foto: Grand Bleu de Gascogne kind of dog av RanchoRosco (CC BY-SA)

Grand bleu de gascogne

FCI-nummer 22

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 65-72 centimeter, för tik 62-68 centimeter.

Färg: Helt småprickig (svart och vitt), vilket ger ett skifferblått intryck. Svarta, mer eller mindre utbredda fläckar kan, men måste inte förekomma. Två svarta fläckar finns ofta på var sida av huvudet. Dessa täcker öronen, inramar ögonen, och går ner på kinderna. De förenas inte på skallens krön, utan lämnar där ett vitt område, i vars mitt det ofta finns en liten svart fläck, som är oval till formen - detta är typiskt för rasen. Rasen skall ha två mer eller mindre ljust tanfärgade tecken placerade ovanför ögonbrynsbågarna. Man kan också hitta spår av tanfärg på kinderna, läpparna, öronens insidor, på benen och svansen.

Kort om rasen: Grand bleu de gascogne är en mycket gammal ras. Den är samtida med St Hubert hundarna och skapades under 1300-talet och användes för jakt på varg, björn och vildsvin. Rasen är mycket utbredd i södra och sydvästra Frankrike, främst i Gascogne varifrån den fått sitt namn. Grand bleu de gascogne har ett väldigt bra luktsinne och ett klangfullt ylande med djupa toner. Som jakthund är den mycket koncentrerad på sitt arbete och den är instinktivt en pack hund. Den används till jakt på bland annat storvilt och hare. Till temperamentet är den lugn och lyhörd.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Målning av Rosa Bonheur (1822-1899)

Grand griffon vendéen

FCI-nummer 282

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 62-68 centimeter, för tik 60-65 centimeter. Tolerans på +/-1 centimeter.

Färg: Färgen skall antingen vara svart med vita fläckar (vit och svart), svart med tanteckning, svart med ljus tanteckning, röd med vita fläckar (vit och orange), röd med svart mantel och vita tecken (trefärgad), röd med svart skuggning, sandfärgad med svart skuggning och vita fläckar, sandfärgad med svart skuggning samt traditionellt viltfärgad (har-, varg-, grävlings- eller vildsvinsfärgad).

Kort om rasen: Från början förekom bara Grand vendéen som var en korthårig variant av hundar från Vendée vilka härstammade från ”Greffier” eller de så kallade Kungens vita hundar (tidigt 1500-tal). I deras bakgrund får man inte heller glömma Griffon fauve de bretagne eftersom
den finns i hög grad i ”Greffier”. ”Chien gris de Saint-Louis” och ”Griffon de Bresse” (avkomlingar till de tidiga spårhundarna) finns också med i tillkomsten av Grand griffon vendéen. Rasen används ibland vid parforcejakt på storvilt, hjort, rådjur, vildsvin eller räv, i allmänhet i pack eller ensam som spårhund. Rasen har ett gott luktsinne och ett vackert skall. Den spårar outtröttligt utan att backa för taggig undervegetation och kräver vidsträckta marker. Temperamentet skall vara fogligt men rasen
skall vara egensinnig och intensiv och behöver då en fast hand.

Ur Standard för Grand griffon vendéen

-------------------------------------------------------------------------------

Griffon bleu de gascogne

Foto: French Blue Gascony Griffon: Griffon Bleu de Gascogne av Alephalpha (CC BY-SA)

Griffon bleu de gascogne

FCI-nummer 32

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 50-57 centimeter, för tik 48-55 centimeter.

Färg: Helt småprickig (svart och vitt), vilket ger ett skifferblått intryck. Svarta, mer eller mindre utbredda fläckar kan, men måste inte förekomma. Två svarta fläckar finns ofta på var sida av huvudet. Dessa täcker öronen, inramar ögonen, och går ner på kinderna. De förenas inte på skallens krön, utan lämnar där ett vitt område, i vars mitt det ofta finns en liten svart fläck, som är oval till formen - detta är typiskt för rasen. Rasen skall ha två mer eller mindre ljust tanfärgade tecken placerade ovanför ögonbrynsbågarna. Man kan också hitta spår av tanfärg på kinderna, läpparna, öronens insidor, på benen och svansen.

Kort om rasen: Griffon bleu de gascogne är av mycket gammalt pyreneiskt ursprung och resultatet korsning av Bleu de gascogne och Griffon. Efter att den praktiskt taget försvunnit har rasen nu fått ett uppsving. Griffon bleu de gascogne är en mångsidig hund som främst används för harjakt. Rasens vänlighet och goda nos gör den till en värdefull medhjälpare i spårning. Temperamentet är alert, till och med överväldigande exalterat men ändå tillgivet.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Griffon fauve de bretagne

Foto: The french dog Griffon Fauve de Bretagne av Alephalpha (CC BY-SA)

Griffon fauve de bretagne

FCI-nummer 66

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund och tik är 48-56 centimeter. 2 centimeters avvikelse uppåt kan tolereras för i övrigt utmärkta individer.

Färg: Färgen skall vara från gyllene vetefärg till tegelrött. Några svarta hårstrån i pälsen på ryggen och på öronen tolereras. Ibland förekommer en liten vit fläck på bringan, vilket dock inte är önskvärt.

Kort om rasen: Griffon fauve de bretagne är en av de allra äldsta franska drivande hundraserna. Redan på 1300-talet hade jägmästare jakthundar av denna typ. Fram till 1800-talet användes rasen i ursprungsområdet Bretagne ofta för jakt på varg. Idag används rasen som drivande hund vid jakt på hare, räv, rådjur och vildsvin. Svensk lagstiftning kräver rådjursrenhet. År 1949 bildades i hemlandet en rasklubb med syftet att bevara egenskaperna hos dessa hundar, som höll på att bli sällsynta. Fauve de bretagne är en intensiv jakthund, men mycket mild i kontakten med människor. Den är social och tillgiven med ett jämnt temperament och anpassar sig lätt till alla slags miljöer och villebråd. Under jakt är den modig, smart, envis och hängiven. Den är företagsam och effektiv men samtidigt hörsam. Väl dresserad är den lydig och lätt att kalla in.

Ur Standard för Griffon fauve de bretagne

-------------------------------------------------------------------------------

Griffon nivernais

Foto: A french Griffon Nivernais av Alephalpha (CC BY-SA)

Griffon nivernais

FCI-nummer 17

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhundar är 55-62 centimeter, för tikar 53-60 centimeter.

Färg: Rasen skall alltid ha svärtade hårtoppar ("charbonnée"). Fawnfärgen får vara mer eller mindre mörk men aldrig orange. Tantecken förekommer ofta på utvalda ställen. Pälsfärgen beror på kombinationen av grundfärgen, utbredningen av svärtade hårtoppar och eventuell förekomst av vita hårstrån i större eller mindre mängd. Beteckningar som används är "fawn med mycket lätt svärtade hårtoppar" (harpäls), "sobel med svärtade hårtoppar" (varggrå) och "fawn med grå hårtoppar" (gråblå). En vit fläck på bringan tolereras.

Kort om rasen: Griffon nivernais antas härstamma från de jakthundar som gallerna hade, och från de grå Saint Louis-hundarna. Under 1800-talet återskapade man rasen med hjälp av hundar från Nivernais och gav den namnet griffon nivernais. I slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet korsade man in grand basset griffon vendéen, foxhound och därefter otterhund för att få fram griffon nivernais så som den ser ut idag. Rasklubben bildades år 1925. Griffon nivernais har ett mycket bra väderkorn. Den är målmedveten och trivs särskilt bra i besvärlig och snårig terräng. Griffon nivernais närmar sig viltet på ett utmärkt sätt och har mycket goda jaktegenskaper. Den är modig vid ställandet av vilt, utan att vara dumdristig. På grund av sitt mod och sin initiativförmåga kan den användas framgångsrikt i mindre flockar vid jakt på vildsvin. Även om rasen är lättdresserad när det gäller att jaga vildsvin kan vissa individer vara envisa och ohörsamma. Det är viktigt att man lär rasen lyda redan från början.

Ur Standard för Griffon nivernais

-------------------------------------------------------------------------------

Haldenstövare

Foto: Haldenstovare av Trisha Shears (CC BY-SA)

Haldenstövare

FCI-nummer 267

Ursprungsland/hemland: Norge

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 52-60 centimeter, idealhöjd är 56 centimeter. Mankhöjd för tik är 50-58 centimeter, idealhöjd är 54 centimeter.

Färg: Grundfärgen skall vara vit med svarta fläckar, tanfärgade tecken på huvud, ben och ibland i övergången mellan svart och vitt. Svart färg får inte dominera och små svarta och rödgula fläckar, så kallade ticks, är inte önskvärt.

Kort om rasen: Haldenstövare kommer, som namnet anger, från området runt den norska staden Halden. Den framavlades, under senare delen av 1800-talet, genom blandningar av foxhound, harreir och beagle från England samt lokala stövarraser. Redan tidigt kunde man se att hundarna hade en klart framträdande typ som kunde bilda underlag för en ras, men hela tiden fanns problem med en smal avelsbas. En valpsjukeepedemi och andra världskriget höll nästintill på att utrota haldenstövaren, men med rasentusiasters hjälp fick aveln ny fart igen efter kriget och 1952 erkändes rasen officiellt. Redan under andra halvan av 1950-talet föll dock intresset igen och rasen har aldrig varit särskilt talrik. Haldenstövare är en skalldrivande hund som används vid jakt på hare och räv. Den jagar som ensamhund och skall vara rådjursren.

Ur Standard för Haldenstövare

-------------------------------------------------------------------------------

Hamiltonstövare

Foto: Hamiltonstovare av sannse (CC BY-SA)

Hamiltonstövare

FCI-nummer 132

Ursprungsland/hemland: Sverige

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 53-61 centimeter, idealhöjd är 57 centimeter. Mankhöjd för tik är 49-57 centimeter, idealhöjd är 53 centimeter.

Färg: Trefärgad. Manteln, halsens översida och svansens översida skall vara svart. Huvud, öron, kroppens underdel, bogar, lår och svansens undersida skall vara bruna. Färgen kan variera från gulbrun till varmt rödbrun. Vita tecken förekommer som bläs, på halsens under- och översida, på bringan, benens nedre del och tassarna samt på svansspetsen.

Kort om rasen: Hundar av stövarras har funnits i Sverige sedan 1500-talet. Jakten var fram till 1789 ett privilegium för adel och kungahus. Först i slutet av 1700-talet fick allmogen jakträtt. Stövarstammar hållna av adeln kom då att spridas i vidare kretsar. Hamiltonstövaren har en brokig bakgrund, där bland annat stövare från Sydtyskland och Schweiz, engelska foxhounds och harrier ingår. År 1886 visades stövare på en utställning i Stockholm och dessa hundar anses vara ursprunget till dagens hamiltonstövare eller, som den först kallades, svensk stövare. 1921 fick den namnet hamiltonstövare, för att hedra minnet av SKKs förste ordförande A.P. Hamilton. Hamiltonstövaren betraktas som svensk nationalras. Hamiltonstövaren är en skalldrivande hund som används vid jakt på hare och räv. Den jagar som ensamhund och skall vara rådjursren. Hamiltonstövaren skall vara en vänlig hund med lugnt temperament.

Ur Standard för Hamiltonstövare

-------------------------------------------------------------------------------

Hannoveransk viltspårhund

Foto: Hanoverian Hound av Dojkungern (CC BY-SA)

Hannoveransk viltspårhund

FCI-nummer 213

Ursprungsland/hemland: Tyskland

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 50-55 centimeter, för tik 48-53 centimeter. Vikt för hanhund är 30-40 kilo, för tik 25-35 kilo.

Färg: Pälsfärgen skall vara ljust till mörkt hjortröd, mer eller mindre tigrerad, med eller utan mask. Små, vita fläckar på bringan tolereras.

Kort om rasen: Den hannoveranska viltspårhunden härstammar i så gott som oförändrat skick från den tidiga medeltidens så kallad ledhund, en hund av bracktyp som, förd i lina, spårade vilt. I och med skjutvapnens tillkomst förändrades metoderna för jakt på högvilt. Man behövde då en hund för eftersök på skadskjutet vilt. Ledhunden hade de allra bästa förutsättningarna för ändamålet och kom därför att användas som viltspårhund. Det var i synnerhet vid det kungliga hannoveranska jaktgodset som hundrasen vidareutvecklades och ännu bestående metoder att föra hunden i lina utarbetades. Sedan 1894 bedrivs uppfödningen endast utifrån ett strikt avelsurval av bevisligen jaktdugliga djur. Rasen används uteslutande inom jaktmarker med högvilt och är specialist på eftersök av hjortdjur och vildsvin. Hannoveransk viltspårhund har ett lugnt och stabilt temperament. Den är fäst vid sin ägare men selektiv och reserverad gentemot främlingar. Vid spårarbetet under jakt uppvisar rasen hög koncentrationsförmåga och utpräglad linförighet.

Ur Standard för Hannoveransk viltspårhund

-------------------------------------------------------------------------------

Harrier

Harrier

FCI-nummer 295

Ursprungsland/hemland: Storbritannien

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund och tik är 48-55 centimeter, men en mankhöjd mellan 48-50 centimeter föredras.

Färg: Vanligen vit bottenfärg med alla nyanser av svart till orange. I Frankrike är den ofta trefärgad med svart mantel på den övre delen av ryggen.

Kort om rasen: Harrier är en spårande jakthund. Den är stark men lätt, den är inte lika kraftig och är mer ädel än Foxhounden.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Hellinikos ichnilatis

Hellinikos ichnilatis

FCI-nummer 214

Ursprungsland/hemland: Grekland

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 47-55 centimeter, för tik 45-53 centimeter. En avvikelse med 2 centimeter mer eller mindre tolereras. Vikt för hanhund och tik är 17-20 kilo.

Färg: Black and tan. En liten vit fläck på bröstet tolereras. De synliga slemhinnorna, nosen och klorna ska vara svarta.

Kort om rasen: Hellinikos ichnilatis är en hund med utmärkt luktsinne och den är mycket motståndskraftig. Det är en mellanstor, korthårig hund. Rasen är en aktiv jägare både ensam och i ”pack”, och jobbar utan problem i alla typer av terräng – lågland, berg och även i mer stenig och besvärlig terräng. Hellinikos ichnilatis är stark, energisk, livlig och lyhörd.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Hygenstövare

Foto: Norwegian dog breed hygenhound. Tosstjønna's Nala av Bjørn Konestabo (CC BY-SA)

Hygenstövare

FCI-nummer 266

Ursprungsland/hemland: Norge

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 50-58 centimeter, idealhöjd är 54 centimeter. Mankhöjd för tik är 47-55 centimeter, idealhöjd är 51 centimeter.

Färg: Rödbrun eller rödgul, ofta med svarta stickelhår och mörka schatteringar på huvudet, ryggen och svansroten och med eller utan vita tecken. Svart och rödbrun, som regel med vita tecken. Vit med rödbruna eller rödgula fläckar och prickar eller med svarta eller rödbruna tecken. De olika färgerna bör vara väl avgränsade från varandra.

Kort om rasen: Hygenstövare har fått sitt namn efter H.F. Hygen. Från 1830 bedrev han avel med lokala stövarraser. När han 1839 flyttade, från Ringerike till Romerike, fortsatte han sin avel med lokala stövare på sin nya bostadsort. Hygens söner tog senare över avelsarbetet efter sin far, och speciellt en av sönerna deltog aktivt i bildandet av "Specialklubb for norske Hare- og Revehunde" 1902. Detta år skrevs också en ny standard för rasen och hygenhund och dunker blev förklarade som två separata raser. Hygenstövare är en skalldrivande hund som används vid jakt på räv och hare. Den jagar som ensamhund och skall vara rådjursren.

Ur Standard för Hygenstövare

-------------------------------------------------------------------------------

Istarski kratkodlaki gonic

Istarski kratkodlaki gonic

FCI-nummer 151

Ursprungsland/hemland: Kroatien

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund och tik är 44-56 centimeter. Idealhöjd för hanhund är 50 centimeter, för tik 48 centimeter. Ungefärlig vikt är 18 kilo för en vuxen hanhund.

Färg: Bottenfärgen skall vara snövit. Öronen är vanligtvis orange och färgen sträcker sig bakifrån öronfästena och över bägge sidorna av pannbenet ända fram till ögonen, vilket ger huvudet dess typiska mask. Ibland förekommer en liten eller stor fläck i samma orange färg i pannan. Öronen kan också vara spräckliga av orange fläckar, något som är särskilt eftertraktat. Mer eller mindre spridda orangegula fläckar eller band kan finnas var som helst på kroppen, men oftast vid svansroten. Fläckarna får aldrig bli så många att de dominerar över den vita bottenfärgen. Pälsen får också vara helvit utan några fläckar alls.

Kort om rasen: En utmärkt drivande hund på framför allt hare och räv med ett ihållande, skarpt och klangfullt skall. Rasen kan också användas som eftersökshund. Den är idealiskt byggd för den vidsträckta och öppna terrängen i Istrien. Ursprunget till rasen anses mycket gammalt. Tack vare sina utmärka jaktegenskaper exporterades den från Istrien till grannregionerna. År 1924 stambokfördes de första exemplaren. FCI godkände rasen 1949. Idag förekommer rasen i stort antal i Istrien och angränsande regioner där jägare fortfarande uppskattar den för dess framstående jaktegenskaper. Istarski kratkodlaki gonic är vänlig, lydig, lugn och mycket fäst vid sin ägare. Under jakten är den livlig och mycket intensiv.

Ur Standard för Istarski kratkodlaki gonic

-------------------------------------------------------------------------------

Istarski ostrodlaki gonic

Foto: Tasha, a course-haired Istrian hound av Copyright - Linda Pellegrini (1995) (CC BY-SA)

Istarski ostrodlaki gonic

FCI-nummer 152

Ursprungsland/hemland: Kroatien

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund och tik är 46-58 centimeter. Idealhöjd för hanhund är 52 centimeter, för tik 50 centimeter. Vikten för en vuxen hund i normalt hull skall vara 16-24 kilo. Idealvikten är ungefär 20 kilo.

Färg: Bottenfärgen skall vara snövit. Öronen är vanligtvis orange. Ofta finns det en stjärnformad fläck i samma orange färg i pannan. Öronen kan också vara orangespräckliga, vilket är önskvärt. Orange fläckar eller prickar i denna färg kan finnas mer eller mindre spridda över hela kroppen, men oftast vid svansroten. Fläckarna får aldrig bli så stora eller utspridda att de dominerar över den vita bottenfärgen.

Kort om rasen: En utmärkt drivande hund på framför allt hare och räv med ett klangfullt skall med medeldjup till djup ton. Rasen kan också användas som eftersökshund. Den är idealiskt byggd för den vidsträckta och öppna terrängen i Istrien. Ursprunget till denna stövare från Istrien är parallell med den korthåriga rasvarianten, men avbildningar och skriftlig dokumentation är sällsynta. Under första världskriget försvann rasen nästan helt. Från 1924 registrerades dessa hundar i den kroatiska stamboken. Rasen erkändes av FCI 1948 och den första standarden publicerades 1969. Istarski ostrodlaki gonic är vänlig, lydig, lugn och mycket fäst vid sin ägare. Även om den har ett tämligen jämnt temperament är den mycket intensiv under jakten.

Ur Standard för Istarski ostrodlaki gonic

-------------------------------------------------------------------------------

Ogar polski

Foto: Polish Hound , full name: "Ml.Ch.Pl, Ch.Pl. Lutnia Chojar wl.Piotr Twarozek" av Piotr Twarozek CC-BY-2.5 (pl: Piotr Twarózek) (CC BY)

Ogar polski

FCI-nummer 52

Ursprungsland/hemland: Polen

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhundar är 56-65 centimeter, för tikar 55-60 centimeter. Vikt för hanhundar är 25-32 kilo, för tikar 20-26 kilo.

Färg: Öronen och huvudet, förutom den laterala sidan av skallen, ska vara tanfärgad; öronen ska vara lite mörkare än resten. Benen, sternala regionen och låren är också tanfärgade. Kroppen ska vara svart eller mörkt grå nästan svart. Tanfärgen, framför allt fawn, har varierande intensitet av tonen upp till kanel, som är mycket uppskattat hos rasen. Vita strån är tillåtet i form av en stjärna eller som en bläs som når fram till nosen, och även på bröstet, de bakre extremiteterna och svansen. Det svarta kan bilda en mantel som sträcker sig långt som upp på huvudet. Tydliga tanfläckar ska finnas ovanför ögonen. Svart som sträcker sig ner på nosen är diskvalificerande.

Kort om rasen: Ogar polski är en mellanstor spårande jakthund. Den är starkt och kompakt byggd med kraftig benstomme. Rasen ska snarare ge intryck av styrka och uthållighet än snabbhet. Skallet den använder vid jaktarbetet är klangfullt och rent och av varierande tonhöjd, tikarna har oftast en högre tonhöjd på skallet än hanhundar.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Otterhound

Otterhound

FCI-nummer 294

Ursprungsland/hemland: Storbritannien

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är ungefär 67 centimeter, för tik ungefär 60 centimeter.

Färg: Alla erkända "hound"-färger är tillåtna.

Kort om rasen: Otterhound är en av de äldsta brittiska raserna. Enligt historien hade redan kung John år 1212 en grupp, "pack", med otterhound. Otterhound har alltid arbetat i "pack" och är en specialiserad utterjägare. Den har en utomordentlig näsa och är en synnerligen god simmare med stor uthållighet. Dess raggiga hårrem håller den torr och varm. Relativt få exemplar av otterhound i Storbritannien har varit renrasiga, då man i sina "packs" ofta använt hundar med inslag av foxhound. De första renrasiga exemplaren av otterhound kom till USA i början av 1900-talet och där har rasen utvecklats och stabiliserats. I England är rasen relativt sällsynt, men har på senare år rönt en allt större uppskattning. Jakt på utter är inte tillåten vare sig i England eller Norden och rasen har därför utvecklats till en sällskaps- och utställningshund. Otterhound skall ha ett vänligt och jämnt temperament.

Ur Standard för Otterhound

-------------------------------------------------------------------------------

Petit basset griffon vendéen

Petit basset griffon vendéen

FCI-nummer 67

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund och tik är 34-38 centimeter med tolerans på +/- 1 cm.

Färg: Vit och svart-fläckig (vit och svart). Svart med tan-teckning. Svart med sobelfärgade tecken. Vit och fawn-fläckig (vit och orange). Fawn med svart mantel och vita fläckar (trefärgad). Sotig fawn. Fläckig i vitt och sotig sobel. Sotig sobel. Viltfärgad (hare, varg, grävling eller vildsvin).

Kort om rasen: Rasen kan beskrivas som en odåga utomhus och en ängel hemma. Den är en hängiven jägare som bör fostras med fast hand redan i unga år. Den är perfekt lämpad för jakt på begränsade områden. Rasen är specialiserad på kanin, men kan jaga vilket villebråd som helst. Petit basset griffon vendéen hade länge samma standard men det var inte så lyckat eftersom de hade halvkrokiga ben och därtill var tunga som grand basset griffon vendéen. Abel Dezamy upprättade så en särskild standard för "petit". För att beskriva rasen citerar vi Paul Daubigné: "Det är inte bara en liten grand utan också en liten basset förminskad i alla sina proportioner och massa utom naturligtvis vad gäller det jaktglada temperamentet." Petit basset griffon vendéen skall besitta stor jaktlust, vara modig och ha förkärlek för snår och buskage. Den skall vara foglig, men egensinnig och hängiven.

Ur Standard för Petit basset griffon vendéen

-------------------------------------------------------------------------------

Petit bleu de gascogne

Foto: Small Blue Gascony Hound, female "Cita z Beckova" from kennel "Le Bleu Cardinalis FCI", Poland. The owner - Katarzyna Bujko av Katarzyna Bujko (CC BY)

Petit bleu de gascogne

FCI-nummer 31

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhundar är 52-58 centimeter, för tikar 50-56 centimeter.

Färg: Färgen skall vara genomgående skimmel (svart och vit) som ger en skifferblå ton. Det kan finnas svarta fläckar mer eller mindre utbredda. Två svarta fläckar skall vara placerade på varje sida av huvudet, täcka öronen, gå runt ögonen och sluta på kinderna. De får inte flyta ihop på hjässan där skall det finnas vitt i mitten i vilket ofta förekommer en liten svart, oval fläck, vilket är typiskt för rasen. Två mer eller mindre djupt röda fläckar skall vara placerade ovanför ögonbrynsbågarna, vilket ger intryck av fyra ögon. Likaledes finns spår av tanteckning på kinder, läppar, insidan av öronen, på benen och under svansen.

Kort om rasen: Petit bleu de gascogne är en medveten förminskning av Grand bleu de gascogne som den med säkerhet härstammar från och som den är direkt förenad med vad gäller användningsområde. Petit bleu de gascogne är en mångsidig drivande jakthund, iblandanvänd vid hetsjakt. Främsta bytesdjuret är hare, men rasen har också använts framgångsrikt
vid jakt på storvilt. Den har ett gott luktsinne. Rasen är begåvad med ett vackert skall. Den samarbetar väl. Temperamentet är lugnt och tillgivet och rasen är lättfostrad.

Ur Standard för Petit bleu de gascogne

-------------------------------------------------------------------------------

Plott.JPG

Foto: Plott Hound av Plotthund (CC BY-SA)

Plott

Ej erkänd av FCI

Ursprungsland/hemland: USA

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 51-63,5 centimeter, för tik 51-58,5 centimeter. Vikt för hanhund i jaktkondition är 23-27 kilo, vikt för tik i jaktkondition är 18-25 kilo.

Färg: Alla nyanser av brindle (strimmor eller ränder av mörka hårstrån på en ljusare bakgrund) föredras. Detta innefattar följande brindlefaktorer: gul, sämskskinn, rödgul, brunt, choklad, lever, orange, röd, ljust eller mörkt grått, blått eller maltese-blått, uttunnat svart och svart. Övriga accepterade färger är enfärgat svart, vilken nyans som helst av brindle med svart sadel och svart med brindlefärgade tantecken. Det är sällsynt med sämskskinnsgult utan några brindlestrimmor men det uppträder ibland i kullarna och färgen kan då variera från röd fawn, sandfärgat röd, ljust crèmefärgad och gul ockra till mörk fawn och gyllene rödgul. Något vitt på bröst och tassar är tillåtet liksom grånad runt käkar och nosparti.

Kort om rasen: Det berättas att rasnamnet härrör från ett tyskt familjenamn. En ung tysk emigrant vid namn Plott anlände till USA 1750 och med sig hade han sina hannoveranska jakthundar. Han bosatte sig i North Carolina och ryktet om hans duktiga hundar spred sig. Plott hounds används än i dag för jakt på storvilt som björn och vildsvin samt även tvättbjörn. Rasen anses mycket uthållig, viltskarp och modig. Den är en utpräglad jakthund med ett imponerande skall. Rasen erkändes av AKC 2006. Rasen används traditionellt för att ställa björn och vildsvin samt även till att trädmarkera tvättbjörn. Den är alert och intelligent och har självförtroende. Den kännetecknas av stamina, uthållighet, rörlighet och en övertygande viltskärpa under jakt. Rasen kombinerar mod med arbetsförmåga. Den är lättlärd, trofast och en tuff, viltskarp och orädd jakthund. Humöret skall generellt vara jämnt, en viss skillnad i viltskärpa kan förekomma mellan linjer som används för storvilt och dem som föds upp enbart för jakt på tvättbjörn.

Ur Standard för Plott

-------------------------------------------------------------------------------

Poitevin

Foto: Poitevin av http://www.profi1a.de/dogwiki/index.php/Bild:Poitevin-01.jpg (CC BY-SA)

Poitevin

FCI-nummer 24

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhundar är 62-72 centimeter, för tikar 60-70 centimeter.

Färg: Trefärgad med svart sadel, eller trefärgad med stora svarta fläckar; ibland vit och orange (bicolour); varggrå hårstrån är ganska ofta förekommande.

Kort om rasen: Poitevin är en stor spårande jakthund. Det är en väldigt elegant hund som i hög grad visar prov på perfektion, styrka, elegans och lätthet.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Porcelaine

Foto: Porcelaine during the international dog show in Katowice, Poland. The dog comes from the Czech kennel "Od Pstruží rícky" FCI. The owner and the breeder is Jana Šmídová. Av Pleple2000 (CC BY-SA)

Porcelaine

FCI-nummer 30

Ursprungsland/hemland: Frankrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhundar är 55-58 centimeter, för tikar 53-56 centimeter.

Färg: Rent vit, med rundaktiga orangea fläckar som aldrig får bredas ut till en mantel. Fläckarna ligger oftast ovanpå andra svartpigmenterade fläckar på huden. Orange ticking på öronen är mycket karaktäristiskt för rasen.

Kort om rasen: Porcelaine är en mellanstor spårande jaktras. Den används för jakt på småvilt. Rasen är mycket elegant, har ett väldigt franskt utseende och visar prov på hög klass i alla detaljer av sin kroppsbyggnad.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Posavski gonic

FCI-nummer 154

Ursprungsland/hemland: Kroatien

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund och tik är 46-58 centimeter. Idealhöjd för hanhund är 50 centimeter, för tik 48 centimeter.

Färg: Färgen skall vara rödaktig med vita tecken. Rött förekommer i alla möjliga färgnyanser men aldrig kastanjebrunt eller chokladfärgat. De vita tecknen på huvudet förekommer i form av en stjärna, en bläs eller ett mer utbrett vitt tecken. På halsen bildar det vita en krage eller tecken på halsens undersida. Vidare skall det finnas vita tecken på bringan, under buken, på undersidan av bröstkorgen och på svansspetsen. Vita tecken önskas på alla beskrivna ställen, men de får inte bre ut sig på mer än en tredjedel av hela kroppen.

Kort om rasen: Posavski gonic är en gammal drivande jakthund, men man vet inte exakt när den uppstod. Fresker från 1474, krönikor från 1719 och 1859 och böcker bär alla vittnesbörd om att denna ras är gammal. Stövare från Savadalen såldes i Kroatien under namnet ”boskini” och var högt värderade i de kringliggande regionerna. År 1924 ställdes rasen ut för första gången. De första registreringarna i den kroatiska avelsboken är från 1929. FCI erkände rasen 1955. Den första standarden som bar det korrekta namnet på rasen (posavski gonic) publicerades 1969. Namnet anger att rasen härstammar från de vidsträckta och tätbevuxna skogarna i Savadalen (Posavina) sydöst om Zagreb. Posavski gonic är en god, mycket tålig drivande hund, särskilt för jakt på hare och räv, och den kan också användas till eftersök. Dess starka kroppsbyggnad lämpar sig väl för jakt i Savadalens vidsträckta skogar med tät undervegetation. Posavski gonic är uppmärksam och mycket trogen sin ägare. Rasen har utmärkta karaktärsegenskaper med sitt måttligt livliga temperament. Den är en entusiastisk jägare.

Ur Standard för Posavski gonic

-------------------------------------------------------------------------------

Rhodesian ridgeback

Rhodesian ridgeback

FCI-nummer 146

Ursprungsland/hemland: Södra Afrika

Storlek/vikt: Önskvärd mankhöjd för hanhund är 63-69 centimeter, för tik 61-66 centimeter. Önskvärd vikt för hanhund är 36,5 kg, för tik 32 kilo.

Färg: Pälsfärgen får variera från ljus till röd vetefärg. Lite vitt på bröst och tår är tillåtet, men större vita fläckar på bröst, buk, och ovanför tassarna är inte önskvärt. Mörkt nosparti och mörka öron är tillåtet. Överdrivet och genomgående med svarta pälshår är högst oönskat.

Kort om rasen: Rhodesian ridgeback är hittills den enda erkända hundrasen som har sitt ursprung i södra Afrika. Ursprunget kan härledas till Kap kolonin i södra Afrika där de tidiga nybyggarnas hundar korsades med halvdomesticerade, ridgeförsedda jakthundar. Man jagade främst med par eller tre hundar. Den ursprungliga funktionen hos rhodesian ridgeback var att spåra viltet, speciellt lejon, och genom stor vighet kunna ställa det tills jägaren hann fram. Den ursprungliga standarden var baserad på texten i dalmatiner standarden. Standarden för rhodesian ridgeback erkändes av South African Kennel Union 1926. Rasen används fortfarande till jakt i många delar av världen men den är i synnerhet erkänd som vakt- och familjehund. Rhodesian ridgeback skall ha ett värdigt, intelligent uppträdande, reserverad mot främlingar utan att visa aggressivitet eller skygghet.

Ur Standard för Rhodesian ridgeback

-------------------------------------------------------------------------------

Russkaja gontjaja

Ej erkänd av FCI

Ursprungsland/hemland: Ryssland

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 58-68 centimter, för tik 55-65 centimeter.

Färg: Färgen skall vara rödbrun, gråaktig med fläckar eller gråaktig med matta prickar. På bröst och tassar får finnas små vita tecken.

Kort om rasen: Russkaja gontjaja, eller rysk stövare, skall vara kraftigt byggd, släthårig och över medelstorlek. Kroppslängden skall vara klart längre än mankhöjden. Temperamentet skall vara balanserat livligt.

Ur Standard för Russkaja gontjaja

-------------------------------------------------------------------------------

Sabueso espanol

Foto: Foto del sabueso español Angoi, propiedad de la cuadrilla Os Novos, de A Fonsagrada (Lugo) av Club del Sabueso Español y Razas Afines (CC BY-SA)

Sabueso espanol

FCI-nummer 204

Ursprungsland/hemland: Spanien

Storlek/vikt: Könsprägeln skall vara tydlig. Tiken är betydligt mindre och lättare byggd än hanhunden. Mankhöjd för hanhund är 52-57 centimeter, för tik 48-53 centimeter. Hos individer med i övrigt utmärkta proportioner tolereras att mankhöjden överskrids med 1 cm.

Färg: Vit och orange, varvid antingen den ena eller den andra färgen kan dominera, oregelbundet tecknad med väl avgränsade fläckar utan småprickighet. Den orange färgen kan variera från ljus orange (citron) till rött och intensivt kastanjebrunt.

Kort om rasen: Rasen var känd redan under tidig medeltid, och beskrivs mästerligt av kung Alfons XI:s (1300-talet) i en handbok om konsten att jaga parforce. Den är en drivande hund som används för jakt på småvilt, men den fruktar inte heller jakt på storvilt, må det så vara vildsvin, hjort, rådjur, räv, varg eller björn. Jägaren kan med ledning av hundens skall och dess modulationer följa parforce-jaktens förlopp och dess innehåll. Sabueson är specialist när det gäller jakt på hare men den är också effektiv som viltspårhund. Sabueson skall vara tillgiven och lugn. Vid jakt på storvilt visar den prov på enastående mod och tapperhet.

Ur Standard för Sabueso espanol

-------------------------------------------------------------------------------

Schillerstövare.jpg

Foto: Djurlinnea

Schillerstövare

FCI-nummer 131

Ursprungsland/hemland: Sverige

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 53-61 centimeter, idealhöjd är 57 centimeter. Mankhöjd för tik är 49-57 centimeter, idealhöjd är 53 centimeter.

Färg: Nacken och hela ryggen, övre delen av skuldrorna, bröstets sidor, länden samt svansens översida skall vara svarta. Huvudet, strupen, bringan, nedre delen av skuldrorna, frambenen, bakbenen upp mot höftleden samt svansens undersida skall vara bruna. Något vitt får förekomma på bringan liksom något vitt på tårna. Svarta kindfläckar kan tillåtas. Mantelns svarta färg skall vara avgränsad.

Kort om rasen: På den första hundutställningen i Sverige år 1886 visade lantbrukaren Per Schiller stövarsyskonen Tamburini och Ralla I. I deras härstamning fanns hundar från det berömda "Lilla släppet" på egendomen Kaflås, vilka troligen var av sydtyskt ursprung. De var svartbruna med smärre, vita tecken och ganska småväxta. Till stammen fördes sedan ytterligare stövare av schweizisk ras. Som en tredje beståndsdel ingick ett icke obetydligt inslag av engelska stövare, framför allt harrier. Schillerstövaren nådde snabbt en konstant typ, där de kontinentala dragen dominerade. Den erkändes som egen ras år 1907. Schillerstövaren är en skalldrivande hund som används vid jakt på hare och räv. Den jagar som ensamhund och skall vara rådjursren. Schillerstövaren skall vara en livlig hund med vaket temperament.

Ur Standard för Schillerstövare

-------------------------------------------------------------------------------

Schweiziska små stövare/ berner

FCI-nummer 60

Ursprungsland/hemland: Schweiz

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhundar är 35-43 centimeter, för tikar 33-40 centimeter. En avvikelse på +/- 2 centimeter tolereras.

Färg: Alltid trefärgad: vit, svart och tan. Grundfärgen är vit med stora svarta fläckar, tanfärg över ögonen, på kinderna, på insidan av öronen och runt anus. Några få svarta småprickar är tillåtet. Svart mantel är tillåten.

Kort om rasen: Vid det förra sekelskiftet infördes ett nytt jaktsystem i flera schweiziska kantoner. Den populära mellanstora Schweiziska stövaren ansågs vara för snabb för det nya och det bestämdes att de skulle ersättas med en mindre, kortbent variant. Den nya, mindre rasen utmärkte sig genom att den var relativt lågställd, hade attraktiva pälsfärger liknande dem hos den mellanstora Schweiziska stövaren, hade välklingande skall under jakt och sök och hade en passionerad beslutsamhet i spår- och sökarbetet. Den första rasklubben bildades den 1 juni år 1905. Rasen är en liten, flink, outtröttlig och ivrig spårhund med utmärkt luktstinne. Till sättet är den vänlig, lugn men livlig, aldrig nervös eller aggressiv.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Schweiziska små stövare/ jura

FCI-nummer 60

Ursprungsland/hemland: Schweiz

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhundar är 35-43 centimeter, för tikar 33-40 centimeter. En avvikelse på +/- 2 centimeter tolereras.

Färg: Djupt svart med tantecken föredras, tanfärg över ögonen, på kinderna, på insidan av öronen, runt anus och på extremiteterna.  Alternativt tan med svart mantel eller sadel. En vit bröstfläck, inte för stor, tolereras.

Kort om rasen: Vid det förra sekelskiftet infördes ett nytt jaktsystem i flera schweiziska kantoner. Den populära mellanstora Schweiziska stövaren ansågs vara för snabb för det nya och det bestämdes att de skulle ersättas med en mindre, kortbent variant. Den nya, mindre rasen utmärkte sig genom att den var relativt lågställd, hade attraktiva pälsfärger liknande dem hos den mellanstora Schweiziska stövaren, hade välklingande skall under jakt och sök och hade en passionerad beslutsamhet i spår- och sökarbetet. Den första rasklubben bildades den 1 juni år 1905. Rasen är en liten, flink, outtröttlig och ivrig spårhund med utmärkt luktstinne. Till sättet är den vänlig, lugn men livlig, aldrig nervös eller aggressiv.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Schweiziska små stövare/ luzerner

FCI-nummer 60

Ursprungsland/hemland: Schweiz

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhundar är 35-43 centimeter, för tikar 33-40 centimeter. En avvikelse på +/- 2 centimeter tolereras.

Färg: Ger ett blått intryck genom en blandning av svarta och vita pälshår, mycket kraftigt spräcklig; med svarta fläckar eller svart sadel; blekare eller intensivare tanfärg över ögonen, på kinderna, på insidan av öronen, runt anus och på extremiteterna. Svart mantel är tillåten.

Kort om rasen: Vid det förra sekelskiftet infördes ett nytt jaktsystem i flera schweiziska kantoner. Den populära mellanstora Schweiziska stövaren ansågs vara för snabb för det nya och det bestämdes att de skulle ersättas med en mindre, kortbent variant. Den nya, mindre rasen utmärkte sig genom att den var relativt lågställd, hade attraktiva pälsfärger liknande dem hos den mellanstora Schweiziska stövaren, hade välklingande skall under jakt och sök och hade en passionerad beslutsamhet i spår- och sökarbetet. Den första rasklubben bildades den 1 juni år 1905. Rasen är en liten, flink, outtröttlig och ivrig spårhund med utmärkt luktstinne. Till sättet är den vänlig, lugn men livlig, aldrig nervös eller aggressiv.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Schweiziska små stövare/schwyzer

Foto: This dog is a short-legged Hound from Switzerland: Schwyzer Niederlaufhund, av Alephalpha (CC BY-SA)

Schweiziska små stövare/ schwyzer

FCI-nummer 60

Ursprungsland/hemland: Schweiz

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhundar är 35-43 centimeter, för tikar 33-40 centimeter. En avvikelse på +/- 2 centimeter tolereras.

Färg: Vit med gulröda fläckar eller sadel i gulrött, ofta med några gulröda stänk; gulröd mantel är tillåten.

Kort om rasen: Vid det förra sekelskiftet infördes ett nytt jaktsystem i flera schweiziska kantoner. Den populära mellanstora Schweiziska stövaren ansågs vara för snabb för det nya och det bestämdes att de skulle ersättas med en mindre, kortbent variant. Den nya, mindre rasen utmärkte sig genom att den var relativt lågställd, hade attraktiva pälsfärger liknande dem hos den mellanstora Schweiziska stövaren, hade välklingande skall under jakt och sök och hade en passionerad beslutsamhet i spår- och sökarbetet. Den första rasklubben bildades den 1 juni år 1905. Rasen är en liten, flink, outtröttlig och ivrig spårhund med utmärkt luktstinne. Till sättet är den vänlig, lugn men livlig, aldrig nervös eller aggressiv.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Schweiziska stövare/berner

Foto: Bernese Hound during dogs show in Katowice, Poland av Pleple2000 (CC BY-SA)

Schweiziska stövare/ berner

FCI-nummer 59

Ursprungsland/hemland: Schweiz

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 49-59 centimeter, för tik 47-57 centimeter. Ingen avvikelse tolereras.

Färg: Vit med svarta fläckar eller svart sadel, blekare eller intensivare tanfärg över ögonen, på kinderna, på insidan av öronen och runt anus. Ibland är bottenfärgen svagt spräcklig (svarta stänk).

Kort om rasen: Den schweiziska stövaren är av mycket gammalt ursprung, det finns belägg för dess förekomst i Schweiz under romartiden. På 1400-talet uppmärksammades rasen av italienarna och på 1700-talet av fransmännen för sin utomordentliga lämplighet för jakt på hare. Den ursprungliga aveln har säkerligen influerats av franska stövare. År 1882 publicerades en standard för var och en av de dåvarande fem schweiziska stövarvarianterna. År 1909 konstaterade man att thurgauer laufhund försvunnit helt. År 1933 fastställdes en enhetlig standard för alla de fyra varianterna av schweizisk stövare. Den ursprungliga varianten av jura typ s:t hubert förekommer inte längre i den schweiziska standarden. Det finns fyra varianter av rasen: Bernerstövare, Jurastövare, Luzernerstövare och Schwyzerstövare. Rasen jagar skalldrivande hare, rådjur och räv och vid tillfälle även vildsvin. Den jagar självständigt, spårar upp och driver med stor säkerhet även i svår terräng. Den schweiziska stövaren är en livfull och passionerad jakthund, känslig, följsam och trogen.

Ur Standard för Schweiziska stövare

-------------------------------------------------------------------------------

Schweiziska stövare/ jura

FCI-nummer 59

Ursprungsland/hemland: Schweiz

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 49-59 centimeter, för tik 47-57 centimeter. Ingen avvikelse tolereras.

Färg: Tanfärgad med svart sadel - ibland med svart sotning - eller svart med tanfärg över ögonen, på kinderna, på insidan av öronen, runt anus och på extremiteterna. Ibland förekommer en liten vit bröstfläck, som kan vara spräcklig (svarta eller grå stänk).

Kort om rasen: Den schweiziska stövaren är av mycket gammalt ursprung, det finns belägg för dess förekomst i Schweiz under romartiden. På 1400-talet uppmärksammades rasen av italienarna och på 1700-talet av fransmännen för sin utomordentliga lämplighet för jakt på hare. Den ursprungliga aveln har säkerligen influerats av franska stövare. År 1882 publicerades en standard för var och en av de dåvarande fem schweiziska stövarvarianterna. År 1909 konstaterade man att thurgauer laufhund försvunnit helt. År 1933 fastställdes en enhetlig standard för alla de fyra varianterna av schweizisk stövare. Den ursprungliga varianten av jura typ s:t hubert förekommer inte längre i den schweiziska standarden. Det finns fyra varianter av rasen: Bernerstövare, Jurastövare, Luzernerstövare och Schwyzerstövare. Rasen jagar skalldrivande hare, rådjur och räv och vid tillfälle även vildsvin. Den jagar självständigt, spårar upp och driver med stor säkerhet även i svår terräng. Den schweiziska stövaren är en livfull och passionerad jakthund, känslig, följsam och trogen.

Ur Standard för Schweiziska stövare

-------------------------------------------------------------------------------

Foto: Taxelina

Schweiziska stövare/ luzerner

FCI-nummer 59

Ursprungsland/hemland: Schweiz

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 49-59 centimeter, för tik 47-57 centimeter. Ingen avvikelse tolereras.

Färg: Ger ett blått intryck genom en blandning av svarta och vita pälshår, mycket kraftigt spräcklig; med svarta fläckar eller svart sadel; blekare eller intensivare tanfärg över ögonen, på kinderna, på insidan av öronen, runt anus och på extremiteterna. Svart mantel är tillåten.

Kort om rasen: Den schweiziska stövaren är av mycket gammalt ursprung, det finns belägg för dess förekomst i Schweiz under romartiden. På 1400-talet uppmärksammades rasen av italienarna och på 1700-talet av fransmännen för sin utomordentliga lämplighet för jakt på hare. Den ursprungliga aveln har säkerligen influerats av franska stövare. År 1882 publicerades en standard för var och en av de dåvarande fem schweiziska stövarvarianterna. År 1909 konstaterade man att thurgauer laufhund försvunnit helt. År 1933 fastställdes en enhetlig standard för alla de fyra varianterna av schweizisk stövare. Den ursprungliga varianten av jura typ s:t hubert förekommer inte längre i den schweiziska standarden. Det finns fyra varianter av rasen: Bernerstövare, Jurastövare, Luzernerstövare och Schwyzerstövare. Rasen jagar skalldrivande hare, rådjur och räv och vid tillfälle även vildsvin. Den jagar självständigt, spårar upp och driver med stor säkerhet även i svår terräng. Den schweiziska stövaren är en livfull och passionerad jakthund, känslig, följsam och trogen.

Ur Standard för Schweiziska stövare

-------------------------------------------------------------------------------

Schweiziska stövare schwyzer.jpg

Schweiziska stövare/ schwyzer

FCI-nummer 59

Ursprungsland/hemland: Schweiz

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 49-59 centimeter, för tik 47-57 centimeter. Ingen avvikelse tolereras.

Färg: Vit med gulröda fläckar eller sadel i gulrött, ofta med några gulröda stänk; gulröd mantel är tillåten.

Kort om rasen: Den schweiziska stövaren är av mycket gammalt ursprung, det finns belägg för dess förekomst i Schweiz under romartiden. På 1400-talet uppmärksammades rasen av italienarna och på 1700-talet av fransmännen för sin utomordentliga lämplighet för jakt på hare. Den ursprungliga aveln har säkerligen influerats av franska stövare. År 1882 publicerades en standard för var och en av de dåvarande fem schweiziska stövarvarianterna. År 1909 konstaterade man att thurgauer laufhund försvunnit helt. År 1933 fastställdes en enhetlig standard för alla de fyra varianterna av schweizisk stövare. Den ursprungliga varianten av jura typ s:t hubert förekommer inte längre i den schweiziska standarden. Det finns fyra varianter av rasen: Bernerstövare, Jurastövare, Luzernerstövare och Schwyzerstövare. Rasen jagar skalldrivande hare, rådjur och räv och vid tillfälle även vildsvin. Den jagar självständigt, spårar upp och driver med stor säkerhet även i svår terräng. Den schweiziska stövaren är en livfull och passionerad jakthund, känslig, följsam och trogen.

Ur Standard för Schweiziska stövare

-------------------------------------------------------------------------------

Segugio italiano, släthårig.jpg

Segugio italiano, släthårig

FCI-nummer 337

Ursprungsland/hemland: Italien

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhundar är 52-58 centimeter, för tikar 48-56 centimeter. En avvikelse med +2 centimeter är tillåten för i övrigt felfria exemplar. Vikt för hanhund och tik är 18-28 kilo.

Färg: Solid fawn, i alla varianter från intensivt röd fawn till urblekt fawn, eller black and tan. Tantecken ska finnas på nosen, ögonbrynen, bröstet, benen och runt anus. Fawnfärgade hundar kan vara vita runt nosen och skallen (som en symetrisk mask eller inte), ha en vit stjärna på bröstet, vitt på halsen, karleden, hasorna, tassarna och svansspetsen. Det vita är dock inte önskvärt och ju mindre vitt desto bättre. För black and tan är det tillåtet med en vit stjärna på bröstet och i så fall kallas hunden trefärgad.

Kort om rasen: Segugio italianos ursprung går tillbaka till antiken. Dessa hundar är utan tvivel ättlingar till de primitiva jakthundarna från forntida Egypten. De infördes senare till Medelhavets kuster av feniciska handelsmän och kom slutligen till Italien. Det finns massor av avbildningar från åtskilliga dynastier av de egyptiska faraoerna som vittnar om att hundar som likar den tidiga Segugion fanns i Egypten på den tiden. Det finns därför anledning att dra slutsatsen att denna forntida jakthund landade i Italien och lade grunden till den tidiga Segugion, vars generella anatomiska särdrag har bevarats så gott som oförändrade genom tiderna. Segugio italiano använd främst för jakt på hare och vildsvin. Det är en spårande hund som är väl anpassad för de mest varierande terränger. Rasen är mycket motståndskraftig, snabb och mycket ivrig. Den kan arbeta både ensam och i ”pack”.  Segugio italiano har ett mycket härdig men inte särskilt häftigt temperament, och har ett mjukt uttryck och en resonansrikt, behagligt skall.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Segugio italiano, strävhårig

Segugio italiano, strävhårig

FCI-nummer 198

Ursprungsland/hemland: Italien

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhundar är 52-60 centimeter, för tikar 50-58 centimeter. En avvikelse med +2 centimeter är tillåten för i övrigt felfria exemplar. Vikt för hanhundar är 20-28 kilo, för tikar 18-26 kilo.

Färg: Alla former av solid fawn, skiftande från mörkt röd fawn med svart skuggning till ljus fawn, och black and tan. Fawnfärgade hundar kan vara vita runt nosen och skallen (som en symetrisk mask eller inte), ha en vit stjärna på bröstet, vitt på halsen, karleden, hasorna, tassarna och svansspetsen. Det vita är dock inte önskvärt och ju mindre vitt desto bättre. För black and tan är det tillåtet med en vit stjärna på bröstet och i så fall kallas hunden trefärgad.

Kort om rasen: Segugio italianos ursprung är förlorat i gångna tider. Hundar av samma typ och format som den tidiga typen av rasen prydde statyer på både Neapels museum och Vatikanstatens museum.  På en langobardisk begravningsplats i Verona upptäcktes nyligen två mycket välbevarade hundskelett vars struktur är identisk med den moderna Segugio italianos. På 1600-tals slottet i Borso d’Este finns en målning som på ett utmärkt sätt representerar den tidiga Segugio italiano. Rasen använd för jakt, främst på hare och vildsvin. Segugio italiano är perfekt anpassad för de mest svåra terränger och kan arbeta på såväl plan mark som i bergstrakter. Den är mycket motståndskraftig och snabb, och arbetar med iver och passion, ensam eller i ”pack”. Jämfört med den släthåriga varianten är den strävhåriga mer reserverad och inte lika översvallande. Den är lugn, klok och rustad för arbete. Uttrycket är vänligt, mjukt och stolt, men beslöjat av en melankolisk reflexion. Rasens skall är resonansrikt och väldigt harmoniskt.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Serbski gonic

Foto: Face of Serbian Hound female 2 year old av Android90 (CC BY-SA)

Serbski gonic

FCI-nummer 150

Ursprungsland/hemland: Serbien

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 46-56 centimeter, idealhöjd är 51-52 centimeter. Mankhöjd för tik är 44-54 centimeter, idealhöjd är 48-49 centimeter.

Färg: Grundfärgen skall vara rävröd, från gulröd till roströd, med svart mantel eller sadel. Den svarta färgen skall fortsätta fram på huvudet och där bilda en svart fläck på vardera tinningen. En rund vit fläck, som inte är större än 2 cm i diameter, är tillåtet i bringan.

Kort om rasen: Serbski gonic är en av flera stövare som finns spridd över hela Balkan. Man antar att stövare från Mindre Asien spelat en viktig roll i rasens uppkomst. Den första beskrivningen av rasen under namnet balkanski gonic är från år 1905 då Frank Laska skildrade denna ras bland andra stövare och spårhundar. Den första standarden upprättades år 1924, men FCI antog rasen först 1940. Rasen var vida spridd i Serbien och den jugoslaviska kennelklubben kontrollerade uppfödningen och upprättade den första stamboken. År 1996 godkände FCI att balkanski gonic ändrade namn till serbski gonic. Rasens temperamentet skall vara vänligt och livligt. Den skall vara pålitlig och visa utomordentlig uthållighet.

Ur Standard för Serbski gonic

-------------------------------------------------------------------------------

Serbski trobojni gonic

Serbski trobojni gonic

FCI-nummer 229

Ursprungsland/hemland: Serbien

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhundar är 45-55 centimeter, idealhöjd är 51 centimeter. Mankhöjd för tikar är 44-54 centimeter, idealhöjd är 49 centimeter.

Färg: Grundfärgen är djupt röd eller rävröd med svart mantel eller sadel. Det svarta kan nå så långt upp som till huvudet där det bildar svarta tecken. Den vita stjärnan på huvudet och bläsen som sträcker sig ner över nosen formar ett komplett eller partiellt halsband. En vit fläck på bröstet som kan sträcka sig så långt som till spetsen på bröstbenet och nå magen och insidan av benen är tillåten. Svanstippen kan vara vit. Det vita får inte finnas på mer än en tredjedel av kroppen.

Kort om rasen: Serbski trobojni gonic har samma ursprung som andra spårhundar från Balkan. År 1946 blev teorin om att rasen mer än en variant av Serbski gonic vederlagd och Serbski trobojni gonic erkändes som en ras och den första standarden skrevs. Rasen erkändes av FCI den 25 juli år 1961. Serbski trobojni gonic är hängiven och vänlig. Den har ett livligt temperament och är pålitlig och mycket enveten.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Slovenský kopov

Slovenský kopov

FCI-nummer 244

Ursprungsland/hemland: Slovakien

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 45-50 centimeter, för tik 40-45 centimeter. Vikt för hanhund och tik är 15-20 kilo.

Färg: Färgen skall vara svart med gulröd till djupt roströd tanteckning.

Kort om rasen: Slovensky kopovs ursprung är nära sammanlänkat med andra svart och tantecknade mellaneuropeiska stövare. Slovensky kopov blev erkänd i mitten av 1900-talet men har inte uppmärksammats internationellt förrän de senaste tjugo åren. Den används främst för jakt på vildsvin och rovvilt i sitt hemland. Rasen är byggd för att kunna driva färskt spår under långa jakter i kuperad terräng. Slovensky kopov utmärker sig för att i flera timmar uthålligt och under skallgivning kunna följa ett färskt spår eller doft. Rasen utmärker sig också för sitt jaktintresse och används därför i hemlandet i jakt på vildsvin och rovdjur. Slovensky kopov är intensiv. Den jagar med en synnerligen god förarkontakt.

Ur Standard för Slovensky kopov

-------------------------------------------------------------------------------

Smålandsstövare

Foto: Smaland-Stövare av Linathrash (CC BY-SA)

Smålandsstövare

FCI-nummer 129

Ursprungsland/hemland: Sverige

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund är 46-54 centimeter, idealhöjd är 50 centimeter. Mankhöjd för tik är 42-50 centimeter, idealhöjd är 46 centimeter.

Färg: Grundfärgen skall vara svart med bruna tecken över ögonen, på nosens sidor, under halsen, på bringan, benen och tassarna, under bröstet (buken), lårens insidor, under svansen och kring anus. Färgen kan variera från gulbrun till varmt rödbrun. Smärre, vita tecken får förekomma på bringan och tassarna.

Kort om rasen: I Småland fanns under 1800-talet stövare av mycket olika utseende och härkomst. Ursprunget var till en del hundar av tysk, polsk och baltisk stam. De kom sedan att blandas med allmogens hundar av spetstyp. Senare tillfördes hundar av engelsk ras. I början av 1900-talet sökte man att återskapa den gamla smålandsstövaren och 1921 fastställdes en standard. Smålandsstövarrasen har ofta tillförts nya hundar, ibland med starka inslag av främmande ras. Senast förekom det under senare delen av 1950-talet, då stamboken tillfälligt öppnades för hundar, som godkänts vid typbesiktning. Smålandsstövaren är en skalldrivande hund som används vid jakt på hare och räv. Den jagar som ensamhund och skall vara rådjursren. Smålandsstövaren skall vara en lugn, vänlig och ledartrogen hund med uppmärksamt temperament.

Ur Standard för Smålandsstövare

-------------------------------------------------------------------------------

Foto: Steirische Rauhhaarbracke, ein halbes Jahr alt av U235 (CC BY-SA)

Steirische rauhhaarbracke

FCI-nummer 62

Ursprungsland/hemland: Österrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhundar är 47-53 centimeter, för tikar 45-51 centimeter.

Färg: Röd och fawn, vit bröstfläck är tillåten.

Kort om rasen: Carl Peintinger, en industriman i Steiermark, började år 1870 att föda upp rasen genom att korsa en Hannoveransk viltspårhundstik med en hane av rasen Istarski ostrodlaki gonic. Båda hundarna utmärkte sig i jaktkvalitéer och utseenden. Selektiv avel fortsatte sedan från de bästa valparna ur kullen. Hundarnas sträva päls gjorde dem motståndskraftiga mot det bistra vädret. Steirische rauhhaarbracke är en passionerad, härdig jakthund.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Foto: Tiroler Bracke av Ingrid F (CC BY-SA)

Tirolerbracke

FCI-nummer 68

Ursprungsland/hemland: Österrike

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhundar är 44-50 centimeter, för tikar 42-48 centimeter.

Färg: Röd eller black and tan (kan också vara trefärgad). Den röda varianten är röd, hjortröd eller röd fawn (för ljus fawn är inte önskvärt). Black and tan varianten är till största delen svart eller har svart sadel med röda, sällan klart definierade tantecken på benen, magen och huvudet. Tantecken ovanför ögonen är tillåtna. Båda färgvarianterna får ha vita tecken i form av en rand på halsen, som fläck på förbröstet eller bröstet samt på tassarna och benen. Avsaknad av vita tecken ska inte betraktas som ett fel.

Kort om rasen: Tirolerbracke härstammar från Keltenbracke (Celtic Hound). Med sin täta dubbelpäls representerar rasen den renaste typen av jagande ”hounds”. Redan under 1500-talet använde kejsaren Maximilian I denna nobla Bracke till jakt i Tyrolen och nämnde i sin jaktdagbok att han tog sina ledarhundar från dessa hundar. År 1860 började man i Tyrolen att föda upp renrasiga hundar av rasen från särskilda linjer, och år 1896 skrevs den första rasstandarden som erkändes officiellt år 1908. Tirolerbracke är en idealisk arbetshund för jägare i skog och berg. Den används för jakt på hare och räv, men också som eftersökshund på alla typer av vilt. Det är en stadig och passionerad jakthund med god spårförmåga. Den arbetar självständigt och jagar med uthållighet.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.

-------------------------------------------------------------------------------

Foto: Westfälische Dachsbracke av Volbu1 (CC BY-SA)

Westfälische dachsbracke

FCI-nummer 100

Ursprungsland/hemland: Tyskland

Storlek/vikt: Mankhöjd för hanhund och tik är 30-38 centimeter.

Färg: Röd till gul med svart sadel eller mantel och vita ”Bracke”-tecken”. Bicolour eller hundar med svarta tecken på huvudet är inte önskvärt. Chokladbrun färg betecknas som ett fel.

Kort om rasen: Westfälische dachsbracke är en kortbent variant av Deutsche bracke. Den motsvarar på väsentliga punkter den långbenta varianten, men ger ett kompaktare, mer kraftfullt intryck än den tidigare. Westfälische dachsbracke är en tämligen lång, robust byggd jakthund. Uttrycket är troget, vänligt, allvarligt och vaket.

Fritt översatt från FCI-standard på engelska, rasstandard på svenska saknas.